– Vi ser det som självklart att elever från skolstarten stegvis får lära sig läsa naturligt språk men när det gäller matematikens språk så tenderar vi att anta att elever genom att lära sig räkna också självklart lär sig läsa matematik.
– Min forskning visar på egenskaper i uppgiftstext som är svåra att läsa och som det dessutom är viktigt att kunna läsa som del i en matematikförmåga. Därför är det viktigt att elever faktiskt får stöd i att utveckla en sådan matematisk läsförmåga, säger Anneli Dyrvold.
Inte lika självklart att läsa diagram och symboler
Anneli Dyvolds forskning visar att matematikuppgifter kan vara svåra att läsa och i vissa fall är svårighetsgraden rimlig, i andra inte. Och om matematikuppgifter innehåller ovanliga ord som dessutom är ovanliga i matematikböcker medför det risk att läsförmåga och inte matematikförmåga testas i prov.
Däremot visar forskningen att till exempel uppgifter med många olika betydelserelationer mellan ord, bilder och symboler är svåra men att det ingår i en matematisk läsförmåga att tolka dessa uppgifter. En sådan läsförmåga ingår rimligen i det som i skolans kursplaner kallas kommunikationskompetens och ett matematikprov förväntas därför testa denna kompetens.
– Elever får i matematikämnet lära sig viktiga matematikord och att dessa behöver beröras i undervisningen kan förstås intuitivt. Däremot, när det gäller att lära sig läsa matematiktext med både diagram och symboler är det inte lika självklart hur elever bäst lär det. Därför är mina resultat som visar på en komplexitet i betydelserelationer i uppgiften viktiga som en del i att förstå vad som ingår i en matematisk läsförmåga, säger Anneli Dyrvold.
De uppgifter som studerats är PISA matematik och Svenska ämnesprov i matematik för årskurs 9. Avhandlingens slutsatser baseras på statistiska analyser av relationer mellan olika typer av egenskaper i uppgiftstexten och hur svåra uppgifterna är att läsa och lösa.
Kontakt: Anneli Dyrvold, Institutionen för matematik och matematisk statistik, 090-786 53 75, 070-674 33 49, anneli.dyrvold@umu.se
Fredagen den 21 oktober 2016 försvarar Anneli Dyrvold, Institutionen för matematik och matematisk statistik, Umeå universitet, sin avhandling. Anneli Dyrvold är uppvuxen i Örnsköldsvik. Hon har tidigare studerat till lärare vid Mittuniversitetet – i campus Härnösand och Sundsvall. Efter lärarutbildningen arbetade hon som lärare matematik och naturkunskap på gymnasiet i Örnsköldsvik. Disputationen äger rum klockan 10:00 i MIT huset, sal MA121. Fakultetsopponent är Professor Candia Morgan, Institute of Education, University College London.
Den somaliska gruppen i Sverige är socioekonomiskt utsatt med en mycket hög arbetslöshet. Det är också den grupp som många i majoritetsbefolkningen anser att de står längst ifrån kulturellt.
I en avhandling i barn- och ungdomsvetenskap har Gunnel Mohme i tre olika studier undersökt hur en grupp svensk-somalier hanterar några utmaningar som det innebär att vara somalier, svart och muslim i Sverige. Flickorna i avhandlingen är elever i en muslimskt profilerad skola där 80 procent av eleverna är av somaliskt ursprung.
Hälften ville bli läkare I en av studierna fick flickorna i årskurs fem på skolan skriva uppsatser under rubriken ”Min framtid”. Under fem år samlades 68 uppsatser in och analysen visade mycket höga utbildningsambitioner, hälften av flickorna ville till exempel bli läkare.
– De höga utbildningsambitionerna visade sig också vara ett av de främsta skälen till att föräldrarna valt att sätta sina flickor i just den här skolan och inte skolans muslimska profil, som många kanske tror. För den här gruppen var det också viktigt att välja en skola där deras barn kunde känna sig accepterade och trygga och där de inte stack ut på grund av sin religiösa tro eller sin hudfärg, säger Gunnel Mohme.
Uppsatserna visade också att många av flickorna tänkte sig sin framtid utanför Sverige. Främst var det USA och Storbritannien som hägrade – platser där det idag bor många med somalisk bakgrund och där det visade sig att många av flickorna hade släktingar.
– Den somaliska gruppen är idag spridd över världen, och till skillnad från tidigare kan dagens migranter med hjälp av sociala medier och billiga flyg fortsätta att hålla tät kontakt med varandra, berättar Gunnel Mohme.
Barnen görs transnationella Dagens migrationsforskning talar om transmigranter och avser då de kontakter som människor behåller och utvecklar med forna landsmän samtidigt som de utvecklar band till det nya landet. Gunnel Mohme visar i sin avhandling exempel på hur även barnen kan göras transnationella.
– Det kan ske genom att familjerna, eller delar av familjerna, flyttar mellan olika länder, att man besöker varandra men också att man förväntas stödja varandra ekonomiskt. Transnationella relationer får konsekvenser för känslan av tillhörighet. På vilket sätt och i vilken omfattning varierar och beror på hur förankringen i ursprungslandet och i det mottagande landet ser ut och utvecklas, säger Gunnel Mohme.
Nästan all synlig materia i universum består av joniserad gas, också kallad plasma. Chockvågor i plasma uppstår nära planeter, stjärnor och supernovor. Chockvågor är tunna skikt där plasma saktas ner mycket snabbt. Dessa chockvågor är mycket bra på att accelerera partiklar. Chockvågor vid supernovaexplosioner är sannolikt källan till kosmisk strålning – laddade partiklar från rymden med mycket hög energi.
Detaljer kring hur partiklar accelereras och hur plasma hettas upp i plasmachockvågor är fortfarande inte förstådda. Chockvågor betraktas ofta som plana ytor men i datorsimulationer av plasmachockvågor kan det bildas krusningar i chockvågen. Dessa svårfångade ytvågor har varit mycket svåra att studera i rymden på grund av deras korta våglängd och höga hastighet.
Detaljer i strukturen på chockvågorna
En ny studie av forskare från Institutet för rymdfysik (IRF) i Uppsala avslöjar att dessa ytvågor existerar i chockvågor i rymden. I studien används data från MMS-satelliterna som sköts upp förra året.
– Med de nya MMS-satelliterna så kan vi för första gången se små detaljer i strukturen på chockvågor i rymden, säger Andreas Johlander, doktorand på IRF, som ledde studien.
Resultaten är viktiga för astrofysiken där krusningar i chockvågor tros spela en roll i att accelerera laddade partiklar till väldigt höga energier. Strukturen på chocken spelar också roll för hur plasma flödar och hettas upp.
– De direkta observationerna av krusningar i en chockvåg i rymdplasma ger oss möjlighet att kvantifiera krusningarnas egenskaper. Detta för oss ett steg närmare att första hur chockvågor kan producera kosmisk strålning, säger Andreas Johlander.
– Vår studie visar att även mer sjukdomsframkallande virus av typen H5N8 kan få fäste bland vilda fåglar och spridas från område till område via häckningsplatser. Hösten 2015, alltså långt efter det stora utbrottet i USA, kunde man fortfarande hitta detta virus bland vilda fåglar, säger forskare Siamak Zohari, SVA, en av forskarna bakom den nya rapporten. som
Utgångspunkten för forskarna, som representerar 33 institutioner i 16 länder, var den serie utbrott av fågelinfluensa av typen H5N8 som startade 2013. Den drabbade både fjäderfä i livsmedelsproduktionen och vilda fåglar i Sydkorea. Viruset spreds sedan till Japan, Nordamerika och Europa och orsakade nya utbrott från hösten 2014 till våren 2015.
Bara i USA slaktades över 40 miljoner fjäderfä på grund av fågelinfluensautbrott under den här tiden.
Virus flög med fåglarna från Asien till Europa
Forskarna analyserade flyttmönster hos vilda fåglar som visat sig vara infekterade av H5N8. Dessa uppgifter kombinerades med epidemiologiska data, bland annat olika riskfaktorer för smittspridning under utbrotten, samt jämförelse av virusets arvsanlag från infekterade fåglar i de drabbade länderna.
Resultaten visar att H5N8 troligen har introducerats av långdistansflygande flyttfåglar från Asien till Europa och Nordamerika, via deras gemensamma häckningsområden i norra Ryssland och Arktiska tundran.
Forskarna menar att en större övervakning av de vilda fåglarnas häckningsplatser skulle göra det möjligt att kunna få fram tidiga varningar om hot av spridning av allvarligare former av fågelinfluensa, både den typen av fågelinfluensa som är stort hot mot fåglar och fjäderfänäringen men även de varianter som också kan drabba människor.
Allvarligare former av virus hos vilda sjöfåglar – Vår studie visar att även mer sjukdomsframkallande virus av typen H5N8 kan få fäste bland vilda fåglar och spridas från område till område via häckningsplatser. Hösten 2015, alltså långt efter det stora utbrottet i USA, kunde man fortfarande hitta detta virus bland vilda fåglar, säger forskare Siamak Zohari, SVA.
– Tidigare visste man att mindre sjukdomsframkallande fågelinfluensavirus finns naturligt hos vilda sjöfåglar. Men att detta även gäller för de allvarligare formerna är en nyhet.
Även i länder som Ryssland och Sydkorea har man påträffat dessa virustyper bland vilda fåglar, utan att de kopplats till aktuella utbrott hos fjäderfä.
Bilden visar den globala spridningen av fågelinfluensa H5N8 genom flyttfåglars flygrutter och
Förmågan till spridning överraskar – Det här H5-viruset är unikt både i sin enorma geografiska utbredning och i sina biologiska egenskaper. Virusets biologi och förmåga att sprida sig fortsätter att överraska oss, säger Siamak Zohari.
Forskarna understryker vikten av att öka den lokala medvetenheten om att rapportera sjuka och döda fåglar, såväl fjäderfä som vilda fåglar, för att tidigt kunna upptäcka utbrott av fågelinfluensa. Man trycker också på behovet för fjäderfäproducenter att se över smittskydds- och biosäkerhetsrutiner så att inte virus introduceras i verksamheten från vilda fåglar och miljön utanför.
Forskarna bakom den nu publicerade vetenskapliga artikeln i Science är organiserade i sammanslutningen Global Consortium for H5N8 and Related Influenza Viruses. SVA är enda svenska deltagande institution.
Potatisen har förändrats på ett sätt som gör att den enbart bildar amylopektin, som har betydligt bättre lagringsegenskaper. Stärkelse är vanligen en blandning av två olika komponenter, amylos och amylopektin. Förädlingen har gjorts genom riktad mutagenes – den gen som ansvarar för bildandet av amylos har stängts av med hjälp av metoden CRISPR-Cas9.
Kontrollerad mutation För att ta fram nya egenskaper och växtsorter har växtförädlare ända sedan 1930-talet utnyttjat mutationsförädling. Fram till nyligen har man använt kemikalier eller radioaktiv strålning för att framkalla mutationer och sedan har man letat efter önskade förändringar. Mutationer hamnar då slumpmässigt utspridda och oftast på ett flertal ställen i växtens arvsmassa. Med nya växtförädlingstekniker, där CRISPR-Cas9 är en metod på stark frammarsch, kan man idag rikta mutationen till en bestämd gen och t.o.m. till ett bestämt ställe på en gen. Tekniken är med andra ord en mer kontrollerad och precis variant av de traditionella mutationsförädlingsmetoder som har genererat många av de växtsorter vi odlar idag.
Inomhusodling vid SLU i Alnarp. Foto: Mariette Andersson
Per Hofvander och Mariette Andersson från SLU:s institution för växtförädling har lett en forskargrupp som har använt den nya tekniken för att ta fram en ”skräddarsydd” potatis för stärkelseindustrin. Dagens potatisstärkelse måste modifieras genom olika industriprocesser eftersom en av de två komponenterna i stärkelsen, amylosen, inte är lagringsstabil. Och nu har forskarna alltså lyckats slå ut (mutera) den gen som styr bildningen av amylos i en potatis med hjälp av metoden CRISPR-Cas9, och all stärkelse i den nya potatisen består därmed av den andra stärkelsekomponenten, amylopektin. Resultaten har nyligen publicerats i tidskriften Plant Cell Reports.
Efterlängtade egenskaper – Vi är de första i Sverige som har visat att vi kan använda CRISPR-Cas9 som ett effektivt förädlingsverktyg och har tagit fram en efterfrågad industriell egenskap i en odlingsvärd sort, säger Per Hofvander. Förädlingsverktyget kommer att kunna användas för att ta fram sorter med många olika egenskaper i framtiden.
– Den nya potatissorten är färdigförädlad, men den kommer att behöva uppförökas och sortprovas innan den kommer i praktisk odling, säger SLU-kollegan Mariette Andersson.
Lyckeby Starch AB, som driver och finansierar CRISPR-Cas9-projektet tillsammans med SLU, ser stora möjligheter att kommersialisera resultatet. Stärkelsen i den utvecklade potatisen har unika egenskaper som innebär att nya innovativa specialstärkelseprodukter kan erbjudas livsmedelsindustrin.
– Projektet är ett stort steg i Lyckebys hållbarhetsstrategi och vår strävan att utveckla nya miljövänliga specialingredienser som efterfrågas av medvetna konsumenter, säger Mathias Samuelsson på Lyckeby.
Bättre för miljön Stärkelse är en väldigt vanlig konsistensgivare i många livsmedel, såsom soppor, såser, krämer och mejeriprodukter, och den globala stärkelseproduktionen uppgår till ca 40 miljoner ton. En stor del av tonnaget är processtekniskt modifierat för att stärkelsen skall leva upp till de krav som livsmedelsindustrin ställer i form av processtolerans och lagringsstabilitet. Stärkelsen i den nyutvecklade potatisen är naturligt lagringsstabil och kan således användas i många livsmedelsapplikationer utan någon processteknisk modifiering, och därmed så skapas möjligheter för en miljövänligare tillverkning.
– Lyckeby siktar nu på att driva projektet vidare mot storskalig odling och tillverkning av nya hållbara ingredienser till livsmedelsindustrin, säger Mathias Samuelsson.
Om Lyckeby
Lyckeby Starch AB med säte i Kristianstad erbjuder moderna potatisbaserade specialstärkelser, fibrer och protein av hög kvalitet till livsmedels- och teknisk industri. Företaget ägs av cirka 700 lantbrukare i sydöstra Sverige. För mer info, se: www.lyckeby.com
När tweets ska följas är det för det mesta aktuellt att undersöka dem i realtid, eftersom det är väldigt dyrt att köpa sig tillgång till Twitters arkiv. De olika inläggen har ofta så kallade hashtags, alltså ämnesmärkningar, som anger något om vad de handlar om. Men svar på inlägg och de kommande diskussionerna saknar ofta hashtags, eftersom skribenten inte vill använda några av de tillåtna 140 tecknen till att skriva sådana.
Nu har David Gunnarsson Lorentzen utvecklat en metod för att med hjälp av ett dataprogram samla in den fullständiga diskussionen kring en hashtag och analysera alla inlägg i diskussioner.
– Tidigare har det funnits fyra metoder för att samla in data från Twitter, säger han. Att följa hashtags eller nyckelord, att följa specifika användare, att följa inlägg med särskilda geografiska koordinater eller att kontinuerligt samla in en viss andel av allt som skrivs på Twitter. Det har inte alls varit särskilt heltäckande.
Möjligt att följa diskussioner mer fullständigt David Gunnarsson Lorentzen har i sin doktorsavhandling utgått från ett program som finns med öppen källkod, Your Twapper Keeper, och provat olika metoder samt kombinationer av dem för att få fram ett sätt att bättre och mer fullständigt kunna följa diskussioner.
– Detta är något som andra forskare kommer att kunna använda sig av, till exempel för att analysera hur människor diskuterar med varandra. Det blir i så fall ett komplement till studier av diskussioner på Facebook och andra diskussionsforum.
Han bestämde sig för att följa hashtaggen ”svpol”, som ofta används när det handlar om svensk politik. Hela tiden har han varit noga med att anonymisera de diskussioner han har följt, eftersom hans intresse inte har handlat om att analysera vem som säger eller tycker vad i en diskussion.
I jämförelse med den tidigare vanligaste metoden för analys av tweets, den där man följer en hashtag, visade det sig att hans metod fick fram mer än 50 procent fler inlägg.
– Jag upptäckte också att diskussionerna ofta blir ganska långa, vilket man inte riktigt har haft koll på förut, säger David Gunnarsson Lorentzen. Den längsta jag undersökte hade omkring 1000 inlägg, men det vanligaste var mellan ett par inlägg upp till några hundra.
Allt fler kopplingar mellan twittrare Ett annat resultat av hans forskning är att det går att se hur många twittrare som är engagerade i en diskussion.
– Ofta kan det verka som att det är väldigt många som är engagerade i twittrandet, men jag såg att det var omkring 1 000 twittrare som dominerade och stod för omkring två tredjedelar av innehållet i ”svpol”-diskussionerna.
Han har också sett att användandet av Twitter har ökat rejält sedan 2012, när han inledde sin forskning. Däremot är det inte säkert att antalet twittrare har ökat lika mycket.
– Jag har samlat följardata några år i rad och sett att den tyder på att twittrare följer allt fler andra twittrare. Därför blir kopplingar mellan olika twittrare allt fler, men det är inte säkert att antalet Twitteranvändare egentligen har ökat.
En social robot interagerar med människor inte bara genom att vara fysiskt närvarande, utan även genom att kommunicera socialt, till exempel genom att uppfatta om användaren är ledsen eller glad, om den är trött eller pigg. Roboten kan då anpassa sig efter människans situation och behov, och kan exempelvis föreslå aktiviteter som att ringa upp anhöriga eller boka teaterbiljetter.
Forskningsprogrammet kommer att rymma allt från design av teknik och hårdvara till interaktionsdesign, användarstudier och robotetik. Rekryteringen av de femton doktoranderna pågår och förväntas vara klar 1 april 2017.
Två av doktoranderna kommer att anställas på Umeå universitet.
Robotforskare för framtiden
– Umeådoktoranderna kommer att jobba med robotar som kan förstå tal och även tala själva. Speciellt fokus kommer att ligga på hur man tolkar språk utifrån långsiktiga mål, och hur man hanterar plötsliga byten av samtalsämnen, flertydigheter, och missförstånd, säger Suna Bensch, forskare och en av koordinatorerna för projektet.
Inom projektet har ett konsortium bildats av sju universitet och forskningsinstitut, tre industriella partners, två slutanvändarorienterade partners och tre affärsorienterade organisationer. Umeå universitet fungerar som samordnare.
Inkubatorn Uminova Innovation deltar genom att hjälpa doktoranderna i Umeå med affärsutveckling kopplat till forskningen. Liknande organisationer hjälper doktoranderna vid de andra universiteten.
– De som går igenom doktorandutbildningen kommer alltså bli robotforskare väl lämpade för en framtida karriär inom både akademi och industri, säger Lennart Edblom, universitetslektor och administrativ koordinator för projektet.
– Syftet med projektet är att forskningen ska lösa verkliga behov, och vi har därför samlat inte bara akademiska experter utan även robotföretag och organisationer som jobbar med affärsutveckling och dessutom äldrevård. Det kommer att bli en stimulerande utmaning att få till ett fungerande samarbete mellan alla dessa parter som normalt inte jobbar tillsammans, säger Thomas Hellström, professor och en av koordinatorerna för projektet.
Om forskningsprogrammet:
Projektet Socrates (Social Cognitive Robots in The European Society) löper under fyra år och har en total finansiering på 3,9 miljoner euro. Projektet är en del av Marie Sklodowska-Curie-programmet inom EU:s stora Horizon 2020-satsning.
http://www.socrates-project.eu/
Kontakt: Thomas Hellström, professor vid Institutionen för datavetenskap,Tel: 090-786 77 59
E-post: thomas.hellstrom@umu.se
Nu har Institutionen för datavetenskap köpt in sin första sociala robot som ska användas i projektet. Från vänster: Suna Bensch, Thomas Hellström, roboten och Lennart Edblom. Foto: Mikael Hansson
När chalmersforskaren Andreas Dahlin och hans doktorand Kunli Xiong arbetade med att bygga elektriskt ledande polymerer på nanostrukturer upptäckte de att kombinationen av materialen skulle passa perfekt för att skapa elektroniska skärmar tunna som papper. Ett år senare hade de nått resultat. De hade skapat ett material som är mindre än en mikrometer tunt, böjbart och återger alla färger som en LED-skärm klarar av.
Chalmers logotyp visar hur RGB-pixlarna kan visa bilder i färg. Uppförstoringen visar vilka pixlar som är aktiva för att visa bilden.
– ”Pappret” eller skärmen liknar en Kindle-platta, säger Andreas Dahlin. Den lyser inte som vanliga skärmar gör. Istället reflekterar den ljuset som den blir belyst med. Därför fungerar den väldigt bra där det är ljust som exempelvis ute i solen, i motsats till LED-skärmar som fungerar bäst i mörker.
Samtidigt behöver den bara en tiondel av den energi som en Kindle-platta behöver, vilken i sin tur behöver mycket mindre energi än en LED-skärm.
Skärmen innehåller guld och silver
Allt bygger på polymerernas förmåga att reglera hur ljus absorberas och reflekteras. Polymererna som täcker ytan leder elektroniska signaler genom hela skärmen och skapar högupplösta bilder. Materialet är ännu inte redo att användas, men själva grunden finns nu. Forskarna har testat och byggt ett fåtal pixlar, som bygger på samma röd, grön, blå (RGB)-teknik som används i LED-skärmar för att skapa färger, med positivt resultat. Det som återstår är att bygga upp pixlar som täcker en yta stor som en skärm.
– Vi arbetar med grundforskning, men steget till att skapa en produkt borde inte vara långt borta. Vad som behövs nu är ingenjörer, säger Andreas Dahlin.
Ett hinder idag är att skärmen innehåller guld och silver, vilket skulle göra massproduktion dyrt.
– Guldytan är 20 nanometer tjock så det är inte väldigt mycket guld i den, men som läget är idag så förbrukas mycket guld under tillverkningsprocessen. Antingen försöker vi minska förbrukningen eller så tar vi reda på hur vi kan minska produktionskostnaden på något annat sätt, säger Andreas Dahlin.
Information på väl upplysta platser
Andreas Dahlin tycker att den bästa tillämpningen av materialet borde vara på väl upplysta platser som till exempel utomhus eller offentliga platser för att visa information. Detta skulle kunna minska energiförbrukning och samtidigt byta ut informationsskyltar, som inte är elektroniska idag, till en mer flexibel variant.
Läs den vetenskapliga artikeln Plasmonic Metasurfaces with Conjugated Polymers for Flexible Electronic Paper in Color.
Kontakt: Andreas Dahlin, forskarassistent på institutionen för kemi och kemiteknik, Chalmers, 031-772 28 44, andreas.dahlin@chalmers.se
– Övergrepp sker i miljöer där unga finns; på nätet, i skolan, på fester. Även på festivaler, men det kanske är att lägga fokus på fel ställe eftersom det bara är en bråkdel av ungdomars vardag, säger professor Carl Göran Svedin, kliniker och forskare på medicinska fakulteten vid Linköpings universitet.
Han har arbetat med ungas utsatthet för sexuella övergrepp sedan 1995 då han startade traumamottagningen Elefanten BUP i Linköping. Det var efter en stor ökning av anmälningar kring sexuella övergrepp under åren 1993-1994.
– Ökningen berodde på att vi hade tagit intryck av USA där sexuella övergrepp hade debatterats och funnits på agendan i tio år. Medvetenheten i Sverige ökade ganska drastiskt. Då började också anmälningarna komma in och det har varit en konstant ökning sen dess. Men ingen menar att det är en reell ökning. Snarare beror det på att vi accepterar mindre, blir kunnigare och anmäler mera, även om de flesta ärenden trots allt aldrig blir anmälda.
Stabila siffror
Svedin har gjort tre undersökningar tillsammans med Gisela Priebe vid psykologiska institutionen i Lund där de har frågat elever som går sista året på gymnasiet om deras utsatthet för sexuella övergrepp. Undersökningarna utfördes år 2004, 2009 och 2014. Planen är att göra en ny undersökning år 2019.
– Grundtanken har varit att ha ett antal återkommande frågor som är konstanta för att kunna jämföra mellan åren.
Undersökningarna visar på ganska stabila siffror i Sverige. Om man tittar på både killar och tjejer så har ungefär en av fem unga utsatts för sexuella övergrepp, allt från ofredanden till grövre övergrepp. Fördelat på könen handlar det om 10 procent bland killar och 30 procent bland tjejer.
Bland de som blev utsatta i yngre barndom var det ofta en närstående vuxen som var förövare. Om det skedde i tonåren var hälften av alla övergrepp utförda av ungefär jämnåriga. Där tycker Carl Göran Svedin att vuxenvärlden har svikit ungdomar.
– Det pågår mycket i den så kallade ungdomskulturen, i möten mellan barn och ungdomar. Vi tenderar att negligera det och se fallen där en vuxen förgriper sig på ett barn som det stora eländet. Vår forskning visar att det är precis lika allvarligt att bli utsatt av en jämnårig. Det kan till och med vara ännu jobbigare att prata om eftersom man inte vill ha ut det i kamratgruppen, ens kompisar kan ha enklare förstå och ta ens parti om det är mot en vuxen.
Vuxna har vaknat
Det är relativt vanligt att den som har utsatts för sexuella övergrepp berättar för någon. Oftast för en jämnårig; en kompis, pojkvän eller flickvän. I mindre omfattning för föräldrar. Och i ännu mindre omfattning för professionella.
Övergreppen är ofta förknippade med skam och skuld vilket kan göra det svårt att berätta. Svedins och Priebes undersökningar visar även att ungdomar är oroliga för vad som händer när socialtjänst och polis kommer in, att det ses som ännu jobbigare snarare än som en hjälp.
– Mindre än 10 procent av alla sexuella övergrepp blir anmälda till myndigheter. Och där ser vi att saker som sker i publika sammanhang, till exempel på festival, är lättare att prata om än om du blir utsatt för ett övergrepp i en trappuppgång hemma i hyreshuset.
Carl Göran Svedin tror inte att de senaste årets mediala uppmärksamhet kring sexuella övergrepp bland har påverkat unga till att anmäla större utsträckning. Snarare har det lett till att vuxna har vaknat. Ungdomar är redan plågsamt medvetna om vad som pågår.
– Jag tycker det är bra att vuxenvärlden sätter fokus på det här, vad som händer ungdomar emellan. Vi har tagit för lite ansvar och säger saker som att pojkar är pojkar, det är inget att bry sig om, så var det när jag var ung också. Vi borde vara lika upprörda när det sker mellan unga som när vuxna förgriper sig. Oavsett är det någon som går över gränsen och tvingar någon annan till något de inte vill vara med om.
Händer varje dag
Nina Rung är kriminolog och arbetar som utredare på Stockholmspolisens barnenhet. Hon jobbar med våldsprevention och är särskilt engagerad i mäns våld mot kvinnor. Hon möter många av de ungdomar som den mediala debatten har kommit att handla om.
– När polisen är ute på festivaler är det många unga som säger: ”det här händer mig varje dag.” Den typen av vittnesmål får vi hela tiden. De utsätts i alla typer av miljöer och festivaler står bra för en bråkdel av fallen. Främst är det över nätet, via sociala medier, på privata fester samt i skolan som ofredanden sker.
Sexuella ofredanden, till exempel att någon blottar sig för en eller tar en på könsdelar mot ens vilja, är den vanligaste formen av sexuella övergrepp. Det är också ett brott med ett väldigt stort mörkertal. Dels eftersom det ofta är oerhört skamfyllt att utsättas. Dels eftersom det är väldigt normaliserat och många unga inte vet att det de utsatts för är ett brott.
– Den kunskapen förmedlas inte. Jag är ofta ute i skolor och det är ingen som vet var gränsen går för vad som är brottsligt eller hur lagen ser ut kring sexualbrott. De allra flesta kvinnor minns hur de blivit tafsade på av olika män, lärare, killar i klassen eller främlingar ute på krogen, men oerhört få har anmält vad de utsatts för. Där spelar normalisering, skam, och okunskap kring brotten väldigt stor roll.
Då är det positivt att sexuella ofredanden uppmärksammas. Dock sker det på ett ganska enkelspårigt och ibland direkt missvisande sätt. Efter sommarens larmrapporter var det till exempel många föräldrar som började fundera på om de skulle låta barnen gå på festival. Nina Rung menar att frågan lika gärna hade kunnat handla om huruvida de ska låta barnen gå till skolan där oerhört många fler liknande brott begås.
– Det här är barns vardag, de blir tagna på könsdelar mot sin vilja hela tiden, på en mängd olika platser. Och det tycker jag är bra att vi, både vuxenvärlden och myndigheter, uppmärksammar. Så länge vi inte hemfaller åt förenklade förklaringsmodeller som att det bara handlar om att det är personer från andra kulturer. Det är inget vi kan se vare sig i statistik eller i någon faktisk ökning. Snarare är det så att fler vågar anmäla och det är positivt.
Fokusera på ungdomars vardag
Nina Rung menar att ett viktigt steg är att börja arbeta förbyggande.
– Ge barnen kunskap genom en ordentlig sexualundervisning om könsnormer och maskulinitetsskapande som bygger på barns sexuella integritet snarare än på deras sexuella frihet. Vi behöver också införa ämnet som obligatoriskt på lärar- och socionomutbildningar samt för alla ledare inom idrottsrörelsen.
Hon skulle vilja se samma uppmärksamhet som lagts på sommarens festivaler riktas mot det som sker på sociala medier. Där kan känslan av utsatthet vara minst lika påtaglig och framförallt mer varaktig.
– En 14-årig tjej som blir tagen på rumpan på en festival kan känna sig väldigt kränkt. Men tänk någon som hela tiden utsätts för sexuella ofredanden via sociala medier, som kanske hängs ut, får bilder skickade till sig, ser att folk skriver saker om henne och att det aldrig tar slut. Man kan inte stänga av sin telefon för det är genom den som unga, liksom vuxna kommunicerar. Det är en utsatthet som bara fortsätter.
Även Carl Göran Svedin menar att vi måste lyfta blicken från festivalerna och fokusera mer på ungdomars vardag.
– Vi måste börja i attityder och värderingar. Och ska vi prata om förebyggande arbete är det förstås i skolan vi ska lägga krutet. I våra undersökningar har vi föreslagit en moderniserad sexualundervisning som tar upp relationskunskap, vad som är respekt, vad som är en bra kompis, vad som är ett ja respektive ett nej. Ungdomar kan redan mycket om det tekniska kring sex. De behöver kunskap kring hur de ska vara med varandra. Vi måste få till stånd en etikdiskussion om allt det där som barn får tåla fast de inte ska behöva det.
Fakta – Sexuella övergrepp
Sexuellt övergrepp är både en egen brottsrubricering och ett samlingsbegrepp som inbegriper allt från sexuella ofredanden till grov våldtäkt. Det avser psykiskt och fysiskt kränkande handlingar som begås mot din vilja. Den vanligaste formen av sexuellt övergrepp är olika typer av sexuella ofredanden, till exempel blottning eller tafsande.
Text: Cecilia Köljing på uppdrag av Forskning.se
Transportsektorn är en betydande och växande bidragande faktor till klimatförändringen. För att transportsektorn ska kunna sägas bidra i arbetet med att uppnå ”säkra” globala uppvärmningsnivåer måste den minska utsläppen av växthusgaser rejält. Det handlar om att en minskning av utsläpp med 20 procent till 2010 och med 30 procent till 2030, jämfört med nivåerna 1990.
Det internationella teamet med forskare från Linnéuniversitetet, University of Surrey och Buckinghamshire New University intervjuade policymakare på tre olika avdelningar inom EU-kommissionen kring deras ansvar för policyutveckling och verkställande av policys, deras förståelse för minskningsmål och tidslinjer, samt huruvida de anser att policyprocessen är på väg att uppnå klimatmålen för transportsektorn.
De överraskande resultaten visade att:
Befintliga policys bedöms sakna tillräcklig ambitionsnivå och det råder interna meningsskiljaktigheter kring vem som är ansvarig för policyutveckling.
Brist på data ses som ett problem, framförallt vad gäller att bilda sig en uppfattning kring huruvida EU är på rätt väg för att möta målen.
En del policymakare prioriterar ekonomiska mål framför miljömässiga mål, och deras professionella bakgrunder inom industrin gör att de har en benägenhet att tjäna intressen hos lobbygrupper inom industrin.
Det upplevs föreligga en orättvis eftergivenhet gentemot flyg- och bilindustrin.
För att minska utsläppsnivåerna tyr policymakare sitt hopp till nya ”mirakellösningar” som i nuläget inte existerar, och sannolikt heller inte kommer att göra det inom en överskådlig framtid.
Starkare ledarskap för att minska transportsektorns miljöpåverkan behövs på högsta nivå såväl inom som mellan de olika avdelningarna inom EU-kommissionen.
Medförfattare av studien, Stefan Gössling, professor i turismvetenskap vid Linnéuniversitetet, förklarar:
– I och med att den andel utsläpp som transportsektorn svarar för har ökat från 18,8% år 1990 till 25,3% år 2012, och sannolikt kommer att fortsätta öka ytterligare, har det blivit absolut nödvändigt att ta fram specifika klimatmål för transportsektorn.
– Vår studie visar tydligt att det finns fundamentala brister i de policyprocesser inom EU som styr klimatmålen. Det står klart att dessa måste tas itu med omgående ifall vi ska ha något hopp om att få till stånd transportpolicys som ska ha någon verklig betydelse i de globala ansträngningarna för att bromsa klimatförändringarna.
Kontakt: Stefan Gössling, tfn. 070 492 26 34 och Jonas Tenje, pressansvarig, tfn. 070 308 40 75
I en omfattande studie ledd av forskare vid Lunds universitet har för första gången småbönders påverkan på Sydostasiens regnskogar och jordbruksmarker kartlagts.
Undersökningar av det här slaget har hittills alltid fokuserat på stora palmoljeföretag och hur de brukar skog och jord. Nu har Yann Clough, forskare vid naturvetenskapliga fakulteten i Lund, kartlagt indonesiska småbönders val av trädslag och sätt att odla.
Tillsammans med över 40 forskare från Tyskland, Indonesien, Schweiz och Nya Zeeland har han i naturskog, på traditionell skogsjordbruksmark och i monokulturer av palmolja och gummiträd mätt den biologiska mångfalden och ekosystemens funktioner; exempelvis tillväxten i skogen, markbördighet och kollagring.
Monokulturer ger snabbare inkomst
Teamet har dessutom intervjuat 600 småbönder för att bättre förstå varför de har valt att odla enbart oljepalm eller gummiträd och hur detta påverkar deras ekonomi.
– Att hugga ner naturskog och satsa på ett enda trädslag, en monokultur, är för de allra flesta småbönder det enklaste och snabbaste sättet att ta sig ur fattigdom. Produktiviteten ökar, den ekonomiska risken minskar och inkomsterna blir större, säger Yann Clough.
Kortsiktig ekonomisk vinning är dock den enda vinsten med monokultur enligt studien. Den biologiska mångfalden försämras dramatiskt, skogen som kolkälla minskar i betydelse och den ökade användningen av mineralgödsel leder till ökat läckage av näringsämnen, exempelvis kväve. Även om undersökningen tar sikte på Indonesien finns motsvarande problem på många andra håll i världen.
Småbönderna behöver ekonomiska incitament
Studien och dess resultat går stick i stäv med den traditionella synen på småskaligt skogsbruk som ”snällare” mot miljön. Tillsammans brukar småbönder en större areal av Indonesiens skogar än vad de större markägarna gör. När småbönderna till stor del anammar monokultur som odlingssystem innebär det en kraftig påfrestning på miljön och den biologiska mångfalden. Att ändra småbrukarnas sätt att odla kräver insatser från flera håll och måste innehålla ekonomiskt stöd för att de ska ställa om produktionen, anser forskarna.
– Eftersom småbönderna tjänar mer på monokultur spelar hållbarhetsaspekter och påverkan på naturen nästan ingen roll för dem i nuläget. För att ändra produktionssätt behövs ekonomiska incitament och starkare politisk styrning, annars är risken att det inte finns något rikt och produktivt odlingslandskap om 20 år, säger Yann Clough.
Kontakt: Yann Clough, forskare vid Lunds universitet, Centrum för miljö- och klimatforskning +46-46-222 68 31 +46-76-226 80 70 yann.clough@cec.lu.se
Forskarteamet, som leds av geobiologen Magnus Ivarsson, är de enda i världen som undersöker urbana, människoskapade, underjordiska miljöer på ekosystemnivå. Andra grupper har tittat på till exempel sjukdomsframkallande bakterier i New Yorks tunnelbana, men gruppen från Naturhistoriska riksmuseet undersöker hela ekosystemet och hur de många mikroorganismerna påverkar både varandra och berget de växer på.
Levande mattor på väggarna I den aktuella studien, som publiceras i den vetenskapliga tidskriften PLOS ONE, tog de prover på de mörka mattor av biofilm som täcker väggarna. De har tidigare slarvigt kallats för ”algmattor”, men forskarna kunde snabbt konstatera att de består av både cyanobakterier, amöbor, kiselalger och flera olika svampar.
– Till största delen utgörs de faktiskt av svamp, som äter på både cyanobakterierna och kiselalgerna och medverkar till att karbonater fälls ut och det bildas små droppstenar. Uppenbarligen trivs svamparna bra där nere! Biofilmer brukar vara mycket tunna, men de här var förvånansvärt tjocka och fasta, säger Magnus Ivarsson.
Nya arter och nytt släkte När forskarna gjorde DNA-analyser av svamparna gick gensekvenserna inte att matcha med något som identifierats tidigare. En tjeckisk forskargrupp, specialiserad på den här typen av mikroskopiska svampar, som vanligtvis frodas i extrema miljöer, kopplades in. Och nu kan alltså två helt nya arter, Bradymyces graniticola och Bacillicladium lobatum, läggas till svamparnas släktträd.
I det senare fallet handlar det till och med om ett helt nytt släkte. Båda svamparna hör till sporsäcksvamparna och är på mycket lång väg släkt med till exempel tryfflar, murklor, mögel och jäst. De är mörkt pigmenterade och har förmodligen inte sex, utan förökar sig genom avknoppning av celler, precis som jästsvampar.
Naturliga reningsverk De nya fynden är tyvärr inget att lägga i svampkorgen, men kanske ändå kan göra nytta för oss människor. Forskarna kan se att svampcellerna är fyllda med fett, som till stor del tros komma från oljespill i det förorenade vatten som sipprar över väggarna.
– Svamparna kapslar in oljor och kan potentiellt fungera som små reningsverk. Vi kommer nu sätta upp experiment för att se hur den här processen fungerar och om det är något vi människor kan utnyttja i större skala, säger Therese Sallstedt.
– Tyvärr låter SL tvätta väggarna regelbundet, så vårt studiematerial är borta! Men vi ser att svamparna redan är på väg tillbaka, säger Magnus Ivarsson.
Älgstammen i Sverige ökade kraftigt under 1970-talet fram till en topp i mitten av 1980-talet (med en avskjutning på 180 000 älgar, mot 90 000 älgar idag). Under 1980- och 1990-talen noterade SLU-forskare en hög dödlighet hos älg. En av forskarna, Margareta Stéen, upptäckte att en av orsakerna till dödligheten var en hjärnhinnemask, en då okänd parasit hos älg, som hon benämnde Elaphostrongylus alces.
Hjärnhinnemaskar i ryggmärgen ger blödningar och inflammationer som kan orsaka rörelsestörning och i svåra fall djurets död. Foto: Bengt Ekberg, SVA
Hjärnhinnemasken, Elaphostrongylus, hos ren och hjort i Europa och Asien och Parelaphostrongylus hos vitsvanshjort i Nordamerika var redan då kända för att orsaka stor skada hos andra hjortdjur. Speciellt hjärnmasken Parelaphostrongylustenuis orsakade, och orsakar, stor dödlighet bland amerikansk älg och kronhjort men påverkar inte sitt värddjur, vitsvanshjorten, nämnvärt.
Komplicerad livscykel
Älgens hjärnhinnemask (Elaphostrongylus alces) orsakar inflammationer och skador i centrala nervsystemet vilket ger upphov till rörelsestörningar och förlamningar som i värsta fall gör att älgen dör.
Efter denna upptäckt studerades älgens hjärnhinnemask intensivt av SLU-forskare under ett antal år med avseende på parasitens livcykel och infektionskapacitet för älg, ren och andra idisslare. Det visade sig att älgens hjärnhinnemask, liksom de övriga hjärnhinnemaskarna har en komplicerad livscykel.
Vuxna härnhinnemaskar är flera centimeter långa och kan ibland ses som ihoprullade maskar i muskelhinnorna, inte så aptitliga men helt ofarliga för oss att äta. Foto: Bengt Ekberg, SVA
Det första larvstadiet i älgspillningen tas upp av en snäcka eller snigel (mellanvärdar) och utvecklas där till ett tredje larvstadium. När älgen betar får den också i sig mellanvärden. Den uppätna larven lämnar mellanvärden och tar sig ut ur tarmen och sprider sig via nervbanorna till ryggmärg och eventuellt till hjärnan. Där utvecklas den till sitt femte larvstadium och vuxen individ.
Långa maskar men ofarliga att äta
Vuxna hjärnhinnemaskar är flera cm långa och kan ibland ses som ihoprullade maskar i muskelhinnorna, inte så aptitliga, men helt ofarliga för oss att äta.
Den vuxna parasiten lägger sina ägg nära blodbanorna och de kläckta larverna tar sig till därifrån lungorna. Älgen hostar upp larverna, sväljer dem och sprider sen smittan via spillningen. Älgkalvarna kan sprida smittan vidare redan från augusti månad samma år de föds.
Det har fram tills nu inte varit känt hur utbredd hjärnhinnemasken är i Sverige och inte heller vilken inverkan den har på älgstammen. Med hjälp av jägare har forskargruppen under 5 år samlat in och analyserat älgmaterial, såsom spillning, ryggrad, käke och lungor från 1137 älgar. Utifrån resultaten står det nu klart att älgens hjärnhinnemask är spridd över hela landet, med högst förekomst i Mellansverige (56 %) och med lägst i södra Sverige (13 %).
Framför allt förekommer hjärnhinnemasken hos kalvar och gamla djur (>9 år). Då kalvar börjar plocka i sig vegetation under de första dagarna i livet är risken stor att de blir smittade direkt. Den yngsta infekterade kalven var bara 1,5 månad gammal. Hjärnhinnemasken visade sig ha minst inverkan på djur i medelåldern (5–9 år).
Fler maskar när klimatet blir varmare
I det undersökta materialet fanns fullt utvecklade vuxna hjärnhinnemaskar utmed ryggmärgen hos älgkalvar så tidigt som vid 3 månaders ålder och hos djur upp till 2 år. Hos älgar mellan 4 och 9 år hittades inga vuxna hjärnhinnemaskar, men de återfanns igen hos djur över 9 år.
Djurens kondition och fettansättning påverkades negativt i olika grad beroende på hur kraftigt infekterade älgarna var, det vill säga ju fler hjärnhinnemaskar desto sämre kondition och lägre kroppsvikt hade de. Hjärnhinnemasken visade sig också ha en väldigt kort infektionscykel på bara 39–73 dagar från larv till vuxen parasit till larv, vilket är ovanligt kort jämfört med andra hjortdjurs hjärnhinnemaskar!
I klimatförändringarnas spår med stigande temperaturer och högre nederbördsmängder kan vi förvänta oss förbättrade levnadsförhållanden för snäckor och sniglar, vilket ökar antalet potentiella mellanvärdar för hjärnhinnemasken, Elaphostrongylus alces.
Med fler mellanvärdar som reservoarer för Elaphostrongylus alces kan vi därmed även förvänta oss ett högre smittryck i älgstammen med fler sjuka älgar som följd. Forskargruppen föreslår därför att stickprov tas kontinuerligt för att följa parasitpopulationens utveckling och dess påverkan på älgstammen.
Kontakt:
Margareta Stéen, leg. vet., docent i sjukdomar hos vilda djur, Institutionen för anatomi, fysiologi och biokemi och Nationellt centrum för djurvälfärd, SLU margareta.steen@slu.seTel: 0730-824449
Medförfattarna:
Erik Petersson, professor, Institutionen för akvatiska resurser, Sveriges lantbruksuniversitet, SLU
Ing-Marie Olsson Ressner, leg. vet., vet. med. dokt., enhetschef, Avdelningen Utveckling av lagstiftning och andra styrmedel, Kemikalieinspektionen
Bodil Olsson, Senior Research Executive,TNS Sifo, Göteborg
Det var mycket vanligt att bönder odlade köksväxter under 1700-talet, visar Karin Hallgrens avhandling om köksväxtodlingen i större delen av Götaland och Svealand på 1700-talet. Köksväxterna stod för en stor del av gårdarnas totala produktion.
Däremot skilde köksväxtodlingen sig åt mellan olika regioner och enskilda gårdar, bland annat när det gäller vad som odlades och var odlingslanden var belägna i förhållande till bebyggelsen.
År 1692 hade gården Labbarn i Ängsö socken i Västmanland en humlegård (D), en trädgård (E), en kåltäppa (F) och en hamptäppa (G). LSA T10:8. Källa: Lantmäteriet.
Grönkål viktigast i Skåne
I Skåne och Halland var grönkål den främsta odlingsväxten i kålgårdarna. I de här landskapen låg kålgårdarna ofta nära intill bebyggelsen och det var vanligt att odlingslanden innehöll fruktträd.
I östra Mellansverige var de främsta köksväxterna i kålgårdarna vitkål och kålrot. I den här regionen var det inte ovanligt att odlingslanden låg flera hundra meter från bytomterna, och ofta hade hela byar del i kålgårdarna. När flera bondehushåll hade del i samma kålgård var arealen per hushåll förhållandevis mindre än när kålgårdarna låg separat. I undersökningsområdet i stort var kålgårdarnas areal i genomsnitt omkring 500 kvadratmeter per bondehushåll.
Ont om gödsel
Under 1700-talet rådde det en stor gödselbrist, det klagades ofta över att gödseln var otillräcklig. Köksväxtlanden förefaller ändå har haft en hög prioritet när det gällde hur gödseln skulle fördelas mellan gårdens odlingar. Exempel visar att en tiondel av gödseln, eller i extrema fall all gårdens gödsel, användes till köksväxtlanden.
– Det fanns också flera sätt att dryga ut gödseln från kreaturen genom att gödsla köksväxtlanden med bland annat latrin, förmultnat trä och gamla myrstackar, säger Karin Hallgren.
Förkultiveringen av kålplantorna gjordes ofta i så kallade plantlavar, som kunde bestå av jordfyllda trälådor, men i 1700-talets lantbrukslitteratur finns också uppgifter om att plantuppdragningen skedde på brända myrstackar eller på särskilda odlingsland som var gemensamma för hela byn.
Skadedjursbekämpning med ruttnande kräftor
Efter utplanteringen vidtog vattning, rensning och skadedjursbekämpning. Särskilt bekämpningen av skadegörare, är flitigt omskriven i den samtida lantbrukslitteraturen. Flera av de många metoder som rekommenderades för hur plantorna skulle skyddas, inbegrep användningen av illaluktande substanser, som ruttnande kräftor och starkt luktande växter, främst hampa.
Författarna till den samtida litteraturen rekommenderade också växtföljder av olika slag, men i avhandlingen framkommer att det också förekom andra alternativ för att hindra förökning av skadegörare, som att växla plats för köksväxtlandet och att bränna ris och halm på odlingsytan. När 1700-talets författare beskrev bönders köksväxtodling, beklagade de ofta att odlingarna inte var mer omfattande.
– De ansåg att en utökad köksväxtodling hade kunnat minska problemen med svält, säger Karin Hallgren.
För husbehov och till avsalu
I 1700-talets lantmäteriakter beskrivs däremot odlingslanden ofta som välhållna och att de räckte till för gårdarnas behov. I jämförelse är kommentarerna om trädgårdar och humlegårdar betydligt mer negativa – de här odlingslanden är ofta beskrivna som förfallna och bristfälliga.
Men även om kålgårdarna ofta sägs ha varit till husbehov, framgår det av avhandlingen att somliga bönder ägnade sig åt en handel med köksväxter, och detta trots att köksväxter är förhållandevis otympliga och svårtransporterade. Såväl kålplantor som färdiga köksväxter användes som handelsvara, och bönder agerade både köpare och säljare.
Genom köksväxtodlingen blev produktionen mer diversifierad, och eftersom arbetsmomenten till största delen låg utanför arbetstopparna inom åker- och ängsbruket, spreds riskerna i jordbruket också i tiden.
– Köksväxtodlingen hade sammantaget en betydelsefull roll i 1700-talets jordbrukssystem, konstaterar Karin Hallgren.
Kålgårdarna ett förbisett fenomen
– Trots att den här odlingen förmodligen hade en viktig roll i gårdarnas totala produktion, bland annat genom att bidra med viktiga näringsämnen till födan, har den här odlingen inte rönt något större intresse i forskningen, säger hon.
Den svenska agrarhistoriska forskningen har till största delen behandlat produktionen av spannmål och animalier. Produktion av köksväxter i de så kallade kålgårdarna har varit ett förbisett fenomen.
En av förklaringarna är att det för köksväxtodlingen, liksom för andra vardagliga, hushållsnära arbeten, är ont om lämpliga källmaterial. Bristen på utförliga källmaterial kompenseras i avhandlingen genom en omfattande källmaterialgenomgång, framförallt av historiska lantmäterikartor och 1700-talets lantbrukslitteratur.
Hortonom Karin Hallgren, institutionen för stad och land, SLU, försvarar sin avhandling i agrarhistoria 14 oktober klockan 10.00. Plats: sal O, Undervisningshuset, Ultuna, Uppsala. Opponent: fil. dr Annika Björklund, Riksarkivet, Stockholm
– Om vi ser till frågorna om lokal integrationspolitik, så menar de flesta internationella forskare att städer blir allt viktigare, på statens bekostnad. Sett till en nordisk kontext skulle jag säga att det är precis tvärt om, säger Henrik Emilsson, som nyss doktorerade med en avhandling om statens roll i integrationspolitiken och vad som händer med migrationen när staten ändrar migrationspolitik.
– I Sverige och Danmark har staten tagit ett allt större ansvar i integrationspolitiken.
Som exempel nämner han att introduktionen för nyanlända tidigare var kommunal, men nu har förstatligats. Den svenska staten har även tvingat kommuner att ta emot flyktingar. I Danmark har staten tvingat nyanlända att anpassa sig, genom att bland annat göra språk- och kunskapstest.
Studerar vad som händer – inte vad politikerna säger
Henrik Emilsson menar att hans metod är en avgörande anledning till att han kommit fram till andra slutsatser än många av sina forskarkollegor.
– Jag tittar på vad som faktiskt händer, inte vad politikerna säger. Jag är en empirisk forskare, som har försökt hitta en metod som gör att jag kommer så nära sanningen som möjligt. För jag tror att det finns en objektiv sanning.
När det gäller arbetskraftsinvandring har Henrik Emilsson undersökt vad som händer med migrationen när staten ändrar sin politik, i det här fallet en lag från 2008. I lagändringen lades ett stort ansvar på arbetsgivarna; varken Arbetsförmedlingen eller de fackliga organisationerna kunde längre vara med och styra vem som skulle få invandra till Sverige.
Lagen kom till för att underlätta rekrytering till bristyrken, medan Henrik Emilssons forskning visar att effekten blivit en annan. Lagen har framför allt lett till att det kommit betydligt fler arbetskraftsinvandrare till yrken som har överskott på arbetskraft.
Lagändring gav motsatt effekt – Jag frågade mig vad statens politik gör för skillnad för vilka som kommer till Sverige. Och det visade sig att politiken hade effekt, men inte den effekt som politiken hade tänkt sig. Jag har tagit ett brett grepp och kontrollerat vilka som kommit till Sverige, hur länge de har stannat och vilka arbeten de har haft, säger Henrik Emilsson och fortsätter:
– Den stora effekten av den här lagen är att det kommit fler invandrare till lågkvalificerade yrken och att den genomsnittliga lönen för arbetskraftsinvandrare har sjunkit. De har det helt enkelt sämre i dag. Det är ovanligt att en lag för arbetskraftsinvandring öppnar upp för den här typen av arbetskraftsinvandring.
Henrik Emilsson är först ut att disputera från doktorandprogrammet MUSA – Migration, urbanisering och samhällsomvandling, som startade 2012. Det som väntar nu är fortsatt forskararbete i två olika EU-projekt. Det ena rör ungdomars mobilitet inom EU och i det andra projektet, NIEM, ska han utvärdera nyanländas introduktion i tio europeiska länder. Dessutom ska han undervisa i migration, även det på Malmö högskola.
Den 7 oktober disputerade Henrik Emilsson och blev doktor i Internationell migration och etniska relationer – IMER. Sammanläggningsavhandlingen bygger på två olika forskningsprojekt och fyra godkända och publicerade akademiska artiklar. De två första artiklarna berör lokal integrationspolitik, de två andra handlar om arbetskraftsinvandring.
Forskare från Sverige, Norge och Kina har mätt halterna av 12 högflourerade ämnen i 19 kinesiska floder där de mynnar ut i havet. Främst studerade de två typer av dessa ämnen, PFOS (perfluoroktansulfonat) och PFOA (perfluoroktansyra).
PFOS används bland annat i tillverkning av insektsgift och vid krombehandling. PFOA i sin tur används för att tillverka beläggning i stekpannor (mest känt som varumärket Teflon).
– Vi har tidigare visat att tillverkningen av den beståndsdelen är den största källan till PFOA i miljön, säger Ian Cousins, professor vid Stockholms universitet och en av medförfattarna till artikeln.
Denna grupp av kemikalier skadar hälsan hos djur och människor enligt forskningen. Det finns förklaringar till de höga halterna i de kinesiska flodmynningarna:
Tillverkningen flyttas till Kina
– Tillverkarna i USA och Europa som använt dessa ämnen har fasat ut sin produktion som istället har flyttats över till Kina eftersom reglerna där inte är lika strikta, säger Thanh Wang och konstaterar att historiskt sett har utsläppen från just västvärlden varit ”väldigt stora”.
Forskarna har också mätt halterna i flodvattnet av ämnet F-53B, som är ett alternativ till PFOS, främst för krombehandling.
– Fler studier är på gång. Det finns tecken på att F-53B kan vara ännu farligare än PFOS, men hittills är användningen relativt begränsad, säger Thanh Wang.
Förs ut i världshaven
Användningen av PFOS finns reglerat i Stockholmskonventionen som har syftet att begränsa spridningen av långlivade organiska föroreningar. PFOS förbjöds inom EU 2008 och stora tillverkare i USA har kommit överens om att sluta använda PFOA.
– Vi har visat att Kina med största sannolikhet står för de globalt största utsläppen av dessa ämnen idag, och att de förs ut i världshaven. Vår studie är en grund för vidare forskning och en hjälp till att anpassa det internationella regelverket, säger Thanh Wang.
– Högflourerade ämnen är inte enbart Kinas problem utan påverkar hela världen långsiktigt, säger Ian Cousins och pekar på att PFOA möjligen snart ska omfattas av Stockholmskonventionen.
Forskningsprojektet är ett samarbete mellan Örebro universitet, Stockholms universitet, Norsk Institutt for luftforskning och kinesiska Research Center for Eco-Environmental Sciences, samfinansierat av norska Forskningsrådet och Chinese Academy of Sciences.
