– På lång sikt är kristallbildningen inte bra, det bildas en helt annan komposition och hårdhet än i normal benvävnad, säger Furqan A. Shah, forskare inom biomaterialvetenskap vid Sahlgrenska akademin.
Tillsammans med Anders Palmquist, docent i biomaterialvetenskap, samt kollegor på Uppsala universitet och McMaster University, Kanada, har han på ett helt nytt sätt undersökt benbiopsier från åtta patienter som genomgått behandling med bisfosfonat, ett läkemedel som ofta ges vid benskörhet för att hämma benförlust.
Kristaller bildas i hålrummen Med hjälp av avancerad nano-analytisk elektronmikroskopi har man utfört detaljerade högupplösta analyser av kristallerna som bildas i de hålrum celler lämnar efter normal celldöd. Motsvarande kristallbildning fanns inte i benvävnad hos de friska kontrollpersoner man jämförde med, där håligheterna istället byggs igen av vanligt benmineral.
– Kristallerna som bildas är inte normala. Trots att det återfinns hundratals av dem i varje cell så är de i det här sammanhanget väldigt stora, vilket tyder på att de kunnat växa ovanligt långsamt i de hålrum som uppstår, konstaterar Furqan A. Shah.
När det bildas relativt stora, mer kemiskt stabila och hårdare kristaller i benvävnaden så rubbas den viktiga och kontinuerliga ombildningen och föryngringen av benvävnad, och benkvaliteten försämras.
Pusselbit till hur benkvaliteten påverkas – Studien visar även vikten av analystekniker som möjliggör både avbildning och detaljerad bestämning av kristallers uppbyggnad och kemiska sammansättning, betonar Anders Palmquist.
Enligt författarna ger studien inget stöd för att ifrågasätta förskrivningen av bisfosfonat, som används sedan länge och av många. Däremot kan upptäckten bli en viktig faktor som vägs in när nya läkemedel utvecklas.
– Vi har hittat en pusselbit som potentiellt kan bli en viktig del i förståelsen av vad som påverkar benkvaliteten och uppkomsten av biverkningar från läkemedel, säger Anders Palmquist.
Kontakt:
Furqan A. Shah +46 (0)765 77 86 72 och Anders Palmquist +46 (0)768 97 90 58
I en tid då alla pratar koldioxidutsläpp och klimatförändring bestämde sig Miles Traer, forskare vid Stanford University, för att ta reda på hur exakt hur klimatsmarta nio av DC och Marvel Comics superhjältar är. Han skapade projektet ”The Carbon Footprint of Superheroes” där han bland annat undersökte hjältarnas materialkonstruktion, teknologi och energikonsumtion för att avgöra deras koldioxidavtryck*.
1 500 timmar senare hade han bland annat kommit fram till att Ironmans dräkt släpper ut över 45 ton koldioxid redan innan den har lämnat marken och att Spindelmannen släpper ut 36 ton koldioxid årligen bara genom sin väv. Jämfört med en genomsnittssvensk som släpper ut 4,4 ton CO2e** per år är det således relativt stora klimatbovar vi har att göra med. Förutom två av dem.
De värsta var de som var beroende av elektricitet till sina datorer. Bara Batmans avancerade superdator avger 40 000 ton koldioxid. Sammanlagt släpper superhjältarna ut mer koldioxid än ett helt land, vilket ganska uppenbart inte kan vara bra för miljön.
För att hjälpa superhjältarna att sänka sina utsläpp och bli mer miljövänliga har forskning.se tagit hjälp av Björn Sandén, professor i innovation och hållbarhet vid Chalmers Tekniska Högskola.
Träskmannen
Den här superhjälten besegrar skurkar genom att samla ihop växtmaterial till en humanoid form. Vanligast är att han hämtar sitt material från träsk. Det fina med växter är att de kan lagra koldioxid istället för att som vi människor släppa ut det i atmosfären. Ett träsk upptar till exempel 22-98 gram koldioxid per kvadratmeter per år. Skulle träskmannen få för sig att samla material från en tropisk regnskog istället tar han upp 269,9 gram koldioxid per kvadratmeter årligen. Således får han ett koldioxidavtryck på –1 till 0,1 kg CO2e.
Vad säger experten?
– Träskmannen absorberar koldioxid, men släpper även ut det när han bryts ner. Det enda sättet att minska koldioxidhalten i atmosfären är att han inte bryts ner alls eller bryts ner på en annan plats. En lösning är att Stålmannen flyger honom till en annan planet, fast det kan ju bli lite tråkigt för honom i längden. Eftersom växtmaterial som bryts ner i träsk leder till utsläpp av den starkare växthusgasen metan kan han möjligtvis också göra nytta genom att flytta växtmaterial till torrare ställen. Och om han kan föröka sig så att det blir många fler träskmän och träskkvinnor så skulle den totala mängden kol i atmosfären kunna minska.
Stålmannen
Stålmannen har en massa olika superkrafter, vilka alla möjliggörs av att han kan han absorbera solenergi. Detta gör att hans koldioxidavtryck är 0. Enligt beräkningarna absorberar han 990kWh per äventyr, men gör av med 707 kWh under samma tid. Således klarar han sig på 283 kWh energi mellan äventyren, vilket blir 11,63 kWh per dag. Omräknat till kalorier blir det drygt 10 000, vilket är fyra gånger så mycket som en genomsnittsmänniska ska äta.
Vad säger experten?
– Stålmannen använder sig redan av ren energi och fångar upp solenergi med sin egen kropp. En så biffig kille skulle dock kunna tänka på att gå ner lite i vikt eftersom han då inte transporterar lika mycket massa och inte gör av med lika mycket energi.
Jessica Jones
Jessica Jones är bland annat superstark och kan flyga. Dessutom röker och dricker hon ohälsosamt mycket. Bara hennes whiskeykonsumtion ger upphov till lite mer än ett ton CO2e per år, vilket är lika mycket som utsläppen från maten en vegan äter under ett helt år ger upphov till. De största utsläppen kommer dock från hennes detektivbyrå i form av energikonsumtion. I slutändan ger hon upphov till lika stora utsläpp som en genomsnittlig amerikan, det vill säga 19 ton CO2e.
Vad säger experten?
– Just nu pågår faktiskt ett ganska unikt pilotprojekt i just Brooklyn som bygger på att man delar på lokalt producerad solel. Projektet kallas Brooklyn microgrid och är en småskalig energilösning. Tanken är att man ska använda en blockkedja, som ligger till grund för bitcoinvalutan, som elvaluta för att köpa och sälja el mellan grannar. Mitt förslag är att hon går med där.
Spindelmannen
Spindelmannen svingar sig runt New York i jakten på bovarna och det är hans väv som står för det största koldioxidavtrycket. Miles Traers uppfattning är att väven består av kolnanofibrer som är starka nog att hålla hans vikt och flexibel nog att svinga sig i. Eftersom kolnanofibrer finns i verkligheten vet man att det kostar 38 – 26 381 ton CO2e att tillverka den beroende på var energin kommer ifrån. Då produktionen blir allt mer energisnål är det rimligt att anta att Spindelmannens utsläpp ligger närmare det lägre värdet. Inklusive tillverkningen av hans dräkt hamnar utsläppen på 38 ton CO2e.
Vad säger experten?
– Om Spindelmannen går över från laboratorieskala till att börja tillverka kolnanofibrer på en industriell skala skulle energiförbrukningen minska radikalt. Vi befinner oss precis i början av utvecklingen av den här typen av material och om Spindelmannen är med och stödjer detta kommer man snabbare ner i en lägre energiintensitet. Han skulle också kunna använda bioråvara i spindelnätsproduktionen, vilket ju är vad spindlarna faktiskt gör.
Firebird
Firebird skapar och kontrollerar eld för att bekämpa elaka krafter i den amerikanska södern. Hennes utsläpp kommer främst från förbränningen av brandfarliga ångor. Hur mycket koldioxid hon släpper ut beror på vad hon väljer att elda med. Är det kol blir utsläppen betydligt högre än om hon eldar med till exempel naturgas. Eftersom hon är en superhjälte vet hon säkert hur illa kol är och väljer därför att bränna en kombination av metan och propan, vilket gör att hennes utsläpp hamnar på 227 ton CO2e.
Vad säger experten?
– Firebird är beroende av kolväten för att elden ska synas ordentligt. Dock behöver hon inte bränna fossilt bränsle utan det det går bra med biobränsle. Kanske kan hon gå ihop med ett bioraffenaderiprojekt? De har det lite trögt just nu eftersom oljan är billig så det är bra om hon kan hjälpa till för att skapa lite marknad.
Ironman
Ironman utvecklar och producerar högteknologiska prylar för att rädda världen från diverse skurkar. Bara hans dräkt ger upphov till 59 ton CO2e. Att han utifrån serierna och filmerna har minst tre dräkter gör inte saken bättre för Tony Stark. Hans totala klimatavtryck beror dock på vad han använder för bränsle när han flyger. Eftersom det kallas raketskor är det rimligt att anta att han använder raketbränsle, vilket ger ett större avtryck än om han väljer att använde till exempel plasmaraketmotor. Beroende på detta hamnar Ironmans utsläpp på 252 – 317 ton CO2e.
Vad säger experten?
– Ironman använder en fusionsreaktor för att driva sig själv och för det behöves tritium. Tritium görs av litium som har två isotoper, litium-6 och litium-7. För att framställa tritium behövs litium-6, problemet är att den utgör 7,5 procent av fraktionen medan resten är litium-7. I dag kan du inte utvinna litium från havet då koncentrationen är för låg, men har du en fusionsreaktor som Ironman kan du kanske det. Och med den litium-7 som blir över kan man göra en massa batterier som man kan driva alla elbilar med. Vad gäller hans dräkt bör den tillverkas av återvunnen metall och raketbränslet han behöver kan bestå av flytande väte producerad från vatten och förnybar el (eller el från hans fusionsreaktor).
Batman
Batmans koldioxidavtryck är enormt och enligt Miles Traer borde han hellre lägga sina pengar på att klimatkompensera än på flashiga högteknologiska prylar. Till exempel orsakar hans batsuit, som bland annat består av nomex och kevlar för att skydda honom från eld och kulor, ett koldioxidavtryck på 4 ton CO2e. Det vill säga nästa lika mycket som genomsnittssvensken under ett år. De främsta klimatbovarna är dock hans batmobil, batwing (ett energislukande hoovrande jetflygplan för en person) och superdator som tillsammans ger ett utsläpp på 2 500 ton CO2e.
Vad säger experten?
– Batman är en prylfixerad typ och till och börja med får han börja köpa sina saker på second hand. I övrigt har han en hög betalningsförmåga och kan hjälpa många nya tekniker ut på marknaden så att de kan spridas till fler. Han kan bland annat göra om sin batmobil till en elbil och istället för ett flygplan kan han ha en drönare med kamera på. Alternativt finns det nanomaterial som härmar en geckoödlas förmåga att klättra på väggarna, men då är han ju i och för sig inte Batman längre. Det kanske blir problem med imagen då?
The Flash
The Flashs superkraft är att han springer blixtsnabbt och för att göra detta behöver han kalorier. Hans koldioxidavtryck beror således på 1) vad han äter, 2) hur snabbt han springer och 3) hur långt han springer på ett år. Förutsatt att The Flash skippar hamburgare till förmån för till exempel en lastbilslast med jordnötssmör, springer 1 640 mil per år (22 mil per äventyr) med ljusets hastighet (299 792 458 meter per sekund) beräknas hans utsläpp landa på 11 340 ton CO2e.
Vad säger experten?
– Han måste tänka på vad han äter, vegetarisk kost ger till exempel upphov till mindre utsläpp en en animalisk kost. Han bör också överväga att ha en liten raketmotor på sig, som Ironman, istället för att driva sig själv med mat vilket inte är yteffektivt. Raketmotorn kan drivas med vätgas producerad från vatten och solenergi. För övrigt skall man tänka på att högre hastigheter leder till ökad energiåtgång, men inte att man kommer fram mycket tidigare. Han behöver också bli bättre på att planera så att han inte behöver springa så mycket. Kanske fundera på att jobba på distans ibland?
Oracle/Barbara Gordon
Barbara Gordon löste först brott som Batwoman, men efter att ha blivit förlamad sadlade hon om till hacker. Under alter egot Oracle samordnar hon en hel rad superhjältars operationer tack vare sin datorexpertis. Dessvärre är hennes superdator – enkvinnasversion av Google, Amazon och Wikipedia – väldigt miljöovänlig eftersom den drar extremt mycket energi. Enligt Miles Traer är exempelvis Amazons energiförbrukning 18 850 000 000 kWh per år, vilket kan jämföras med ett svenskt lägenhetshushåll som drar drygt 12 000 kWh per år. Drar hon lika mycket som Wikipedia hamnar hon dock ”bara” på 2 160 000 kWh per år. Beroende på var energin kommer ifrån hamnar koldioxidavtrycket på 69- 453 592 ton CO2e.
Vad säger experten?
– En idé är att förse serverhallarna med energi från stora sol- och vindkraftsparker samt placera dem där restvärmen kan användas. En annan tanke är att delta i delningsekonomin och dela kapaciteten, Google används ju till exempel av miljoner människor. Man kan också tänka sig att hon går över till kvantdatorer som potentiellt skulle kunna bli flera miljoner gånger mer energieffektiva. Det går dock inte idag eftersom de måste kylas rejält för att kunna användas.
* Koldioxidutsläpp/koldioxidavtryck: ett mått på hur mycket växthusgaser en person släpper ut i atmosfären årligen.
**Eftersom superhjältarna släpper ut många olika typer av växthusgaser anges deras koldioxidutsläpp i CO2e (koldioxidekvivalenter), vilket innebär att det är jämförbara med koldioxid.
Text: Izabella Rosengren på uppdrag av forskning.se
– Redan för tio år sedan kunde vi visa att salamandrar på fyra veckor kan återskapa alla de nervceller som dör vid Parkinsons sjukdom. Nu kan vi djupdyka i de molekylära processerna bakom denna förmåga. Vi bedriver grundforskning men våra fynd kan förhoppningsvis leda till utvecklingen av nya regenerativa strategier för oss människor, säger András Simon, professor vid institutionen för cell- och molekylärbiologi på Karolinska Institutet som lett kartläggningen.
Läker både nervceller och kroppsdelar
Att salamanderns hela arvsmassa nu kartlagts kan leda till nya rön om dess förmåga att återskapa såväl nervceller i hjärnan som hela kroppsdelar. Bland de första fynden finns ett stort antal kopior av en viss grupp mikroRNA-molekyler, som hos däggdjur hittas framför allt i embryonala stamceller, men även i cancerceller.
– Det blir spännande att utröna hur regeneration i den vuxna organismen återaktiverar embryonala gener. Kopplingen till cancerceller är också mycket intressant, inte minst med tanke på att salamandrar är motståndskraftiga mot just tumörutveckling, säger András Simon.
Embryonala stamceller är stamceller som man kan utvinna från tidiga embryon, cirka sex dagar gamla. Dessa stamceller är generella, inte specialiserade, och kan utvecklas till olika celltyper i kroppen vilket gör dem eftertraktade av forskare. Källa: Umeå universitet och Wikipedia
Även om den rikliga förekomsten av dessa mikroRNA-gener är unik för salamandern så kan den inte ensam förklara läkningsförmågan.
– Nu gäller det att göra funktionella studier av dessa mikroRNAn för att förstå deras roll. Troligen finns förklaringen till salamandrarnas unika läkningsförmåga i en kombination av artspecifika gener, och hur andra, evolutionärt konserverade gener orkestrerar och styr läkningsprocesserna, säger András Simon.
Forskargruppen vid Karolinska Institutet kommer nu tillsammans med andra forskare dra lärdom av salamanderns arvsmassa och testa nya idéer genom systematiska jämförelser med däggdjur.
Kartläggningen har genomförts i samarbete med SciLifeLab och Uppsala universitet. Den har finansierats huvudsakligen av Vetenskapsrådet, National Institutes of Health (NIH), Europeiska forskningsrådet, Cancerfonden och Wenner-Gren Stiftelserna.
Kontakt:
András Simon, professor, Institutionen för cell- och molekylärbiologi, Karolinska Institutet, Andras.Simon@ki.se, 073-904 40 40
Tänk om ett datorsystem som styr elöverföring kunde se att ett avbrott är på gång och koppla om distributionen innan avbrottet inträffar och orsakar problem. Det är ett exempel på idéerna bakom så kallade självanpassande system – system som kan förändra sin struktur eller optimera sitt beteende för att exempelvis hantera ändrade förhållanden i den miljö där de verkar.
Ett sätt att uppnå självanpassning är att använda en så kallad återkopplingsslinga (feedback loop) som övervakar situationen, drar slutsatser om förändringarna och anpassar systemet för att uppfylla dess mål. Ett exempel är en internetuppkopplad applikation med sensorer som övervakar till exempel temperaturer. De datapaket som appen skickar till användaren kan gå förlorade på grund av dåligt väder, wi-fi-störningar med mera. Återkopplingsslingan placeras som ett lager utanpå applikationen och innehåller funktioner som kan öka eller minska signalstyrkan optimalt.
Modeller och simuleringar drar slutsatser
En av forskarna inom området är Muhammad Usman Iftikhar, som nyligen doktorerade vid Linnéuniversitetet med avhandlingen En modellbaserad metod för att utveckla självadaptiva system med garantier. Hans forskning handlar om hur man effektivt kan skapa garantier i självanpassande system, det vill säga, kan systemet uppnå sina mål?
– Jag har bidragit till denna utveckling med så kallade exekverbara formella modeller av återkopplingsslingan. Dessa är matematiska modeller som används för att noggrant specificera och verifiera hur programvaror uppför sig. Ett annat av mina nya bidrag till forskningen inom området är att använda simulering i realtid och statistiska modeller för att dra slutsatser om förändringar i miljön. Detta stöder avvägningar mellan tillgängliga resurser och den noggrannhet i resultaten som krävs, säger Usman Iftikhar.
Praktiskt i vardagen
Självanpassning kan användas i såväl storskaliga som småskaliga system och det är inte svårt att hitta exempel där det kan ha stor inverkan på vardagslivet.
– Ett exempel är att vi tillämpade självanpassning i ett system som ger hälsostöd till äldre i deras hem på distans, säger Usman Iftikhar.
Usman kom från Pakistan till Växjö 2009, tog sin andra masterexamen i datavetenskap och blev sedan doktorand. Hans plan är att fortsätta forska, med fokus på att använda algoritmer för maskininlärning för att hitta de bästa alternativen för anpassning bland de tusentals som kan vara tillgängliga.
– Jag inspireras av de utmaningar man står inför under forskningen. Ibland når man resultat och ibland drar man andra lärdomar. Forskningen slutar aldrig. Vi fortsätter att bygga lösningar för verkliga världsproblem och det, tycker jag, är det mest spännande med att forska, avslutar Usman Iftikhar.
Kontakt:
Muhammad Usman Iftikhar, forskningsamanuens, Linnéuniversitetet, usman.iftikhar@lnu.se, 070-044 53 50
Fram tills helt nyligen var solen den enda stjärnan vars yta gick att studera i detalj. Alla andra stjärnor ligger så långt borta att de bara ser ut som små punkter, även med världens största teleskop. Genom att koppla ihop flera av de teleskop som finns vid VLT-anläggningen i Chile, har ett internationellt forskarteam kunnat ta bilder av en närbelägen jättestjärna med så pass bra upplösning att strukturer på ytan kan urskiljas. Bilderna kan användas för att förstå hur jättestjärnors massiva vindar så småningom leder till stjärnans död.
Med hjälp av ESO:s Very Large Telescope (VLT) har astronomer observerat granulationsmönster hos en stjärna utanför solsystemet: den åldrande röda jättestjärnan π1 Gruis. I bilden avslöjas de konvektiva cellerna som utgör ytan hos denna gigantiska stjärna. Varje cell, eller bubbla, är cirka 120 miljoner kilometer tvärsöver. (Bild: ESO)
Tittar man på solens yta ser man att massor med små bubblor täcker hela ytan. Precis som när man kokar spaghetti och hettan från spisplattan får vattnet att bubbla, transporterar stjärnor energi från de inre lagren upp till ytan med stora gasbubblor. När solen eller andra stjärnor i samma storlek blir gamla, sväller de upp och blir jättestjärnor som är lika stor som jordens bana i solsystemet. Gasen blir utsmetad och lagren längst ut är mycket tunnare än vad de är på vår sol nu. Energin som bildas längst in i stjärnan transporteras fortfarande på samma sätt, med bubblor, men då gasen är mycket tunnare blir bubblorna mycket större.
Bubblor långt större än solen
Bubblorna på bilderna av π1 Gruis är lika stora som tvåhundra solar. Bara en handfull bubblor täcker hela stjärnan och varje bubbla är ungefär 120 miljoner kilometer tvärs över, jämfört med solen som täcks av ett par miljoner bubblor vid varje given tidpunkt.
För att studera de processer som styr slutstadierna i sollika stjärnors liv utvecklas komplexa datormodeller vid Uppsala universitet. Med modellerna beräknas både hur en jättestjärna transporterar energi och hur stjärnornas massiva vindar uppstår. Stjärnmodellerna kan nu jämföras med de nya bilderna för att se om de ger liknande resultat.
Röd jättestjärna ny referenspunkt för studier
– Under århundraden har solen varit den enda stjärnan där vi har kunnat studera dynamiska processer direkt på ytan. Därför har solen fram tills nu varit vår enda referenspunkt när vi utvecklar numeriska modeller av sollika stjärnors atmosfärer. Med våra nya observationer får vi en ny referenspunkt för en annan typ av stjärna, en röd jättestjärna, och kan därmed få mycket bättre insikt i hur flera olika stjärntyper fungerar, säger Bernd Freytag, forskare vid institutionen för fysik och astronomi, Uppsala universitet, som leder utvecklingen av de modeller som nu jämförs med de nya bilderna i Natureartikeln.
– Det sker verkligt spännande framsteg inom stjärnforskningen just nu. Teknikutveckling har möjliggjort fantastiska astronomiska bilder samtidigt som realistiska 3D modeller av stjärnorna utvecklas. Genom att jämföra observationer och teori kan vi göra nya upptäckter och stora framsteg, säger Sofia Ramstedt, docent vid institutionen för fysik och astronomi, Uppsala universitet, som också deltagit i studien.
Om man tittar mot π1 Gruis med kikare, ser man två stjärnor som lyser i något olika färg. Den andra stjärnan heter π2 Gruis. På 1930-talet insåg Thomas Brisbane att π1 Gruis själv består av två närbelägna stjärnor i ett dubbelstjärnesystem. Annie Jump Cannon, som till stor del låg bakom Harvardsystemet för spektralklassifikation av stjärnor, var först med att mäta och rapportera π1 Gruis ovanliga spektrum år 1895.
π1 Gruis är klassifierad som spektralklass S och är en av de ljusstarkaste stjärnorna i den klassen. Spektralklass S definierades av den amerikanske astronomen Paul W. Merrill och deras spektrum tyder på att det finns lika stora mängder kol som syre i stjärnornas atmosfärer. π1 Gruis, R Andromedae och R Cygni är prototyper av klass S. Numera vet vi att deras spektra ser ovanliga ut därför att stjärnorna bildar tyngre grundämnen (tyngre än järn) med hjälp av s-processen.
Namnet π1 Gruis kommer av stjärnans Bayer-beteckning. Under tidigt 1600-tal klassificerade den tyske amatörastronomen Johann Bayer stjärnor efter deras apparenta ljusstyrka. Stjärnorna tilldelades en gemen grekisk bokstav följt av det latinska namnet på den stjärnbild stjärnan ligger i; den ljusstarkaste heter alfa (α), nästa heter beta (β), etc. Den ljusstarkaste stjärnan i stjärnbilden Tranan (Grus på latin) heter alltså alfa Gruis.
Forskare har upptäckt att de genom att göra små förändringar av befintliga spårarmolekyler kan få dem att känna igen antingen amyloid-beta eller tau. Det rör sig om små molekyler som forskarna har utvecklat tidigare och som binder till ett specifikt målprotein. När molekylerna blir belysta avger de en signal i form av färgat ljus.
–Det här öppnar upp möjligheten att utveckla en mer avancerad diagnostik för sjukdomar där amyloid beta och tau är involverade, säger Peter Nilsson, professor vid Institutionen för fysik, kemi och biologi, som har lett studien.
Vid flera sjukdomstillstånd i hjärnan bildas långa fibrer av proteiner, som med tiden trasslar ihop sig till klumpar, som kallas plack eller aggregat. Demenssjukdomen Alzheimers sjukdom är ett välkänt exempel, där placken oftast består av felveckade varianter av proteinerna amyloid-beta och tau. Men klumpar av tau-protein i hjärnan syns också vid en grupp mindre vanliga tillstånd som kallas taupatier. De senaste åren har flera fall av hjärnskador hos relativt unga före detta idrottsmän uppmärksammats i media. Kronisk traumatisk hjärnskada kan uppstå hos individer som fått våld mot huvudet vid upprepade tillfällen, exempelvis idrottsmän inom boxning, hockey och amerikansk fotboll, men också militärer. I dag kan en säker diagnos inte ställas förrän den drabbade har avlidit. Det finns därför ett stort behov av diagnostiska verktyg som kan användas för undersökningar på levande personer och som kan skilja på amyloid-beta och tau.
Det som gör dessa molekyler unika är att de är böjliga och formar sig efter strukturen på proteinet som de binder till. När molekylen vrider sig ändras färgen på ljuset som den avger. Forskarna utgick från en sådan spårarmolekyl som bara känner igen amyloid-beta-aggregat. De anpassade den så att den mer liknande molekyler som binder till tau som gjorts av andra forskargrupper. De gjorde två varianter och det visade sig att den ena molekylen kan binda mycket bra till endast tau, medan den andra varianten inte fungerade alls.
– Vi ser att väldigt små förändringar, att flytta ett par atomer bara, kan göra att spårarmolekylen föredrar att binda till en annan typ av aggregat. Det innebär att vi kan skräddarsy molekyler som känner igen de olika proteinaggregaten beroende på vilket protein de består av, säger Peter Nilsson.
Nu vill forskarna utveckla spårarmolekylerna vidare genom att märka upp dem med radioisotoper som används vid positronemissionstomografi i en PET-kamera. En stor fördel med PET-kameraundersökningar är att de kan göras på levande personer.
– Med mer avancerad diagnostik som kan skilja amyloid-beta och tau åt skulle det bli möjligt att undersöka vilket proteinaggregat som kommer först och hur de samspelar. Man skulle också kunna titta på om olika former av behandling hjälper mot det ena aggregatet men inte det andra, säger Peter Nilsson.
VTI har i ett regeringsuppdrag sammanställt kunskap om tänkbara orsaker till det minskade cyklandet och gett förslag på åtgärder för att vända trenden. Statistiken visar att det är andelen personer som cyklar som har minskat, den cyklade sträckan har däremot inte förändrats. Framförallt är det fritidscyklandet hos barn och unga som avtagit.
Mindre tid för fri lek – Förändringen kan förklaras av ökade avstånd till fritidsaktiviteter, att föräldrar på grund av arbete inte har tid att cykla eller gå med barnen och därför skjutsar, men också att barns vardag idag är mer inrutad än tidigare. De spenderar mycket tid i skolan och på fritidsaktiviteter och har inte lika mycket fri tid för lek utomhus, säger Malin Henriksson, forskare på VTI.
Cyklandet till skolan har också minskat, bland annat på grund av att det fria skolvalet lett till ökade avstånd. Andra orsaker är fler bilar i hushållen, förändringar i hur barn leker och kommunicerar, bristande faktisk och upplevd säkerhet i kombination med föräldrars föreställningar om barns trafikförmåga. Cykelresorna har delvis ersatts av bilresor men framför allt av ett ökat gående och resande med kollektivtrafik.
– För att barn och unga ska få möjlighet till ökad och säker cykling föreslår vi att det tas fram en nationell strategi. Vi vill se ett skifte i synsätt från cykling som en fråga om trafiksäkerhet till en fråga som även inkluderar barns och ungas hälsa, självständiga resande och delaktighet, säger Malin Henriksson.
Lyft in i läroplanen Några ytterligare åtgärder som föreslås i rapporten är bland annat kunskapsmål om cykling i läroplanen, höjd kompetens om barns och ungas cykling bland planerare, och att det säkerställs att alla barn har tillgång till en cykel samt stöldsäkra, trygga och lättillgängliga cykelparkeringar på allmänna platser.
– Vi behöver också identifiera vilka kriterier kopplade till den byggda miljön som garanterar säker och framkomlig cykling för barn i olika åldrar, säger Anna Niska, forskningsledare på VTI.
Det finns ett stort behov av mer forskning inom området. Exempelvis behövs mer kunskap om vilka barn som cyklar mindre, om det hänger ihop med föräldrarnas inkomst och sysselsättning, samt hur utbredda föreställningarna om att barn inte bör cykla själva är bland olika grupper.
En av forskarna bakom studien, som finns publicerad i den anrika vetenskapliga tidskriften PNAS, är Simone Immler, forskare i evolutionsbiologi vid University of East-Anglia och Uppsala universitet.
– Det generella antagandet har varit att alla spermier som är kapabelt att befrukta ett ägg har samma chans att göra det. Det har varit känt att det finns en stor individuell variation mellan spermierna, men man har menat att detta inte påverkar hur livsduglig avkomman är. Vår studie är första gången någon har visat att så inte alls är fallet, säger hon.
Kortlivade spermier åldras snabbare
För att testa hypotesen att spermier i en och samma ejakulation påverkar avkomman olika samlade forskarna in en sats från zebrafisken, Danio rerio, och delade upp den i två petriskålar med vatten.
I det ena försöket valde forskarna att befrukta ägget omedelbart efter att sperman kommit i kontakt med vattnet och aktiverat spermierna. I det andra försöket valde de att vänta i 25 sekunder tills att ungefär 50 procent av spermierna hade dött innan de tillsatte dem till ägget. Äggen kom från samma hona.
– Avkomman till de långlivade spermierna hade fler livsdugliga och friska avkommor än de med kort livslängd. Effekten var verkligen slående beroende på vilken sperma vi valde.
Zebrafisksex i labbmiljö ger oss nya kunskaper om spermier. (Danio rerio) Bild: Wikimedia/Lynn Ketchum, Oregon State University
Generellt hade avkomman till de ”sega” spermierna en sju procent högre överlevnad jämfört med kontrollspermierna.
Speciellt framgångsrika var den ”manliga” avkomman till de sega spermierna som producerade både fler och snabbare spermier än jämförelsespermierna. Det visade sig även att de honor som avkomman parade sig med lade 20 procent fler ägg än de som parades med avkomman till de kortlivade spermierna. Dessa positiva effekter fördes även vidare till nästa generation.
Korrekturläsning av genomet
Hur det kommer sig att det är just de långlivade spermierna som ger upphov till bättre livslämpad avkomma är ännu oklart, men Simone Immler hoppas kunna ta reda på det i framtida studier. Vad forskarna dock vet är att varken hon- eller hanavkomman till de långlivade spermierna uppvisar några negativa effekter, vilket bådar gott inför framtiden.
Inga avkommor till de sega zebrafiskspermierna dog i förtid, var missbildade eller hade problem med att fortplanta sig. Enligt Simone Immler kan forskningsresultaten få stort betydelse för viktiga evolutionsprocesser. Metoden att välja ut långlivade spermier kan till exempel hindra att skadliga mutationer får fäste och försämrar en individs överlevnadschanser.
– Om en spermie innehåller en gen som bär på en mutation är detta en effektiv metod för att få bort den mutationen. Det är ett billigt sätt att korrekturläsa genomets kvalitet. Ur ett evolutionsperspektiv kan det har stor effekt, till exempel vid inavel där det ofta förekommer skadliga mutationer.
Kan användas vid IVF
Simone Immler hoppas även att upptäckten kommer att ha betydelse vad gäller olika typer av provrörsbefruktningar även kallat IVF (in vitro-fertilisering).
– En av IVF-metoderna går ut på att en doktor slumpmässigt väljer en spermie och injicerar i ägget. Eftersom vårt arbete har visat att det finns skillnader även mellan friska spermier hoppas vi kunna öka framgångsnivån i dessa försök.
Forskarna har redan påbörjat tester på mänsklig sperma för att undersöka om de kan finna liknande mönster som hos zebrafiskarna. Trots att de bara är i inledningsfasen ännu är Simone Immler vid gott hopp om att de kommer att hitta ”något” som kan vara av betydelse och att man inom snar framtid kan börja tillämpa kunskapen inom IVF.
Storleken har också betydelse
Det är dock inte bara spermiernas uthållighet som påverkar om det blir någon avkomma. Forskare vid Stockholms universitet och universitetet i Zürich har upptäckt att honans storlek på fortplantningsorganet påverkar antalet spermier som en hane producerar.
– Vi fann att hos arter där det är svårt för spermierna att ta sig fram till ägget produceras små, men många spermier. Detta för att spermierna riskerar att simma vilse eller spädas ut på vägen. Hos arter där det är lätt att ta sig fram till ägget produceras större och längre, men färre spermier i jämförelse, säger John Fitzpatrick, forskare vid zoologiska institutionen vid Stockholms universitet.
Han och kollegorna undersökte även om en arts metabolism hade något att göra med antalet och storleken på spermierna som producerades. Så verkade dock inte vara fallet.
Dessa upptäckter kan hjälpa forskarna att förstå varför människan har relativt små spermier i jämfört med exempelvis en mus som har 1-1,5 gånger större.
– Det är en evolutionär fråga som ger en bättre förståelse för hur storleken på spermierna påverkas av olika inre faktorer.
Text: Izabella Rosengren på uppdrag av forskning.se
Runt om i Europa finns trädbärande betesmarker som skapar en rad ekonomiska, kulturella och ekologiska värden. Denna form av kulturlandskap, med glest spridda träd, gräsmarker och betande djur har dock minskat i utbredning. Markanvändningen förändras i takt med att det traditionella jordbruket intensifieras, eller läggs ned.
Pablo Garrido har i sitt doktorsarbete velat förstå hur dessa landskap värdesätts av de människor som bor och verkar där, och vad de betyder för regionala beslutsfattare som på olika sätt har inflytande på utvecklingen. Målet var att kartlägga vilka ekosystemtjänster som värderas högst och att identifiera utmaningar för bevarandearbetet. I avhandlingen har han jämfört förutsättningarna i de glesa betade eklandskapen (dehesa) i Spanien, och de bäst bevarade öppna eklandskapen i Sverige, som finns i Östergötland.
Lokala livsmedel och kulturarv betonas i Spanien
I det spanska dehesa-området var det primärproduktionen som framhölls mest av lokalbefolkningen. Det handlar om boskap (inkl. tjurfäktningstjurar och ollonsvin), djurfoder, ved, träkol och vilt, men också förädlade varor såsom ost, olivolja, korv och vin. När det gäller kulturella värden betonades landskapets betydelse för bland annat känslan av tillhörighet och identitet, traditionell kunskap och kulturarvet.
Spanska eklandskap uppfattas i högre grad än svenska som viktiga platser, eftersom många människor fortfarande bor i dess närhet, och de har därmed skapat andra värden och identiteter knutna till landskapet.
Landskapets skönhet och miljövärden betonas i Sverige
De bäst bevarade eklandskapen i Sverige förekommer som spridda små fläckar i Östergötlands län, där de täcker omkring 180 kvadratkilometer. I Sverige var dessa marker traditionellt viktiga för landsbygdsbefolkningen och användes för beteshävd och slåtter, och även i Sverige har det funnits ollonsvin. Idag erbjuder markerna värdefulla livsmiljöer för många hotade insekter och lavar som trivs i gamla, solexponerade grova ekar.
I Sverige var de högst värderade tjänsterna främst relaterade till landskapets skönhet, rekreation och ekoturism, men även värdet som betesmarker och bevarande av biologisk mångfald värderades högt.
Betet upphör i Sverige, men intensifieras i Spanien
Det hårda arbetet och den dåliga lönsamheten är viktiga orsaker till att hävdandet av eklandskapen gradvis upphör i både Spanien och Sverige, men förändringen går delvis i olika riktning. I Spanien ökar ofta betestrycket, vilket leder till avskogning. I Sverige upphör i stället beteshävden och markerna omvandlas till granskog.
Både spanska och svenska myndighetspersoner värderade markernas biologiska mångfald och betydelse för rekreation, ekoturism och utbildning. Traditioner, i form av både kunskap och sedvänjor, var det som nämndes oftast inom spanska myndigheter, där även primärproduktionen värderades högre än i Sverige.
– För att bevara eklandskapen behövs en utvecklad samverkan mellan intressenter från olika sektorer och på olika nivåer, säger Pablo Garrido. Skyddade ursprungsbeteckningar på produkter, och ett större utrymme för ekosystemtjänster i miljöstöden är exempel på åtgärder som skulle kunna förbättra lönsamheten för lantbrukare.
Gotlandsruss i stället för boskap?
I både Sverige och EU satsas stora pengar på att återskapa och underhålla gamla kulturbetesmarker. Pablo Garrido har studerat möjligheten att hålla skogsbeten i hävd med hjälp av gotlandsruss, en härdig svensk häst-lantras med ursprung som mer eller mindre frilevande på Gotland. Tanken var att russen skulle kunna vara ett billigare och mer lättskött alternativ än nötkreatur, samt ett test om hur vi kan använda hästar bättre i arbetet med bevarande av det öppna, svenska natur- och kulturlandskapet.
Under tre år har russen levt som vildhästar i 10 hektar stora, delvis skogklädda hägn en bit utanför Uppsala. Pablos Garridos studier visar att hästarna på vintern, när det inte fanns tillgång till grönt gräs, åt mer av träd och buskar.
– I hägnens mer skogsklädda delar minskade antalet små träd jämfört med kontrollområden utan hästar. På så vis bidrog hästarna till en öppnare och ljusare skog, med färre men äldre och större träd, säger Pablo Garrido. Framför allt åt hästarna av de mindre träden, och gärna lövträd såsom ask, rönn, ek och sälg. De undvek tall och gran.
Russen har med sitt bete skapat variation i landskapet och gynnat mångfalden av blommande örter och andra växter, vilket även har gynnat pollinerande insekter. Forskarnas slutsats är att hästar kan vara ett effektivt och billigare alternativ för att restaurera igenväxta ängs- och hagmarker.
När klimatet förändras krävs det att samhället ställer om och anpassar sig till förväntade effekter. Olika litteratur beskriver processer för omställning, men beskrivningen av hur denna omställning skulle kunna gå till varierar.
Gemensamt för mycket av litteraturen är dock att staden ses som utgångspunkten för hur förändringen skulle kunna göras.
Att det är tydligt vad som menas när man talar om kunskap är viktigt eftersom denna ges stor betydelse när städer försöker klimatanpassa. Men det finns en lucka i litteraturen, menar forskarna vid Linköpings universitet. En genomgång av kunskapens roll saknas.
Viktigt att prata samma språk
– I städers omställning får kunskap väldigt olika roll, det visar den systematiska genomgång vi gjort av litteraturen. Detta är viktigt att veta för de som använder litteraturen, exempelvis samordnare för omställning i kommuner, regioner och företag samt forskare, säger Mattias Hjerpe, universitetslektor som forskar om städers klimatomställning vid Tema Miljö, Linköpings universitet.
– Då kan alla få mer realistiska förväntningar på vad forskningen kan bidra med samt se fler sätt som forskningen kan bidra på.
I en artikel som finns publicerad i tidskriften Current Opinion on Environmental Sustainability, visar Linköpingsforskarna vilken betydelse kunskap tillskrivs inom olika typer av litteratur som behandlar omställning mot fossilfria och klimatrobusta städer.
Kunskap – ledstjärna i fjärran eller motorn som driver klimatomställningen?
Kunskapens fem roller i litteratur om klimatomställningen, enligt forskning vid Linköpings universitet:
en motor som driver omställningsprocessen, det vill säga forskare organiserar själva processen och bidrar med kunskap som för processen framåt.
en utomstående konsult som levererar underlag för beslut om omställning på beställning från beslutsfattarna.
en befriare som sätter igång omställning, det vill säga kunskap om att en annan ordning är möjlig.
en ledstjärna som vägleder omställning, det vill säga en forskningsbaserad princip för hur samhället borde organiseras.
en tillfällig kommitté som motiverar omställning, det vill säga att forskare som råkar befinna sig i närheten är med för att legitimera processen.
Genom att skilja mellan olika sorters kunskap för omställning hoppas forskarna bland annat kunna underlätta framtida forskningsanalyser.
– Till exempel kan man underlätta för kommunledningar att precisera hur forskningen och forskare skall involveras i deras stads omställningsprocess, säger Mattias Hjerpe.
Kontakt:
Mattias Hjerpe, universitetslektor vid Linköpings universitet, mattias.hjerpe@liu.se, tel: 011-363438.
Studien från Uppsala universitet är den första i Skandinavien där metoden Teaching Recovery Techniques, TRT, används. Den innefattade 10 grupper med 46 ungdomar mellan 13 och 18 år. Grupperna har träffats vid sex tillfällen och har letts av personal i kommun eller primärvård som har fått utbildning i metoden.
Många var deprimerade Ungdomarna hade fått fylla i ett frågeformulär innan för att se om de screenade positivt för posttraumatiskt stressyndrom, PTSD. Vid starten hade 84 procent av ungdomarna dessutom medelsvår eller svår depression och 48 procent uppgav självmordstankar eller självmordsplaner. Efter sex veckor kunde man se en minskning av både depressions- och PTSD-symptomen. Efter tre månader gjordes intervjuer med 22 av ungdomarna som kunde berätta om hur de använde sig av verktygen i metoden.
– En av killarna berättade att han återvunnit kontrollen över sig själv efter att ha deltagit i gruppen. Innan dess hade han styrts helt av allt han hade upplevt, säger Anna Sarkadi, professor i socialmedicin vid Uppsala universitet och ansvarig för studien.
Blev hjälpta Eftersom studien inte hade en kontrollgrupp har forskarna beräknat utifrån andra studier hur vanligt det är att man blir bra ändå, utan insats. I andra studier blev en procent av ungdomarna återställda under sex veckor från sina PTSD symptom och 0,12 procent från sina depressionssymptom. I den här studien blev 22 respektive 33 procent återställda. Det innebär att dessa ungdomar inte behövde mer specialiserad vård. De flesta andra ungdomar i gruppen hade upplevt en minskning av sina besvär, men många var fortfarande kvar på ganska höga symptomnivåer.
– Med tanke på att alla var mitt i asylprocessen och 62 procent var med om en negativ livshändelse under kursens sex veckor, som att en kompis fick avslag, nyheter att en släkting dog eller flytt av skola eller boende, var det ändå ett väldigt bra resultat, säger Anna Sarkadi.
Sprids av SKL och Bris Teaching Recovery Techniques har utvecklats av Children and War Foundation in Norge just för barn som har varit med om krig och flykt. Metoden bygger på traumafokuserad kognitiv beteendeterapi, men är ingen behandling utan ska ses som verktyg för självhjälp. Gruppledarna får en tredagarsutbildning och kravet är vana att arbeta med barn eller ungdomar, men ingen terapeutisk erfarenhet behövs. Tanken är att TRT ska vara en slags första hjälpen för barn som mår dåligt efter trauma innan tyngre vårdinsatser, som barnpsykiatrin eller Röda korset kontaktas.
Nu sprids metoden via utbildningar som SKL och BRIS håller i. Det finns idag ca 50 utbildade TRT- gruppledare i landet. Forskarna vill nu utvärdera metoden för barn som kommit med sina familjer.
Kontakt:
Anna Sarkadi, professor i socialmedicin vid Uppsala universitet anna.sarkadi@pubcare.uu.se, 070-611 36 91
Forskare från Uppsala universitet har med hjälp av en ny metod upptäckt mikroskopiska rester av djur i över en halv miljard år gamla bergarter från Grönlands norra spets.
För ungefär 541 miljoner år sedan påbörjades en snabb utveckling av flercelligt djurliv (kallat den kambriska explosionen). Under de 30-40 miljoner år som följde formades djurlivet, framförallt i haven, till något som liknade våra moderna ekosystem.
Hittills har vår förståelse för denna period i livets historia varit starkt beroende av vad man funnit som fossil i form av skal och andra hårda delar, eftersom dessa delar bevaras enklast som fossil.
Vi vet dock att de flesta marina djur saknar hårda delar vilket borde betyda att vi missar en stor del av den totala mångfalden.
Del av den äldsta kända fjädermasken, tänder från en priapulid en sedimentlevande rovdjursmask, ryggskölden av ett litet leddjur. Bild: Slater, Willman, Budd, Peel
Sällsynta platser med exceptionell fossilisering, som den världsberömda Burgess Shale i Kanada, har helt förändrat paleontologernas förståelse för djur som saknar dessa hårddelar.
På grund av de speciella förhållandena för fossilisering på dessa platser bevaras även organismer som inte producerar hårda mineraliserade skal eller skelett. Sådana platser erbjuder därför en ovanlig inblick i den genuina mångfalden i dessa gamla hav.
Fossil fullträff på norra Grönland Siriuspasset (Sirius Passet), en plats på norra Grönland är en sådan fullträff av sällsynt bevarade fossil, och dessutom en av de äldsta från denna period. Tyvärr har bergarterna vid Siriuspasset hettats upp, omvandlats och begravts djupt nere under ytan då norra Grönland kolliderat med andra kontinenter.
Dessa plattektoniska händelser har gjort att det organiska material som en gång fanns i djuren har förstörts och kvar av djuren finns bara enkla avtryck utan någon detaljrikedom. Inte långt söder om Siriuspasset har dock bergarterna undgått de värsta effekterna av denna upphettning.
Paleontologer från Uppsala universitet (Ben Slater, Sebastian Willman, Graham Budd och John Peel) använde en ovanlig men enkel metod där man löser upp stenar från några av dessa mindre påverkade bergarter med hjälp av fluorvätesyra och därmed frigör fossilinnehållet.
Äldsta fyndet av fjädermaskar De flesta fossilen är mindre än en millimeter stora, mycket mindre än vad man normalt hittar vid Siriuspasset. Därmed överbryggas det kunskapsgap som finns vad gäller dessa småskaliga djur, vilka förmodligen är en talrik och viktig del av våra ekosystem.
Den mest överraskande upptäckten var det äldsta kända fyndet av välbevarade mikroskopiska kroppsdelar av fjädermaskar – en obskyr grupp av rörlevande, filtrerande djur som är besläktade med ryggradsdjuren, vilka vi själva tillhör.
Upptäckten av små icke-mineraliserade tänder och taggar från en typ av marina rovdjursmaskar (Priapulider) bidrar till förståelse för hur dessa tidiga djur fungerade anatomiskt samt vidgar vår syn på hur det tidiga djurlivet utvecklades.
Fler förbisedda fossil Mängder av fragment från de yttre, flexibla skalen på små leddjur (föregångare till vår tids insekter och kräftdjur), något som inte kan hittas med andra metoder, var vanligt förekommande. Detaljrikedomen hos flera av fragmenten är imponerade och mångtaliga.
– Den nya studien visar att vi bara har börjat skrapa på ytan av dessa, till största delen förbisedda, fossilen. Det är tydligt att detaljrikedomen hos dessa fossil kommer att bidra till att omforma vår syn på de djur utan hårddelar som kröp runt på botten eller simmade runt i de haven, för mer än en halv miljard år sedan, säger Sebastian Willman, forskare vid institutionen för geovetenskaper vid Uppsala universitet.
Institutionen för akvatiska resurser vid SLU har studerat vad som reglerar musslans förekomst i Sverige och vilka faktorer som kan bidra till att musslorna inte lyckas reproducera sig. Med hjälp av GIS visar forskarna var flodpärlmusslan har bäst förutsättningar i Sverige utifrån klimat, jordarter och förekomst av öring.
– Musslornas föryngring gynnas av att det finns gott om öring och om det finns sjöar uppströms i vattendraget, säger Erik Degerman, miljöanalytiker vid institutionen för akvatiska resurser (SLU Aqua).
– I vattendrag där det fanns dammar uppströms såg vi däremot en signifikant sämre föryngring. Eftersom vi har över 10 000 dammar i svenska vattendrag är musslornas framtid hotad.
Trivs bara i strömmande vattendrag
Flodpärlmusslan har en komplicerad livscykel och det är mycket i miljön som måste fungera för att musslorna skall fortleva. Musslorna trivs bara i strömmande vattendrag som inte är försurade och där påverkan från tätorter, samt skogs- och jordbruk är litet. Dessutom måste det finnas gott om öring eftersom musslans larver lever tio månader som parasit på fisken.
Pärlbärare
Flodpärlmusslan är en sötvattenmussla, vars vetenskapliga namn Margaritifera margaritifera betyder pärlbärare. Musslan kan bilda pärlor om det kommer in ett sandkorn eller en parasit innanför skalet. Därför har det historiskt bedrivits ett fiske på flodpärlmusslor, trots att en värdefull pärla endast finns i var tiotusende mussla. Arten är numera fredad och fisket är sedan 1994 förbjudet, då flodpärlmusslan klassas som starkt hotad både nationellt och internationellt.
Bild: By MrKimm (Own work), CC-BY-SA-3.0 or CC BY-SA 2.5-2.0-1.0
På värdfisken sitter larverna på gälarna och suger åt sig lite av blod och näring. När musslans larv blir stor nog släpper den från öringen och börjar sitt stillasittande liv på bottnen.
Flodpärlmusslan har gått tillbaka kraftigt i sina ursprungsområden. I centrala Europa har arten minskat med 90 procent. Sverige och Norge är idag kärnområden för arten. I Sverige finns musslan över hela landet, med de viktigaste områden i mellersta och norra Sverige.
Dammar stryper vattenflödet
Totalt finns musslan i cirka 400 svenska vattendrag. Antalet populationer uppgår till cirka 600 stycken men bara hälften av dem reproducerar sig.
– Flodpärlmusslan är en bra indikator på hur vi hanterar våra rinnande vatten och facit visar att mängden dammar är ett problem för den biologiska mångfalden i vattnen. Där vattnet förr flödade fritt finns idag tusentals stängda passager där vattnet regleras utan hänsyn till djurlivet, säger Erik Degerman.
Många av Sveriges dammar fyller idag inte längre någon funktion och ytterligare studier ska nu göras för att utreda dammarnas negativa inverkan.
Öringen hämmas av reglerat vatten
– Tillgången på individrika öringbestånd är sannolikt en av de mest avgörande faktorerna bakom flodpärlmusslans utbredning i Sverige. Dammarna hindrar öringarnas fria rörlighet vilket minskar förekomsten av den viktiga värdfisken. I dammar som regleras aktivt inverkar också troligen själva vattenregleringen genom att ibland ha fritt flöde och ibland inget flöde alls. Det här är en stressande miljö för alla vattendjur, säger Erik Degerman.
Kontakt:
Erik Degerman, miljöanalytiker, Institutionen för akvatiska resurser, Sötvattenslaboratoriet, SLU, erik.degerman@slu.se, 010-478 42 25
Hon presenter nu metoder för att fånga upp, strukturera och dela designbeslut som tagits under produktutvecklingsprocessen, i en doktorsavhandling vid Tekniska Högskolan, Jönköping University.
– Jag intervjuade en designer om en produkt som han hade utvecklat för två år sedan, och han kom inte ens själv ihåg orsakerna till alla sina designbeslut.
Nödvändigt med design rationale
Design rationale är en förklaring till orsakerna bakom designbeslut. Det är nödvändigt att ha tillgång till den informationen, särskilt när man utvecklar nya varianter av produkter för att möta kundernas olika behov. Det gör också företaget mindre sårbart när en industridesigner går i pension eller byter jobb.
Att kunna ta fram en ny variant utifrån en grundläggande design, som tidigare har utvecklats och testats, enligt nya kunders krav, är en konkurrensfaktor för många tillverkningsföretag. För att effektivt skapa en ny variant är det viktigt att förstå avsikten och bakgrunden för designen, och att ha tillgång till design rationale kan vara avgörande.
– Det jag har försökt göra är att utveckla lösningar för att fånga in, klassificera och strukturera design rationale från designers, säger Morteza Poorkiany. Jag har också studerat hur man kan göra informationen tillgänglig för andra som behöver den.
En annan viktig del av hans forskning är att kunna använda design rationale i automatiserade designsystem. Designautomatisering är ett effektivt sätt att minska kostnader och ledtider för många designaktiviteter som inte bygger på kreativitet.
Morteza Poorkiany har samarbetat med två internationella tillverkningsföretag som har utvärderat och gett feedback om metoderna och verktygen i hand avhandling.
– För butiker kan det vara lönsamt att använda mer personaltid för åtgärder som reducerar svinn av frukt och grönt i butik och därigenom spara både pengar och miljö, säger Lisa Mattsson, doktorand vid Vipp Forskarskola på Karlstads universitet.
Idag kostar matsvinnet samhället mycket både i förlust av jordens resurser och ekonomiskt. Med en ökande befolkning måste alla aktörer i samhället – företag, myndigheter och privatpersoner – bli bättre på att hantera livsmedel för att minska mängderna som slängs.
Sju produkter ger hälften av svinnet
Även om butikernas andel av svinn är lägre än hos hushållen, slängs stora mänger livsmedel varje år. I denna forskningsstudie har svinnet av frukt och grönsaker i tre stora butiker analyserats utifrån mängd, ekonomisk kostnad och klimatpåverkan.
Resultatet visar att sju frukt- och grönt-kategorier orsakar den största delen av svinnet, både vad gäller svinnmängd, ekonomisk kostnad och klimatpåverkan.
De sju produkterna är banan, äpple, tomat, sallad, paprika, päron och vindruvor. Dessa produkter representerade nästan 50 procent av kostnaden för svinnet i butik och därför finns det en stor potential om arbetet med minskat svinn kan fokuseras runt dessa produkter.
Lönsamt att reducera svinn
Majoriteten av svinnkostnaden, 85 procent, står själva produkterna för och kostnader för avfallshantering som innebär tömning och bortforslande representerar cirka 6 procent av kostnaden.
Arbetstid för att ta bort produkter från hyllorna, registrera svinn och slänga produkter tar tid för personalen och står för 9 procent av den totala kostnaden. Eftersom personalens tid står för en relativt liten del i förhållande till själva produkterna kan det finnas en potential att öka arbetstiden för att kunna reducera mängden av produktsvinn. En kostnads-nyttoanalys visade att om butikerna skulle dubbla tiden för personal att arbeta med svinnreducerande åtgärder så motsvarar det kostnaden för en tioprocentig minskning av svinnet av frukt- och grönt.
Hundar och katter spelar en viktig roll i många människors liv. De lever mycket nära människan och ses i många sammanhang som familjemedlemmar. I Sverige finns det omkring 2 miljoner hundar och katter och vart fjärde svenskt hushåll har minst en hund eller katt. Som sällskapsdjur erbjuder hundar och katter till exempel sällskap, närhet, och fysisk aktivitet och som arbetande djur utför de olika typer av tjänster i både offentlig och privat sektor (till exempel för jakt och inom tull, polis och sjukvård). Trots detta är djurens ekonomiska värde till stor del en förbisedd fråga, i Sverige såväl som internationellt.
I den rapport som nu har publicerats – Värdet av hundar och katter i Sverige – analyserar forskare från SLU hundars och katters samhällsekonomiska betydelse, och diskuterar deras totala ekonomiska värde i vidare mening.
Spenderar pengar på sällskapsdjur
Hushållen spenderar avsevärda, och allt större, belopp på sina sällskapsdjur. År 2014 handlade det om cirka 11,4 miljarder kronor för inköp av djur, foder, utrustning samt för veterinära och andra tjänster, vilket var en fördubbling sedan 2003 (se diagram nedan). Enligt en beräkning som även inbegriper inackordering och omvårdnad samt kurs- och tävlingsverksamhet var omsättningen cirka 16 miljarder kronor 2015.
Sysselsätter över 8 000 personer
Omsättningen ger en fingervisning om de ekonomiska aktiviteterna. Den är dock inte ett mått på djurens samhällsekonomiska betydelse, vilken i rapporten definieras som bidraget till bruttonationalprodukten (BNP) samt skapade arbetstillfällen. Sektorernas sammanlagda bidrag till BNP uppskattas vara cirka 7 miljarder kronor och de sysselsätter mer än 8000 personer.
Det uppskattade bidraget till samhällsekonomin ska ses som en miniminivå. I uppskattningen ingår till exempel inte värden som skapas hos underleverantörer, inte värden av hur hundar och katter påverkar kostnaden för humansjukvård och inte heller värdet av de tjänster som arbetande djur utför i till exempel jakt, polisarbete och räddningstjänst.
Även värden som saknar prislapp
Hundars och katters samhällsekonomiska värde motsvarar emellertid bara en del av djurens totala ekonomiska värde. Utöver de direkta penningflödena ingår där också de fördelar och nackdelar som människor – både djurägare och andra – upplever att hundar och katter för med sig. Till exempel kan djurägare värdesätta djurens sällskap betydligt högre än vad som återspeglas av monetära flöden. De som inte har hund kan känna sig säkrare om deras grannar har en vakthund, eller – om de är rädda för hundar – känna sig tvingade att undvika parker där det finns hundar, vilket inte alls reflekteras i marknadspriserna.
– De subjektiva värderingarna påverkar mänskligt beteende och välbefinnande och påverkar i förlängningen djurens välbefinnande, säger SLU-forskaren Ruben Hoffman, som har lett studien. Att identifiera och mäta dessa värden är nödvändigt för att kunna bestämma det totala ekonomiska värdet av hundar och katter, och det är något vi behöver forska vidare på.
Diagram som visar några av hushållens utgifter för sällskapsdjur (inköp av djur, foder, utrustning samt veterinära och andra tjänster), under åren 1993–2014. Källa: Statistiska centralbyrån (SCB)
Kontakt:
Ruben Hoffmann, forskare Institutionen för ekonomi, Sveriges lantbruksuniversitet ruben.hoffmann@slu.se, 018-67 17 37
Rapporten: Värdet av hundar och katter i Sverige. Ruben Hoffmann, Malin Lokrantz, Carl Johan Lagerkvist, Malin Hagberg Gustavsson, Bodil Ström Holst. SLU Framtidens djur, natur och hälsa, Rapport 2017:1
