– De flesta föräldrar använder sång i samspelet med sitt spädbarn. Men när spädbarnet är sjukt eller för tidigt fött och vårdas länge på en neonatalavdelning, kan både barn och förälder behöva stöd för att komma igång med sin kommunikation.
Intresset för det här forskningsområdet väcktes för sex år sedan i samband med att neonatalavdelningen vid Centralsjukhuset i Karlstad skickade remiss till landstingets Musik- och bildterapimottagning, där Alexandra Ullsten arbetar. Två för tidigt födda barn med föräldrar, behövde utvecklingsstödjande insatser och psykosocialt stöd.
Neonatal musikterapi i vården
Det blev starten för den neonatala musikterapin i svensk sjukvård och på neonatalavdelningen på Centralsjukhuset i Karlstad, som i dag är det enda sjukhus i Norden där musikterapi nu är etablerad och ingår i det ordinarie neonatala vårdutbudet.
Nu kombinerar hon det arbetet med att doktorera på halvtid i musikvetenskap vid Musikhögskolan på Örebro universitet.
– Här har jag förmånen att få handledning av bland andra professor Mats Eriksson på Institutionen för hälsovetenskaper, som är en av Sveriges ledande forskare inom stress och smärta i nyföddhetsperioden.
Interaktiv vaggsång
Ungefär tio procent av alla barn som föds i Sverige, såväl för tidigt födda som fullgångna, alltså 10 000 per år, behöver vård efter förlossningen. Alexandra Ullstens doktorandprojekt undersöker hur vaggsång fungerar som smärtlindring. Det handlar om interaktivitet och inte om inspelad vaggsång.
– Den spädbarnsriktade vaggsången måste vara lyhörd för och anpassas efter hur spädbarnet reagerar under en smärtsam provtagning. Det är ett spännande och sparsamt utforskat forskningsområde inom musikterapin, både nationellt och internationellt.
Det är Svensk barnsmärtförening och Linde Healthcare, som delar ut stipendiet, som är på 10 000 kronor.
– Det är en stor ära att få detta stipendium och det kommer väl till pass, jag ska använda pengarna till en statistisk analys till artikel två i min avhandling, säger Alexandra Ullsten.
Studien berör yrkesgruppen skolkuratorer som arbetar i sammanhang där de som ensamma företrädare för sin profession har en perifer roll i förhållande till en kärnverksamhet som domineras och leds av andra professionella yrkesgrupper.
Avhandlingen visar på de problem som kan uppstå i spänningsfältet mellan det som i skolans kärnverksamhet är moraliskt och kunskapsmässigt eftersträvansvärt och det som på motsvarande sätt är högt värderat och unikt inom skolkuratorns yrkesområde.
Återställa eleven i undervisningsbart skick
– Det finns en stor samstämmighet bland både lärare och skolkuratorer att skolkuratorns arbete behövs trots spänningar som uppstår till följd av kuratorers och lärares olika synsätt på elevers problem, men också på grund av olikheter kring synen på skolkuratorns roll, säger Cristine Isaksson.
Ett önskemål från lärare är att skolkuratorn ska ta hand om elever med problem, lösa problemen och återställa eleven i undervisningsbart skick. Detta är en förväntan som stämmer dåligt överens med ämnet socialt arbete – som kuratorn utbildas inom – och den skolkurativa praktiken.
– Skolkuratorer hävdar att deras roll är att företräda skolbarnet och att ha ett helhetsinriktat synsätt på elevproblem där sociala aspekter som skolmiljö och relationen mellan lärare och elev tillmäts stor betydelse, säger Cristine Isaksson.
Stöd från chefen saknas ofta
Studien visar att förutom skolkuratorernas arbete med elever så används en stor del av deras arbetstid åt kommunikation med skolpersonal kring elevers problem. Just detta arbete är lite uppmärksammat i både formella dokument och yrkesförbundens policydokument.Studien visar också att skolkuratorer, för sin legitimitet, är beroende av stöd från närmaste chef, vilket de inte alltid får.
I studien har data samlats in via intervjuer med både skolkuratorer och lärare. Fyra olika delstudier undersökts: skolkuratoryrkets framväxt och utveckling i Sverige, skolkuratorers handlingsutrymme, kunskapsbas och metodanvändning samt hur lärare och skolkuratorer ser på samarbetet kring elevers välmående.
Cristine Isaksson kommer ursprungligen från Stockholm och har sina rötter och sitt hjärta i Agnäs, Bjurholm. Hon är utbildad socionom och bildterapeut och har anställning som adjunkt vid institutionen för socialt arbete vid Umeå universitet.
Avhandlingen:Den kritiska gästen. En professionsstudie om skolkuratorer
Fredagen den 29 april försvarar Cristine Isaksson, Institutionen för socialt arbete, Umeå universitet, sin avhandling. Opponent: Kåre Heggen, Høgskulen i Volda, avdeling for Samfunnsfag och Historie. Huvudhandledare: Docent Stefan Sjöström, Institutionen för socialt arbete, Umeå universitet. Disputationen äger rum kl 10.00 i samhällsvetarhuset, hörsal C.
För mer information: Cristine Isaksson, Institutionen för socialt arbete
Telefon: 073-1522051, 090-7869774
Enligt Världshälsoorganisationen WHOs utsago från 2012 är dengue världens allvarligaste myggburna virussjukdom. Medan dengue, precis som Zika, för närvarande mestadels är ett folkhälsoproblem i tropiska och subtropiska klimat finns en växande mängd bevis för att även tempererade områden allt oftare kommer befinna sig i riskzonen.
– De faktorer som gör att riskområdena för dengue nu växer är komplexa, säger Mikkel B. Quam, som är doktorand vid Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, Enheten för epidemiologi och global hälsa.
Krävs flera riskfaktorer samtidigt
– De viktigaste pådrivande faktorerna är varmare temperaturer i stora delar av norra halvklotet och en ökande mängd flygresenärer mellan områden där dengue idag är vanligt, som exempelvis länder i Sydostasien och Sydamerika, och icke-drabbade områden som exempelvis Europa och Japan.
Men för att dengue-epidemier ska kunna spridas till nya områden behöver flera nyckelhändelser inträffa samtidigt och på samma plats, enligt Mikkel Quam:
– Du behöver infekterade människor som anländer till områden där det redan finns den sort av mygga som kan sprida det specifika viruset de bär på. Och detta behöver ske under den varma årstiden och i ett klimat som är lämpligt för myggorna. Om vi ser till södra Europa är denna potentiellt riskabla period för närvarande de varmaste sommarmånaderna, men våra resultat visar samtidigt att tidsramen för spridning och de geografiska riskområdena kommer vidgas framöver.
Madeira 2012-2013 och Tokyo 2014
Tillsammans med forskarkollegorna i DengueTools-projektet har Mikkel Quam undersökt vilken roll som flygpassagerartrafik och miljömässiga faktorer spelade i dengueutbrott som skett i tempererade områden, inklusive på Madeira 2012-2013 och i Tokyo 2014. Med hjälp av information hämtat från genetisk sekvensering kunde forskarna bekräfta ursprunget på dengueviruset som gav upphov till utbrotten Enligt resultaten kan importerade fall av dengue utbrott och epidemier utanför tropiska och subtropiska områden inträffa men är fortfarande ovanliga.
– Att studera Tokyos och Madeiras utbrott har gett oss en fördjupad förståelse för hur globala resmönster, i kombination med ett varmare klimat, i princip kan liknas med planterade frön som riskerar att växa till dengueutbrott i tempererade områden. Vi exempelvis vet att Aedes-myggor numera finns i södra Europa och att globala resmönster banat väg för ett ökat antal denguesmittade resenärer till Europa. Kombinerat betyder detta att Europa och andra tempererade områden inom en överskådlig framtid riskerar att drabbas av lokala och säsongsbundna dengueutbrott.
De metoder som Mikkel Quam utvecklat i sin avhandling kan komma att bidra till förbättrade riskanalyser för hur andra myggburna sjukdomar såsom chikungunya och Zika också riskerar att drabba hittills icke-exponerade länder i tempererade områden.
Avhandling:Imported infections’ importance: global change driving Dengue dynamics Fredagen den 22 april försvarar Mikkel Quam, Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, Enheten för epidemiologi och global hälsa, sin avhandling med titeln Vikten av importerade infektioner: Kan globala förändringar förklara dengueutbrott? (Engelsk titel: Imported infections’ importance: Global change driving dengue dynamics.) Opponent: Professor Dave D. Chadee, Department of Life Sciences, The University of The West Indies, St. Augustine, Trinidad och Tobago. Huvudhandledare: Universitetslektor Joacim Rocklöv. Disputationen äger rum kl. 13 i Aulan, Vårdvetarhuset, Umeå universitet.
Mikkel B. Quam kommer från staden Anderson i South Carolina, USA. Förutom sina doktorandstudier med DengueTools undervisar Mikkel också vid medicinska fakulteten, Umeå universitet. Mikkel är också involverad i forskning kring klimatförändringar och hälsa, vid Climate Change and Global Health vid Umeå universitet, speciellt vad gäller miljömässiga faktorer bakom infektionssjukdomars spridning i Europa. Denna forskning sker vid Europeiska smittskyddsinstitutet (ECDC). Han ingår också i ett forskarsamarbete med Hanoi School of Public Health i Vietnam och Gadjah Mada University i Indonesien. Mikkel har en magisterexamen i global hälsa från Heidelbergs universitet, Institutionen för folkhälsa, i Tyskland.
För mer information: Mikkel B. Quam, Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin,. Enheten för epidemiologi och global hälsa, Umeå universitet Telefon: 070-408 0137
E-post: mikkel.quam@umu.se
– Avhandlingen visar att förbehandling av träflis med en låg dos av sulfit kombinerat med ökad raffineringsintensitet är en framgångsrik metod för att minska energiförbrukning i pappersbruk för mekanisk massa. Metoden är kommersiellt tillgänglig och studierna har genomförts i fabriksskala vid Holmens pappersbruk Braviken, säger doktoranden Erik Nelsson.
– Samtidigt som vi minskar energianvändningen sänker vi produktionskostnaderna och ökar produktionskapaciteten för massalinjen med 25 procent. Det är mycket bra resultat.
Tillsatte natriumsulfit i låg dos
Erik Nelsson har studerat förbättrad energieffektivitet i fabriksskaleproduktion vid Holmens pappersbruk Braviken i Norrköping. Genom att kombinera ökad vedmjukning genom förbehandling av granveden med vatten och natriumsulfit tillsammans med ökad raffineringsintensitet nås en mer energieffektiv raffinering (sönderdelning och bearbetning av träfibrerna till pappersmassa).
– Vi tillsatte natriumsulfit i mycket låga doser samtidigt som vi bytte till nya malskivor i raffinörerna i pappersbruket, säger Erik Nelsson.
– Det gav ökad produktionskapacitet och lägre energiförbrukning. Vi har också studerat olika raffineringstemperaturer. Kombinationen av ökad raffineringstemperatur och tillsats av natriumsulfit var intressant och gav pappersmassa med mycket högre styrka samtidigt som vi halverade andelen spetor i massan.
Energintensiv industri
Pappers- och massaindustrin är en energiintensiv industri där en relativt liten förbättring kan ge stora effekter på energiförbrukningen. Raffineringsprocessen, där träflis sönderdelas till pappersmassa, är den processdel med störst potential för att spara energi.
Massalinjen vid Holmens bruk i Braviken byggdes 2008 och var redan innan dessa studier en av världens mest energieffektiva linjer. Genom att använda de energibesparingstekniker som presenteras i avhandlingen kan produktionskapaciteten öka med 25 procent och energiförbrukningen minska med 15 procent – det ger möjlighet att i framtiden minska elförbrukningen med upp till 100 GWh/år vid Bravikens pappersbruk, givet att den ökade produktionskapaciteten används för att ersätta massaproduktion i äldre massalinjer.
Doktorerade på deltid
– Erik Nelsson har varit doktorand vid FSCN på deltid och parallellt arbetat på Holmens huvudkontor. Detta är ett framgångsrikt exempel på när en industrianställd kan doktorera på deltid – vi får en tydlig koppling till produktionen och kan samarbeta kring tillämpningar, metodutveckling och teknik, säger handledaren Birgitta Engberg, forskare vid FSCN.
Avhandlingen är en del i det stora forskningsprogrammet e2mp, energieffektivitet i mekanisk massaproduktion, som genomförs vid FSCN. Forskningsprofilen finansieras av KK-stiftelsen, Mittuniversitetet, Holmen, SCA, Stora Enso och Valmet. I en slutrapport som nyligen redovisats för den del av e2mp som finansierats av Energimyndigheten har fullskaleförsök vid pappersbruk visat att energiförbrukningen kan minska med mellan 14 och 28 procent för olika papperskvaliteteter.
– Min studie ger en indikation på att de flesta asylärenden om barn behandlas ungefär likadant. Standardformuleringar om trovärdighet används oavsett om ansökan avslås eller beviljas. Individuella prövningar verkar alltså sällan göras i praktiken. Detta trots att det är ett vanligt argument från verket att ärenden avgörs individuellt, säger Daniel Hedlund.
– I beslut ifrågasätts uppgifter om barns politiska engagemang, de ses som överdrivna. Ifrågasättandet av barnens berättelser görs konsekvent så att till och med humanitära aspekter förminskas.
Analys av nästan 1000 beslut
För att förstå hur tjänstemän hanterar asylärenden som rör barn, samt hur lagstiftare uppfattar svensk asylpolitik och ensamkommande barn, har Daniel Hedlund analyserat närmare ett tusen asylbeslut av Migrationsverket från 2011 och intervjuat politiker som satt i socialförsäkringsutskottet 2002-2006.
– Trots mycket osäkerhet och stress baxar man igenom 2005 års utlänningslag. Men politikerna själva verkar inte medvetna om hur de gör prioriteringar. Exempelvis ges företräde åt finanspolitiska frågor och statens relation till kommunerna före rent migrationspolitiska avvägningar. Barns rättigheter verkar då komma långt ned i prioriteringen.
Intervjuerna visar att politikernas inställning till ensamkommande barn är ambivalent, detta oavsett partisympati.
Svårt att veta var gränsen ska dras
– Jag hade förväntat mig att politikerna skulle ha en tydligare ståndpunkt. Men de ger en kluven bild i sin syn på ensamkommande barn. De ser yngre barn som mer skyddsvärda. Äldre barn ses som hotfulla och att de kan hamna i kriminalitet. Åldersgränsen på 18 år kan också bli en referenspunkt, trots medvetenheten om att medicinsk åldersbestämning är ett osäkert verktyg.
Sammantaget, konstaterar Daniel Hedlund, framstår det som svårt både för riksdagspolitiker och Migrationsverket att bestämma sig för hur gränsen ska dras för vilka som ska få uppehållstillstånd i Sverige.
– Gränsdragningen är otydlig samtidigt som vi ska ha en reglerad invandring. Problematiken med gränsdragningen är inbyggd i systemet där de ensamkommande barnen hamnar mellan två stolar, den reglerade migrationen och barns skyddsvärde.
– Vi har tittat på de som varit döva minst 20 år innan de fick cochleaimplantat. Tidigare har man ansett att just den långa dövheten har varit en anledning till att inte välja cochleaimplantat, eftersom hörselnerven tillbakabildas när den inte används. Men nu har vi sett att den tillbakagången inte är så snabb och att det därför blir ett bra resultat även för de här patienterna, säger Karin Lundin, hörselingenjör vid institutionen för kirurgiska vetenskaper vid Uppsala universitet.
Cochleaimplantat, CI, är idag ett rutiningrepp och över 450 000 patienter har implanterats i världen. Nya patientgrupper inkluderas ständigt för hörselrehabilitering med cochleaimplantat, såsom de som under lång tid varit döva, är diskantdöva eller har tinnitus.
Blir lättare att ta till sig talat språk
I sin avhandling har Karin Lundin granskat och beskrivit det kliniska resultatet av de patienter som har opererats vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Hon har analyserat alla patienter som har fått cochleaimplantat inopererat i Uppsala mellan 2002 och 2013, och som har varit döva i mer än 20 år: Hur har det gått för de patienterna?
Studien visar att de flesta av patienterna har god nytta av implantatet och att det underlättar för dem att ta till sig talat språk. Hur lång tid som patienten har varit döv och vid vilken ålder han eller hon blev döv påverkar resultatet. De patienter som hade varit döva lång tid och innan dess hörde en kort tid, får inte lika bra resultat som de som varit döva en kortare tid och som haft hörsel under många år innan.
Måste ha fungerande hörslenerv
För att ett cochleaimplantat ska fungera krävs att man har en fungerande hörselnerv. Vid operationerna som undersöks i studien har man använt mätmetoden eABR. I avhandlingen har metoden utvärderats.
– Det är en bra metod för att med säkerhet avgöra när ett cochleaimplantat inte kommer att fungera. I dessa fall kan man avstå implantation, och bespara både patient och vården tid och resurser, eller i en del fall välja att sätta in ett hjärnstamsimplantat istället.
Hjärnstamsimplantat, ABI, är ett annat sorts implantat som är mycket ovanligare. Runt 1200 personer i hela världen har fått ett ABI inopererat. Mellan 1993 och 2013 har 24 patienter, 20 vuxna och 4 barn, fått ett ABI inopererat på Akademiska sjukhuset i Uppsala, som är det enda sjukhus i Sverige som utför denna operation.
Den största patientgruppen med ABI är vuxna med Neurofibromatos typ 2 (NF2), men på senare tid implanteras både barn och vuxna med missbildade eller förbenade snäckor eller avsaknad av hörselnerver. Dessa nya grupper av patienter med implantat ställer högre krav på både utredning innan implantation och rehabiliteringsprocessen efteråt.
Hjärnstamsimplantat är viktiga hjälpmedel
ABI används när patienten saknar en fungerande hörselnerv. Implantatet ifrågasätts ibland, då det är dyrt och det är svårt att mäta fram några bra hörselresultat. Oftast handlar det om att få patienten att uppfatta omgivningsljud och liknande men alltså inte tal. Karin Lundin kan i sin avhandling visa att operationen ändå är viktig.
– De här patienterna är helt beroende av den lilla hörsel som ABI-implantatet ger dem. Många av dem har från början haft normal hörsel och många har känt sig rädda inför tanken på att bli helt döva, speciellt eftersom även synen kan påverkas av sjukdomen NF2. De beskriver det som om implantatet ger dem trygghet, en känsla av tillhörighet och att delta i världen runt omkring dem. Hörsel är så mycket mer än att uppfatta tal, något som vi som normalhörande inte tänker på eller ofta glömmer bort, säger Karin Lundin.
Avhandlingen visar att inga allvarliga komplikationer kunde ses varken från kirurgin vid implantationen eller från stimuleringen med implantatet. ABI-implantatet används i de allra flesta fall för att höra omgivningsljud och som ett stöd för läppavläsning. Alla patienter som använde implantatet på heltid rapporterade att det var lättare att förstå tal när implantatet var på. Alla barn utom ett använde sitt implantat och hade god nytta av det. Det verkar ta lång tid för dessa patienter att lära sig höra med sitt ABI. Patienterna upplevde att hörseln från ABI-implantatet hade stor betydelse för dem även om den var begränsad.
– NF2-patienterna är sjuka från början och opereras i första hand för att klara livet. Implantatet kommer liksom ”på köpet” och kanske inte ligger högst på patienternas prioriteringslista initialt, men det kan ju komma att göra det så småningom. ABI bör vara ett alternativ för både patienter med NF2 och för patienter där ett cochleaimplantat inte är möjligt, som vid cochleära missbildningar eller avsaknad av hörselnerv, säger Karin Lundin.
Kontakt: Karin Lundin, hörselingenjör vid institutionen för kirurgiska vetenskaper, öron- näsa och halssjukdomar, telefon: 018-611 53 05, karin.lundin@akademiska.se
Livscykelanalys används för att bedöma vilken miljöpåverkan en produkt eller tjänst har. Förutom miljöpåverkan ger livscykelanalysen kunskap om de resursflöden som lett fram till produkten.
– Biobaserade produkter har stor potential för minskat fossilt beroende och miljöpåverkan, men det är viktigt att också utreda att det verkligen är bättre för miljön för just den produkt eller tjänst som man har i åtanke, säger Frida Røyne.
Flytta fokus mot användningen av produkten
En utmaning är att fokus ofta ligger på produktionen av materialet och mindre på användningen av produkten, när nya biobaserade produkter tas fram. I avhandlingen gjordes en fallstudie med biobaserad plast, vilken visade att för plaster som inte har samma molekylära struktur som fossila plaster kan det vara stora skillnader i materialprestanda.
Om bioplastens livslängd är kortare leder detta till en högre miljöpåverkan jämfört med den fossila plasten. Frida Røyne anser därför är det viktigt att använda sig av ett livscykelperspektiv i utvecklingen av nya material och produkter.
Livscykelanalys är en metod som också ger möjlighet för företag att analysera sina strategier ur miljösynpunkt. Det visade sig vid studier av strategiska analyser att det även här är mycket viktigt att inkludera hela värdekedjan. Vid en fallstudie av ett kemiskt industrikluster visade Frida Røyne att den största förbättringen av miljöprestandan inte skedde inom företagsgrindarna utan i andra delar av värdekedjan, när strategin handlade om att byta ut fossil råvara mot svensk skogsråvara.
Miljöpåverkan i hela värdekedjan
– Man måste dock vara medveten om de osäkerheter som finns i alla analyser. I dag är det mest uppmärksammade miljöområdet klimatpåverkan. Dock har betydelsen av olika klimataspekter i värdekedjan för skogsprodukter, till exempel dynamiken i kolflöden och ändringar i kolhalten i marken, inte varit särskilt uppmärksammat inom forskningen. Om vi hade haft mer kunskap inom detta område skulle klimatbedömningen kunna förbättras, säger Frida Røyne.
Livscykeltänk ger en värdefull vägledning vid utveckling och produktion av biobaserade produkter, då det beaktar orsakerna till miljöpåverkan i produkternas eller tjänsternas hela värdekedjor.
Frida Røyne är industridoktorand på SP Sveriges tekniska forskningsinstitut i Göteborg. Hon tillhör också forskningsplattformen Bio4Energy Systemanalys och bioekonomi.
Bio4Energy är en stark forskningsmiljö inom bioenergi- och bioraffinaderi. Miljön inbegriper Umeå universitet, Sveriges lantbruksuniversitet i Umeå och Luleå tekniska universitet, forskningsinstitut och ett omfattande industrinätverk.
Fredagen den 22 april försvarar Frida Røyne, Institutionen för kemi, sin avhandling Professor José Potting, Avdelningen för Miljöstrategisk analys, KTH. Huvudhandledare: Professor Mats Tysklind. Disputationen äger rum kl.10.00 i KB3B1, KBC-huset, Umeå universitet.
För mer information: Frida Røyne, SP Sveriges Tekniska Forskningsinstitut Telefon: 010 -516 5000 E-post: frida.royne@sp.se
– Att så tidigt som möjligt fastställa en hudcancerdiagnos och inleda en behandling är avgörande för att undvika metastaser och därmed rädda patienters liv, säger Fritzi Töpfer, forskarstuderande på avdelningen för mikro- och nanosystem vid KTH, som har tagit fram ett diagnosverktyg för hudcancer.
Nu stunder sommaren, en period på året då många människor passar på att befinna sig i solen. Skönhetsideal och allt fler utlandsresor till soligare breddgrader bidrar till de ökande hudcancersiffrorna. Den årliga ökningen enbart av malignt melanom ligger på 5,7 procent för kvinnor och 5,9 procent för män. Enligt Cancerfonden drabbas 40 000 personer årligen av hudcancer, och detta leder i sin tur till 500 dödsfall per år i malign melanom vilket är fler än antalet döda i trafiken.
Problematiken är dock mer omfattande än så. Allt fler cancerfall leder till ett ökat behov av att undersöka födelsemärken och hudförändringar, och det ställer allt högre krav på sjukvården.
Brist på hudspecialister
Cancerfonden har efter en undersökning slagit fast att det råder brist på hudläkare. I Stockholm går det cirka 20 000 invånare på varje hudspecialist, medan en specialist i dermatologi i Jämtland, Sörmland och Dalarna måste räcka till för mellan 60 000 och 70 000 invånare.
Detta gör att behovet av alternativa diagnosmöjligheter växer, detta för att möta den samhällsutmaning som hudcancer kommit att bli.
– Fram till idag har diagnoser bara kunnat ställas av utbildade hudspecialister. Målet för min forskning är att utveckla teknik som med hjälp av mikrovågor kan skilja godartade tumörer från elakartade, frisk hud från sjuk, säger Fritzi Töpfer.
Icke-specialister kan ställa diagnos
Fritzi Töpfer menar den teknik hon arbetat med kan komma att utgöra kärnan i det arbetssätt man i framtiden kommer att använda för att diagnostisera hudcancer, och att den kan användas av icke-specialister för att ställa både säkra och snabba diagnoser, exempelvis i form av screening av ett stor antal människor.
– På så vis kan tumörer upptäckas innan de blir dödliga för patienterna och så väl liv som sjukvårdspengar sparas.
Idag går besöket på mottagningen till så att huden inspekteras med blotta ögat av hudläkaren. Vid behov används ett dermatoskop – ett något mer avancerat förstoringsglas med en ljuskälla – för att förbättra den visuella bedömningen. Om hudförändringen misstänks vara malignt melanom utförs en biopsi genom att hela förändringen skärs bort och skickas till lab för mikroskopi.
Mikrovågor in i huden
– Jag avser inte att med mitt forskningsresultat ersätta dermatologisten helt och hållet. Det handlar snarare om att tekniken kan användas av vem som helst och direkt sortera bort hudförändringar som inte är hudcancer. På det sättet kan stora mängder människor undersökas snabbt och billigt, vilket kapar kostnader, kortar vårdköer och avlastar sjukvården samt minskar människors lidande. Tanken är att endast de som är i behov av dermatologistens expertkunskaper skickas vidare till en, säger Fritzi Töpfer.
Så här fungerar tekniken: Verktyget placeras på huden med ett milt tryck för att etablera kontakt. Sedan skickas mikrovågor in i huden, och en del av dessa vågor reflekteras och skickas tillbaka. De mikrovågor som kommer på retur analyseras sedan för ett få fram ett resultat.
– I labbet så placerar jag verktyget stegvis punkt för punkt på huden. I framtida kliniska sammanhanget ska verktyget användas svepande över hudförändringen. Mätningen ska då ske konstant, och man ska kunna analysera skillnaden mellan frisk och sjuk hud. En simpel punktmätning tar bara millisekunder, en mer svepande undersökning tar några sekunder och svaret – cancer eller ej – ges omgående, berättar Fritzi Töpfer.
Verktyget behöver trimmas
När det kommer till specificitet – det vill säga hur tillförlitligt verktyget är för att identifiera hudcancer – så berättar Fritzi Töpfer att det återstår att trimma in den. Något som kräver statistiskt underlag och därmed tid. Det förhåller sig nämligen så att procentsatsen för histopatologiskt undersökta vävnadsprover som visar sig vara hudcancer ligger runt 90 procent hos en erfaren dermatologist.
Specificiteten för andra typer av screeningtekniker som mammografi visar, enligt statistiken, att de för närvarande ligger på runt 10 procent. Alltså skickas 90 procent av misstänkta bröstcancerfall vidare trots att de senare visar sig inte vara det.
– Det går att öka verktygets känslighet, även kallad sensitivitet, på bekostnad av specificitet. När det kommer till redskap som används för screening accepteras därför låg specificitet. Vinsterna för alla involverade blir i alla fall stora, säger Fritzi Töpfer.
En prototyp för tekniken är framtagen, men en del arbete återstår innan en kommersiell produkt är färdig. Kostnaden för en slutgiltig produkt är fortfarande svår att avgöra, men Fritzi Töpfer berättar att de komponenter som verktyget är byggt av inte är särskilt kostsamma var för sig.
Hur kan vi förstå matematik? Att 1+1=2? Är siffrorna verkliga som fysik, eller en påhittad historia? När vi lär oss matematik, lär vi oss då någonting om världen eller bara regler vi enats om? När filosofer ska svara på dessa frågor talar de ofta om hur vi lär oss matematik. Vad behöver vi göra för att få veta någonting om matematik?
Filosofer har debatterat frågorna i tusentals år och fortfarande finns många teorier om matematikens natur och hur vi lär oss ämnet. Stefan Buijsman har i sin avhandling tittat på dessa och kommit fram till att alla teorier bygger på professionella matematikers praktik. Till exempel säger en teori att vi bara kan veta att 1+1=2 om vi har ett bevis. De flesta människor kan inte ge ett matematiskt bevis för detta, men kan ändå räkna.
Titta på hur icke-experter räknar
– Det är ett problem för filosofin. Jag argumenterar för att matematikens filosofi inte bara ska titta på experter, utan också försöka förstå hur andra använder matematik. För det behöver vi psykologi och pedagogik. Då kan vi veta mer om vilka förmågor människor använder när de räknar, och vilka ingredienser vi kan använda när vi gör nya teorier, säger Stefan Buijsman, född 8 juni 1995 och nybliven doktor i filosofi vid Stockholms universitet.
Med sina 20 år är Stefan Buijsman Sveriges yngste någonsin att disputera. Han kommer från Nederländerna och var vid disputationen exakt på dagen lika gammal som rekordhållaren där. Stefan Buijsman var 15 när han gått klart gymnasiet, och fick sin examen i filosofi när han var 18.
Chockar med sin ålder
– Jag är nog den yngsta som disputerat i Sverige. Anledningen till att jag lyckats doktorera på 1,5 år är handledningen vid Stockholms universitet. Jag har en tendens att jobba snabbare än de flesta gör, jag vet inte varför. Om jag inte hade haft så bra handledare hade det dock tagit mycket längre tid. De flesta antar oftast att jag är äldre och får ofta en liten chock över min ålder. Förutom det är det inte så stor skillnad, säger Stefan Buijsman.
För ytterligare information: Stefan Buijsman, Department of Philosophy, Stockholm University. E-mail: stefan.buijsman@philosophy.su.se Phone: +46 70 229 86 94
– Jag hoppas att min forskning kan öka medvetenheten och förståelsen för sensoriska symptom hos vuxna med autism. När det gäller skalan som jag utvecklat, Sensorisk Reaktivitet vid Autismspektrum (SR-AS), hoppas jag att den kan användas kliniskt för att den enskilda personen ska öka sin medvetenhet och förstå sina reaktioner bättre.
Skala för självkännedom
Personer med autismspektrumtillstånd (AST) har svårt att uppfatta alla de oskrivna regler som styr socialt liv. Att utveckla och bevara relationer, social och emotionell ömsesidighet, att använda och tolka kroppsspråk är svårt. Man kan också ha svårt att filtrera sinnesintrycken så att man blir överbelastad när det är många intryck som ska bearbetas samtidig. Personer med autism kan också vara underkänsliga för vissa stimuli.
Marie Elwins syfte med sin avhandling var att beskriva och lyfta fram det perspektiv som vuxna med AST har och sedan utveckla och mätsäkra en skala, byggd på det som personerna beskriver.
Skalan kan användas till att ge en bild av en persons vanliga sätt att reagera på sinnesintryck, och bidra till självkännedom hos individen.
Svårigheter att filtrera sinnesintryck
– Det finns inte så stor kunskap om ovanliga reaktioner på sinnesintryck hos vuxna personer med autismspektrumtillstånd. Forskningen har varit inriktad på barn och då är det fråga om andra- och tredjehandsinformation från föräldrar, kliniker eller forskare. Det fanns inte så mycket systematisk kunskap om vuxnas förstahandserfarenheter.
– Ett annat användningsområde är att den kan ge ledtrådar för anpassningar som kan behöva göras i den fysiska och sociala miljön för att minska stress.
Sociala stimuli kan vara arbetssamma, exempelvis vid interaktion med andra människor. Att processa samtidigt både vad personen säger och alla de stimuli som kommer via kroppsspråk, och mimik kan vara svårt. En strategi kan då vara att undvika att se på en person som talar vilket då tyvärr lätt uppfattas som ett avståndstagande.
Förståelse för olika sätt att ta in sinnesintryck
– Alla kan ju känna igen det här lite grann. Det blir för mycket intryck. Man borde ha förståelse för att några har det i hög grad. Jag skulle ha en önskan om att vi hade högre acceptans för att vi är olika.
Förutom problem med social kommunikation och interaktion finns ett mönster av upprepning, rutiner och ritualer och mer eller mindre avgränsade intressen. Förändringar är stressande och man behöver förutsägbarhet och rutiner som hjälp att klara vardagen bättre. Autismspektrumdiagnoser kan finnas på alla nivåer av begåvning.
– Tendensen att reagera starkt på intryck från omgivningen finns också hos en ganska stor grupp personer i den allmänna befolkningen. Man brukar räkna att ungefär 20 % i befolkningen är så kallat högkänsliga.
Överbelastad av omgivningen
Studien har genomförts på Universitetssjukvårdens forskningscentrum (UFC) på Universitetssjukhuset Örebro. Den visar att många deltagare reagerar starkt eller noterar små eller ovanliga aspekter av stimuli. Sammantaget ger det en känslighet som gör att man kan bli överbelastad av intryck från omgivningen.
– Jag började med denna forskning eftersom jag i mitt arbete som psykolog i vuxenpsykiatrin vid Lindesbergs lasarett mötte några patienter med AST som hade en stor sensorisk känslighet. Känsligheten var antagligen ännu mer uttalad än vad de vanligen upplevde eftersom jag träffade patienterna mot bakgrund av att de var i någon form av kris eller sämre mående. I en sådan situation blir man väldigt sårbar för den omgivande sociala och fysiska miljön, säger Marie Elwin.
För mer information kontakta: Marie Elwin, Psykolog Allmänpsykiatri Lindesberg Tel: 0581 – 85031 marie.elvin@regionorebrolan.se
Våra resultat gör det möjligt att rekonstruera näringsinnehållet i tidiga marina miljöer, och visa att det järnrika innehållet i de tidiga haven kraftigt måste ha begränsat tillgången på näringsämnen, vilka var viktiga för uppkomsten av liv, säger Dr Ernest Chi Fru vid Stockholms universitet, som har lett forskargruppen.
Studien föreslår att en gradvis förskjutning skett av i huvudsak negativa kopparisotopsammansättningar av marina kolrika sediment, med början för 2,4 miljarder år sedan (Ga), till permanent positiva värden efter 2,3 Ga. Författarna visar att förändringen speglar det utdragna skeendet hos Great Oxidation Event (GOE), då den atmosfäriska syrehalten gick ifrån praktiskt taget ingenting, vid 2,4 Ga, till att nå nära dagens nivåer vid 2,3 Ga.
Koppar ökade när järnet minskade
Forskarna föreslår att den höga halten av järn i de tidiga haven har spelat en avgörande roll för att bestämma tillgängligheten av spårmetall, eftersom att kopparnivåerna ökade när järnhalten i haven minskade. Järnhalten i haven minskade med cirka 1 000 gånger efter GOE. Studien har gjorts genom att undersöka kolrika stenar som hamnat på havsbotten för 2.66 – 2.1 miljarder år sedan.
”Uppkomsten av syre i atmosfären är en av de viktigaste förändringarna i jordens geologiska historia. Att förstå kemin i de tidiga haven och hur näringsämnen gjordes tillgängliga, vägleder oss mot att förstå de processer som styr vår egen evolution”, säger Dr Ernest Chi Fru vid Stockholms universitet.
Studien kan användas som ett verktyg för att spåra hur syrenivåerna har varierat genom jordens historia och de evolutionära förändringar som följde dessa variationer.
Kopparisotoper låste upp
Vår studie belyser hur sammansättningen av olika kopparisotoper kan låsa upp utvecklingen av jordens tidiga hav, från syrefattiga till mer som de är idag. Vi hoppas nu kunna tillämpa tekniken för att förstå andra stora geologiska händelser i planetens historia”, säger professor Dominik Weiss, medförfattare från Imperial College London.
Projektet genomfördes av ett internationellt team av forskare från Sverige, England, Frankrike och Kanada, och har letts av Dr Ernest Chi Fru. Det har finansierats av Europeiska unionen inom ramen för ett Intra-europeiskt Marie Curie stipendium och ett bidrag till huvudförfattare från European Research Council.
För ytterligare information: Dr Ernest Chi Fru, Institutionen för geologiska vetenskaper, Stockholms universitet, e-post ernest.chifru@geo.su.se, mobil 073-33 33 647.
Försurning av havsvatten är en allvarlig konsekvens när förbränning av fossila bränslen frigör koldioxid (CO2) i atmosfären. Överskottet av atmosfärisk koldioxid reagerar med havsvattnet och bildar kolsyra som i sin tur försurar havet, vilket orsakar dramatiska förändringar i havens ekosystem.
Norra ishavet är speciellt känsligt för sådana förändringar. En ny studie av forskare från Sverige, USA och Ryssland, publicerad i tidskriften Nature Geoscience, föreslår en ny mekanism som ytterligare bidrar till försurningen av Norra ishavet. Frisättning av och efterföljande nedbrytning av organiskt material från tinande permafrost gör att avrinningen från floder försurar havsvattnet.
Dubbelt så surt hav
– Ackumuleringen av atmosfärisk koldioxid i ytvattnet beräknas göra havet dubbelt så surt i slutet av detta århundrade. Norra ishavet är mer känsligt för havsförsurning eftersom mer koldioxid kan lösas i kallt vatten. Våra mätningar påvisar mycket högre försurningsnivåer än vad tidigare förutspåtts av bland annat FN:s klimatpanel, säger Örjan Gustafsson, professor vid Institutionen för miljövetenskap och analytisk kemi (ACES), Stockholms universitet.
Den nya studien är resultatet av observationer under tio års tid av den avlägsna Östsibiriska arktiska shelfhaven, som består av Laptevhavet, Östsibiriska havet och den ryska delen av Tjuktjerhavet. Det är det största shelf- eller grundhavssystemet i världshavet och ”ett särskilt sårbart område” enligt artikelförfattarna.
– Östsibiriska arktiska shelfhaven är ett extremt klimatkänsligt system som utgör ungefär en fjärdedel av den arktiska kontinentalsockeln. Fyra större floder som transporterar organiskt material från den smältande permafrosten mynnar i området. Dessutom omfattar området flodbankar, deltan och kustlinjer med tusentals kilometer iskomplex. Systemet påverkas starkt av den globala uppvärmningen som har lett till att den branta kustlinjen eroderar flera meter per år och släpper ut gammalt material från permafrosten i havsvattnet, säger Örjan Gustafsson, professor vid Institutionen för miljövetenskap och analytisk kemi (ACES), Stockholms universitet.
Indirekt trigger för massiv havsförsurning
Forskargruppen spårade försurningsförloppet i Östsibiriska arktiska shelfhaven genom att uppskatta mättnadstillståndet av aragonit, en löslig kristallin form av kalciumkarbonat, i vattenprover insamlade under forskningsexpeditioner från 1999 till 2011. Aragonit är avgörande för att marina organismer ska kunna bilda skelett eller skal. Med färre karbonatjoner i havsvattnet blir det undermättat med avseende på aragonit. För att avgöra om koldioxiden kom från atmosfären eller från land beräknade forskarna kolets och syrets isotopsignaturer i vattenproverna.
– Våra prover visar att kolutsläppen från tinande permafrost vid kusten och ökande flodutsläpp orsakar långvarig, och potentiellt ökande, aragonitundermättnad i havsvattnet i Östsibiriska arktiska shelfhaven, säger Örjan Gustafsson, professor vid Institutionen för miljövetenskap och analytisk kemi (ACES), Stockholms universitet.
Enligt artikelförfattarna återspeglar den ”extrema” aragonitundermättnaden i Östsibiriska arktiska shelfhaven försurningsnivåer som är mycket högre än de som förutses i området för år 2100, eftersom dessa förutsägelser för närvarande enbart baseras på koldioxid i atmosfären.
– Denna indirekta trigger för massiv havsförsurning i Östsibiriska arktiska shelfhaven visar komplexiteten i ekosystemet under ökande mänsklig påverkan, säger Örjan Gustafsson, professor vid Institutionen för miljövetenskap och analytisk kemi (ACES), Stockholms universitet.
För mer information: Örjan Gustafsson, professor vid Institutionen för miljövetenskap och analytisk kemi (ACES), Stockholms universitet. Mobil: 070-324 73 17, e-post: orjan.gustafsson@aces.su.se.
– Laxens arvsmassa innehåller två kopior av varje gen. Det har spekulerats om i fall dessa kopior har gett evolutionen det extra spelrum som krävdes för att utveckla några av laxens speciella egenskaper, till exempel det röda köttet eller förmågan att leva i sötvatten som ung och i saltvatten som vuxen, säger Torgeir Hvidsten, gästprofessor vid Umeå Plant Science Centre och professor vid Norges miljö- och biovetenskapliga universitet i Ås.
Torgeir Hvidsten är en av forskarna som arbetat med att kartlägga och systematisera laxens arvsmassa. Forskningsprojektet har pågått i sex år och har skett i samarbete mellan forskare och industriaktörer i Sverige, Norge, Kanada, Chile, Kina och USA, samt forskningsråden i flera av dessa länder. Resultaten publiceras nu i vetenskapliga tidskriften Nature.
Bättre beväpnade mot IPN-virus
Kartläggningen av laxens gener har lika hög kvalitet som den om människans arvsmassa. Att känna till laxens hela genom är nödvändigt för att kunna använda modern genteknik för att vidareutveckla odlad lax. I Norge är fiskodling en växande och allt viktigare näring. Även om man hållit på att förädla lax för odling i över 45 år är det ett ständigt pågående process att förbättra aveln. Den fisk som har de bästa egenskaperna i dag är inte nödvändigtvis bäst anpassad till nya sjukdomar, ändrade miljöförhållanden eller nya fodertyper.
Ett exempel är IPN-virus, en sjukdom som drabbat många laxodlingar. 90 procent av de smittade fiskarna dör och viruset har orsakat näringen stora ekonomiska förluster. Lösningen på problemet kom inte förrän forskarna hade tillgång till laxens genomsekvens och kunde identifiera vilken gen som gör vissa fiskar resistenta mot IPN-virus. I dag kan man i aveln se till att bara bärare av IPN-resistens används i fortsatt fiskodling och antalet fall av IPN i lax har på bara några år minskat med 90 procent.
Vildlaxens överlevnadschanser ökar
Förutom att säkra bärkraftig fiskodling är kartläggningen av laxens gener viktig för att bevara vildlaxen. I två nya stora forskningsprojekt, Aqua Genome Project och QuantEscape, används laxgenomsekvensen för att kartlägga den genetiska variationen i norska laxälvar. Det gör det möjligt att med stor precision särskilja vildlax från odlad lax som rymt från odlingarna och att fastställa i vilken utsträckning den odlade laxen påverkar vildlaxen.
Kunskapen om laxens arvsmassa ger också viktiga insikter inom evolutionsbiologin. För 80 miljoner år sedan fick alla laxfiskars urmoder sin arvsmassa fördubblad. I stället för 25 kromosomer hade den plötsligt 50 kromosomer. När urlaxen fick ”säkerhetskopior” av alla generna medförde det att extrakopiorna kunde mutera eller utveckla helt nya funktioner.
Liknande dubbleringar av arvsmassan skedde i den gren av ryggradsdjuren som ledde fram till såväl fisk som människa Men, det hände för 400-500 miljoner år sedan, vilket gjort att spåren av förändringsprocessen över tid blivit otydliga och öppnar för olika tolkningar. 80 miljoner år är kortare tid, vilket gör att forskarna med större säkerhet kan säga vad som händer när arvsmassa fördubblas och hur duplicerade gener kan ändra vad generna styr i en organism.
Kartlade också granens genom
– Vi jämförde lax med gädda som är nära besläktad med lax, men bara har en kopia av varje gen, säger Torgeir Hvidsten. Vi fann att det vanligaste hos laxen var att en genkopia uttrycktes i samma vävnader som i gäddan, till exempel i levern, medan den andra kopian uttrycktes i andra vävnader, till exempel i gälarna. Det visar hur gendubblering kan leda till biologisk innovation, säkerhetskopian är fri att experimentera!
Torgeir Hvidsten ingick i det forskningsprojekt vid Umeå Plant Science Centre som 2013 kunde presentera en fullständig kartläggning av granens genom. Också detta arbete publicerades i tidskriften Nature.
– Vad är mer naturligt än att gå från julgran till gravlax? Metoderna vi arbetar med är dessutom nästan helt oberoende av vilka organismer vi studerar, säger han.
För mer information: Torgeir Hvidsten, gästprofessor, Umeå Plant Science Centre, Umeå universitet, och professor vid Norges miljö- och biovetenskapliga universitet Telefon: +4747957383 torgeir.hvidsten@umu.se
– Vad som beskrivs i Lancet är en global ökning av andelen diabetessjuka och överviktiga som är skrämmande läsning, säger Stefan Söderberg, som är forskare vid Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin och forskningsansvarig för MONICA-studien i Västerbotten.
– Även om vi i Sverige inte sett en lika dramatisk ökning de senaste 40 åren så har andelen vuxna med diabetes och fetma ökat även här, vilket vi i detalj kunnat följa i MONICA-studien. Men ser vi till diabetes så har antalet personer med diabetes i världen nästan fyrdubblats under perioden, om vi räknar med befolkningstillväxt och en högre medellivslängd. Detta får såklart stora samhällsekonomiska konsekvenser, speciellt i de särskilt drabbade låg- och medelinkomstländerna.
Ökad andel vuxna med diabetes
En av de publicerade studierna fokuserade på globala diabetestrender mellan 1980 och 2014. Totalt analyserades 751 befolkningsstudier med 4,4 miljoner vuxna deltagare i 46 länder. Studien konstaterar bland annat att:
andelen män med diabetes fördubblades från 4,3 procent 1980 till 9 procent 2014 medan andelen kvinnor med diabetes växte från 5 till 7,9 procent.
andelen diabetessjuka 2014 var lägst i nordvästra Europa och högst i Polynesien och Mikronesien, där nästan 25 procent av den vuxna befolkningen hade diabetes.
Ökad andel överviktiga
I den andra studien undersöktes globala trender i Body Mass Index (BMI) mellan 1975 och 2014. Forskarna analyserade 1 698 befolkningsstudier med totalt 19,2 miljoner vuxna deltagare i 186 länder. Resultaten visade bland annat att:
andelen överviktiga ökade från 3,2 till 10,8 procent bland män och från 6,4 till 14,9 procent bland kvinnor.
andelen personer med morbid övervikt är 0,64 procent för män och 1,6 procent för kvinnor.
det genomsnittliga värdet för Body Mass Index (BMI) ökade under perioden från 21,7 till 24,4 kg/m2 bland män och från 22,1 till 24,4 kg/m2 bland kvinnor.
andelen underviktiga minskade från 13,8 till 8,8 procent av män och 14,6 till 9,7 procent för kvinnor.
andelen överviktiga blev större än andelen underviktiga år 2004 för kvinnor och 2011 för män.
– Studien kring globala vikttrender visar tydligt att om utvecklingen fortsätter så är sannolikheten att vi uppnår de globala målen kring fetma och övervikt lika med noll. Vi kommer också till år 2025 se en skrämmande ökning av andelen kraftigt överviktiga till 6 procent för män och 9 procent för, säger Stefan Söderberg.
30 år med MONICA-studien
I tre decennier har forskare vid Umeå universitet samt Västerbottens och Norrbottens läns landsting samlat in hälsodata och registrerat insjuknande i stroke och hjärtinfarkt inom ramen för MONICA studien (MONitoring of Trends and Determinants in CArdiovascular Disease). Världshälsoorganisationen WHO initierade MONICA studien i början av 1980-talet med syftet att övervaka förekomst av hjärtkärlsjukdom och dess riskfaktorer globalt.
Norra Sveriges MONICA-studie, som är en fortsättning av detta projekt, är idag en av de få studier i världen som kan ange hur hjärtkärlsjukdomar och diabetes samt riskfaktorer för dessa, såsom övervikt, utvecklas över tid. I MONICA-studierna ingår över 18 000 hjärtinfarkter och 21 000 fall av stroke. Där finns sju befolkningsundersökningar med totalt 12 000 slumpmässigt utvalda individer. Den
långsiktigt insamlade hälsodatan har en hög deltagarfrekvens (69-81 procent).
För mer information:
Stefan Söderberg, Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, Kardiologi, Umeå universitet, Telefon: 090-785 18 46, 070-319 38 03, E-post: stefan.soderberg@umu.se
Att kvinnor lever längre än män ses som normen i moderna samhällen, men skillnaden är i allmänhet mindre i historiska samhällen. Det är fortfarande oklart varför. En forskarstudie som letts från Uppsala universitet har använt historiska data som samlats in med hjälp av kyrkoböcker från Utah i USA för att studera hur skillnaden i livslängd mellan könen förändrades över tid hos drygt 140 000 personer som föddes mellan 1820 och 1919.
Under den tid då personerna i studien levde genomgick Utah stora förändringar då medellivslängden ökade och medelantalet barn per kvinna sjönk drastiskt från 8,5 hos kvinnor som föddes i början av studieperioden till 4,2 barn hos kvinnor som föddes under slutet av perioden. Män som föddes i början av perioden kunde räkna med att i snitt leva två år längre än kvinnorna. Över tid förändrades detta så att kvinnor som föddes under slutet av tidsperioden kunde räkna med att leva i snitt fyra år längre än männen. Den här könsskillnaden orsakades framförallt av att kvinnors livslängd ökade över tid från 68 till 77 år, medan männens medellivslängd endast ökade med knappt tre år från 70,1 till 72,6 år.
Ökad medellivslängd med minskat barnafödande
Eftersom framförallt kvinnors medellivslängd ökade medan barnafödandet minskade, tittade forskarna närmare på sambandet mellan fertilitet och livslängd hos båda könen. De fann då att kvinnor som fick många barn i snitt levde färre år efter sin reproduktiva period än kvinnor som fick få barn, till exempel levde kvinnor som fick 15 eller fler barn i snitt sex år kortare än kvinnor som bara fick ett barn. Hos männen fanns inget sådant samband mellan faderskap och livslängd.
Resultaten stämmer överens med den biologiska livshistorieteorin, som utgår ifrån att en individ har begränsat med resurser: investerar man mycket av sin kropps resurser i reproduktion blir det mindre över till underhåll av kroppen, vilket leder till ett pris i form av förkortad livslängd. Den här biologiska mekanismen kan alltså vara en förklaring till varför kvinnor i moderna samhällen lever längre än män. Då kvinnor ensamma står för graviditet och amning, använder de mer av sin kropps resurser till reproduktion än män, men i dagens samhällen får kvinnor i snitt såpass få barn att de inte behöver betala priset i form av en minskad livslängd.
– Eftersom både fertilitetsnivån och medellivslängden är stadda i förändring i världens länder, kan sådana här biologiskt rotade skillnader i livslängd mellan könen hjälpa oss att förutsäga framtida populationstrender och kan även vara till hjälp när vi utvecklar strategier för att uppnå hälsosamt åldrande, säger Elisabeth Bolund, forskarassistent vid institutionen för ekologi och genetik, Uppsala universitet.
För mer information:
Elisabeth Bolund, tel: 018-4716495, 076-2258445, e-post: elisabeth.bolund@ebc.uu.se
Publikation: Elisabeth Bolund, Virpi Lummaa, Ken R. Smith, Heidi A. Hanson, Alexei A. Maklakov (2016). Reduced costs of reproduction in females mediate a shift from a male-biased to a female-biased lifespan in humans, Scientific Reports
CDA III (Kongenital Dyserytropoetisk Anemi typ III) är en form av ärftlig blodbrist där bildningen av röda blodkroppar är kraftigt förändrad och de röda blodkropparnas livslängd förkortad (så kallad hemolytisk anemi).
– Västerbottensanemin är en ovanlig sjukdom men kan tjäna som en viktig modell för såväl cancerutveckling som andra ärftliga hemolytiska anemier, vilka globalt sett utgör mycket vanliga tillstånd, säger Maria Liljeholm, som är doktorand vid Institutionen för strålningsvetenskaper och författare av avhandlingen.
– Dessutom är det viktigt att även människor med ovanliga sjukdomar kan erbjudas utredning, uppföljning och behandling med vetenskapligt stöd.
Av ungefär 70 rapporterade fall av CDA III i hela världen härstammar knappt 50 från en släkt med rötterna i Västerbotten. Symtomen vid Västerbottensanemin är framförallt trötthet och nedsatt kondition. I några fall kompliceras blodbristtillståndet av en störd järnomsättning, vilket kan leda till lagring av järn i inre organ och i värsta fall organsvikt i framförallt hjärta och lever.
Genen viktig i celldelningens slutfas
– Vår forskning visar att det är en mutation i KIF23-genen, som orsakar Västerbottensanemin. Denna gen spelar en central roll i celldelningens slutfas. Genmutationen gör att celldelningen inte avslutas korrekt, vilket resulterar i de flerkärniga celler som kännetecknar CDA III, säger Maria Liljeholm.
Benmärg från patient med CDA III med en två- och en mångkärnig omogen röd blodkropp. (Foto: Lena-Maria Engström)
– Vi vet att störd celldelning är en grundläggande förutsättning för cancerutveckling och att det vid CDA III finns en ökad risk att utveckla blodcancerformen myelom. Vi kommer därför fortsätta att undersöka om mutation i KIF23 även kan ge ökad risk för annan cancerutveckling. Det finns studier som visar att genen är aktiv vid olika cancerformer, men mer forskning behövs för att undersöka om genen driver, eller är en markör, för cancer.
Avhandlingen visar också att det genetiska anlaget för den ärftliga järnomsättningssjukdomen Hereditär Hemokromatos förekommer hos en majoritet av personerna i den västerbottniska släkt som förknippas med CDA III. I sin avhandling visar Maria Liljeholm att en enda uppsättning av den så kallade hemokromatosgenen räcker för att personer med CDA III ska ha en negativ påverkan på järnomsättningen. Fyndet visar att det är viktigt att beakta Hereditär Hemokromatos vid ärftliga hemolytiska blodbristsjukdomar såsom CDA III, eftersom hemokromatosgenen kan leda till järninlagring i inre organ, ett tillstånd som, om det inte behandlas, kan leda till organskador.
Fotnot: Maria Liljeholm är från Markaryd. Hon arbetar som överläkare vid Cancercentrums Hematologisektion på Norrlands Universitetssjukhus (NUS) och är också doktorand vid Institutionen för Strålningsvetenskaper vid Umeå universitet.
För mer information:
Maria Liljeholm, Institutionen för strålningsvetenskaper, Umeå universitet.
Telefon: 090-785 21 64 ;073-821 9948
e-post: maria.liljeholm@vll.se
