– Vi har studerat den nya protesdesignen biomekaniskt tillsammans med våra kollegor vid Mayokliniken i USA. Protesen ger en rörlighet som en vanlig handled gällande nästan alla rörelseriktningar. Handledsprotesen har utvecklats av handkirurgiska kliniken tillsammans med ett amerikanskt medicintekniskt företag, säger Marcus Sagerfors, specialistläkare vid handkirurgiska kliniken på Universitetssjukhuset Örebro och doktorand vid institutionen för medicinska vetenskaper på Örebro Universitet.
Den nya protesdesignen har studerats i en pilotstudie där designen och instrumentationen ytterligare förbättrats. Pilotstudien visar att protesen ger en god smärtlindring, rörlighet och patientupplevd funktion. Andra fördelar med protesen är att den är modulär vilket innebär att det vid behov senare går att byta ut en ledkomponent utan att behöva sätta om protesen.
– Det är en fördel för patienten att det går att byta ut bara ledkomponenten utan att behöva göra en ny fixation av proteskomponenten.
Protesen är gjord av metall och uppbyggd av utbytbara komponenter som klickas fast i varandra.
En helt ny protesdesign har tagits fram på handkirurgiska kliniken vid Universitetssjukhuset Örebro.
Operation med stor patientnöjdhet
– Många av våra patienter har reumatiska sjukdomar eller artros vilket innebär broskförslitningar. Handledsproteser är generellt en bra operation som ger god patientnöjdhet. Vår forskning visar att resultaten förbättras hela tiden.
Förbättrade resultat kan också innebära att fler patienter kan bedömas lämpliga för denna typ av behandling. Det andra operativa behandlingsalternativet till handledsprotes är steloperation av handleden vilket också ger en god smärtlindring men till priset av en stel handled.
– De patienter som haft möjlighet att jämföra, det vill säga är opererade med en protes i ena handleden och steloperation av den andra, brukar generellt föredra handleden med protes.
Marcus Sagerfors forskning visar att protesdesign kan påverka patientnöjdhet efter operation med handledsprotes och att det finns betydande skillnad i protesöverlevnad mellan olika protestyper. Biomekaniska studier av den nya protesen visar att den ger en rörlighet som en normal handled i nästan alla rörelseriktningar. En pilotstudie på den nya protesen visar att den ger en god patientupplevd funktion liksom minskad smärta.
För mer information:
Marcus Sagerfors, Specialistläkare, Handkirurgiska kliniken, Universitetssjukhuset Örebro
Tel: 073 – 905 83 15, Mail: marcus.sagerfors@regionorebrolan.se
– Genom att förstå hur det antivirala proteinet viperin motverkar TBE-virus kunde vi identifiera två nya svagheter hos viruset som förhoppningsvis kan utnyttjas i framtiden för att utveckla ett effektivt sätt att bromsa TBE-infektion, säger Kirstin Vonderstein, som är doktorand vid Institutionen för klinisk mikrobiologi och författare av avhandlingen.
Eftersom virus använder cellens byggstenar för att föröka och sprida sig till andra celler har våra celler utvecklat mekanismer för att känna igen och försvara sig mot virus. En central komponent i cellens tidiga försvar mot virusinfektioner är signalproteinet interferon, som skickas ut som en varningssignal till närliggande celler. Dessa celler kan då producera andra proteiner som skyddar dem mot virusangrepp. Ett av proteinerna som skyddar cellerna är viperin.
Viperin verkar tillsammans med andra proteiner
Kirstin Vonderstein har, tillsammans med forskarkollegor på Enheten för virologi vid Umeå universitet, studerat hur viperin är aktivt i försvaret mot TBE-virus. Forskningen visar att viperin förhindrar virusökning inne i cellerna samt begränsar mängden funktionella virus som kan lämna cellerna. Dessutom upptäckte forskarna att viperin inte arbetar ensamt utan behöver andra proteiner från cellen för att vara aktivt.
– Upptäckten ger oss en djupare förståelse för hur detta antivirala protein hämmar TBE-viruset och vad som sker i cellerna när viruset bekämpas. Det behövs mer forskning för att i detalj klargöra den antivirala mekanismen hos viperin, men förhoppningen är att denna upptäckt på sikt kan leda till att vi har ett effektivt läkemedel mot TBE, säger Kirstin Vonderstein.
Fakta om TBE
Fästingburen encefalit (TBE) är en sjukdom som orsakas av TBE-virus och överförs genom fästingbett till människor. TBE kan leda till allvarliga hjärnskador med kvarstående symptom.
De första tecknen är vaga och allmänna besvär som huvudvärk, muskelvärk, trötthet och feber. Dessa symtom varar bara i ett par dagar till en vecka. Hos ungefär 20-30 procent, sprids viruset vidare till hjärnan. Nya symtom brukar då komma ungefär en vecka efter att de första symtomen har försvunnit. Dessa symtom är:
hög feber
svår huvudvärk
kräkningar
ljuskänslighet
yrsel.
Varje år uppsöker ungefär 200 personer i Sverige sjukvård för TBE. Idag finns ingen behandling för sjukdomen, bara lindring av symptomen kan erbjudas.
Fotnot: Kirstin Vonderstein är uppvuxen i Eschweiler, Tyskland. Hon studerade biologi vid RWTH Aachen i Tyskland och vid Lund Universitet i Sverige.
För mer information:
Kirstin Vonderstein,Institutionen för klinisk mikrobiologi, Enheten för virologi, Umeå universitet, 070-302 4613; kirstin.vonderstein@umu.se
– Det har levt människor i övärlden utanför Papua Nya Guinea i 40 000 år. Alla har de behövt ta sig fram på havet vid vissa tillfällen. Men det är extra svårt att korsa vatten där man inte ser land. Förmodligen var det här en grupp människor med en tradition av att färdas över vatten, som var extremt anpassade till en sådan livsstil, säger Pontus Skoglund, forskare i evolutionär genetik vid Harvard Medical School och Stockholms universitet.
De sjöfarande pionjärer som tog sig ända ut till östra Oceanien tillhörde Lapitakulturen. Den kännetecknas av sin keramik, och man vet också att de höll grisar och höns som husdjur. De kunde bygga båtar som var de första att klara resor över öppet hav. Förmodligen hade folkgruppen färdats under flera generationer, på mindre än 1 500 år, från Taiwan via Filippinerna till skärgården utanför Papua Nya Guinea, och vidare ut till öarna i öster. Det är en sträcka på över 600 mil.
Fick inte barn på vägen
En internationell forskargrupp har nu analyserat DNA från fyra individer som levde på öarna Tonga och Vanuatu för mellan 2 500 och 3 100 år sedan. Det som förvånade forskarna var att de fyra inte bar på anlag från befolkningen på Papua Nya Guinea, alltså den stora ö deras förfäder måste ha passerat på sin väg österut. Det tyder på att de sjöfarare som tog sig hela vägen till öarna i östra Oceanien inte blandade sig och fick barn tillsammans med andra människor på sin väg.
De här nya rönen går på tvärs med vad man tidigare trott om folkvandringarna i regionen. Nästan alla nutida innevånare i östra Oceanien har en del av sitt genetiska ursprung gemensamt med befolkningen på Papua Nya Guinea. Tidigare har man trott att detta betytt att de östasiatiska sjöfararna stannat på Papua Nya Guinea, blandat sig och fått barn med folket där, och att dessa ättlingar sedan rest vidare österut. Om detta inte stämmer, som den nya studien nu pekar på, innebär att det måste kommit en senare och ganska stor folkvandring, där människor från Papua Nya Guinea spridit sig och sitt genetiska arv över hela södra Stilla havets övärld i ett senare historiskt skede.
Genetiskt arv på mödernet
En stor del av den nutida öbefolkningens genetiska arv från de östasiatiska sjöfararna har ärvts via mödernet. Det kan finnas två förklaringar till detta.
– Det kan vara så som antropologerna tror att Lapitakulturen var matrilokal, vilket betyder att man lever i små grupper, och när man bildar par stannar kvinnor i gruppen och män flyttar, säger Pontus Skoglund.
En en annan förklaring kan vara att den senare migrationen från Papua mest bestod av män. Oavsett kan den nya kunskapen om de forntida båtpionjärerna vara den felande länken som kan förklara att de flesta människor i området har sin genetiska härkomst från två källor, en från området kring Papua Nya Guinea och en från östasien.
– De här nya fynden kan bli bränsle för arkeologer att hitta nya tolkningar av de här människornas historia, säger Pontus Skoglund.
För mer information:
Pontus Skoglund, Harvard Medical School och Stockholms universitet pontus.skoglund@gmail.com
+1 617-901 25 05
Presstjänsten Stockholms universitet, press@su.se
08 -16 40 90
Efter den katastrofala jordbävningen i Italien 1980 inbjöd stadsantikvarien i Pompeji världen att hjälpa till med att dokumentera ruinstaden innan status för fynden från vulkanutbrottet år 79 försämrades ytterligare. Svenska Pompejiprojektet startades därför från Svenska Institutet i Rom år 2000. Forskningsledare för räddningsinsatsen var Anne-Marie Leander Touati, professor i Antikens kultur och samhällsliv vid Lunds universitet.
Från 2010 leds forskningen från Institutionen för arkeologi och antikens historia, Lunds universitet. Samtidigt har en ny gren av avancerad digital arkeologi tillförts, med 3D-modeller och tillgänglig dokumentation. Kvarteret skannades under fältarbetet 2011-2012 och de första 3D-modellerna finns nu tillgängliga
Livet hos de dåtida Pompejiborna
Modellerna visar hur livet såg ut för Pompejiborna innan vulkanen Vesuvius fick sitt utbrott. Till och med ett stort hus, som tillhörde den välbärgade mannen Caecilius Iucundus, har lyckats rekonstruerats i detalj.
Snapshot från en av filmerna som visar rekonstruktionen av ett av husen i Pompeji.
– Genom att kombinera ny teknologi med mer traditionella metoder så kan vi beskriva Pompeji mer detaljerat och sanningsenligt än vad tidigare varit möjligt, säger Nicoló Dell´Unto, digital arkeolog vid Lunds universitet.
Bland annat har forskarna frilagt golvytor från år 79, detaljstuderat den byggnadshistoriska utvecklingen, rengjort och dokumenterat tre stora rikemanshus, en krog, ett tvätteri, ett bageri och en trädgård. I trädgården kunde de se att en av kranarna till den praktfulla fontänen var på. Vattnet sprutade för fullt när askan och pimpstenen började regna över Pompeji.
Fönster från romartiden
Någon gång hittade man även helt orörda lager. I dem fanns fortfarande fönster och keramik från romartiden som otroligt nog var oskadda. De har följt vattenledningar och avlopp för att se hur de sociala hierarkierna fungerade och sett hur butiks- och restaurangfolket var beroende av de stora rikemansfamiljerna för att få vatten och hur förhållandena förbättrades mot slutet av stadens liv.
Staden fick en akvedukt som gjorde att de boende kunde leva oberoende av några få djupbrunnar eller det insamlade regnvattnet i de stora husen cisterner.
I en artikel publicerad i SCIRES Italy redovisas arbetet bakom 3D-filmen och trovärdigheten i rekonstruktionerna diskuteras också.
Se det unika videomaterialet över ett kvarter i Pompeij, uppbyggt med 3D-teknik
1) Researchers about how you can investigate Pompeji with new technology:
2) Take a 3-minutes tour in the beautiful house of Jucundus:
3) Really interested? 11-minutes tour in the house:
Text: Jenny Loftrup, Lunds universitet
Fotnot: Istituto di Scienza e Tecnologie dell’Informazione och Humanistlaboratoriet vid Lunds universitet har hjälpt till att ta fram materialet och 3D arbetet.
Kontakt:
Anne-Marie Leander Touati, professor i antikens kultur och samhällsliv, Lunds universitet
Mobil: 070 36 58 602, Anne-Marie.Leander_Touati@klass.lu.se
Kungl. Vetenskapsakademien har beslutat att utdela Nobelpriset i fysik 2016 med ena hälften till David J. Thouless (University of Washington, Seattle, WA, USA) och med andra hälften till Duncan M. Haldane (Princeton University, NJ, USA) och Michael Kosterlitz (Brown University, Providence, RI, USA).
De får priset ”för teoretiska upptäckter av topologiska fasövergångar och topologiska materiefaser”.
Avgörande för de tre pristagarnas upptäckter var att de använde topologiska begrepp inom fysiken. Topologi är en gren av matematiken som beskriver egenskaper som förändras bara stegvis. Med den moderna topologin som verktyg kunde årets pristagare förbluffa experterna. I början på 1970-talet kullkastade Michael Kosterlitz och David Thouless den då rådande uppfattningen att supraledning eller suprafluiditet inte kan förekomma i tunna skikt. De visade att supraledning skulle uppstå vid låga temperaturer och förklarade även den mekanism, en fasövergång, som gjorde att supraledningen försvann när det blev varmare.
Fasövergång. Den inträffar när materiefaserna övergår i varandra, som när is smälter till vatten. Med hjälp av matematikens topologi beskrev Kosterlitz och Thouless en topologisk fasövergång i ett tunt skikt av mycket kall materia. I kylan bildades virvelpar som plötsligt löstes upp vid temperaturen för fasövergången. Det blev en av 1900-talets viktigaste upptäckter inom den kondenserade materiens fysik. (Illustration: Johan Jarnestad)
Ovanligt stor ledningsförmåga
På 1980-talet kunde Thouless förklara ett tidigare experiment med mycket tunna elektriskt ledande skikt, där ledningsförmågan med ovanligt stor noggrannhet uppmättes till heltal. Han visade att dessa heltal var av topologisk natur. Ungefär samtidigt upptäckte Duncan Haldane hur topologiska begrepp kan användas för att förstå egenskaperna hos kedjor av små magneter som förekommer i vissa material.
Numera känner vi till många topologiska tillstånd, inte bara i tunna skikt och trådar, utan också i helt vanliga tredimensionella material. Detta är ett område som under det senaste decenniet utgjort frontlinjeforskning inom den kondenserade materiens fysik, inte minst på grund av förhoppningen om att topologiska material ska kunna användas i nya generationer av elektronik och supraledare, eller i framtida kvantdatorer. Men redan nu avslöjar forskarna materiens hemligheter i dessa exotiska världar som upptäckts av årets Nobelpristagare.
Prissumma: 8 miljoner svenska kronor, med ena hälften till David Thouless och andra hälften till Duncan Haldane och Michael Kosterlitz.
Mer om pristagarna
David J. Thouless, född 1934 (82 år) i Bearsden, Storbritannien. Fil. dr 1958 vid Cornell University, Ithaca, NY, USA. Emeritus Professor vid University of Washington, Seattle, WA, USA.
Duncan M. Haldane, född 1951 (65 år) i London, Storbritannien. Fil.dr 1978 vid Cambridge University, Storbritannien. Eugene Higgins Professor of Physics vid Princeton University, NJ, USA.
Michael Kosterlitz, född 1942 (73 år) i Aberdeen, Storbritannien. Fil.dr 1969 vid Oxford University, Storbritannien. Harrison E. Farnsworth Professor of Physics vid Brown University, Providence, RI, USA.
Sakkunniga: Thors Hans Hansson, tel. 08-553 787 37, hansson@fysik.su.se och David Haviland, haviland@kth.se, ledamöter av Nobelkommittén för fysik.
– För tonårspojkar är den upplevda hälsan överraskande relationell och emotionell, medan den fysiska hälsan visar sig vara av mer underordnad betydelse, säger Eva Randell, som är doktorand vid Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin och författare av avhandlingen.
– Eftersom hälsa upplevs genom känslor och relationer mellan individer och deras sammanhang handlar hälsa för tonårspojkar till stor del om att ha tillgång till tillitsfulla relationer. De som arbetar med pojkar måste beakta komplexiteten i unga pojkars hälsa, där normer, värderingar, relationer och genus utgör dess sociala bestämningsfaktorer.
Hälsa bör vara en helhetsupplevelse
Eva Randells doktorsavhandling är baserad på både intervjuer och enkätdata. I intervjuer med 33 tonårspojkar framkom att det finns en komplexitet i hur unga pojkar uppfattar, upplever, hanterar och värderar hälsa. Även om de flesta pojkarna uppfattade hälsa på ett holistiskt sätt fanns det pojkar som var benägna att dela upp hälsoupplevelsen i kropp och sinne när det gällde att hantera svåra känslor. Enligt Eva Randell bör pojkar därför uppmuntras att tänka på helhetsupplevelsen av hälsa, det vill säga att få dem att integrera fysiska, sociala och känslomässiga aspekter.
Avhandlingen beskriver också hur socialt utrymme för känslohantering är avgörande för pojkars välbefinnande och att skamkänslor utgör ett hinder för öppenhet. Följande citat från en deltagare illustrerar vikten av trygga relationer:
”Alla går liksom så här mummel, mummel, säger ingenting. Men när man väl börjar prata med någon annan kille liksom då känner dom ju likadant att typ så här, då tycker dom att jag är modig och stark för att kunna visa känslor. Och då kan ju dom visa känslor med mig, för då känner dom sig trygga, att de inte blir retade, och det har ju lett till att man kan reda ut problem med varandra liksom.”
Eva Randell fann att pojkars känslouttryck ofta präglas av tre maskulina orienteringar: tuffhet, känslighet och uppriktighet. Resultat från enkätstudien visade att upplevd stolthet verkar ha en skyddande effekt för pojkars hälsa. Studien visade också att en mycket god självskattad hälsa är relaterad till en hög subjektiv social status hos individen.
Eva Randell är bosatt i Hedemora, Dalarna och är sedan 2006 verksam vid Högskolan Dalarna i Falun. Hon har en socionomutbildning vid Umeå universitet och en magisterexamen i socialt arbete vid Örebro universitet. Hon har i sin yrkesutövning arbetat med barn och ungdomar.
För mer information:
Eva Randell
Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, Enheten för epidemiologi och global hälsa, Umeå universitet
070-461 9120; era@du.se
Begreppet autofagi härstammar från grekiskans auto som betyder ”själv” och phagein som betyder ”äta”. Autofagi betyder alltså ”självätande”. Begreppet myntades under 1960-talet då man observerade hur delar av cellens innehåll omslöts av membran och bildade så kallade vesiklar som sedan transporterades vidare till lysosomen, en cellulär återvinningsstation för nedbrytning av biologiskt material. På grund av svårigheter att studera fenomenet var det mesta okänt fram till dess att Yoshinori Ohsumi genom en serie briljanta experiment i vanlig bagerijäst under tidigt 1990-tal identifierade gener som har betydelse för autofagi. Med dessa kunskaper som utgångspunkt kunde han sedan klarlägga de bakomliggande mekanismerna och visa att även celler från människa använder samma sofistikerade maskineri.
Ohsumis upptäckter har resulterat i ett paradigmskifte i vår förståelse av hur celler bryter ner och återvinner cellulärt material. Genom att studera det maskineri som Ohsumi upptäckt, vet vi idag att autofagi är fundamentalt för viktiga fysiologiska processer, bland annat för cellers förmåga att hantera näringsbrist och infektioner. Mutationer i gener av betydelse för autofagi kan orsaka ärftliga sjukdomar. Störningar i autofagi-processen kan bidra till bland annat cancer och neurologiska sjukdomar.
Avfallshantering – en livsviktig uppgift i cellern I mitten av 1950-talet upptäcktes en ny cellulär ”arbetsstation”, en organell, som visade sig innehålla de enzymer som bryter ner proteiner, kolhydrater och fettmolekyler. Den benämndes ”lysosom” och ansågs vara en slags avfallsstation anpassad till att omhänderta cellulära beståndsdelar. Den belgiske forskaren Christian de Duve tilldelades 1974 års Nobelpris i fysiologi eller medicin för upptäckten av lysosomen. Nya observationer under 1960-talet visade att lysosomen kunde innehålla större mängder cellulära beståndsdelar och till och med hela organeller. Cellen verkade alltså använda en speciell mekanism för att transportera stora avfallslaster för lysosomal nedbrytning. Genom biokemiska och mikroskopiska undersökningar kunde en ny sorts vesiklar med cellulärt material identifieras. Vesiklarna bildades inne i cellen och sammansmälte sedan med lysosomen så att det membranomslutna cellulära innehållet kunde brytas ner (Figur 1). Lysosomens upptäckare, De Duve, var den forskare som gav processen ett träffande namn, autofagi, vilket betyder ”självätande”. Vesiklarna kom att kallas ”autofagosomer”.
I våra celler finns specialiserade arbetsstationer. Lysosomen är en sådan arbetsstation och innehåller enzymer som kan bryta ner cellulära beståndsdelar. En ny typ av vesiklar som kom att kallas autofagosomer observerades under 1960-talet. Autofagosomerna bildas inne i cellen och tar upp cellulära beståndsdelar som till exempel skadade proteiner. När de sammansmälter med lysosomen bryts deras innehåll ner i mindre beståndsdelar som sedan kan återvinnas.
Under 1970 och 1980-talen pågick forskning om ett annat system för nedbrytning av proteiner i ett speciellt cellulärt maskineri kallat proteasomen. Inom detta forskningsområde belönades Aaron Ciechanover, Avram Hershko och Irwin Rose med 2004 års Nobelpris i kemi för upptäckten av ”ubiquitinmedierad proteinnedbrytning”. Proteasomen kunde effektivt bryta ner ett protein i taget, men trots den nya kunskapen återstod ett fundamentalt problem: Hur kan cellen ta hand om större proteinkomplex och uttjänta organeller? Sker detta genom autofagi och hur fungerar i så fall processen?
Ett banbrytande experiment Yoshinori Ohsumi hade bedrivit forskning inom flera olika områden, men då han startade sitt eget laboratorium 1988 riktade han sitt intresse mot processen för nedbrytning av proteiner i jästcellens vakuol, den struktur i jäst som motsvarar lysosomen i våra egna celler. Jästceller är relativt enkla att studera och används ofta som modell för mänskliga celler. Med jäst som modellsystem kan man använda storskaliga metoder för att hitta de gener som är viktiga i en cellulär process. Men Ohsumi stod inför en utmaning – jästcellen är liten och dess inre strukturer är svåra att urskilja även med hjälp av ett mikroskop. Vid den här tiden var det därför osäkert om autofagi ens existerade i jäst. Ohsumi resonerade att om nedbrytningsprocessen i vakuolen hämmas samtidigt som autofagiprocessen var aktiv, borde de membranomslutna autofagosomerna ansamlas inne i vakuolen. Kanske skulle detta fenomen då bli synligt under mikroskopet. Ohsumi använde muterade jästceller som saknade några av vakuolens nedbrytningsenzymer och aktiverade samtidigt autofagi genom att odla cellerna i näringsfattigt odlingsmedium. Resultatet var slående! Redan efter några timmar kunde Ohsumi se att vakuolerna var fulla av små membranomslutna blåsor som inte kunnat brytas ner. Vesiklarna var autofagosomer och experimentet visade att autofagi existerade i jäst. Ännu mer betydelsefullt var att Ohsumi nu hade tillgång till en metod för att identifiera och studera gener viktiga för autofagi. Detta var ett stort genombrott och resultaten publicerades 1992.
Generna viktiga för autofagi identifieras
Ohsumi använde jästcellerna i vilka autofagosomer ansamlades under näringsbrist. Om en gen viktig för autofagi blivit inaktiverad borde autofagosomerna inte kunna ansamlas i vakuolen, ett fenomen som skulle kunna urskiljas under mikroskop. I laboratoriet utsattes därför jästcellerna för en kemikalie som slumpmässigt framkallar mutationer. Därefter aktiverades autofagi genom att jästcellerna odlades i näringsfattigt medium. Strategin fungerade! Inom ett år efter det genombrott som påvisat autofagi i jäst, hade 15 nya gener viktiga för autofagiprocessen identifierats. I en serie eleganta studier lyckades Ohsumi och hans medarbetare därefter förklara funktionen hos de proteiner som kodas av de identifierade generna. De visade hur jästcellerna använder olika proteiner och proteinkomplex som vart och ett styr olika skeden under autofagosomens bildande.
Autofagi – en livsnödvändighet för våra celler Efter att ett maskineri för autofagi i jäst blivit identifierat återstod en nyckelfråga. Regleras autofagi genom en liknande mekanism i andra organismer? Fortsatt forskning påvisade snart att ett närmast identiskt maskineri styr processen i våra egna celler. Därmed fanns tillgång till de verktyg som behövdes för att utreda autofagins betydelse även hos människa.
Tack vare Ohsumi och de många forskare som följt i hans fotspår vet vi nu att autofagi kontrollerar viktiga fysiologiska processer där cellulära beståndsdelar behöver brytas ner och återvinnas. Autofagi ger cellen snabb tillgång till bränsle för energifrisättning och byggstenar för återuppbyggnad, vilket är livsnödvändigt vid näringsbrist och andra typer av stress. Autofagi bidrar också till att invaderande bakterier och virus kan oskadliggöras. Under embryoutvecklingen är autofagi betydelsefullt för utmognad av celler och vävnader. Under åldrandet skyddar autofagi våra celler genom att eliminera skadade och förbrukade proteiner och organeller.
Nedsatt autofagifunktion kan kopplas till Parkinsons sjukdom, typ 2 diabetes och andra sjukdomar som uppträder då vi blir äldre. Vissa ärftliga sjukdomar orsakas av mutationer i autofagigener. Autofagi är även inblandat i utvecklingen av cancer. Intensiv forskning pågår idag för att utveckla läkemedel som kan påverka autofagiprocessen och därigenom motverka allvarliga sjukdomstillstånd.
Autofagi har varit ett känt fenomen i över 50 år men först genom Yoshinori Ohsumis paradigmskiftande genombrott under 1990-talet kunde autofagins fundamentala betydelse för fysiologi och medicin klarläggas. För dessa upptäckter belönas han med årets Nobelpris i fysiologi eller medicin.
Nyckelpublikationer:
Takeshige, K., Baba, M., Tsuboi, S., Noda, T., Ohsumi, Y. (1992). Autophagy in yeast demonstrated with proteinase-deficient mutants and conditions for its induction. Journal of Cell Biology 119, 301-311
Tsukada, M., Ohsumi, Y. (1993). Isolation and characterization of autophagy-defective mutants of Saccharomyces cervisiae. FEBS Letters 333, 169-174
Mizushima, N., Noda, T., Yoshimori, T., Tanaka, Y., Ishii, T., George, M.D., Klionsky, D.J., Ohsumi, M., Ohsumi, Y. (1998). A protein conjugation system essential for autophagy. Nature 395, 395-398
Ichimura, Y., Kirisako T., Takao, T., Satomi, Y., Shimonishi, Y., Ishihara, N., Mizushima, N., Tanida, I., Kominami, E., Ohsumi, M., Noda, T., Ohsumi, Y. (2000). A ubiquitin-like system mediates protein lipidation. Nature, 408, 488-492
Yoshinori Ohsumi föddes 1945 i Fukuoka, Japan. Han doktorerade 1974 vid Tokyo University. Efter en 3-årig vistelse vid Rockefeller University, New York, USA, återvände han till Tokyo University där han etablerade sin forskargrupp 1988. Sedan 2009 är han professor vid Tokyo Institute of Technology.
Forskaren Erik Stenberg vid Region Örebro län visar i en ny unik studie att patientrelaterade faktorer såsom vikt, kön och sjukdomar är av mindre betydelse i förhållande till andra faktorer vid överviktsoperationers resultat. Mer viktigt tycks vara vad som händer på operationen och under tiden omkring. Höga blodsockernivåer och hur tarmen försluts är av större betydelse för ett resultat utan komplikationer. Ålder tycks vara en faktor som ger en viss riskökning.
– Det vi har funnit är att patientrelaterade faktorer sannolikt är av mindre betydelse för risken att utveckla komplikationer än vad man tidigare trott. Det är ett viktigt fynd och skapar en motvikt mot andra studier som lyft fram dessa patientrelaterade faktorer. I system där försäkringar styr tillgången på vård kan detta vara viktigt för patienternas tillgång till behandling, säger Erik Stenberg, läkare vid kirurgiska klinikerna i Örebro och Lindesberg samt doktorand vid institutionen för medicinska vetenskaper på Örebro Universitet.
Stress vid operationen påverkar blodsockernivåerna
Att stegrade blodsockernivåer, dock inom normalnivåer, ökar riskerna med komplikation efter operation även om patienten inte har diabetes är nytt. Det krävs vidare studier för att veta hur man ska kunna använda detta fynd i klinisk praxis.
Erik Stenberg menar att stegrande blodsockernivåer har att göra med kroppens förmåga att hantera socker efter stress, så som vid en operation. Det kan vara något som man kan behöva ta hänsyn till vid operation i framtiden.
Betydelsefull upptäckt kring tarmens upphängning
– Vi har även visat att man ska försluta defekterna i tarmens upphängning vid gastric bypass. Detta har inte visats i en randomiserad studie tidigare och har därför fått genomslag i hela världen.
– Alla mina studier i avhandlingen är direkt applicerbara i kliniken och gör att patienterna får nytta av dem. De förbättrar situationen för patienterna avsevärt.
Resultatet av studien uppmärksammat i The Lancet
Resultatet kring tarmens upphängning vid överviktsoperationer har uppmärksammats och publicerats i den högt rankade medicinska tidskriften The Lancet. I studien ingick 2507 patienter som opererats vid tolv kliniker i Sverige under tre års tid. Studien har letts från kirurgisk kliniken vid Universitetssjukhuset Örebro.
– I hela världen opereras hundratusentals patienter årligen, varav över hälften med gastric bypass. Det betyder att en mycket stor grupp patienter kommer att få glädje av den nya kunskapen.
– Gastric bypass är en stor operation och stor omställning för patienten. Det är därför viktigt att minimera komplikationer i största mån. Vi visar att överviktskirurgi i Sverige står sig mycket väl internationellt sett, säger Erik Stenberg.
För mer information:
Erik Stenberg
Specialistläkare
Kirurgiska kliniken, Lindesbergs lasarett
Tel: 070 – 759 31 79
Mail: erik.stenberg@regionorebrolan.se
Paralympics följs nu av Cybathlon, som går av stapeln i Zürich den 8 oktober. Det är den första stora tävlingen som visar att gränserna mellan människa och maskin håller på att bli allt mer otydliga. Deltagarna kommer att tävla i sex olika grenar, som går ut på att kontrollera de maskiner som de är kopplade till så bra som möjligt.
Målet med Cybathlon är att driva på utvecklingen inom proteser och andra typer av hjälpmedel. Idag är de ofta mycket tekniskt avancerande, men trots det av begränsat värde i vardagen.
Tävlingsdeltagaren Magnus har nu haft sin tankestyrda armprotes i snart fyra år. Han säger att livet har förändrats totalt sedan operationen, som utfördes av docent Rickard Brånemark på Sahlgrenska Universitetssjukhuset.
”Protesen känns mer som min egen arm” – Jag känner mig inte handikappad när jag har den här armen, säger Magnus. Nu arbetar jag hundra procent och kan utföra alla uppgifter i både jobbet och familjelivet. Protesen känns inte som en maskin, utan mer som min egen arm.
Magnus bor i norra Sverige och arbetar som lastbilschaufför. Han besöker regelbundet Göteborg och gör olika tester tillsammans med chalmersforskaren Max Ortiz Catalan, som är huvudansvarig för tankestyrningstekniken och lagledare i Cybathlon.
– Det är helt ny forskningsmark med en protes som har fast inkoppling till skelett, nerver och muskler, säger Max Ortiz Catalan. Dessutom håller vi på att utveckla ett system för konstgjord känsel i armprotesen.
Känsel i den konstgjorda handen
Magnus kan idag känna ett varierande tryck i sin konstgjorda hand, något som man bland annat behöver för att instinktivt hålla lagom hårt i ett föremål. Han är världsunik i att ha en permanent koppling för känsel mellan protes och nervsystem. Nu pågår arbetet med att tillföra fler typer av känselförnimmelser.
Tävlingsdeltagaren Magnus på Cybathlons övningstävling i juli.
I Cybathlon kommer han att tävla för det svenska laget, som är ett samarbete mellan Chalmers, Sahlgrenska Universitetssjukhuset och företaget Integrum.
Tävlingen har en egen gren för armproteser. Där ska Magnus på kortast möjliga tid klara en bana med sex olika stationer där protesen sätts på prov. Han ska till exempel öppna en burk med konservöppnare, lasta en bricka med porslin, och öppna en dörr med brickan i handen. Tävlingarna i Cybathlon är utformade för att vara åskådarvänliga samtidigt som de bygger på olika moment som deltagarna måste klara av i sitt dagliga liv.
Använder i vardagen
– Däremot kommer tävlingen inte att ge något direkt utslag för de unika fördelarna med vår teknologi, till exempel känseln och den benförankrade infästningen som gör protesen bekväm nog att ha på sig dygnet runt, säger Max Ortiz Catalan.
Magnus är den enda deltagaren som är amputerad ovanför armbågen. Det gör förstås tävlingen svårare än för de andra som har kvar sin naturliga armbågsled.
– Ur tävlingssynpunkt är Cybathlon alltså långt ifrån optimal för oss, säger Max. Men den är en stor och viktig händelse inom branschen för gränssnitt mellan människa och maskin, där vi vill visa upp vår teknologi. Till skillnad från flera av de andra deltagarna kommer Magnus till tävlingen precis som han är i vardagen – med exakt den protes som han redan använder varje dag.
Fakta om Cybathlon
Cybathlon hålls i år för första gången och organiseras av det schweiziska universitetet ETH Zürich.
Tävlingen kostar 5 miljoner euro och hålls på Zürichs ishockeystadium Swiss Arena som rymmer 7 600 åskådare.
74 tävlingsdeltagare tävlar för 59 olika lag, från 25 länder världen runt. Totalt består lagen av runt 300 forskare, ingenjörer, tävlande och övrig personal.
Bland lagen finns allt ifrån små forskargrupper till världens största tillverkare av avancerade proteser. Majoriteten av lagen kommer från forskningslaboratorier, och många av proteserna kommer direkt från labbet.
Till skillnad från i OS och Paralympics är tävlingsdeltagarna inte atleter, utan vanliga personer med olika funktionshinder. Målen med Cybathlon är att främja samarbete mellan akademi och industri och mellan teknikutvecklare och funktionshindrade personer, samt att skapa en positiv bild av robotproteser hos allmänheten.
Cybathlon återkommer år 2020 i Tokyo, i anslutning till OS. Då pågår det i sju dagar.
Fakta om det svenska laget
Laget Opra Osseointegration är tvärvetenskapligt med parter inom teknologi och medicin. Det leds av Dr Max Ortiz Catalan, forskarassistent på Chalmers och huvudansvarig för tankestyrningstekniken, i nära samarbete med Dr Rickard Brånemark, kirurg på Sahlgrenska Universitetssjukhuset och docent vid Göteborgs universitet. Rickard Brånemark ledde det kirurgiska team som opererade in kopplingen mellan armprotesen och skelett, nerver och muskler. Det svenska företaget Integrum AB, som är en banbrytande tillverkare av benförankrade proteser, kompletterar laget.
För mer information:
Max Ortiz Catalan, Chalmers, 031-772 51 49 eller 070-846 10 65, maxo@chalmers.se
Aktiebolagsrevision är idag en viktig del av det företagsekonomiska sammanhanget. Betydelse visar sig inte minst i alla lagar och regler som inramar revisionen samt i de krav som ställs på revisorn. Den som utför den externa revisionen i ett aktiebolag måste till exempel ha både akademisk utbildning och utbildning kopplat till praktiken.
I den akademiska utbildning möter studenterna teoretiska förklaringar till varför revision behövs, vilket underbygger deras kunskap om revisionen. Frågan är om detta ger en bra grund för att förstå revisionen eller om studenterna i realiteten kommer ut med en fiktiv förståelse på grund av att redovisningsområdet (där revision ingår) präglas av ensidig dominans av vissa teoretiska perspektiv före andra. Framförallt kopplas detta till det så kallade agentteoretiska perspektivets dominans. Enligt flera har detta perspektiv fått ett så stort genomslag att generella grundantaganden, som karaktäriserar detta perspektiv i stor grad, närmast har blivit en sanning. Problemet är att det blir en teoretisk utgångspunkt som i realiteten saknar extern validitet och därför blir en bristfällig utgångspunkt för att förklara revisionen.
Agentteoretiska perspektivet kontra förtroendeaspekten Kritiker har påpekat att det agentteoretiska perspektivets grundantaganden – om att individer alltid agerar i självintresse och att det finns en ständig risk för opportunism – blir för generella utgångspunkter. En aspekt som sägs kunna bidra till bättre giltighet är förtroende. Det visar sig dessutom att förtroendebegreppet närmast har blivit ett ledord för att beskriva revisionen betydelse och roll i praktiken.
Detta är bakgrunden för att utveckla ett förtroendeperspektiv på aktiebolagsrevision i avhandlingen Förtroendeperspektiv på aktiebolagsrevision av Ola Nilsson. Denna utveckling sker i avhandlingen över tre steg.
Steg ett
Syftet med det första steget är att utveckla en teoriram som ger en grund för ett förtroendeperspektiv som ter sig följdriktigt att överföra på sammanhanget revision och logisk att använda för empiriska studier inom revisionsfältet. Detta sker med utgångspunkt i en modell som kan knytas an till det agentteoretiska perspektivet där tre centrala aspekter kan identifieras, 1) form av förtroende, 2) grunden till förtroende, 3) objektet som är föremål för förtroendet. Teoriramen blir därefter en fördjupning kring dessa aspekter.
Steg två
I steg två används teoriramen för en historisk analys. Syftet är att förtroendeperspektivet appliceras utifrån det sätt utvecklingen av marknaden och dess organisering har använts för att underbygga en teoretisk argumentation kring revisionen utifrån ett agentteoretiskt perspektiv.
Fokus ligger på att analysera det system av lagar och regler som revisionen inramas av samt de aktörer som är centrala i denna utveckling. Därigenom påvisas hur de centrala aspekterna, som utgör övergripande fokus inom teoriramens rand, bidrar till en utvecklad teoretisk förklaring av revisionen. Form av förtroende ger utrymme för att förklara den förändring utvecklingen leder till. Det ger även möjlighet att formulera på vilket sätt aspekter som representerar organiseringen får och har betydelse.
En central slutsats är att det system som utvecklas kring revisionen karaktäriseras av en övergång från betydelsen av personligt förtroende till generellt förtroende sett över tid.
En central slutsats är att det system som utvecklas kring revisionen karaktäriseras av en övergång från betydelsen av personligt förtroende till generellt förtroende sett över tid. Genom att sedan analysera utvecklingen, med fokus på objektet som är föremål för förtroende samt grunderna för förtroendet, förklaras revisionssystemet. Här framgår att den organisering som sker är ett resultat av olika aktörers relationer. Detta innefattar olika nivåer som utvecklas över tid. Organiseringen sker både inom nivåer och mellan nivåer beroende på hur relationen mellan aktörerna ser ut. I studien framgår hur relationen stat – revisorsorganisationer samt revisorsorganisationer – individuell revisor var mycket centrala redan tidigt i historien. Senare kom relationen EU – stat respektive EU – revisorsorganisationer att vara mer tongivande. I denna organisering blir det uppenbart att ett förtroendeperspektiv ger en rimlig och viktigt förklaring till det system som definierar revisionen.
Steg tre
Steg tre innefattar en enkätstudie ställd mot aktieinvesterare i bolag noterade på den svenska börsen. Syftet är sålunda att förtroendeperspektivet tillämpas med hänsyn till det sätt den enkla principal-agentmodellens logik använts för att argumentera revisionen.
Form av förtroende är den aspekt som initialt lyfts fram i analysen och det framgår hur tydligt betydelsen av revisionen framförallt kan förklaras med utgångspunkt i differentieringen mellan generellt och specifikt förtroende. Det blir mycket uppenbart att revisorernas betydelse kan förklaras i det förtroende som finns för dem och det förtroende de ingjuter. Det finns ett mycket högt förtroende för revisorerna och denna betydelse är starkt förknippad med uppfattningen kring aktiemarknaden generellt. Samtidigt framgår att denna betydelse i princip helt kan förklaras i ett generellt förtroende.
Specifika aspekter som representerar revisionen, exempelvis revisionsarvode, vilken revisionsbyrå, vem som är påskrivande revisor eller vad som står i revisionsrapporten, har marginell betydelse för aktieinvesteraren.
Specifika aspekter som representerar revisionen, exempelvis revisionsarvode, vilken revisionsbyrå, vem som är påskrivande revisor eller vad som står i revisionsrapporten, har marginell betydelse för aktieinvesteraren.
På samma sätt som i studien av revisionens organisering blir det här uppenbart hur objektet som är föremål för förtroendet och grunden till förtroendet skapar utrymme för att förklara revisionen närmare. Framförallt visar denna del hur de nivåer av organisering som beskrivs tidigare i avhandlingen har betydelse i att de ingjuter förtroende. Detta ligger i linje med hur förtroendelitteraturen beskriver hur det skapas ett systemförtroende, där delar som bidrar till den organisering som sker också bidrar till att ingjuta förtroende för systemet som helhet.
Det påvisar att även investerarna ser lagar och andra regler vara centrala för det förtroende de tillskriver revisionen och därmed för hur betydelsen kan intolkas. Denna förklaring till revisionens betydelse och funktion stärks dessutom i hur aktieinvesterarna upplever utövandet av revision. Exempelvis då det framgår att den individuella revisorn är av sekundär betydelse och att ett individuellt handlingsutrymme närmast ses med misstroende.
Förklaringen landar i att systemet är centralt och den enskilda revisorn sekundär.
Förklaringen landar i att systemet är centralt och den enskilda revisorn sekundär. Revisorernas betydelse förklaras i formalisering och standardisering. Enkätresultaten visar också hur förväntningar som förknippas med förtroende för professioner förklarar revisorernas betydelse. Framförallt är det förväntningar om att revisorerna agerar utifrån hög moral och etik som är centrala medan förväntningar om kompetens och skicklighet inte får samma betydelse.
En närmare förklaring utifrån resultatet av studien kring detta är att det inte är förväntningar kring revisorns specifika expertkunskap och vad revisorn gör rent tekniskt och konkret som ingjuter förtroende. Det är istället förväntningar om att revisorn gör sitt bästa och inte ser till sitt eget intresse.
Även då det gäller detta blir förklaringen att den individuella revisorn är sekundär och betydelsen förklaras i kollektivet och det generella förtroendet för professionen.
Även då det gäller detta blir förklaringen att den individuella revisorn är sekundär och betydelsen förklaras i kollektivet och det generella förtroendet för professionen.
Slutsatser
Genom att använda företroendeperspektivet på utvecklingen av revisionen får man en reviderad bild av historien, och genom att undersöka aktieinvesterares uppfattningar om revisionen och revisorer får man en reviderad förklaring till revisionens betydelse och funktion, jämfört med hur argumentationen varit för det agentteoretiska perspektivet. Genom en teoriutveckling med stöd i empiriska studier blir detta en bekräftelse på att ett förtroendeperspektiv nyanserar förklaringen till revisionen på ett sätt som gör att förtroendeperspektivet kan anses vara relevant att framhålla. Åtminstone om ambitionen är att den teoretiska utgångspunkten ska ha hög extern validitet. Avhandlingen visar en substantiell teoretisk grund för förtroendeperspektivet på revision vilket ger en utgångspunkt för bättre förståelse för revisionen både inom akademin såväl som inom praktiken.
– Innan studien trodde vi att cellgiftsbehandling innebar färre allvarliga kognitiva biverkningar än radioterapi, strålning, och att de patienterna som fått cellgifter skulle ha en högre livskvalitet än de som strålats. Vi trodde att strålbehandlingen slog hårdare mot hjärnans tankemässiga funktioner jämfört med cellgifterna. Men resultatet visade att den kognitiva förmågan och livskvaliteten inte skilde sig åt mellan de båda grupperna. Det var ett väldigt oväntat resultat, säger Anja Smits, professor i neurologi vid Uppsala universitet.
Anja Smits har med sitt forskarteam och i samarbete med flera lärosäten i Sverige medverkat vid en stor internationell studie av hur patienter med långsamt växande hjärntumörer, så kallat lågmalignt gliom upplever sin livskvalitet efter en cellgiftsbehandling med temozolomide, TMZ, i jämförelse med de patienter som har fått behandling med radioterapi.
Första studien i sitt slag Studien är unik då det är den första kontrollerade randomiserade studie i sitt slag av så kallad health-related quality of life, HRQL, hos patienter med lågmaligna gliom.
Lågmaligna gliom utgår från hjärnans stödceller eller gliaceller. Patienter med lågmaligna gliom är i regel i 30- eller 40-års ålder vid insjuknandet och tidigare friska. Gliomcellernas typiska sätt att växa in i hjärnan, utan skarp gräns mellan frisk hjärnvävnad och tumör, gör det svårt att operera bort hela tumörerna. Dessutom brukar de ofta uppstå i känsliga områden i hjärnan, som förmedlar språk, motorik eller känsel.
Trots långsam tumörtillväxt under tidig sjukdomsfas omvandlas nästan alla lågmaligna gliom så småningom till ett högmalignt gliom, den mest elakartade formen av gliom som har ett dödligt utfall.
Tystar debatten om vilken behandling som är bäst Det pågår en ständig debatt inom sjukvården om strål- eller cellgiftsbehandling är den mest effektiva fortsatta behandlingen efter en operation, och vilken tidpunkt som är bra för behandlingen. För patienter med långsamt växande hjärntumörer som i regel fungerar bra i många år är detta en svår balansgång.
Syftet med EORTC-studierna var att jämföra hur TMZ påverkar patienternas överlevnad och deras livskvalitet i jämförelse med radioterapi.
– Slutsatsen skulle kunna bli att strålbehandling fortfarande kommer att vara det främsta valet. Men det är viktigt att veta att vi i den här studien bara har följt upp under tre år efter behandlingsstarten. Det är känt att strålbehandling kan ge biverkningar efter ytterligare år, så vi kommer fortsätta att följa upp våra patienter i en längre studie på 10 år. Men resultaten kan även betyda att strålbehandling idag inte medför biverkningar som till exempel minnessvårigheter, koncentrationssvårigheter och trötthet, i samma utsträckning som den gjorde tidigare. Att den har blivit mer skonsam jämfört med tidigare, säger Anja Smits, professor i neurologi vid Uppsala universitet.
Om studien Totalt har 477 patienter i 19 olika länder, på bland annat universitetssjukhusen i Uppsala, Umeå, Linköping och Lund ingått i studien som letts av the European Organisation for Research and Treatment of Cancer, EORTC. Patienterna valdes slumpvis ut till radioterapi eller cellgiftsbehandling. De besvarade två standardiserade enkäter.
Den första var generisk om allmän livskvalitet. Den andra var specifik för patienter med hjärntumörer som de besvarade före behandlingen och som följdes upp var 3:e månad efter behandlingen under 3 års tid. De fick svara på hur de mår och hur de upplevde bland annat trötthet, minnes- och koncentrationssvårigheter, och om de hade symtom som gångsvårigheter, urininkontinens och depression.
Kontakt: Anja Smits, professor i neurologi vid institutionen för neurovetenskap, anja.smits@neuro.uu.se
Cecilia Yates, informatör vid institutionen för neurovetenskap, cecilia.yates@neuro.uu.se, 0704-33 48 01
Växter, vissa bakterier och alger har alla en förmåga att omvandla energin från solen till kemiskt bunden energi, så kallad biomassa. Denna reaktion kallas fotosyntes och hos växter sker den i flera kopplade reaktioner där främst elektroner vandrar en specifik väg mellan olika proteinkomplex.
Fotosyntesen sker i en avgränsad del av cellen som kallas kloroplast. Växter har inte möjlighet att förflytta sig då vädret ändras, vilket gör att de är tvungna att ha förmågan att anpassa sig till exempelvis olika ljusmängder och temperaturer. Därför har de utvecklat flera olika mekanismer för att skydda sig själva, för sin egen överlevnads skull.
Nödvändigt protein
I sin avhandling visar Lotta von Sydow att den cirkulära elektrontransporten, en sedan tidigare känd skyddsmekanism som växter använder vid för starkt eller för mycket ljus, är beroende av proteinet PsbY. Bland annat visar hon att växter där PsbY-proteinet är avlägsnat inte klarar av att omvandla all ljusenergi till biomassa, på grund av att elektroner som frigörs i första steget av fotosyntesen inte kan tas emot av nästa proteinkomplex.
– Växten har normalt en förmåga att cirkulera fria elektroner tills dess att proteinkomplexen hinner ta hand om dem, men den cirkulära elektrontransporten blir helt blockerad då PsbY inte är närvarande, säger Lotta von Sydow.
I frånvaro av PsbY skickas elektronerna vidare, även fast det inte finns möjlighet för kommande proteinkomplex att ta emot dem. Då skapas en miljö som är skadlig för kloroplasten och i längden kan inte cellen överleva.
Eftersom kloroplasten utgör en avgränsad del av växtcellen och merparten av växtens DNA, som kodar för proteiner, finns utanför kloroplasten måste proteiner importeras. Detta sker i växtcellen genom ett samspel mellan olika proteinkomplex, transportproteiner, som sitter i de membran som omsluter kloroplasten.
Lotta von Sydow visar att avsaknad av proteinet FtsH11 minskar mängden transportproteiner, och att det har stora konsekvenser för kloroplastens inre struktur och dess funktion.
– FtsH11 är viktigt för normal fotosyntes och växtens förmåga att skydda sig mot lång ljusexponering är nedsatt hos växter utan detta protein, säger hon.
Vidare presenterar Lotta von Sydow också i sin avhandling data som visar att en grupp proteiner liknande FtsH11, FtsHi1-5, är viktiga för att embryot i ett frö skall utvecklas och att de troligen är med och påverkar hur mycket av andra proteiner det finns i kloroplasten.
Som modellväxt har Lotta von Sydow använt sig av backtrav, Arabidopsis thaliana. I laboratorieexperiment har olika mutanter av växten använts där genen som kodar för proteinerna PsbY respektive FtsH11 har blockerats (vilket gör att dessa proteiner inte kan produceras).
Avhandlingen: Characterization of auxiliary membrane proteins in the chloroplast of Arabidopsis thaliana. Svensk titel: Karakterisering av membranlokaliserade hjälparproteiner i kloroplasten hos växten backtrav.
Kontaktinformation: Lotta von Sydow, Kemiska institutionen vid Umeå universitet, E-post: lottavonsydow@gmail.com
I Rosita Brolins avhandling utforskas boendesituationen för personer med psykisk funktionsnedsättning. Att lyckas ge vardagligt stöd på rätt nivå för varje enskild individ är, enligt Rositas forskning, den stora utmaningen.
Så ser de boende på sitt hem Efter den svenska psykiatrireformen 1995 har i huvudsak två samhällsbaserade boendeinsatser utvecklats för att ersätta långa väntetider inom den psykiatriska slutenvården: bostad med särskild service och boendestöd i ordinär bostad. Målet med stödet är att personer med psykisk funktionsnedsättning skall kunna leva och bo så likt andra människor som möjligt, i en fullvärdig bostad som inte har institutionell prägel och som är den enskildes privata och permanenta hem.
Tjugo år efter psykiatrireformen har utvecklingen av de samhällsbaserade boendeinsatserna i huvudsak följts upp med forskning som utgått från ett utifrånperspektiv. I sin avhandling har Rosita Brolin utforskat boendesituationen för personer med psykisk funktionsnedsättning ur de boendes perspektiv.
Nya aspekter kan förbättra boendet – Avhandlingens titel, ”Jag kan öppna fönstret när jag vill”, är ett citat, som illustrerar att frihet och självbestämmande inte är självklarheter för personer med psykisk funktionsnedsättning, säger Rosita.
Många av deltagarna i hennes forskningsstudier relaterar till tidigare erfarenheter av sluten psykiatrisk vård, med begränsade möjligheter till frihet och självbestämmande, när de beskriver sin nuvarande boende- och livssituation. Även de som beskriver att den nuvarande boendesituationen är begränsande vad gäller självbestämmande och integritet, menar att de trots allt har en relativ frihet. Genom att utgå från de boendes perspektiv har avhandlingen synliggjort aspekter som inte har framkommit i tidigare forskning.
– Min förhoppning är att resultatet skall kunna användas som redskap vid planering och genomförande av boendeinsatser för målgruppen, säger Rosita Brolin.
Individernas erfarenheter måste beaktas och säkerhet, integritet, valmöjligheter, socialt stöd och kontinuitet i boendestödet måste prioriteras.
Kontaktinformation: Rosita Brolin, Institutionen för hälso- och vårdvetenskap, 351 95 Växjö, Linnéuniversitetet, rosita.brolin@lnu.se, Liv Ravnböl, pressansvarig, liv.ravnbol@lnu.se
– I de delar av Afrika där Rift Valley feberutbrott sker har missfall inte tidigare kopplats samman med infektion av Rift Valley febervirus, men nu kan alltså missfall läggas till de kända komplikationerna, säger Magnus Evander, som är professor i virologi vid Umeå universitet och en av forskarna bakom studien.
– Denna upptäckt är viktig för mödrahälsan och för att vi ska kunna ta fram förebyggande åtgärder för att minska antalet missfall, vilket är ett stort hälsoproblem för kvinnor i Afrika.
Hundratusentals smittas varje år Rift Valley feber orsakas av Rift Valley febervirus, som sprids via myggor till många olika djurarter inklusive människor. Viruset förekommer i Afrika och på den Arabiska halvön och orsakar ofta en dödlig infektion i kor, får och getter, och där gravida djur ofta får missfall. Rift Valley feber virus orsakar regelbundet stora utbrott med hundratusentals sjuka djur och människor. Just nu pågår ett utbrott i Niger, och nyligen upptäcktes också ett fall av Rift Valley feber i Kina, där en man som varit i Afrika insjuknade vid hemkomst till Kina.
Människor som lever nära sina boskapsdjur kan lätt bli smittade av Rift Valley feber virus, som sprids både genom myggor och när man tar hand om sjuka djur. Foto: Osama Ahmed Hassan Ahmed/Umeå universitet
Spridning av viruset är oroande
Människor med Rift Valley feber får oftast en lindrig, influensalik infektion, men i 8 procent av fallen utvecklas allvarligare symptom som till exempel leverskador, allvarliga ögoninfektioner, inre och yttre blödningar, hjärnhinneinflammation och död.
Studien, som nyligen publicerats i Lancet Global Health, är ett samarbete mellan forskare vid Umeå universitet, Totalförsvarets forskningsinstitut och läkare i Sudan. Artikeln som publicerats i Lancet Global Health baseras på en studie med 130 febersjuka gravida kvinnor i Sudan, där Rift Valley feber är ett stort och återkommande hälsoproblem. Av patienterna fick 27 stycken missfall och fyra födde för tidigt. De gravida kvinnor i studien som var infekterade av Rift Valley feber virus hade mer än sju gånger högre risk att få missfall.
– Eftersom Rift Valley feber orsakas av ett myggburet virus finns en potential till global spridning, som skett med till exempel zikavirus. Att dessa virusinfektioner leder till missfall är mycket oroande eftersom Rift Valley febervirus skulle kunna spridas till nya kontinenter med allvarliga konsekvenser som följd, säger Magnus Evander.
Kontakt:
Magnus Evander
Institutionen för klinisk mikrobiologi, Umeå universitet magnus.evander@umu.se; 090-785 1790
Det här är första steget i en fullskalebehandling av det ungefär 4,5 hektar stora området och blir en verifiering av den teknologi för täckning av gruvavfall som Boliden, Domsjö Fabriker, Ragn-Sells, Ecoloop, MTC, SCA Obbola, Luleå tekniska universitet, SP Processum, och Ramböll gemensamt utvecklat.
– Grönlutslam är en biprodukt från brukens kemikalieåtervinningsprocess som har en hög vattenhållande förmåga och dessutom låg genomsläpplighet av vatten, vilket är attraktiva egenskaper vid konstruktion av syrebarriärer som är nyckelfunktionen hos gruvindustrins tätskikt, säger Gunnar Westin, ansvarig för projekt inom Restmaterial vid SP Processum.
Tidigare projekt och doktorandarbeten har visat att blandningar av grönlutslam och morän resulterar i tätskikt med relativt låg genomsläpplighet av vatten (låg permeabilitet), förutsatt att det kompakteras vid optimala betingelser. Låg permeabilitet är ett av kraven som gruvindustrin ställer på sina tätskikt, hög vattenmättnadsgrad över tid är ett annat. Målsättningen är främst att minimera den totala syretransporten genom tätskiktet, vilket ger en kraftigt reducerad oxidation av svavelhaltigt gråberg och därmed begränsas urlakning av exempelvis tungmetaller.
Vall av morän utanför Boden
Ett första fältförsök påbörjades sommaren 2014 utanför Boden där en ”vall” bestående av morän med måtten 8 x 50 m2 och med en höjd av drygt 2 m täckte en hårdpackad blandning av grönlutslam och morän. Därefter har vattennedträngningen kontinuerligt mätts och följts upp. Baserat på de positiva resultaten från fält och kompletterande laboratorieundersökningar har i år en yta av ungefär 2500 kvadratmeter gruvavfall vid Bolidens nedlagda gruva i Näsliden täckts med blandningen.
– Boliden ansvarar för hur täckningskonstruktionen av gruvavfallet har designats, berättar Magnus Filipsson, utvecklingsingenjör Gruvor/ Miljö Boliden. Vi har nu testat metoden i lite större skala och sommarens arbete är därför ett viktigt steg mot en komplett täckning av gruvavfallet i Näsliden. Det är kritiskt att undersöka hur effektivt morän och grönlutslam kan blandas, bedöma kvadratmeterkostnader och att kontrollera densitet i syfte att verifiera de laboratorieresultat som tagits fram på LTU under vinterhalvåret. Vi har även undersökt hur väl blandningen går att packa i olika släntvinklar.
– Även i skedet när vi närmar oss täckning av gruvavfall i fullstor skala är det viktigt att forskningen är med och samlar kunskap och information, säger Josef Mácsik, Teknisk doktor, Ecoloop. Luleå tekniska universitet kommer att följa upp och utvärdera funktionen av det tätskikt som lagts upp i Näsliden. En annan viktig faktor är att sommarens fältförsök har visat att det går att tillverka och lägga ut samt packa tätskiktet och produktionskapaciteten tyder på att metoden har god teknisk och ekonomisk potential.
Sommarens fältförsök har visat att det går att tillverka och lägga ut samt packa tätskiktet och produktionskapaciteten tyder på att metoden har god teknisk och ekonomisk potential, säger Josef Mácsik, Teknisk doktor, Ecoloop. Foto: Ecoloop AB
Det är Louise Norén Lindbäck vid Umeå universitet som har upptäckt mekanismen som hjälper växten att känna av stressande förändringar i den yttre miljön och kan kommunicera dessa förändringar i växtcellen.
Mekanismen styrs av signalmolekyler i klorofyllsyntesen. Dessa molekyler kallas tetrapyrroler. De kan aktivera en signal som sänds från kloroplasten, den plats där fotosyntesen sker, till kärnan. Denna signal från kloroplasten informerar kärnan om vilka gener som ska slås på eller stängas av för att anpassa cellmaskineriet till förändringar i miljön.
– Den nyfunna signalvägen är viktig både under normala förhållanden för att finjustera vilka proteiner som behövs under dagen liksom under extrema förhållanden för att skydda växten mot exempelvis för mycket ljus eller annan stress, säger Louise Norén Lindbäck.
Kloroplasten i ständigt samtal med cellkärnan
Kloroplasten talar ständigt med cellkärnan men detta är inte en envägskommunikation. Signaler går fram och tillbaka hela tiden. De två cellavdelningarna diskuterar vilka proteiner som behövs när och var för att anpassa cellen bäst till förändringar i miljön. Solljuset är en viktig faktor i detta meddelande. Solen levererar inte bara den energi som driver fotosyntesen utan informerar också växten om till exempel tiden på dagen eller säsongen av året.
Förutom tetrapyrroler har Louise Norén Lindbäck också identifierat specifika proteiner i cellkärnan som styr aktiveringen av vissa gener som reglerar kloroplastutveckling. Dessa proteiner är särskilt viktiga för en grodd som kommer upp ur jorden och behöver justera dess metabolism till ljuset.
Det är mycket viktigt för en växt att kunna anpassa sin tillväxt till en föränderlig miljö och detta blir ännu viktigare i tider av klimatförändring.
– I ett större perspektiv kan mina resultat bidra till att bättre förstå hur växter överlever när klimatet förändras.
Louise Norén Lindbäck har använt modellväxten backtrav (Arabidopsis thaliana) i sina laboratoriestudier.
Kontakt: Louise Norén Lindbäck, Institutionen för fysiologisk botanik, Umeå universitet
Telefon: 073-816 95 11 louise.noren@umu.se
Louise Norén Lindbäck kommer ursprungligen från Skellefteå. Hon är utbildad till molekylärbiolog vid Umeå universitet och har utfört sina doktorandstudier vid Umeå Plant Science Centre, Institutionen för fysiologisk botanik, Umeå universitet.
Torsdagen den 6 oktober försvarar Louise Norén Lindbäck, Institutionen för fysiologisk botanik, Umeå universitet, sin avhandling med titeln Coordination of two different genomes in response to light and stress Svensk titel: Hur två olika genom samarbetar under ljus- och stressrespons. Disputationen äger rum klockan 10.00 i sal KB3A9, KBC-huset.Fakultetsopponent är Dr. Antony Dodd, School of Biological Sciences, University of Bristol, Bristol, UK
