Grisar i ekologisk produktion får oftare leder kasserade vid slakt jämfört med grisar i konventionell uppfödning – sår 2015 rörde det sig om 4,9 respektive 0,7 procent av djuren.
Pernille Engelsen Etterlin har i sitt doktorsarbete undersökt om uppfödningsmiljön i dessa två produktionsformer påverkar förekomsten av två orsaker till ledinflammation och hälta: osteokondros (OC)* och rödsjukeartrit. Den första är en rubbning i tillväxtbrosket som är vanlig hos slaktgrisar medan den andra är en bakteriesjukdom.
Skador orsakade av osteokondros, liksom allvarliga former av sjukdomen, var vanligare bland frigående slaktgrisar i flock med tillgång till rastgård, betesmark utomhus och stall med djupströbädd, än bland slaktgrisar i konventionella boxar inomhus. Grisar med mycket och svår OC var mer halta än de med lindrigare OC, men de frigående grisarna var trots det inte mer halta än grisar i boxar.
Frigående grisar påverkas mindre av inflammationen
– Detta var överraskande, säger Pernille Engelsen Etterlin. En förklaring kan vara att frigående grisar är mer aktiva och belastar lederna mer, vilket leder till mer OC. Samtidig stärker motionen muskulatur, senor och skelettvävnad, vilket gör att gången hos de frigående grisarna påverkas mindre av OC.
Resultaten tyder alltså på att hältundersökningar är ett otillförlitligt mått på ledhälsa hos grisar. Sambandet mellan ledkassation och hälta var också svagt.
Blodprover visade att alla grisar i denna undersökning hade antikroppar mot rödsjukebakterien Erysipelothrix rhusiopathiae. Trots detta hittades inga fall av rödsjukeartrit, vare sig hos frigående grisar eller hos grisar i box.
Osteokondros ovanligt hos vildsvin
Vildsvin tillhör samma art som tamsvin, varför förekomsten av OC i hasleden hos vildsvin undersöktes med datortomografi. Få vildsvin visade sig ha OC, vilket kan bero på att de är utsatta för ett evolutionärt tryck där de är beroende av bra ledhälsa för att överleva ute i naturen.
I ekologisk produktion är det ett krav att grisar ska kunna röra sig fritt över större ytor. Avhandlingen tyder på att detta kan leda till sämre ledhälsa hos tamsvin, men resultaten behöver bekräftas i ytterligare besättningar.
– Jag har konstaterat att något i miljön gör att frigående grisar utvecklar mer och allvarligare osteokondros, men eftersom inhysningsmiljön skiljer sig på så många sätt från den i boxar går det inte att peka ut en enskild förbättring som skulle lösa problemen, säger Pernille Engelsen Etterlin. En annan lösning kan vara att hitta en grisras som är bättre anpassad till ekologisk uppfödning.
Osteokondros är en utvecklingsrubbning i skelettet som är vanligast hos snabbväxande djur, främst grisar, hästar och hundar. När skelettet växer bildas först brosk, som sedan förbenas. Vid osteokondros sker inte förbeningen normalt, utan ledbrosket i den drabbade leden förtjockas och dess näringstillförsel försämras. Bitar av brosket kan också lossna, vilket orsakar inflammation och smärta.
Mer information: Pernille Engelsen Etterlin 018-67 31 71 eller 070-525 53 43, pernille.etterlin@slu.se
– När ett virus förökar sig producerar det så kallade proteaser, vilka är en sorts enzymer som behövs för att viruset ska kunna kapa virusproteiner till de lagom stora bitar som behövs för att bygga upp nya viruspartikluhyuuuav artikelförfattarna.
– Med hjälp av genetiska trick lurar vi detta virusenzym att i stället aktivera andra funktioner i cellen.
Genom metoden, som beskrivs i en artikel som idag publiceras i Scientific Reports, går det att få de virusinfekterade cellerna att producera i princip vilket protein som helst. På detta sätt har forskarna fått de infekterade cellerna att producera ett fluorescerande protein som är lätt att upptäcka i ett mikroskop.
– Med metoden går det att manipulera celler att producera protein som man misstänker har något med immunförsvaret att göra. Därför skulle man med metoden kunna detaljstudera exakt vilka proteiner som är viktiga för immunförsvaret mot virus, säger Jens-Ola Ekström, som är en av forskarna bakom upptäckten.
För att bättre förstå hur virus och cellers proteiner samverkar eller motverkar varandra har forskargruppen studerat Noravirus hos bananflugor. Noravirus är ett harmlöst tarmvirus som bara infekterar bananflugor. Men viruset är besläktat med picornavirus, som hos människan ger upphov till sjukdomar som exempelvis polio, magtarminfektioner, gulsot, ögoninfektioner och vanlig förkylning. Hos boskap orsakar några picornavirus mul- och klövsjuka. Kunskaper om picornavirus har därför stor betydelse för både hälsa och ekonomi. (Noravirus ska dock inte förväxlas med Norovirus, som orsakar vinterkräksjuka hos människor.)
– Bananflugan är en välkänd modellorganism för att förstå mänsklig biologi eftersom den liksom alla andra levande organismer har olika virusinfektioner att tampas mot. Även om metoden är utvecklad för bananflugor kan den sannolikt anpassas till andra modellsystem, säger Jens-Ola Ekström.
För mer information, vänligen kontakta:
Dan Hultmark, Institutionen för molekylärbiologi, Umeå universitet
Telefon: 090-785 6778
E-post: dan.hultmark@umu.se
– Med en råvara direkt från naturen och med enkla produktionsmetoder, tror vi att vårt filterpapper kan bli en prisvärd lösning inom vattenreningen och hjälpa till att rädda liv. Vårt mål är att utveckla ett filterpapper som tar bort även de tuffaste virus från vatten lika lätt som man brygger kaffe, säger Albert Mihranyan, professor i nanoteknologi vid Uppsala universitet, som leder studien.
Tillgång till rent dricksvatten är bland FN: s hållbara utvecklingsmål. Idag saknar mer än 748 miljoner människor tillgång till rent vatten. Vattenburna infektioner, bland annat olika virus orsakar död, särskilt utsatta är barn under fem år. Virusen kan vara både extremt resistenta mot desinfektion och svåra att avlägsna genom filtrering på grund av att de är så små.
Idag är det vanligt att rena vatten med kemiska desinfektionsmedel som till exempel klor. Att istället använda filtrering är en robust och energieffektiv metod för att få fram bra dricksvatten, eftersom den fysiskt tar bort skadliga mikroorganismer från vattnet i stället för att inaktivera dem.
– Rent dricksvatten är ett problem inte bara i låginkomstländer. Stora virusutbrott har också förekommit förut i Europa, däribland Sverige, fortsätter Albert Mihranyan. Han tänker bland annat på virusutbrottet 2008 i Lilla Edet, då mer än 2 400 personer eller nästan 20% av befolkningen blev smittad med Norovirus (kräksjuka).
Cellulosa är ett av de vanligaste filtreringsmaterial som används i vardagen för allt från tepåsar till dammsugare. Men ett vanligt filterpapper har allt för stora porer för att kunna avlägsna virus eller bakterier. 2014 fick Albert Mihranyans forskargrupp för första gången fram ett pappersfilter som kan filtrera bort stora virus, som till exempel influensavirus.
Små virus har varit mycket svårare att bli av med, eftersom de är extremt resistenta mot både fysisk och kemisk inaktivering. Ett bra filter ska inte bara ta bort virus, utan också ha hög genomströmning, låg nedsmutsning och lång livslängd. Det gör avancerade filter mycket dyra att utveckla. Nu, med hjälp av tusenbladsfiltret kan ett genombrott ske som kan möjliggöra den efterlängtade övergången till billigare filtreringslösningar. En annan tillämpning av filtret inkluderar produktion av terapeutiska proteiner och vacciner.
Forskningen genomfördes i samarbete med tyska virologer, och det är ett utmärkt lagarbete som ligger bakom framgången, enligt Albert Mihranyan.
De andra gruppmedlemmar inkluderar Simon Gustafsson och Pascal Lordat vid Uppsala universitet samt Tobias Hanrieder, Dr Marcel Asper, och Dr Oliver Schäfer från Charles River i Köln, Tyskland, som besitter en av världens bästa kompetenser när det gäller validering av virusfilter.
Mihranyan a. et al; Mille-feuille paper: a novel type of filter architecture for advanced virus separation applications; Mater. Horiz., 2016, Advance Article, DOI: 10.1039/C6MH00090H
Myggor är vektorer som sprider både malaria, dengue, zikavirusinfektion och ett flertal andra sjukdomar hos människan. Myggburna sjukdomar orsakar oerhört mycket lidande världen över och många saknar dessutom vaccin eller specifik behandling.
En viktig metod för att minska spridningen av myggburna sjukdomar är att bekämpa myggorna med insekticider. Det leder till färre myggor och därigenom minskad sjukdomsspridning.
Effektiviteten hos dagens insekticider hotas av resistensutveckling, det vill säga att myggorna inte längre är känsliga för bekämpningsmedlen. Behovet av nya insekticider är därför stort.
Det gäller att hämma endast myggans protein
I sin avhandling har Sofie Knutsson fokuserat på ett målprotein i myggan som kallas acetylkolinesteras 1. Hon har identifierat och utvecklat substanser som hämmar funktionen av detta i myggan livsnödvändiga protein.
– Substanserna skiljer sig både vad det gäller kemisk struktur och verkningsmekanism från de insekticider som finns tillgängliga i dag, vilket kan vara fördelaktigt ur ett resistensutvecklingsperspektiv, säger hon.
Då proteinet acetylkolinesteras även finns hos människor och andra djur är det viktigt att nya acetylkolinesteras 1-hämmare är specifika för myggproteinet – att de endast påverkar funktionen hos myggproteinet och inte det mänskliga proteinet.
– Vi har hittat ett antal olika substanser som blockerar den biologiska funktionen hos myggproteinet vid så låga koncentrationer att de inte påverkar aktiviteten hos det mänskliga proteinet. Vidare har vi också kunnat utröna hur substansernas kemiska struktur relaterar till deras förmåga att selektivt hämma myggans acetylkolinesteras 1, säger Sofie Knutsson.
Massundersökning av organiska substansers förmåga
De aktiva substanserna är resultatet av en screening (massundersökning) där flera tusen organiska substansers förmåga att blockera den biologiska funktionen hos myggans acetylkolinesteras 1 utvärderadats experimentellt.
Genom organisk syntes har Sofie Knutsson därefter framställt nya substanser vars biologiska aktivitet har undersökts. För att understödja resultaten har hon även tagit hjälp av metoder för att titta på den tredimensionella proteinstrukturen av acetylkolinesteras (både röntgenkristallografi och datorbaserade modelleringstekniker). På så vis har hon kunnat undersöka hur substanserna binder till proteinet och därigenom hämmar dess funktion.
– Resultaten är lovande, men fortfarande återstår mycket arbete. Nästa utmaning blir att undersöka och fastställa att substanserna kan ta sig till målproteinet inne i myggan för att där ge önskad biologisk effekt, säger Sofie Knutsson.
Avhandlingen: Fredagen den 27 maj försvarar Sofie Knutsson, Kemiska institutionen, Umeå universitet, sin avhandling med titeln Towards Mosquitocides for Prevention of Vector-Borne Infectious Diseases: Discovery and Development of Acetylcholinesterase 1 Inhibitors. Svensk titel: Mot nya insekticider för bekämpning av sjukdomsbärande myggor: Identifiering och utveckling av acetylkolinesteras 1 inhibitorer. Disputationen äger rum klockan 13.00 i sal KB3B1, KBC-huset. Fakultetsopponent är professor Ulf Nilsson, Kemiska institutionen, Lunds universitet. Disputationen hålls på engelska.
För mer information kontakta: Sofie Knutsson, kemiska institutionen vid Umeå universitet. E-post: sofie.knutsson@umu.se
– Vanliga livsstilsfaktorer såsom rökning och alkohol är inte kopplade till hjärntumör, så det är intressant att vi nu i vitamin E hittat en möjlig koppling som vi kan gå vidare och detaljstudera, säger Beatrice Melin, som är forskare vid Institutionen för strålningsvetenskap och en av artikelförfattarna.
– Vi måste tydligt påpeka att resultaten är preliminära och att ytterligare studier i ett bredare patientmaterial behövs för att verifiera kopplingen mellan vitamin E och hjärntumörer.
Unika serumprover från hjärntumörpatienter
Forskargruppen vid Institutionerna för strålningsvetenskap och kemi har, under ledning av Beatrice Melin och Henrik Antti, utgått från ett unikt biobanksmaterial med serumprover från hjärntumörpatienter, tagna långt innan diagnos. Forskargruppen har studerat skillnaden i metaboliter mellan patienter som sedan utvecklade hjärntumörer och en kontrollgrupp.
– Andra studier har också visat på ogynnsamma effekter av vitamin E, så det är helt i linje med aktuella resultat i området gällande andra tumörformer, säger Henrik Antti, som är forskare vid Institutionen för kemi.
– Naturligtvis tolkar vi analyserna försiktigt och kommer nu att gå vidare i forskningen för att se om vår genuppsättning spelar roll för vilka biomarkörmönster vi ser.
Användning av metabolomik för att studera bakomliggande variabler till framtida sjukdomar, som exempelvis hjärntumörer, är unikt och möjliggörs av just den strukturerade och långsiktiga insamling av material i biobanker som finns tillgänglig i Umeå och Oslo.
För mer information kontakta: Beatrice Melin, Institutionen för strålningsvetenskaper, Umeå universitet. Telefon: 073-091 8028. E-post: beatrice.melin@umu.se
Henrik Antti, Institutionen för kemi, Umeå universitet. Telefon: 072-208 40 81. E-post: henrik.antti@umu.se
Biotestsjön är egentligen ett invallat område i skärgården utanför kärnkraftverket Forsmark i Uppland. Till sjön leds uppvärmt vatten från kraftverkets reaktorer ut, vilket gör att temperaturen i sjön är 5-10 grader högre än i Östersjön.
– Det ger oss möjlighet att studera hur fiskar anpassar sig till en varmare miljö över tid vilket är avgörande för att förstå effekterna av den pågående klimatförändringen, säger Erik Sandblom, forskare vid institutionen för biologi och miljövetenskap.
Biotestsjön ett fönster till en varmare framtid
Fiskar är växelvarma med samma kroppstemperatur som vattnet omkring sig. Målsättningen med Erik Sandbloms forskning har varit att studera vilka fysiologiska effekter som det varmare vattnet får på abborrarna i sjön och hur abborrarna anpassar sig till den varmare miljön. Sjön kan sägas fungera som ett fönster till en varmare framtid.
Erik Sandblom och hans kollegor har jämfört kroppsfunktioner hos abborrar som lever i Biotestsjön med abborrar som lever i det normaltempererade vattnet i skärgården utanför sjön. De abborrar som lever i det normaltemperade vattnet har också värmts upp under ett dygn för att de ska få samma kroppstemperatur som de som lever i Biotestsjön.
– På det sättet kan vi även jämföra hur anpassning under en långvarig temperaturökning som motsvarar situationen vid klimatförändring skiljer sig från kortvarig uppvärmning på lab, säger Erik Sandblom.
Kroppen kräver mer syre i en varmare miljö
I en varm miljö kräver kroppen mer syre för att upprätthålla sina funktioner. Tidigare forskning har pekat på att den maximala förmågan att transportera syre försämras hos fiskar som lever i varmare vatten. Erik Sandbloms forskning visar dock att abborrarna som lever i Biotestsjön anpassar sin syreupptagningsförmåga till den varmare miljön.
En särskilt viktig faktor i sammanhanget är spannet mellan ett djurs högsta möjliga syreupptagningsförmåga och syrebehovet i vila. Tidigare forskning har indikerat att det här spannet minskar när syrebehovet i vila ökar med uppvärmning i fiskar. Den nya forskningen visar dock att abborrar som lever i Biotestsjön har nedreglerat sitt syrebehov i vila, medan de bibehållit sin maximala syreupptagningsförmåga. På så vis har de ett oförändrat spann för syreupptag och kan hantera den varmare miljön.
– Även andra kroppsfunktioner har förändrats, till exempel antalet hjärtslag per minut. Vilopulsen för fiskarna i Biotestsjön är lägre än för de utanför sjön när de testas vid samma temperatur, men maxpulsen är oförändrad, säger Erik Sandblom.
Närmare den temperatur då fisken dör
Men även om fiskar anpassar sig till en varmare miljö så finns det ett tak uppåt för hur mycket de klarar av att anpassa sig. Vid en viss temperatur dör fisken – den nivån kallas för den letala gränsen. Forskningen visar att abborrar som lever i Biotestsjön bara har förskjutit sin letala gräns uppåt lite grann i den varmare miljön. Detta gör att skillnaden mellan fiskens kroppstemperatur och dess övre letala temperaturgräns blir flera grader mindre för fisken i Biotestsjön än för den fisk som lever i normaltempererat vatten.
– Abborrarna kompenserar inte sin letala gräns fullt ut för att de har en varmare kroppstemperatur. I och med att skillnaden mellan deras kroppstemperatur och deras letala gräns blir mindre så blir de också mycket känsligare för tillfälliga yttre omständigheter som till exempel en värmebölja, säger Erik Sandblom.
I framtiden förväntas dels vädret bli varmare, och dels förväntas det vara extremväder oftare.
– De här fiskarna skulle få svårare att överleva i en sådan miljö, säger Erik Sandblom.
Kontakt: Erik Sandblom, Institutionen för biologi och miljövetenskap, Telefon: 031-786 4548. Mobiltelefon: 0703-286358. E-post: erik.sandblom@bioenv.gu.se
Det har länge spekulerats om Jupiters stora isiga måne Callisto har ett hav under dess yta. Observationer av Callistos rymdmiljö, enligt mätningar från rymdinstrument ombord rymdfarkosten Galileo som kretsar kring Jupiter, tyder på att det finns ett hav under ytan. Datorsimuleringar av plasmaväxelverkan stödjer detta.
– Om man hittar hav under ytan på en måne, kanske detta stämmer även vid andra isiga himlakroppar, säger Jesper Lindkvist.
Dvärgplaneten Ceres, som ligger i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter, har utflöden av vattenånga från dess yta. Detta skulle kunna tyda på en vattenreservoar, även den relaterad till ett stort hav under ytan. Rymdfarkosten Dawn är just nu vid Ceres och försöker besvara denna fråga.
– Om man i framtiden bygger en rymdbas vid någon av dessa himlakroppar, för att till exempel leta efter liv, föreslår jag att ta med ett pimpelspö och en extra lång isborr, skämtar Jesper Lindkvist.
Vatten som flödar från kometens kärna
Utflöde av vattenånga från en himlakropp liknar det vi ser vid kometer. Den isiga kometen 67P/Churyumov-Gerasimenko som passerade runt solen under sommaren 2015 följdes av den europeiska rymdfarkosten Rosetta. Mätningar av rymdmiljön visar att vattnet som flödar från kometens kärna skapar en tydlig atmosfär som växelverkar med solens konstanta utflöde av joniserade partiklar, solvinden.
– Att förstå ursprunget och hur isiga kroppar utvecklas är ännu en pusselbit som behövs för att kunna förklara vårt solsystems ursprung och dess slutliga öde, säger Jesper Lindkvist.
Jesper Lindkvist kommer från byn Vidsel i Norrbotten. Han har en civilingenjörsexamen i teknisk fysik från Luleå tekniska universitet.
Tisdagen den 31 maj försvarar Jesper Lindkvist, Institutet för rymdfysik i Kiruna samt Institutionen för fysik vid Umeå universitet, sin avhandling med titeln: Plasma Interactions with Icy Bodies in the Solar System. (Svensk titel: Plasmaväxelverkan med isiga kroppar i solsystemet). Disputationen äger rum klockan 09:00 i aulan vid Institutet för rymdfysik, Kiruna. Fakultetsopponent är dr. Elias Roussos, Max Planck Institute for Solar System Research, Göttingen, Tyskland. Handledare är docent Mats Holmström och dr. Martin Wieser vid Institutet för rymdfysik, Kiruna.
För mer information kontakta: Jesper Lindkvist, doktorand, Institutet för rymdfysik, tel: +46-980-79124, e-post: jesper@irf.se”>jesper@irf.se
Rick McGregor, informationsansvarig, Institutet för rymdfysik, tel: +46-980-79178, e-post:
– De grupper som är mest sårbara om det blir svårare eller dyrare att parkera inne i staden är de som har mest komplext vardagsliv samt de som bor på platser med begränsad tillgång till kollektivtrafik. Kollektivtrafikens aktörer har därför ett stort ansvar att möjliggöra kollektiva resor också för de som bor på landet, säger Malin Henriksson, forskare på VTI.
Forskningsrapporten från VTI handlar också om hur åtgärder inom parkering påverkar de människor som idag parkerar bilen centralt i större städer.
Forskarna har bland annat intervjuat bilister i tre parkeringshus i Linköping. Syftet var att ta reda på varför de tillfrågade väljer att parkera i parkeringshusen och hur det skulle påverka dem om villkoren för central parkering skulle förändras på olika sätt.
Färre centrala p-platser
Trenden just nu är att antalet centrala parkeringsplatser i städerna blir färre – i takt med att fler bostäder och verksamheter ökar i de centrala delarna av dagens städer minskar de utrymmen som traditionellt använts till parkering. Parallellt ökar människors avstånd från hemmet till arbetet och arbetspendling med bil uppfattas av många som nödvändigt för att de ska få ihop vardagslivet.
Arbetspendling med bil leder till trängsel och avgaser i städerna, och den tar utrymme för andra typer av bilister – besökare och boende som tidvis får det svårt att hitta lediga parkeringsplatser.
– En genomtänkt parkeringsstrategi kan bidra till ett effektivt transportsystem, bättre tillgänglighet, renare luft samt en säker, trygg och mer jämlik stadsmiljö, menar forskarna, men ämnet är komplext och det finns många olika kategorier av människor som parkerar i städerna.
I studien finns till exempel stöd för att bilister också kan vara hållbara resenärer vid olika tillfällen.
Pendlarparkering kan vara en lösning
Avstånd till busshållplatsen, samt hur vägen dit ser ut, spelar roll för möjligheten att utnyttja kollektivtrafik. Skjutsning och hämtning av barn ingår, liksom olika typer av inköps- och serviceresor. I studien framgår också att det är viktigt att komma ihåg att det är yttre faktorer som arbetstider och tillgång till bostäder inom rimligt avstånd som styr individen.
Generellt kan sägas att införande av pendlarparkering är den åtgärd som har minst negativa effekter för de olika grupperna. Med rätt information finns det stora möjligheter till att åtgärden uppfattas som positiv.
– När det gäller generella höjningar av parkeringsavgifter, zoneringar och blockeringar av långtidsparkeringar är det grupper som har liten flexibilitet i sitt vardagsliv som drabbas negativt av åtgärderna.
Ett annat perspektiv på frågan är om det ändå inte är rimligt att individer som kör bil ska betala de faktiska kostnaderna för parkering. I dag får hela populationen gemensamt subventionera den parkering som enbart vissa utnyttjar, till exempel vid nyproduktion av bostäder med parkering i huset, menar forskarna i rapporten.
Forskarna menar också att de slutsatser som dragits i Linköping är tillämpbara i många städer i Sverige. Det finns inga enkla lösningar på frågan hur städerna blir mer tillgängliga för besökare. Många aktörer måste samarbeta för att minska konsekvenserna för arbetsplatspendlarna och det är viktigt att hitta åtgärder som uppmuntrar individen att åka kollektivt eller cykla, många deltagare i studien uppger att de är positiva till alternativa reselösningar.
Forskningsrapporten är gjord tillsammans med Dukaten Parkering, P-bolaget i Göteborg och Svepark (Svenska Parkeringsföreningen).
Kamilu Karaye, doktorand vid Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, har gjort studien med 54 PPCM-patienter och 77 friska personer i en kontrollgrupp på tre specialistsjukhus i Kano, Nigeria.
Resultaten visar att 77 procent av PPCM-patienterna hade kritiskt låga nivåer av selen. Kamilu Karaye fann också att kvinnor boende på landsbygden hade en nästan trefaldigt ökad risk att utveckla PPCM.
– Innan denna studie gjordes, misstänkte vi att selenbrist kunde vara en möjlig riskfaktor för PPCM. Om sambandet kan påvisas även i större studier, kan det leda till utveckling av ett botemedel mot sjukdomen, åtminstone hos en del av patienterna, genom selentillskott i maten, säger Kamilu Karaye.
Många drabbade av afrikanskt ursprung
PPCM är en hjärtsjukdom som mestadels drabbar gravida kvinnor och unga mödrar, och som debuterar hos kvinnan under senare delen av graviditeten eller upp till fem månader efter förlossningen. Många av de kvinnor som drabbas är av afrikanskt ursprung.
I norra Nigeria, inträffar ungefär ett fall av PPCM under varje hundra graviditeter. Orsakerna till PPCM är fortfarande inte helt utredda, men sjukdomen leder till en utvidgning av hjärtats vänstra och högra kammare, vilket resulterar i en försvagning av hjärtsammandragningarna eller till och med att patienten dör.
I en uppföljning ett år efter diagnos hade 41,4 procent av patienterna i studien avlidit, två tredjedelar av dem inom de första sex månader efter diagnosen. Ett år efter diagnos, hade många av PPCM-patienterna signifikant förbättring av hjärtfunktionen i vänster och höger kammare. 47,1 procent av de patienter som fortfarande var vid liv hade signifikant förbättring av funktionen i vänster kammare.
Hjärtdysfunktion i den högra ventrikeln hittades i 71,1 procent av patienterna vid diagnos. Vid uppföljning efter sex månader och ett år, hade bara 36,4 procent respektive 18,8 procent samma problem, vilket innebär en signifikant återhämtning av funktionen i högra kammaren.
EKG för att diagnostisera
Studien visade också att elektrokardiografi-diagram (EKG) kan användas för att diagnostisera PPCM med 83,8 procents säkerhet, innan bekräftande undersökningar.
– Det är viktigt att förstå att PPCM är en dödlig sjukdom i Afrika söder om Sahara och att de första sex månaderna av sjukdomen verkar vara av avgörande betydelse. Därför behövs alla insatser som ger medicinskt stöd till drabbade patienter under denna kritiska period, säger Kamilu Karaye, som också arbetar som konsulterande kardiolog på Aminu Kano universitetssjukhus i Kano, Nigeria.
Kamilu Musa Karaye är född och arbetar i Kano, Nigeria, och är för närvarande professor i medicin vid Bayero University och konsulterande kardiolog vid Aminu Kano universitetssjukhus. Hans passion för PPCM har sitt ursprung från personliga iakttagelser av sjukdomen, och det faktum att det ännu inte finns tillräckligt med kunskap om den.
Torsdagen den 19 maj försvarar Kamilu Karaye, Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, sin avhandling. Fakultetsopponent är Maria Schaufelberger, Institutionen för medicin, Avdelningen för molekylär och klinisk medicin, Göteborgs universitet. Huvudhandledare: Michael Henein. Disputationen äger rum klockan 9:00 I Hall D, byggnad T9, nionde våningen, Norrlands universitetssjukhus (NUS)
För mer information, kontakta gärna: Kamilu Musa Karaye, Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, Umeå universitet. E-post: kkaraye@yahoo.co.uk
Avhandlingen är indelad i tre delstudier: Först studerade Anna Bratt om deltagarna inom förlustgrupperna beskriver förlusten som en av de tre viktigaste negativa händelserna i deras liv, därefter utforskade hon om förlusten inverkar på livstillfredställelse och avslutningsvis dödlighetsrisk.
Ungefär 70 procent av de som hade förlorat antingen ett barn eller sin make/maka nämnde någon av dessa förluster bland de tre viktigaste negativa händelserna. Av de som hade förlorat både ett barn och make/maka valde ca 48 procent båda förlusterna, medan ca 40 procent uppgav antingen förlusten av barnet eller maken/makan.
Skillnader mellan män och kvinnor
De olika förlusterna tycks endast ha en liten inverkan på deltagarnas livstillfredsställelse och dödlighetsrisk. Det framkom att för varje år som hade förflutit sedan förlusten/förlusterna minskade risken att dö med ca 1 procent. Vem man har förlorat tycks inte heller ha någon betydelse.
I Annas avhandling hittar man också tydliga könsskillnader. Männen inom samtliga förlustgrupper hade lägre livstillfredsställelse jämfört med kvinnorna i samma grupp, dessutom hade männen inom gruppen som förlorat ett barn en ökad risk att dö jämfört med kvinnorna.
När det gäller val av negativa livshändelser valde lika många män och kvinnor antingen barnet, maken/makan eller både och, med undantag av den grupp som valde antingen barnet eller maken/makan, där signifikant fler kvinnor inom gruppen som hade förlorat både ett barn och en make som nämnde förlusten av barnet men inte maken.
Männen inom denna grupp hade det omvända mönstret, att fler män nämnde förlusten av makan men inte barnet.
Disputationen som är den första vid Linnéuniversitetet, inom ämnet psykologi, sker 20 maj kl.13.00 i sal Wicksell, hus K, campus Växjö.
Kontaktpersoner: Anna Bratt, tfn: 0470 76 78 18, Jonas Tenje, pressansvarig, tfn: 070 308 40 75
Johannes Daun har studerat familjer i 1800- och 1900-talets Borås, en utpräglad textilindustristad som växte mycket kraftigt från och med 1800-talets slut. Men resultaten kan tolkas i ett bredare stadshistoriskt perspektiv.
− Vid slutet av 1800-talet skaffade familjerna i Borås ovanligt många barn – en tydlig skillnad mot hur det varit i staden före industrialiseringen. När omvandlingen till moderna, mindre familjer sedan ägde rum skedde alltså nedgången från en tillfällig och mycket hög nivå, säger Johannes Daun.
Övergången till små barnaskaror skedde inom loppet av en generation, vid 1900-talets början. Men mönstren som rådde tidigare var minst sagt föränderliga.
Familjestorlekarna varierade mycket
Det är sedan tidigare känt att par även förr i världen begränsade hur många barn som föddes. Genom att ha sex på sätt som sällan ledde till graviditet, eller helt enkelt vara avhållsamma, kunde paren minska barnantalet. Därför kunde den typiska familjestorleken variera mycket mellan olika grupper och tidsperioder, i takt med samhällets förändring.
− I och med industrialiseringen, som innebar nya möjligheter att finna arbete och förhöjd levnadsstandard, ökade familjestorleken under 1800-talet. Över hundraårsperioden cirka 1830–1930 kan man därför se en pendelrörelse, då familjerna gick från att ha relativt få barn, till att skaffa ovanligt många, och sedan åter skaffa få barn.
I avhandlingen undersöks även migrationen till staden och möjligheterna att finna arbete, förekomsten av barnarbete samt de kostnader en barnfamilj hade. Exempelvis studeras textilarbetares hushållsräkenskaper från 1890-talet och nedtecknade folk- och arbetarminnen.
Inflyttade familjer hade flest barn
− Vid 1800-talets slut var mer än 80 procent av Borås vuxna befolkning inflyttad, mestadels från orter i närområdet. De familjer som skaffade allra flest barn vid 1800-talets slut var de mest utsatta arbetargrupperna, som hade flyttat till Borås från den kringliggande Sjuhäradsbygden – det vill säga de familjer som minst borde ha haft råd att ta hand om en stor barnaskara.
Studien ger ett socialhistoriskt perspektiv på stadsfamiljernas stora föränderlighet, som kan påvisas tack vare att Borås undersöks över en hundraårsperiod, då den svenska staden förändrades i grunden.
Familjeplanering inget modernt fenomen
Avhandlingens resultat bör ha stor relevans för till exempel släktforskare, lokalhistoriker, författare och alla andra som även utanför den akademiska världen som intresserar sig för industrialiseringsepokens familjehistoria.
− Det finns en utbredd idé om att familjeplanering är något som bara hör till det moderna samhället och att hur många barn en kvinna förr i tiden födde närmast var en fråga om ”naturens gränser”.
Men de stora skillnader i barnafödandets mönster som visas i avhandlingen pekar på en annan bild.
− Stora barnaskaror hade en socioekonomiskt viktig funktion för familjerna, till exempel genom barnarbete. Familjeplanering spelade en viktig roll även för 1800-talets familjer, säger Johannes Daun.
Mer information: Johannes Daun, telefon: 073-597 16 87, e-post: johannes.daun@gu.se
Tid och plats för disputation: fredagen den 27 maj 2015 kl. 13, Stora hörsalen, Humanisten, Göteborg. Fakultetsopponent: Peter Olausson, Karlstads universitet
Kommuner runt om i landet gör mycket bra saker på temat hållbara livsstilar. Verktygslådan är ett sätt att lyfta fram dessa exempel, med fokus på hur det har gjorts och vad som krävs för att andra ska kunna göra samma sak.
– Arbetet är bara påbörjat och vi vill att verktygslådan ska växa och fyllas på. Jag hoppas att kommunerna hjälper oss fylla på med sina bästa verktyg för hållbara livsstilar via vår webbplats.
Valen måste vara attraktiva – och enkla
Kommuner är centrala i den nödvändiga omställningen mot mer hållbara livsstilar. För att människor ska kunna och vilja leva hållbart måste de hållbara valen vara attraktiva och enkla. Infrastruktur och samhällstjänster bör utformas så att de möjliggör, underlättar och inspirerar till en hållbar livsstil. Här har kommuner och regioner en viktig roll i att skapa attraktiva, stödjande system.
– Som kommun kan vi jobba på flera olika plan för att underlätta och inspirera till hållbara livsstilar. Det handlar både om policy och styrmedel och hur vi planerar staden, men också om hur vi föregår med gott exempel och inspirerar invånarna, säger verksamhetschef Rebecca Palosaari Fogler på konsument- och medborgarservice, Göteborgs Stad.
Verktygslådan har tagits fram inom projektet Hållbara livsstilar – verktyg och metoder. Projektet är ett samarbete mellan Göteborgs Stad, SP Sveriges Tekniska Forskningsinstitut, Göteborgsregionens kommunalförbund och Lerums kommun inom ramen för Mistra Urban Futures. Projektet är också en del av Sveriges arbete inom FNs program för hållbara livsstilar 10YFP.
Vad är hållbara livsstilar?
Hållbara livsstilar är ett relativt nytt begrepp som ännu inte har en allmängiltig definition. Det som förenar de olika definitionerna som används är att de lyfter fram konsumtion och livskvalitet, hälsa och välmående samt gemensamt ansvar som viktiga delkomponenter. Det handlar om individens personliga val och agerande i kombination med de förutsättningar och sammanhang som underlättar för att leva hållbart. Slutligen innebär begreppet att individer känner solidaritet med och ansvar gentemot andra människor, annat liv samt framtida generationer. När vi pratar om livsstilsval inriktar vi oss på de människor vars basala behov är uppfyllda. FN har sedan några år ett ramprogram för hållbar konsumtion och produktion. Inom ramprogrammet har ett delprogram bildats som handlar om hållbara livsstilar (10YFP).
– Den klorat som bildas vid blekning av pappersmassa kan renas bort från avloppsvattnet genom biorening, det vill säga rening med bakteriers hjälp, säger Miriam Lindqvist, doktor i kemi vid Karlstads universitet.
Nedbrytningen av klorat kräver dock en syrefri miljö för att kunna fungera optimalt. På grund av att den biorening som sker av andra ämnen i avloppsvattnet från ett pappersbruk ofta kräver syre, kan det därför uppstå en konflikt mellan att effektivt bryta ner andra ämnen och nedbrytningen av klorat.
Bakterierna väljer syre om det finns – reningen fördröjs
När det finns syre att tillgå är det mer förmånligt för bakterierna att använda detta och förmågan att bryta ner kloratet stängs temporärt ned. Förmåga kan återupptas igen när allt syre är konsumerat men fördröjningen kan vara lång. Den studie som Miriam Lindqvist genomfört handlar om att undersöka möjligheten att i framtiden effektivisera reningen av klorat.
Det är viktigt att öka förståelsen för hur och varför biorening av klorat fungerar för att på så vis kunna utveckla denna reningsmetod till att bli så effektivt som möjligt. Det arbete som beskrivs i avhandlingen belyser hur de gener som är involverade i nedbrytningen av klorat i bakterien Ideonella dechloratans regleras i närvaro respektive frånvaro av syre och även tillgången på klorat.
– Ett intressant resultat är att en vanligt förekommande mekanism för syreberoende genreglering sannolikt deltar i regleringen av generna för kloratreduktion, säger Miriam Lindqvist.
För mera information kontakta: Miriam Lindqvist, tel 0550-88449.
Idag är bilden en annan: inte en enda broskfisk kan leva i närheten av den nedisade kontinenten, där vattnet är så kallt att det till och med håller minusgrader (vilket är möjligt eftersom havet är salt). De enda fiskar som överlever är så kallade isfiskar, en grupp benfiskar med ”kylarvätska” i blodet.
Frågan är när havet runt Antarktis gick från att vara hajvänligt varmt till att bli dödligt kallt?
Paleontologen Thomas Mörs vid Naturhistoriska riksmuseet har tillsammans med argentinska och österrikiska kollegor beskrivit rester av hajar som levde runt Antarktis långt senare än forskare hittills trott var möjligt.
En 35 miljoner år gammal tand (fram- och baksida) från jättehajen Carcharocles sokolovi, funnen på Seymour-ön, Antarktis. Foto: Institut für Paläontologie der Universität Wien
Fynden är gjorda vid tre expeditioner till den lilla Seymour-ön vid Antarktiska halvöns nordspets och består bland annat av tänder från den numera utdöda jättehajen Carcharocles sokolovi och från flera mindre hajarter. Det mest sensationella fyndet är en fentagg som suttit på ryggen på en haj som är släkt med våra dagars pigghaj.
– De här överraskande fossilen tyder på att Antarktis blev nedisat flera miljoner år senare än paleontologer hittills trott, säger Thomas Mörs.
Värmeälskande hajar i Antarktis De dramatiska klimatförändringarna vid Antarktis hänger ihop med att kontinenten tidigare satt ihop med spetsen på Sydamerika. När den förbindelsen bröts och Draksundet öppnades, började en havsström gå runt Antarktis och hindra varmare vatten norrifrån att blanda sig in. Den Antarktiska cirkumpolarströmmen isolerade kontinenten, vilket ledde till att hela Antarktis så småningom kom att täckas av glaciärer.
De nya hajfynden stödjer de geologiska, plattektoniska undersökningar som talar för att Draksundet öppnades först för runt 30 miljoner år sedan.
Hajars broskskelett bevaras normalt inte alls. Det forskarna har en chans att hitta är tänder, fentaggar och hudens så kallade plakoidfjäll, som alla är täckta av emalj.
– Tandemalj är det hårdaste biomaterial som finns. Tack vare att det bevaras, kan vi nu berätta att värmeälskande hajar levde vid Antarktis så sent som för 35 miljoner år sedan, säger Thomas Mörs.
Fynden på Seymour-ön Fynden är gjorda på Seymour-ön vid Antarktiska halvöns nordspets under tre polarexpeditioner 2011, 2012 och 2013. Till Seymour-ön gick också världens första geologisk-paleontologiska expedition till Antarktis1901-1903, ledd av den svenska forskaren Otto Nordenskiöld.
För ytterligare information kontakta: Thomas Mörs, Forskare i paleontologi, Tel: 08-5195 5107. Mobil: 0733-402583 E-post: thomas.mors@nrm.se”>thomas.mors@nrm.se
Michaela Lundell, Vetenskapskommunikatör. Tel: 08-5195 4247. Mobil: 0708-685394 E-post: michaela.lundell@nrm.se
– Det finns mycket forskning om skrivande journalistik, men forskning i bildjournalistik är eftersatt. Det var utgångspunkten för vår studie, säger Maria Nilsson, forskare knuten till forskningscentret DEMICOM vid Mittuniversitetet.
Vilken funktion fyller bilden i journalistiken och hur har den förändrats? Det är några angelägna frågor som studien undersöker mot bakgrund av stora förändringar i branschen, inte minst neddragningar av bildredaktioner, övergång till tabloidformat och de digitala tidningarnas intåg.
Något så ovanligt som en studie i bildjournalistik
– Vi vet från tidigare forskning att antalet foton i dagspressen har ökat markant de senaste decennierna och det finns en uppfattning om att bilden har kommit att dominera över texten. Men befintlig forskning saknar nästan helt bildanalyser, och det fanns liten kunskap om vilken plats bilden tar och vilken typ av bilder som publiceras, det är viktigt för att förstå bildens betydelse i journalistiken, säger Maria Nilsson.
Med kvantitativ innehållsanalys och kvalitativa bildanalyser har forskarna analyserat totalt 17 400 bilder från fyra nedslagsperioder mellan åren 1995 och 2013 ur tre morgontidningars pappersupplagor, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad, samt pappersupplagan av Aftonbladet. Samtliga redaktioner har på olika sätt satsat på bild, men också genomgått neddragningar av sina bildredaktioner. För 2013 analyserades även de digitala upplagorna.
Slår hål på myter om bildens dominans
Resultaten pekar på både stabilitet och förändring och slår enligt rapportens författare Ingela Wadbring och Maria Nilsson hål på en del myter om bildens dominans. Antalet bilder per dag har nästan fördubblats i tre av tidningarna. Men de redaktionella sidorna har också ökat och morgontidningarna har gått från broadsheet- till tabloidformat under undersökningsperioden, vilket betyder att bilderna inte nödvändigtvis tar större plats än tidigare. Exempelvis visar resultaten att antalet bilder per redaktionell sida minskat i två av tidningarna.
När det gäller bildernas omfång är det de riktigt små och ofta hårt beskurna bilderna, som liknar passbilder i storlek, som står för den största ökningen. Det är främst på förstasidan och i reportage som bilden tar stor plats. Feature-bilder, den mjukare journalistiken, ökade mest i två av morgontidningarna, medan både nyhetsbilder och feature-bilder ökat kraftigt i Aftonbladet, den mest visuella tidningen i studien sett till antal bilder.
Amatörbilder har marginell betydelse
Forskarna fann genomgående få ögonblicksbilder och en stor andel porträtt i papperstidningarna, ett tecken på att händelsenyheter främst finns i den digitala upplagan. Det resultat som kanske förvånat mest handlar om amatörbilder.
– Det har länge förutspåtts att bilder tagna av allmänheten ska bli mer framträdande i journalistiken. Men i de undersökta tidningarna lyser dessa bilder med sin nästan totala frånvaro. Det tyder på att de har en marginell betydelse i det allmänna nyhetsflödet, även om de kan ha ett stort genomslag i enskilda nyhetshändelser, säger Maria Nilsson.
Rapporten ”En bild säger mer än tusen ord?” ingår i ”Nyhetsbilden i förändring: En studie om bildjournalistikens utveckling och förutsättningar 1995-2015”, ett forskningsprojekt som pågår 2013-2016 under ledning av Maria Nilsson, Ph. D., forskare knuten till DEMICOM och lektor vid Avdelningen för medie- och kommunikationsvetenskap vid Mittuniversitetet. Projektet finansieras av Ann-Marie och Gustaf Anders Stiftelse för Medieforskning.
Kontakt: Maria Nilsson, forskningsledare, 070-320 21 03, e-post: maria.nilsson@miun.se
I en ny studie vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, undersöktes användningen av tuggummi och orala piercingsmycken bland ungdomar, för att därefter se om det fanns kopplingar till förekomsten av problem med smärta och funktionsstörningar i käksystemet.
– Våra resultat visade på ett tydligt samband mellan frekvent användning av tuggummi och huvudvärk, men också med svårigheter att gapa, ömhet i käkleder och tuggmuskler, säger Christina Mejersjö, övertandläkare och forskare vid Sahlgrenska akademin.
Ett liknande samband sågs mellan piercingar och käkproblem.
– Elever med oral piercing hade signifikant mer huvudvärk och ömhet i tuggmuskler, säger Christina Mejersjö.
Även nagelbitning kunde kopplas till huvudvärk.
Smärta och käkdysfunktion vanligt bland eleverna
124 elever från tredje året på olika gymnasieprogram ingick i studien. De fick svara på ett frågeformulär om symptom från käkar och huvud, samt om medvetna parafunktioner som tandbitning, tungpress, nagelbitning, tuggummianvändning med mera. Det gjordes också en klinisk undersökning av käksystemet på 116 av eleverna.
En fjärdedel av eleverna, 24 procent, använde tuggummi dagligen och de flesta av dessa under flera timmar per dag. 14 procent av eleverna hade ett oralt piercingsmycke, och detta var mycket vanligare hos flickor än pojkar.
Smärta och käkdysfunktion var vanligt förekommande. Symptom en gång per vecka eller oftare rapporterades för huvudvärk av 39 procent av eleverna, käkledsknäppning av 18 procent, 7 procent uppgav ansiktssmärta och 6 procent att de hade svårigheter att gapa stort.
Flickornas symptom värre
– Flickor hade betydligt fler och svårare symptom än pojkar både vad gällde de rapporterade symptomen och kliniska symptom, säger Christina Mejersjö.
Förklaringen till sambanden som sågs i studien kan tänkas vara att både tuggummituggande och orala piercingsmycken ger en ökad belastning på käksystemet som medverkar till belastningsskador i käksystemet.
