En bakomliggande tanke med skolvalsreformen från 1992, när det fria skolvalet infördes och gymnasieelever skulle få välja skola, var att gymnasieskolor skulle börja konkurrera med varandra om elever.
I en ny forskningsstudie har forskare i företagsekonomi studerat hur denna konkurrensutsättning faktiskt utspelade sig. Under arbetet med studien har forskarna studerat arkivmaterial samt intervjuat nuvarande och dåvarande rektorer och andra ansvariga vid en mellanstor svensk kommun.
Tog ett decennium att bli konkurrenter
Studien visar att det tog nästan 10 år efter att skolreformen hade inletts innan rektorer upplevde att de var konkurrenter till varandra. Den nya konkurrensinriktningen krävde många år av omfattande omorganisering av kommunens skolorganisation, utbildning av lärare och rektorer samt en förändring av elevantagningsreglerna.
När rektorerna väl såg sig som konkurrenter behövdes ytterligare omorganisering för att få dem att både vara konkurrenter och samtidigt kunna samarbeta inom vissa områden.
Att skapa konkurrens är en stor störning
Studien visar att konkurrensutsättning innebär en mycket större störning av pågående verksamhet än man tidigare trott, säger Stefan Arora-Jonsson, professor i företagsekonomi vid Uppsala universitet.
– Vanligtvis tänker man på de ändringar som sker efter att konkurrens väl är på plats, men vi visar att det måste till stora förändringar för att konkurrens ens ska komma på plats.
Tiden förvånade
Det var överraskande att det tog så lång tid för konkurrensreformen i skolan att slå igenom, säger Stefan Arora-Jonsson. Att det skulle ta tio år hade forskarna inte förväntat sig.
– Vi hade väntat oss att det skulle vara en fråga om max ett par år.
Måste räknas med som kostnad
Att en omställning lik denna kräver mycket organiserande, är kostsam och kan ta många år innan den förverkligas får inte glömmas bort, menar forskarna.
– När effekterna av konkurrensutsättning utvärderas måste även kostnaderna för dessa förändringar tas med i analysen, säger Stefan Arora-Jonsson.
Kostnaderna vad gäller skolvalsreformen, menar forskarna vidare, ska sättas i ljuset av ett stort antal internationella och svenska studier som visar att konkurrensutsättning av skolor innebär marginella förändringar i elevers möjligheter till lärande.
Stefan Arora-Jonsson, professor i företagsekonomi. företagsekonomiska institutionen vid Uppsala universitet stefan.jonsson@fek.uu.se
En bakomliggande tanke med skolvalsreformen från 1992, när det fria skolvalet infördes och gymnasieelever skulle få välja skola, var att gymnasieskolor skulle börja konkurrera med varandra om elever.
I en ny forskningsstudie har forskare i företagsekonomi studerat hur denna konkurrensutsättning faktiskt utspelade sig. Under arbetet med studien har forskarna studerat arkivmaterial samt intervjuat nuvarande och dåvarande rektorer och andra ansvariga vid en mellanstor svensk kommun.
Tog ett decennium att bli konkurrenter
Studien visar att det tog nästan 10 år efter att skolreformen hade inletts innan rektorer upplevde att de var konkurrenter till varandra. Den nya konkurrensinriktningen krävde många år av omfattande omorganisering av kommunens skolorganisation, utbildning av lärare och rektorer samt en förändring av elevantagningsreglerna.
När rektorerna väl såg sig som konkurrenter behövdes ytterligare omorganisering för att få dem att både vara konkurrenter och samtidigt kunna samarbeta inom vissa områden.
Att skapa konkurrens är en stor störning
Studien visar att konkurrensutsättning innebär en mycket större störning av pågående verksamhet än man tidigare trott, säger Stefan Arora-Jonsson, professor i företagsekonomi vid Uppsala universitet.
– Vanligtvis tänker man på de ändringar som sker efter att konkurrens väl är på plats, men vi visar att det måste till stora förändringar för att konkurrens ens ska komma på plats.
Tiden förvånade
Det var överraskande att det tog så lång tid för konkurrensreformen i skolan att slå igenom, säger Stefan Arora-Jonsson. Att det skulle ta tio år hade forskarna inte förväntat sig.
– Vi hade väntat oss att det skulle vara en fråga om max ett par år.
Måste räknas med som kostnad
Att en omställning lik denna kräver mycket organiserande, är kostsam och kan ta många år innan den förverkligas får inte glömmas bort, menar forskarna.
– När effekterna av konkurrensutsättning utvärderas måste även kostnaderna för dessa förändringar tas med i analysen, säger Stefan Arora-Jonsson.
Kostnaderna vad gäller skolvalsreformen, menar forskarna vidare, ska sättas i ljuset av ett stort antal internationella och svenska studier som visar att konkurrensutsättning av skolor innebär marginella förändringar i elevers möjligheter till lärande.
Stefan Arora-Jonsson, professor i företagsekonomi. företagsekonomiska institutionen vid Uppsala universitet stefan.jonsson@fek.uu.se
Spiggen är en liten fisk som förökar sig snabbt och som har god aptit på ägg och larver från abborre och gädda. På grund av det har den slagit ut lokala bestånd av gädda och abborre och andra rovfiskar, framför allt i kustområden som ligger nära öppet hav – läs mer i faktaruta nedan.
Därför är det dåligt att spiggen tar över
I början av 2000-talet noterade forskare och svenska kustfiskare allt mer storspigg i centrala Östersjön. Fenomenet rörde sig med åren allt närmare land, framför allt till områden med mycket skärgård och gott om lekområden för större fisk, som Stockholms skärgård. ”Spiggövertagandet” sprider sig ofta från vik till vik.
Spigg. Bild: Ulf Bergström, SLU.
Det här får en stor effekt på resten av ekosystemet, bland annat så här:
Spiggen äter små kräftdjur, som märlkräftor. De, i sin tur, äter fintrådiga alger. Mycket spigg ökar därför mängden trådalger. Dessa trådalger kväver i sin tur annan vegetation, som blåstång. Det är ett problem eftersom blåstång och annan bottenvegetation är en viktig miljö för exempelvis fiskyngel.
Eftersom trådalgerna också gynnas av övergödning kan spiggökningen också sägas förstärka övergödningssymtomen i Östersjön.
Överfiske av rovfisk i Östersjön tros vara en av orsakerna till spiggens ökning. Ett problem i sammanhanget är ökningen av säl och skarv eftersom dessa äter abborre och gädda, spiggens fiender.
Källa: SLU
Fiskgrannar kan rycka in
Ny forskning visar att risken för att spiggen tar över på ett visst ställe minskar om det finns gott om rovfisk i närliggande lek- och uppväxtområden, till exempel närliggande vikar. Det hela handlar om ett slags grannsamverkan – fiskgrannar en bit bort kan hjälpa lokala fiskbestånd att stå emot trycket från spiggen.
Årsyngel av gädda. Bild: Ulf Bergström, SLU.
– Om det finns lekområden som ligger tillräckligt nära varandra betyder det att rovfisken har ”grannar” som kan rycka in och förstärka ett försvagat bestånd. Små, isolerade vikar utan rovfisk på nära håll får det istället svårare att hålla emot när spiggen slår till, säger Agnes Olin, forskare vid SLU.
I en studie har Agnes Olin och forskarkollegor analyserat förekomsten av yngel av abborre, gädda och spigg i ett stort antal vikar längs den svenska Östersjökusten.
Det visar sig att den viktigaste faktorn som avgör om en viss vik domineras av spigg eller rovfisk har att göra med hur mycket spigg som kommer in i viken på våren för att leka. Men finns det gott om lekområden för rovfisk i närheten ökar chansen att rovfiskarna behåller sin dominans när spiggen gör entré.
Säl och skarv tar bort effekten
Studien visar också att den positiva effekten av närliggande lekområden försvinner när det finns gott om gråsäl och storskarv. Dessa två arter har ökat kraftigt i Östersjön och äter en hel del gädda och abborre i vissa områden.
Det tyder på att när det finns riktigt mycket säl och skarv kan bestånden av rovfisk tryckas ned så pass mycket att det inte spelar någon roll att det finns stora ytor av rovfiskhabitat i närheten – det finns ändå ingen rovfisk där.
– Det här är första gången som vi kan visa att säl och skarv kan ha en så pass storskalig påverkan på bestånden av abborre och gädda längs Östersjökusten, säger Ulf Bergström, forskare vid SLU.
Fiska mindre strömming möjlig lösning
För att stärka bestånden av rovfisk kan det därför vara viktigt att vidta åtgärder som minskar denna påverkan i rovfiskens lekområden, menar Ulf Bergström. Det skulle till exempel kunna handla om att minska fisketrycket på stor strömming. Det kan öka tillgången till alternativ föda för sälen och skarven och skulle därför kunna bromsa utvecklingen.
I förlängningen handlar det om att ge rovfiskar som gädda och abborre större möjlighet att ta återta vikar där spiggen tagit över – och hålla emot i de områden där spiggen ännu inte tagit över.
Allt hänger ihop
Studien visar på vikten av att ta ett helhetsgrepp vad gäller sådant som att bevara fiskarter som abborre och gädda, säger Johan Eklöf, professor vid Stockholms universitet.
– Förvaltning av livsmiljöer, av fiske och av predatorer som säl, skarv och spigg hänger tätt samman. Dessutom pekar resultaten på att man inte bara kan titta på en vik i taget – det som händer i en vik påverkar också andra områden eftersom fisken flyttar på sig.
Agnes Olin, forskare vid Institutionen för akvatiska resurser, SLU agnes.olin@slu.se
Det är väl känt att risken för insulinresistens och typ-2 diabetes ökar vid fetma. Man vet också att vissa personer som går upp i vikt utvecklar sjukdomen, medan andra inte drabbas. Vad som ligger bakom skillnaderna är inte klarlagt, men det handlar snarare om funktionen i fettväven än mängden kroppsfett.
Nu visar en studie att störd funktion hos kroppens ”städarceller” kan vara en del av förklaringen till att en del personer med fetma drabbas av sjukdomen.
Studien har i huvudsak gjorts på möss, men forskningen indikerar att den nyupptäckta mekanismen gäller även för människor.
Makrofager är inblandade
Vid viktuppgång ökar nedbrytningen av strukturproteinet kollagen för att ge plats åt växande fettceller i fettväven. Kollagen är en naturlig byggsten i kroppen som ger stadga i bland annat brosk, muskler och hud.
Nedbrytningen av kollagen hanteras av makrofager – en slags vita blodkroppar som är storätare av celler och fungerar ungefär som en städpatrull i kroppen. De ingår i immunförsvaret och tar hand om angripare, men håller också rent från döda och skadade celler, till exempel nedbrutet kollagen i fettväven vid viktuppgång.
Kollagenet fragmenteras och bryts ner utanför fettcellerna. Fragmenten tas sedan upp av makrofager för fullständig nedbrytning. Studien visar att upptaget är mycket välreglerat och dessutom går snabbt, när det fungerar som det ska.
Funktionen hos makrofager kan dock sättas ur spel vid fetma och insulinresistens. Det leder till att kollagenfragment ackumuleras i fettväven.
Fragment av kollagen kan påverka celler
Det här har hittills inte betraktats som ett problem, men i studien visar forskarna att kollagenfragment inte bara är skräp. Det påverkar aktivt olika cellulära processer som till exempel inflammation och celldelning.
Förloppet går därmed från att upprätthålla normal fettvävsfunktion vid viktuppgång till att i vissa fall bli sjukdomsdrivande. När prover av makrofager från människa utsattes för diabetsliknande förhållanden tappade de också i städförmåga.
– När fettväv växer hjälper makrofager till med ombyggnaden så att den sker på ett kontrollerat sätt. Exakt varför mekanismen ibland sätts ur spel är svårt att säga, men kanske är det vid en viss genetiskt betingad grad av fetma, säger Ingrid Wernstedt Asterholm, professor i fysiologi vid Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet.
Kan leda till förebyggande behandling
Forskarnas förhoppning är att resultatet i förlängningen kan leda till nya strategier för att förebygga eller behandla typ 2-diabetes.
– Man kan också tänka sig att vissa kollagenfragment skulle kunna fungera som mätbara biologiska markörer för att exempelvis identifiera individer som löper högre risk för att drabbas av typ 2-diabetes, säger Ingrid Wernstedt Asterholm.
Ingrid Wernstedt Asterholm, professor i fysiologi vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, iwa@neuro.gu.se
Det är väl känt att risken för insulinresistens och typ-2 diabetes ökar vid fetma. Man vet också att vissa personer som går upp i vikt utvecklar sjukdomen, medan andra inte drabbas. Vad som ligger bakom skillnaderna är inte klarlagt, men det handlar snarare om funktionen i fettväven än mängden kroppsfett.
Nu visar en studie att störd funktion hos kroppens ”städarceller” kan vara en del av förklaringen till att en del personer med fetma drabbas av sjukdomen.
Studien har i huvudsak gjorts på möss, men forskningen indikerar att den nyupptäckta mekanismen gäller även för människor.
Makrofager är inblandade
Vid viktuppgång ökar nedbrytningen av strukturproteinet kollagen för att ge plats åt växande fettceller i fettväven. Kollagen är en naturlig byggsten i kroppen som ger stadga i bland annat brosk, muskler och hud.
Nedbrytningen av kollagen hanteras av makrofager – en slags vita blodkroppar som är storätare av celler och fungerar ungefär som en städpatrull i kroppen. De ingår i immunförsvaret och tar hand om angripare, men håller också rent från döda och skadade celler, till exempel nedbrutet kollagen i fettväven vid viktuppgång.
Kollagenet fragmenteras och bryts ner utanför fettcellerna. Fragmenten tas sedan upp av makrofager för fullständig nedbrytning. Studien visar att upptaget är mycket välreglerat och dessutom går snabbt, när det fungerar som det ska.
Funktionen hos makrofager kan dock sättas ur spel vid fetma och insulinresistens. Det leder till att kollagenfragment ackumuleras i fettväven.
Fragment av kollagen kan påverka celler
Det här har hittills inte betraktats som ett problem, men i studien visar forskarna att kollagenfragment inte bara är skräp. Det påverkar aktivt olika cellulära processer som till exempel inflammation och celldelning.
Förloppet går därmed från att upprätthålla normal fettvävsfunktion vid viktuppgång till att i vissa fall bli sjukdomsdrivande. När prover av makrofager från människa utsattes för diabetsliknande förhållanden tappade de också i städförmåga.
– När fettväv växer hjälper makrofager till med ombyggnaden så att den sker på ett kontrollerat sätt. Exakt varför mekanismen ibland sätts ur spel är svårt att säga, men kanske är det vid en viss genetiskt betingad grad av fetma, säger Ingrid Wernstedt Asterholm, professor i fysiologi vid Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet.
Kan leda till förebyggande behandling
Forskarnas förhoppning är att resultatet i förlängningen kan leda till nya strategier för att förebygga eller behandla typ 2-diabetes.
– Man kan också tänka sig att vissa kollagenfragment skulle kunna fungera som mätbara biologiska markörer för att exempelvis identifiera individer som löper högre risk för att drabbas av typ 2-diabetes, säger Ingrid Wernstedt Asterholm.
Ingrid Wernstedt Asterholm, professor i fysiologi vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, iwa@neuro.gu.se
Byggindustrin står för en stor miljöpåverkan, men det finns ett växande intresse för nya hållbara material. Här kan biomaterial med nanocellulosa bli ett miljövänligt alternativ framöver, menar forskare vid Chalmers tekniska högskola.
Nanocellulosa har tidigare främst använts i gelform inom biomedicin, där det kan 3D-printas som ett stödmaterial för vävnads- och celltillväxt.
Bioprinting med nanocellulosa utvecklades på Chalmers tekniska högskola under 2015. Genom att torka nanocellulosan har nu tekniken för första gången skalats upp för att användas som ett hållbart material i byggnader.
Nanocellulosa, vatten och alger
Forskarna har använt nanocellulosafibrer, vatten och det algbaserade materialet alginat för att skapa en så kallad hydrogel.
Alginatet gjorde det möjligt att 3D-printa materialet, som även fick ökad flexibilitet när det torkade.
− Rent konkret har vi tillfört ny och hittills saknad kunskap om materialets designmässiga egenskaper. Med hjälp av våra prover och prototyper har vi visat hur anpassningsbart materialet är, och hur det kan användas inom skräddarsydd digital design och 3D-printing med hjälp av robotar, säger forskaren Malgorzata Zboinska vid Chalmers.
Byggindustrin behöver bli miljövänligare
Byggindustrin använder idag 50 procent av världens fossila resurser. Den orsakar 40 procent av det globala avfallet och ger upphov till 39 procent av de globala koldioxidutsläppen. Källa: Chalmers
Cellulosa är det mest hållbara och miljövänliga alternativet till plast eftersom det är en biprodukt från några av världens största industrier, menar forskarna.
− Nanocellulosan som användes i denna studie kan hämtas från skogsbruk, jordbruk, och pappersbrukens restprodukter. Det är alltså ett material som finns i riklig mängd, säger Malgorzata Zboinska.
Mindre restmaterial med 3D-printing
Arkitekturbranschen har idag god tillgång till nya tekniker, men det finns en lucka i kunskapen om hur dessa kan användas i praktiken.
Enligt initiativet EU:s gröna giv ska byggnader i Europa från och med 2030 vara mer resurseffektiva, något som kan uppnås genom ökad återanvändning och återvinning av material. Samtidigt lyfts behovet av nya digitala tekniker fram för att kunna nå målen.
− 3D-printing är en mycket resurseffektiv teknik. Den gör det möjligt för oss att tillverka produkter utan att använda exempelvis gjutformar, vilket innebär mindre restmaterial. Det är också mycket energieffektivt – det robotiserade 3D-skrivarsystem vi använder drivs inte med värme utan enbart med lufttryck. Det sparar mycket energi eftersom vi arbetar i rumstemperatur, säger Malgorzata Zboinska.
Den energieffektiva processen bygger på att nanocellulosa-hydrogelen har egenskaper som gör att den kan förtunnas. När hydrogelen utsätts för tryck blir den flytande och kan 3D-printas. När trycket tas bort återgår materialet till sin ursprungliga fasta form.
Persienner och kakel
Forskarna har prövat många olika alternativ för 3D-utskrifter för att se hur nanocellulosa-hydrogelen beter sig när den torkar i olika former och mönster.
Resultaten av experimenten blir en utgångspunkt för framtida design av produkter från nanocellulosa. Det kan till exempel användas till rumsavdelare, persienner och väggpanelsystem. Materialet kommer också att kunna användas som beläggning på väggkakelplattor och akustiska ljuddämpande plattor.
Materialet bryts ner snabbare
Traditionella byggmaterial som betong och glas är utformade för att hålla i hundratals år. Biobaserade material är däremot organiska. De bryts ned och återupptas i naturens kretslopp.
− Vi behöver därför ny kunskap om hur vi kan använda dem inom arkitektur och hur vi kan förhålla oss till deras kortare livscykler, som mer liknar det man hittar i naturen än i en konstgjord och kontrollerad miljö. Designforskare och arkitekter letar nu efter metoder för att designa produkter av dessa material som är både funktionella och estetiskt tilltalande, säger Malgorzata Zboinska.
Malgorzata Zboinska, docent vid institutionen för arkitektur och samhällsbyggnadsteknik, Chalmers tekniska högskola, malgorzata.zboinska@chalmers.se
Byggindustrin står för en stor miljöpåverkan, men det finns ett växande intresse för nya hållbara material. Här kan biomaterial med nanocellulosa bli ett miljövänligt alternativ framöver, menar forskare vid Chalmers tekniska högskola.
Nanocellulosa har tidigare främst använts i gelform inom biomedicin, där det kan 3D-printas som ett stödmaterial för vävnads- och celltillväxt.
Bioprinting med nanocellulosa utvecklades på Chalmers tekniska högskola under 2015. Genom att torka nanocellulosan har nu tekniken för första gången skalats upp för att användas som ett hållbart material i byggnader.
Nanocellulosa, vatten och alger
Forskarna har använt nanocellulosafibrer, vatten och det algbaserade materialet alginat för att skapa en så kallad hydrogel.
Alginatet gjorde det möjligt att 3D-printa materialet, som även fick ökad flexibilitet när det torkade.
− Rent konkret har vi tillfört ny och hittills saknad kunskap om materialets designmässiga egenskaper. Med hjälp av våra prover och prototyper har vi visat hur anpassningsbart materialet är, och hur det kan användas inom skräddarsydd digital design och 3D-printing med hjälp av robotar, säger forskaren Malgorzata Zboinska vid Chalmers.
Byggindustrin behöver bli miljövänligare
Byggindustrin använder idag 50 procent av världens fossila resurser. Den orsakar 40 procent av det globala avfallet och ger upphov till 39 procent av de globala koldioxidutsläppen. Källa: Chalmers
Cellulosa är det mest hållbara och miljövänliga alternativet till plast eftersom det är en biprodukt från några av världens största industrier, menar forskarna.
− Nanocellulosan som användes i denna studie kan hämtas från skogsbruk, jordbruk, och pappersbrukens restprodukter. Det är alltså ett material som finns i riklig mängd, säger Malgorzata Zboinska.
Mindre restmaterial med 3D-printing
Arkitekturbranschen har idag god tillgång till nya tekniker, men det finns en lucka i kunskapen om hur dessa kan användas i praktiken.
Enligt initiativet EU:s gröna giv ska byggnader i Europa från och med 2030 vara mer resurseffektiva, något som kan uppnås genom ökad återanvändning och återvinning av material. Samtidigt lyfts behovet av nya digitala tekniker fram för att kunna nå målen.
− 3D-printing är en mycket resurseffektiv teknik. Den gör det möjligt för oss att tillverka produkter utan att använda exempelvis gjutformar, vilket innebär mindre restmaterial. Det är också mycket energieffektivt – det robotiserade 3D-skrivarsystem vi använder drivs inte med värme utan enbart med lufttryck. Det sparar mycket energi eftersom vi arbetar i rumstemperatur, säger Malgorzata Zboinska.
Den energieffektiva processen bygger på att nanocellulosa-hydrogelen har egenskaper som gör att den kan förtunnas. När hydrogelen utsätts för tryck blir den flytande och kan 3D-printas. När trycket tas bort återgår materialet till sin ursprungliga fasta form.
Persienner och kakel
Forskarna har prövat många olika alternativ för 3D-utskrifter för att se hur nanocellulosa-hydrogelen beter sig när den torkar i olika former och mönster.
Resultaten av experimenten blir en utgångspunkt för framtida design av produkter från nanocellulosa. Det kan till exempel användas till rumsavdelare, persienner och väggpanelsystem. Materialet kommer också att kunna användas som beläggning på väggkakelplattor och akustiska ljuddämpande plattor.
Materialet bryts ner snabbare
Traditionella byggmaterial som betong och glas är utformade för att hålla i hundratals år. Biobaserade material är däremot organiska. De bryts ned och återupptas i naturens kretslopp.
− Vi behöver därför ny kunskap om hur vi kan använda dem inom arkitektur och hur vi kan förhålla oss till deras kortare livscykler, som mer liknar det man hittar i naturen än i en konstgjord och kontrollerad miljö. Designforskare och arkitekter letar nu efter metoder för att designa produkter av dessa material som är både funktionella och estetiskt tilltalande, säger Malgorzata Zboinska.
Malgorzata Zboinska, docent vid institutionen för arkitektur och samhällsbyggnadsteknik, Chalmers tekniska högskola, malgorzata.zboinska@chalmers.se
Människor som blir uppsagda och förlorar jobbet får ofta stora inkomstförluster. Tidigare forskning har visat att en betydande del av dessa förluster inte sällan består under hela yrkeslivet.
Plånboken har hämtat sig efter sju år
Men en ny rapport från IFAU, Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, visar att dessa förluster för det mesta är mer kortsiktiga.
Uppsagda personer har visserligen lägre inkomster under åren efter uppsägningen. Men efter i snitt sju år har inkomsterna återhämtat sig helt. Det innebär att de tidigare uppsagda har lika stora inkomster som jämförbara tidigare kollegor som fick behålla jobbet.
– Även om sju år är en rätt lång tid är det betydligt kortare än resten av ett helt arbetsliv som tidigare forskning indikerar, säger Jonas Cederlöf, forskare i nationalekonomi vid IFAU.
Stora varsel får allvarligare följder
I tidigare forskning studeras nästan uteslutande personer som har sagts upp i stora varsel. I den nya studien beaktas även arbetstagare som sagts upp i mindre varsel, vilket också är betydligt vanligare. Det visar sig att storleken på ett varsel har en avgörande roll för hur pass allvarliga och bestående inkomstförlusterna blir för de uppsagda.
– De som friställs vid stora uppsägningar kan drabbas av stora inkomstförluster under en lång tid, men de som blivit av med jobbet vid en mindre uppsägning återhämtar sig snabbare, säger Jonas Cederlöf.
Att det ofta blir värre för de enskilda efter ett stort varsel beror sannolikt på att den lokala arbetsmarknaden då drabbas hårdare, säger Jonas Cederlöf.
– Det blir högre konkurrens om jobben ju fler som sägs upp och om varslet påverkar ortens övriga näringsliv riskerar det att leda till än färre lediga jobb.
Mer om forskningen
I rapporten jämförs två grupper av arbetstagare: De som har blivit av med jobbet enligt principen ”sist in, först ut” och de som har undgått att sägas upp enligt samma princip.
I studien används data över personer på företag som varslat minst fem arbetstagare om uppsägning mellan 2005 och 2015. Uppgifterna kommer från Arbetsförmedlingen och SCB.
Jonas Cederlöf, forskare i nationalekonomi vid IFAU, Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering jonas.cederlof@ifau.uu.se
Fjärilar i magen, stigande puls och plötsligt kan du inte tänka på någon annan än den du förälskat dig i. Men vad är egentligen kärlek och vad händer i kroppen?
När vi känner kärlek till någon aktiveras en del av hjärnan som forskare kallar det ventrala tegmentala området. Det ligger mitt i hjärnan och är kopplat till grundläggande behov som att äta och dricka. Men det är också en del av hjärnans belöningssystem.
Och belöningssystemet sitter inne på en mycket åtråvärd resurs i form av dopamin – en sorts belöningsmolekyl som ger oss en känsla av belöning och njutning.
– Att tänka, prata eller se på vår älskade gör att belöningssystemet aktiveras, dopaminet frisätts, och vi får den här känslan av njutning. Passionerad romantisk kärlek känns så belönande att vi ibland glömmer att äta eller inte ens känner oss hungriga. Det tyder på att det är en sorts grundläggande biologisk drivkraft som vi strävar efter att uppfylla, säger Katja Valli som är professor i kognitiv neurovetenskap vid Högskolan i Skövde.
Kärlek ett slags beroende
På så vis liknar förälskelsen en beroendesjukdom. När dopaminet gör sin grej i hjärnans belöningsområden ger det en stark känsla av belöning och liknar de känslor som brukar finnas när vi utvecklar ett beroende. Kärlek vill vi alltid ha mer av.
Även om dopamin spelar huvudrollen i neurokemin vid förälskelse finns även andra signalsubstanser med i matchen, till exempel serotonin.
Katja Valli berättar att dopamin minskar produktionen av serotonin. Det gör att hjärnan blir helt utarmad på substansen i tidiga stadier av romantisk kärlek. Serotoninbrist är kopplat till humör, aptit, besatthet och tvångsmässiga beteenden.
– Förlust av aptit, besatthet kring den älskade och att vi kan bete oss lite märkligt när vi är förälskade kan således vara kopplade till låga nivåer av serotonin i hjärnan. Lyckligtvis återställs den neurokemiska balansen med tiden och de här förändringarna är kortvariga, säger Katja Valli.
Kärlekens kemi är inblandad i anknytning och tillgivenhet mellan människor.
Passion övergår till långvarig kärlek
Men vad händer med oss när den passionerade förälskelsen övergår till långvarig kärlek och tillgivenhet? Då fortsätter samma områden i hjärnan att vara aktiva när vi tänker eller ser på den vi älskar, men nu lyser ytterligare ett område i hjärnan upp. Det kallas för basala ganglierna och där finns området nucleus accumbens.
De här delarna av hjärnan är vanligtvis förknippade med rörelse och motoriska funktioner, men nucleus accumbens inkluderar även känslan av anknytning.
Anknytning är avgörande för att kunna bilda långvariga band mellan par. En annan aspekt av kärlek handlar om överlevnad och reproduktion.
– Både romantisk kärlek och kärleken vi känner till våra barn har utvecklats för att tjäna syftet med fortplantning, så det är inte förvånande att de sätter igång samma hjärnmekanismer.
Fler neurohormoner inblandade
Utöver dopamin och serotonin finns även neurohormonerna oxytocin och vasopressin med på rollistan. De är inblandade i att främja förbindelser och tillgivenhet mellan människor.
Båda hormonerna är viktiga för att reglera vår kropp och vårt beteende. De spelar särskilt viktiga roller i social interaktion och fortplantning. Dessa neurohormoner är alltså kopplade till anknytning och bindning, men både oxytocin och vasopressin ökar även vid passionerad förälskelse och under en orgasm.
Romantisk kärlek kan delvis förklaras med hjärnans funktioner, men hur vi upplever den är individuellt.
Som en kemisk cocktail
Kärlek kan alltså något förenklat beskrivas som en kemisk cocktail som aktiverar olika hjärnområden på ett specifikt sätt. Men kognitiv neurovetenskap kan i grunden bara besvara hur kärlek fungerar i hjärnan. Då återstår frågan varför vi känner kärlek och varför det känns som det gör.
Evolutionär psykologi och biologi kanske kan ge ytterligare svar på varför, men hur just du upplever kärlek kommer att förbli individuellt, enligt Katja Valli.
– När du tänker på din partner, dina barn, ditt husdjur eller någon annan som du älskar, hur känner du då? Hur skulle du beskriva känslorna och kommer beskrivningen komma i närheten av hur det verkligen känns. Nog finns det viss mystik kvar i den subjektiva upplevelsen av kärlek, säger hon.
Kontakt
Katja Valli, professor i kognitiv neurovetenskap vid Högskolan i Skövde, katja.valli@his.se
På många håll i landet innebar covid-19-pandemin att bara den som hade fött fick vistas på BB. Eventuell partner fick inte tillträde.
I den nya studien jämförs vad partner till kvinnor som födde före pandemin, respektive under pandemin, tyckte om förlossnings- och BB-vården. Studien baseras på enkätsvar med 727 gravida och deras partner.
Partner till förstföderskor minst nöjda
Studien visar en 30-procentig nedgång av nöjdheten med BB-vården då en partner inte längre fick vistas på BB. Partner till förstföderskor påverkades mest. I den gruppen sjönk nöjdheten med 43 procent.
– Motsvarande nedgång kunde inte observeras för förlossningsvården där partner fortsatt fick vara med, säger Petrus Olander, statsvetare vid Göteborgs universitet.
Upplevelse av exkludering
Förståelsen för smittorisker under pandemin uttrycks i enkäterna. Men en känsla av exkludering från partner- och föräldraskap beskrivs också.
”Tidigare hade jag hört att min roll som pappa är viktig, men plötsligt betydde jag ingenting”, säger en person i studien.
I ett annat enkätsvar beskrivs beslutet om partnerförbud som absurt: ”Om jag som partner spenderar tre dagar på förlossningen med mamman finns det ingen anledning för mig att inte få gå in på BB, där man har mindre kontakt med personal.”
Förlorade dagar
Flera svar vittnar också om ilska och besvikelse: ”Det är skandal att en pappa inte tillåts på BB när hans fru genomgått kejsarsnitt! Nu berövas pappan på de två första dagarna med sitt barn! Inte ok! Två dagar man aldrig får tillbaka!”
Upplevelsen av förlorad tid med barnet återkommer i flera enkätsvar, konstaterar Lisa Berglin, ST-läkare och doktorand inom obstetrik och gynekologi:
– Att förstföderskors partner tyckte det var extra jobbigt att inte få följa med till BB efter förlossningen beror på att de flesta av dessa också blev föräldrar för första gången, och att deras första dagar ihop med bebisen försvann. Samtidigt oroade de sig för att den hårt belastade BB-personalen inte skulle kunna kompensera för deras frånvaro på BB, och att det skulle kunna orsaka brister i vården av den nya familjen.
Det finns inget i resultaten som kopplar samman medicinska komplikationer med graden av nöjdhet. De med högre inkomster var något mindre nöjda, men social bakgrund kunde i övrigt inte länkas till hur nöjd eller missnöjd man var.
Viktigt att beakta partnern
I fortsatt forskning kommer de som påverkades av partnerförbudet på BB att följas upp, inte minst förstagångsföräldrarna.
– Studien visar på behovet av att ta partner i beaktande vid eventuella framtida restriktioner, och vid behov planera för kompenserande åtgärder, säger Helen Elden, barnmorska och professor i reproduktiv och perinatal hälsa.
Mer om forskningen
Bakom studien står en tvärvetenskaplig forskargrupp inom statsvetenskap, obstetrik och gynekologi samt vårdvetenskap och hälsa.
Studien baseras på enkätsvar med 727 gravida och deras partner. Data kommer från forskningsprojektet Graviditet, föräldraskap och demokrati, PregDem, vid Göteborgs universitet samt från Graviditetsregistret.
Hjärtinfarkt är världens vanligaste dödsorsak och sjukdomen ökar globalt. Men många personer med hög risk att drabbas upptäcks inte, eller tar inte sin förebyggande behandling.
Hittills har riskfaktorer tagits fram i studier med fem till tio års uppföljning. Då kan faktorer som är stabila över tid hittas.
– Men vi vet att tiden strax innan en hjärtinfarkt är mycket dynamisk. Månaden efter en skilsmässa är till exempel risken för en hjärtinfarkt fördubblad, och veckan efter en cancerdiagnos är risken för hjärtdöd femdubblad, säger Johan Sundström som är hjärtläkare och professor i epidemiologi vid Uppsala universitet.
Blodprov kan ge svar
Han har tillsammans med forskare i Europa arbetat utifrån hypotesen att flera viktiga biologiska processer är aktiva månaderna före en hjärtinfarkt – och att de skulle gå att hitta med ett enkelt blodprov.
– Vi ville utveckla metoder för att man i sjukvården ska kunna hitta personer som snart kommer att få sin första hjärtinfarkt, säger Johan Sundström.
Forskarnas studie har utgått från blodprover från nästan 170 000 personer utan tidigare hjärt-kärlsjukdom i sex europeiska grupper. Inom ett halvår fick drygt 400 sin första hjärtinfarkt. Deras blod jämfördes sedan med ett urval friska personer i grupperna.
– Vi hittade ett 90-tal molekyler som var kopplade till en risk för en första hjärtinfarkt. Men för att förutspå risken räcker det med de prover som redan tas i dag i vården. Det hoppas vi ska öka motivationen för folk att ta sina förebyggande läkemedel eller sluta röka, till exempel, säger Johan Sundström.
Webbverktyg kan öka motivationen
Forskarna har också utvecklat ett enkelt webbverktyg där vem som helst kan få reda på sin risk att få en hjärtinfarkt inom ett halvår.
– Det var också ett syfte med hela studien eftersom vi vet att motivationen för förebyggande behandlingar är ganska låg. Om man får reda på att man visar sig ha en förhöjd risk att få en hjärtinfarkt snart blir man kanske mer motiverad att förhindra den, säger Johan Sundström.
Nu ska forskarna studera de nya molekylerna för att förstå dem bättre och se om något kan behandlas. De hoppas också kunna studera effekter av det nya webbvertyget.
Johan Sundström, hjärtläkare och professor i epidemiologi vid institutionen för medicinska vetenskaper, Uppsala universitet, johan.sundstrom@uu.se
Aquaporiner är vattenkanaler som finns i cellernas membran. Deras roll är att underlätta transport av vatten och andra mindre molekyler till och från celler. På så sätt reglerar de flödet och trycket i cellen.
Aquaporiner är centrala för många mekanismer i våra celler, men de spelar även en viktig roll vid flera sjukdomstillstånd som till exempel cancer och diabetes typ 2.
– Det verkar som om cancerceller kan öka antalet aquaporinerna för att förbättra sin egen överlevnad och öka sin spridningsförmåga, säger Karin Lindkvist som är professor i cellbiologi vid Lunds universitet.
Läkemedel utvecklas för leukemiceller
Ett mål är att utveckla nya läkemedel som blockerar aquaporinernas aktivitet.
Nu har en forskargrupp vid Lunds universitet för första gången lyckats ta fram en bild av ett aquaporin med en läkemedelskandidat bunden till proteinet. Det har gjorts med hjälp av kryoelektronmikroskopi, som är en teknologi med extremt hög upplösning.
Forskarna har också visat att leukemicellers förmåga att växa kan påverkas av läkemedlet genom att inaktivera aquaporinerna.
– Genom att förstå hur proteinet är uppbyggt och hur läkemedel fäster vid det, försöker vi förstå hur cancercellerna reagerar på nya läkemedelskandidater. Det innebär att vi nu kan börja utveckla nya och bättre läkemedelskandidater som slår selektivt mot vissa grupper av aquaporiner för att sedan gå vidare och undersöka läkemedelseffekten för olika cancerformer, säger Karin Lindkvist.
Karin Lindkvist, strukturbiologiforskare och professor i cellbiologi vid institutionen för experimentell medicinsk vetenskap, Lunds universitet, karin.lindkvist@med.lu.se
Forskare vid Karolinska Institutet och Uppsala universitet har i en ny studie på möss upptäckt en mekanism som påverkar potensen.
Studien visar att bindvävsceller som kallas fibroblaster har en mycket viktig funktion vid erektion. Fibroblaster är de vanligaste cellerna i penisen hos både möss och människor, men deras betydelse har tidigare inte varit känd.
– Nu kan vi visa, med hjälp av en väldigt precis metod som kallas optogenetik, att de har en mycket viktig roll i att reglera blodflödet i penisen, det som gör att penisen blir erigerad, säger forskaren Eduardo Guimaraes vid Karolinska Institutet.
Mer erektion ökar fibroplasterna
Studien visar att fibroblaster möjliggör erektion genom att de tar upp signalsubstansen noradrenalin, vilket leder till att blodkärlen i penis vidgas. Hur effektiv denna process är beror på antalet fibroblaster.
Forskarna kunde även visa att antalet fibroblaster i penisen blir fler vid regelbunden erektion.
– Vi upptäckte att en ökad frekvens av erektioner leder till fler bindvävsceller som möjliggör erektion och tvärtom, att en minskad frekvens ger färre celler, säger forskningsledare Christian Göritz vid Karolinska institutet och fortsätter:
– Det är inte så konstigt egentligen. Om man anstränger sig mycket så anpassar sig kroppen. Om man springer regelbundet blir det lättare att andas under löpturen efter en tid.
Liknande för människan
Studien har gjorts på möss men det finns betydande likheter med människor, menar forskarna.
– De grundläggande mekanismerna för erektion är väldigt lika i alla däggdjur vad gäller anatomi, cellstruktur och så vidare. Det finns dock en skillnad mellan människor och de flesta däggdjur – de har ett ben i penisen. Det gör att en effektiv reglering av blodflödet nog är ännu viktigare för människans reproduktion, säger Christian Göritz.
Fakta om impotens
Impotens, eller erektil dysfunktion, drabbar mellan 5 och 20 procent av alla män, och ökar vid högre ålder. Impotens påverkar ofta livskvaliteten samt den fysiska och psykosociala hälsan negativt.
Vanliga riskfaktorer, förutom ålder, är inaktivitet, obesitas, högt blodtryck, rökning, höga kolesterolvärden och metabola syndromet.
Källa: Region Stockholms kunskapsstöd Viss.nu.
Erektionsträning kanske kan motverka impotens
Hos äldre mössen minskade fibroplasterna och blodflödet. Även hos människan minskar förmågan att få erektion med åldern, vilket bland annat skulle kunna bero på färre fibroblaster i penisen, menar forskarna.
De tror därför att det skulle kunna vara möjligt att träna upp förmågan att få erektion för att motverka impotens, ungefär på samma sätt som man kan träna styrka eller kondition på gym.
– Det är inte något som vi har visat i vår studie, så det är lite spekulativt. Men en rimlig tolkning är att det går bättre om man har regelbundna erektioner, säger Christian Göritz.
Han hoppas att den nya kunskapen om fibroblasternas roll vid erektion också kan leda till nya framtida behandlingar som kan hjälpa mot impotens.
Christian Göritz, senior forskare vid institutionen för cell- och molekylärbiologi vid Karolinska institutet, christian.goeritz@ki.se
Under förra året inventerade Naturvårdsverket drygt 800 revir för kungsörnar. Sammanlagt registrerades 166 lyckade häckningar i Sverige. Det är det lägsta resultatet sedan 2018.
Gotland har det högsta antalet besatta revir sedan inventeringen påbörjades. Dalarna hade det lägsta antalet lyckade häckningar.
Snö och sämre tillgång på sork
Vädret kan ha bidragit till sämre resultat av häckningen i vissa delar av landet, konstaterar Jessica Åsbrink vid Naturhistoriska riksmuseet.
– I Dalarna, Värmland, Västernorrland och Jämtland kom mellan 20 och 70 centimeter snö i slutet på april. Även tillgången på föda spelar roll. Förra året kom rapporter om att det var extremt dåligt med sork och andra bytesdjur i Dalarna, Gävleborg och Västernorrland, säger hon.
Framgång i Västra Götaland
Inventeringen visar dock att framgången för häckningar i Västra Götaland fortsatte under förra året. Länet hade sin första lyckade häckning i modern tid under 2021.
Enligt regeringens proposition ”En hållbar rovdjursförvaltning” är målet för kungsörnspopulationen i Sverige minst 150 lyckade häckningar varje år och att fåglarna ska finnas i hela landet.
– Kunskapen om hur många kungsörnar som finns i Sverige och var de häckar spelar stor roll bland annat i ärenden som handlar om till exempel skogsavverkning och planering av vindkraftparker. Det ger också ett underlag för den ersättning som samebyar får för förekomst av stora rovdjur, säger Jessica Åsbrink.
Sedan 2006 har det genomsnittliga antalet lyckade häckningar varit 187 per år. Under 2023 märktes en minskning till 166.
191 nyfödda kungsörnar
Drygt 800 revir av kungsörn inventerades, varav tre delas med Norge. I 194 revir registrerades häckningar. 166 av dem lyckades medan 24 misslyckades. Totalt observerades 191 ungar i Sverige under 2023.
Länsstyrelserna ansvarar för att inventeringen av kungsörn utförs varje år, i samarbete med lokala ornitologföreningar. Resultatet av inventeringen sammanställs sedan av Naturhistoriska riksmuseet, på uppdrag av Naturvårdsverket.
Jessica Åsbrink, koordinator för kungsörnsinventeringen i Sverige, Naturhistoriska riksmuseet, jessica.asbrink@nrm.se
Tack vare vårt minne kan vi lära oss nya saker. Vi lär oss dels från egna upplevelser, dels genom att knyta samman dessa för att dra nya slutsatser om vår omvärld.
På så sätt vet vi saker som vi inte nödvändigtvis har egen erfarenhet av. I forskningen kallas det minnesintegrering och är viktigt för att göra inlärningen snabb och flexibel. Inês Bramão, docent i psykologi vid Lunds universitet, ger ett exempel på minnesintegrering:
Säg att du promenerar i en park. Du ser en man med en hund. Några timmar senare ser du hunden i stan tillsammans med en kvinna. Din hjärna gör snabbt kopplingen att mannen och kvinnan är ett par även om du aldrig har sett dem tillsammans.
– Att vi gör sådana slutledningar är i grunden nödvändigt och bra. Men risken finns så klart att vår hjärna drar fel slutsatser, eller minns selektivt, säger Inês Bramão.
Viktigt vem som ger information
För att ta reda på vad som påverkar våra möjligheter att lära oss och göra slutledningar riggade Inês Bramão, tillsammans med forskarkollegor, ett experiment där försökspersoner fick i uppgift att komma ihåg och koppla samman olika föremål. Det kunde vara en skål, boll, sked, sax eller något annat.
Det visade sig att minnesintegreringen, det vill säga förmågan att komma ihåg och koppla samman information, hängde ihop med vem som presenterade informationen. Var det en person som försökspersonen gillade underlättades kopplingen av informationen – jämfört med när informationen kom från en person som försökspersonen ogillade.
Kan översättas till politiken
Det kan fungera så här även i verkliga livet, enligt forskarna. Inês Bramão tar ett tänkt exempel från politiken:
– Ett politiskt parti argumenterar för att höja skatterna till förmån för sjukvården. Vid ett senare tillfälle besöker du en vårdcentral och noterar att förbättringar har gjorts. Sympatiserar du med partiet som ville förbättra vården genom höjda skatter är chansen stor att du tillskriver förbättringarna just skattehöjningen, trots att förbättringarna kanske hade en helt annan orsak.
Handlar om grundläggande mekanismer
Det finns redan gott om forskning som beskriver att människor tar sig information olika beroende på vem som förmedlar den. Det finns också forskning som pekar på att detta hänger ihop med sådant som polarisering och motstånd till ny kunskap, det som ibland kallas kunskapsresistens.
– Vad vår forskning visar är hur dessa betydande fenomen till en del kan härledas till grundläggande principer som styr hur vårt minne fungerar, säger Mikael Johansson, professor i psykologi vid Lunds universitet.
Medfött sätt att hantera information
Att förklara kunskapsresistens, och även inlärning, utifrån basala hjärnfunktioner öppnar upp för större förståelse för fenomenet, menar forskarna. Det handlar alltså inte bara om filterbubblor i sociala medier utan även om ett medfött sätt att ta till sig information.
– Särskilt spännande är att vi tar till oss information olika beroende på vem det är som säger något, även när informationen är helt neutral. I verkligen livet, där information ofta väcker starkare reaktioner, kan sådana effekter bli ännu mer påtagliga, säger Mikael Johansson.
Inês Bramão, biträdande universitetslektor vid Institutionen för psykologi, Lunds universitet ines.bramao@psy.lu.se
Under senare år har ammoniak seglat upp som ett starkt alternativ till fossila bränslen inom sjöfartsbranschen. Ammoniak innehåller inget kol och har en högre energitäthet än till exempel vätgas. Det är också ganska enkelt att omvandla ammoniak från gas till flytande form.
En nackdel är att tillverkningen av så kallad elektro-ammoniak är mycket energikrävande. Nu visar dessutom en ny studie att en alltför snabb övergång till ammoniak för att bli av med koldioxidutsläppen kan skapa nya problem.
Trots att ammoniak är fritt från kol är dess förbränning i motorer inte fri från utsläpp av växthusgaser.
– Förbränningstester har visat på varierande mängder utsläpp av lustgas, en mycket potent växthusgas med en uppvärmningseffekt som är mer än 200 gånger högre än effekten av koldioxid, säger forskaren Selma Brynolf vid Chalmers tekniska högskola.
Fyra gröna bränslen studerades
I en studie har forskarna gjort livscykelanalyser och livscykelkostnader för att utvärdera teknisk lönsamhet, miljöpåverkan och kostnader för fyra typer av förnybara energibärare till tre olika fartygstyper. I undersökningen ingick el via batterier samt elektrobränslena vätgas, metanol och ammoniak. De analyserades i kombination med både förbränningsmotorer och bränsleceller.
Studien visar att de tre gröna elektrobränslena har en högre miljöpåverkan än traditionella bränslen när det gäller giftighet för människor, användning av resurser som mineraler och metaller samt vattenanvändning.
Ammoniak i tanken billigast
Ammoniak och metanol hade däremot lägst kostnad.
– Marknaden styrs vanligtvis av kostnader, och eftersom elektro-ammoniak har den lägsta kostnaden så siktar marknaden in sig på det. Idag finns det en hype kring det här bränslet inom sjöfarten. Men om, och när, vi går över till ammoniak så är det för att lösa problemet med att använda fossila bränslen, och i nuläget verkar det som att vi i stället kan skapa fler problem, säger forskaren Fayas Malik Kanchiralla vid Chalmers.
Detta beror på att ammoniak har en rad miljömässiga nackdelar. Som bränsle kan det påverka luft- och vattenkvaliteten på grund av läckage av ammoniak och utsläpp av kväveoxider, till exempel lustgas.
Övergödning och försurning
Användningen av ammoniak är även förknippad med betydande utmaningar och risker när det gäller giftighet. Detta går att hantera, menar forskarna, men skulle kräva komplexa säkerhetssystem. Det kan innebära att användningen av ammoniak som bränsle begränsas till oceangående fartyg.
– Bland de miljöproblem som kan kopplas till användning av ammoniak finns övergödning och försurning. Sammanfattningsvis kan man säga att även om grön ammoniak är ett fossilfritt och relativt rent bränsle så är det förmodligen inte tillräckligt grönt för miljön som helhet, säger Fayas Malik Kanchiralla och fortsätter:
– Det behövs mer riskbedömningar kring utsläpp av ammoniak, och de relaterade kväveföreningarna, innan bränslet kan börja användas inom sjöfarten, säger han.
Mer om elektrobränslen
Elektrobränslen är syntetiska bränslen som produceras med el, i processer där energirika molekyler tillverkas av andra molekyler. Dessa bränslen definieras som ”gröna” när de produceras med förnybar el.
