Varifrån får växande skogar sitt kväve efter en brand? I en studie ledd av SLU har forskare undersökt hur kväve tas upp i boreala skogar efter skogsbränder. Resultaten förbryllar – större delen av det kväve som binds i den nya skogen saknar en känd källa.
Den boreala skogen, som sträcker sig över Skandinavien, Ryssland och Nordamerika, spelar en viktig roll för jordens koldioxidbalans och klimat. En viktig mekanism för detta är bränder som regelbundet rasar i skogarna. Det här bidrar till att ny skog växer upp – och därmed till att mer kol och andra näringsämnen binds in i mark och växter.
Men exakt var dessa ämnen kommer ifrån, och hur de tas upp, är en gåta för forskarna.
Studie undersökte kväve
I en internationell studie har forskare analyserat data från 18 brandområden på norra halvklotet för att ta reda på mer om kvävets roll efter bränder. Kväve är ett avgörande näringsämne för trädens tillväxt. Det styr hur snabbt och effektivt den växande skogen kan ta upp koldioxid från atmosfären.
Resultaten från studien förbryllade forskarna. Skogar som återväxte med lövträd som björk och asp tog upp kväve betydligt snabbare än skogar som ersattes av barrträd. De skogar som helt brunnit ner hade också snabbare kvävetillväxt än områden som brunnit mer måttligt.
Merparten från okända källor
Men när forskarna summerade de kända kvävekällorna – som nedfall från atmosfären eller kvävefixerande organismer i mossor och rötter– kunde detta bara förklara en bråkdel av av vad de faktiskt observerade. Större delen av allt kväve i skogarna saknade förklaring.
– Överlag såg vi att mer än hälften av kvävet i de boreala skogarna inte kunde förklaras av de kvävekällor vi känner till. I vissa fall var så mycket som 90 procent av kvävet oförklarat, vilket var en väldigt förvånande upptäckt, säger Stefan Hupperts, forskare vid Institutionen för skogens ekologi och skötsel på SLU, i ett pressmeddelande.
– Vi var särskilt förvånade att se hur mycket kväve som lövskogar faktiskt ackumulerar och hur liten del av det vi faktiskt har en förklaring till, fortsätter han.
Viktig kunskap när klimatet förändras
Förståelsen för hur de boreala skogarna tar upp näring blir allt viktigare. Forskare bedömer att både skogsbränderna och andelen lövträd kommer att öka i takt med klimatförändringarna. Men utan full kunskap om hur kväve återförs till skogen går det inte att säkert säga hur mycket kol dessa skogar kan binda i framtiden.
– Det är väldigt svårt att förutse med någon exakthet hur boreala skogar kommer påverkas av ett förändrat klimat om vi inte vet hur de tar upp kväve. Att hitta de här ”dolda” kvävekällorna kommer vara avgörande, säger Stefan Hupperts.
En ny studie stärker teorin om att meteoritnedslag kan skapa livsmiljöer. I en 78 miljoner år gammal krater i Finland har forskare för första gången kunnat se när i tiden som mikroorganismer etablerade sig efter ett meteoritnedslag.
Forskare vid Linnéuniversitetet och Western University i Kanada har undersökt Lappajärvi-kratern i Finland. Nedslagskratern bildades när en meteorit slog ner för ungefär 78 miljoner år sedan.
De lyckades tidsbestämma när mikroorganismer etablerade sig i efter nedslaget och det gör att resultaten också bekräftar att liv etablerade sig i varma vätskor som uppstod efter nedslaget.
Enligt Henrik Drake, professor i miljövetenskap vid Linnéuniversitetet, är det är första gången man kunnat koppla mikrobiell aktivitet till ett meteoritnedslag med en geokronologisk metod.
– Det visar att sådana kratrar kan fungera som livsmiljöer under lång tid efter nedslaget, säger han i ett pressmeddelande.
Ger tidslinje för hur liv återvänder efter katastrofal händelse
Forskarna kombinerade analyser av kemiska spår av liv och dateringsmetoder av mineralfyllningar i sprickor och hålrum i kratern. De kunde då se att mikrobiellt liv etablerade sig några miljoner år efter nedslaget vid temperaturer runt 47 grader.
– Det mest spännande är att vi inte bara ser spår av liv, utan att vi kan säga exakt när det skedde. Det ger oss en tidslinje för hur livet återvänder efter en katastrofal händelse, säger Jacob Gustafsson, doktorand vid Linnéuniversitetet.
– Tidigare har vi hittat bevis på att mikrober koloniserade nedslagskratrar, men det har alltid funnits frågor om när detta skedde och om det berodde på själva nedslaget eller någon annan process miljoner år senare. Fram tills nu, säger Gordon Osinski, professor vid Western University.
Studiens resultat stärker teorin om att meteoritnedslag kan skapa livsmiljöer, inte bara på jorden utan även på andra planeter.
Kyla, ödemark och långa avstånd ställer höga krav på militära insatser i Nordkalotten – ett område som blivit en allt viktigare strategisk plats. En ny rapport från FOI undersöker vilka västliga förband som har förmåga att operera i det ogästvänliga landskapet.
Nordkalotten består av de nordligaste delarna av Norge, Sverige, Finland och Ryssland. Området omfattar orter som Narvik, Kiruna, Luleå och Rovaniemi, liksom den ryska Kolahalvön. Stora delar av Nordkalotten utgörs av ödemark.
När Sverige nu gått med i Nato behöver Försvarsmakten kunna bidra till hela alliansens försvar. Eftersom även Finland blivit Natomedlem har fokus för försvaret flyttats österut och delvis norrut. Därför har Nordkalotten blivit viktigare.
En färsk rapport från Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, har undersökt vilka västliga förband i Sveriges närområde som har kapacitet att verka i Nordkalotten.
– Vi har tidigare utifrån öppna källor inte haft någon bra uppfattning om vilka andra förband som skulle kunna delta i en eventuell operation där, säger John Welsh, analytiker på FOI, som tagit fram rapporten.
Ödemark och kyla prövar logistiken
Rapporten undersöker förmågor i Finland, Norge, USA, Kanada, Storbritannien och Nederländerna.
– Det är dels länder som har territorier i Nordkalotten, och dels stora västliga länder – USA och Kanada – som eventuellt skulle förstärka i området. Sedan är det också länder som har uttryckt intresse för operationer på Nordkalotten och visat att man övar där regelbundet, i det här fallet Storbritannien och Nederländerna, säger John Welsh.
Nordkalotten som område ställer varierande krav på militära operationer, enligt John Welsh. I sin analys lyfter han särskilt fram vad han kallar vinterförmåga och ödemarksförmåga.
– Båda är definierade som en kapacitet att utföra sina vanliga uppgifter utan att hindras av de omständigheter som vinterlandskapet eller ödemarkslandskapet innebär. Båda kategorierna är enorma hinder på vägen för en vanlig militär operation, där försörjningsförmågan är liten och glesheten är väldigt stor.
Det här påverkar logistiken. När de små vägarna täcks av snö och is försenas transporter av exempelvis ammunition och bränsle. Fordon går sönder oftare än normalt, och den långsamma förflyttningen innebär att mer bränsle krävs till fordonen och fler förnödenheter till soldaterna.
Ödemarken innebär samtidigt stora avstånd mellan logistiskt viktiga platser.
– Försörjningskedjorna blir väldigt mycket längre, vilket kräver mer resurser och blir mer sårbart, säger John Welsh.
Flera kriterier måste uppfyllas
För att bedöma om ett förband klarar de krav som vinter- och ödemarkslandskapet ställer, har rapportens författare utgått från tre kriterier. Antingen är förbandet i fredstid grupperat på Nordkalotten eller i ett liknande område, eller så har det regelbundet deltagit i övningar där. Dessutom får det inte finnas något som tyder på att förbandet saknar förmåga att verka i miljön.
John Welsh har sammanställt en uppskattning av ländernas militära förmåga att verka på Nordkalotten. En av slutsatserna är att Finland och Norge tillsammans har omkring sju brigader som bedöms klara av att operera i området. Om man dessutom lägger till en svensk brigad, motsvarar det ungefär två divisioner.
Det kan jämföras med Rysslands kapacitet i regionen, som bedöms omfatta fyra brigader med inriktning på arktisk strid – ett tydligt underläge för den ryska sidan. Samtidigt är det, enligt rapporten, orealistiskt att alla finska förband skulle kunna grupperas till Nordkalotten vid en eventuell konflikt.
Underlag för krigsspel
Men även med bara två finska förband tillgängliga skulle styrkeförhållandet mot Ryssland kunna bli jämnt, innan andra västländer anslutit till området. Här finns dock en stor osäkerhet.
– I och med att det varierar så mycket mellan länderna hur mycket de publicerar om sina försvarsmakter och enskilda förband så är det i vissa fall nödvändigt att utgå från data kring hela försvarsmakten och räkna sig bakåt, säger John Welsh..
Tanken är att rapporten ska kunna ligga som underlag till krigsspel.
– Det är nytt för Sverige att operera på Nordkalotten som helhet, och det skiljer sig från att operera i norra Sverige. En annan osäkerhet är utvecklingen i krigföring överlag. Man kan fråga sig vilka tendenser i krigföringen i Ukraina som är tillämpliga på Nordkalotten och vilka av dessa som kan förstärkas där, säger John Welsh.
Linser har odlats på Kanarieöarna i nära 2 000 år. Det visar den första genetiska studien av arkeologiska linser från regionen. I takt med klimatförändringarna kan de tåliga baljväxterna bli viktiga för framtidens odlingar, menar forskarna.
För över tusen år sedan förvarade ursprungsbefolkningen på Gran Canaria sin skörd i sädessilos som de grävde ut från den vulkaniska berggrunden. De svårtillgängliga magasinen höll fröna svala och torra. Förhållandena var så bra att dna som bevarats i växtdelarna klarat sig fram till vår tid.
I en ny studie har forskare analyserat linser – med dna som delvis bevarats– som hittats i dessa sädessilos. Genom att jämföra det arkeologiska dna:t med moderna linser som odlas på Kanarieöarna, i Spanien och i Marocko, har forskarna kunnat spåra hur linserna och odlingen förändrats över tid.
Kommer från Nordafrika
Kanarieöarna befolkades av människor från Nordafrika över tusen år innan europeiska sjöfarare anlände på 1300-talet. Äldre europeiska källor beskriver jordbruket hos den ursprungliga befolkningen, men nämner inget om linser.
Den nya studien visar dock att linsodling har en mycket lång historia på öarna. Forskarnas genetiska analyser visar att dagens linser till stor del härstammar från frön som fördes dit från Nordafrika redan på 200-talet.
– Man har alltså odlat samma sorts linser i nästan 2000 år på Kanarieöarna. Det är intressant, särskilt med tanke på att ursprungsbefolkningen decimerades kraftigt när européerna tog över öarna. Men de nya bosättarna verkar ha tagit över ursprungsbefolkningens grödor och fortsatt odla dem, säger Jenny Hagenblad, biträdande professor vid Linköpings universitet, i ett pressmeddelande.
Studien är en av de första där mycket gammalt dna från baljväxter analyserats. På bilden ses de arkeologiska linserna. Bild: Jacob Morales
Del av kulinarisk berättelse
Att linserna överlevt så länge kan bero på att de var väl anpassade till det lokala klimatet, enligt forskarna. De lyfter också fram att kvinnor kan ha haft en nyckelroll i att bevara odlingskunskapen – särskilt i köksträdgårdar.
– Vi ser också i vår studie att på olika öar odlas olika typer av linser – även öar där man tidigare har trott att linser inte odlats. Det är viktigt att bevara linser från olika öar, eftersom den genetiska mångfalden kan visa sig bli värdefull för framtidens jordbruk, säger Jonathan Santana, forskare vid Las Palmas de Gran Canarias universitet.
Att ursprungliga linssorter bevarats så länge är mer än kul kuriosa, menar forskarna. Intresset för Kanarieöarnas kulturarv växer och många vill laga mat med rötter i öarnas historia. De gamla linserna har nu blivit en del av den berättelsen.
Kan bli intressanta för växtförädling
Forskarna upptäckte också att dagens spanska linser bär dna-spår från sorter på Lanzarote.
– Våra resultat pekar mot att linserna från Lanzarote inte bara har bidragit med sitt namn utan även med gener till spanska linser. Med de klimatförändringar som nu sker kan kanariska linser, som är anpassade till odling under torra och varma förhållanden, vara av stort intresse för framtida växtförädling, säger Jacob Morales, forskare vid Las Palmas de Gran Canarias universitet.
Trots att Sverige inte upplevt krig i modern tid är svenskars försvarsvilja högre än i många andra europeiska länder. Vad får människor att vilja försvara sitt land? En ny studie visar att en känsla av nationell samhörighet och stolthet över den svenska kulturen stärker viljan, medan etnisk nationalism inte gör det.
Efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 blev frågan om människors vilja att försvara sitt land aktuell på nytt. För små och medelstora stater, som bygger sitt försvar på breda samhällsinsatser, är försvarsviljan en förutsättning för att ett totalförsvar ska fungera.
Forskare vid Försvarshögskolan och Uppsala universitet har genom en enkätstudie undersökt 2 022 svenska medborgare och 1 953 danska medborgare för att se vad som ligger bakom människors vilja att försvara sitt land.
Resultatet visar att sambandet mellan nationell identitet och försvarsvilja är mer komplext än tidigare forskning har antytt.
– Tidigare har man oftast tittat på allmän nationell stolthet som en enskild faktor, men vår forskning visar att den nationella identiteten är mångdimensionell. Olika aspekter av nationell identitet kan dra åt olika håll när det gäller försvarsvilja, säger Ralph Sundberg, lektor i krigsvetenskap vid Försvarshögskolan, i ett pressmeddelande.
Konkreta upplevelser av stolthet ökar försvarsviljan
Studien visar att nationell anknytning, kulturell stolthet (till exempel över den svenska litteraturen), nationell chauvinism (det vill säga att man tycker Sverige är bättre än de flesta andra länder) och en kulturell eller medborgerlig syn på vad det innebär att vara svensk har en positiv effekt på försvarsviljan.
– Det handlar alltså inte bara om en vag känsla av stolthet, utan även om mer konkreta upplevelser av samhörighet, kulturella värden och synen på vad det innebär att vara en del av nationen, säger Ralph Sundberg.
– Man bör även tillägga att studien innefattar svenskar med invandrarbakgrund. Vi tittar inte specifikt på den här gruppen i denna studie, men i en efterföljande studie har människor med invandrarbakgrund högre försvarsvilja än infödda i vissa avseenden, fortsätter han.
Stark nationalism stärker inte alltid viljan
Studien visar också att sambanden inte är entydiga. En etnisk syn på nationstillhörighet, det vill säga att härkomst avgör om man uppfattas som en ”riktig” svensk, har ingen större effekt på försvarsviljan. Dessutom visar studien att okritisk patriotism har en negativ effekt.
– Våra resultat visar att personer med en ”mitt land, oavsett rätt eller fel”-attityd faktiskt har lägre försvarsvilja än andra. Det går emot den traditionella föreställningen om att stark nationalism alltid stärker viljan att försvara landet, säger Ralph Sundberg.
Det innebär att försvarsviljan inte enbart växer ur stark lojalitet med staten, utan snarare ur en kombination av känslomässig anknytning, kulturell stolthet och upplevd gemenskap.
Hög försvarsvilja i Sverige – ett unikt fall
Till skillnad från grannländerna Finland, Norge och Danmark har Sverige inte upplevt krig eller ockupation i modern tid. Ändå är försvarsviljan här högre än i många andra europeiska länder.
– Det gör Sverige till ett unikt fall. Vår forskning visar att det inte krävs en historisk erfarenhet av krig för att försvarsviljan ska vara stark. I stället ser vi att stolthet över landets demokrati, kultur och historia kan spela en avgörande roll, säger Ralph Sundberg.
I en tid då Sverige står inför stora förändringar inom säkerhets- och försvarspolitiken ger resultaten en viktig pusselbit till förståelsen av försvarsviljan som fenomen. Studien pekar på vikten av att fortsätta utforska hur olika aspekter av nationell identitet samspelar med försvarsviljan. Om vi får en nyanserad bild av varför människor är beredda att försvara sitt land kan förmågan att bygga ett robust totalförsvar stärkas.
För beslutsfattare och försvarsplanerare är resultaten särskilt relevanta.
– Om vi vill förstå försvarsvilja måste vi förstå de känslor och värderingar som människor knyter till sin nation. Det handlar inte bara om militär kapacitet eller hotbilder, utan också om hur människor uppfattar sin gemenskap och identitet, säger Ralph Sundberg.
Ett nytt digitalt test kan hjälpa läkare inom primärvården att tidigare och mer träffsäkert identifiera patienter med misstänkt Alzheimers sjukdom – och avgöra vilka som bör utredas vidare med blodprov. Det menar forskare vid Lunds universitet som utvecklat testet.
Alzheimers sjukdom är den vanligaste formen av demens. I takt med att nya behandlingar utvecklas för att bromsa sjukdomens förlopp blir både tidig och träffsäker diagnostik allt viktigare.
Men alla som söker vård för kognitiv svikt har inte nödvändigtvis Alzheimers sjukdom. Symptomen kan till exempel bero på depression, utmattning eller andra former av demens.
Underlättar för primärvården
Forskare vid Lunds universitet har nu konstruerat ett digitalt kognitivt test som kan användas i primärvården som ett första steg i utredningsprocessen.
– I primärvården finns inte resurser, varken tid eller specialistkunskapen, att på utförligt sätt utreda en eventuell Alzheimers sjukdom på samma sätt som vid specialiserade minneskliniker. Och det är här som ett digitalt kognitivt test kan göra störst skillnad, säger Oskar Hansson, professor i neurologi vid Lunds universitet, i ett pressmeddelande.
Avgör vilka som bör utredas vidare
Till skillnad från papper och penna-test som ofta används vid utredning av kognitiv nedsättning, ger ett digitalt test en mer precis bild, enligt forskarna. De har även inkluderat fler aspekter och nya variabler som inte kunnat mätas lika enkelt tidigare.
– Vårt nya digitala test ger en första objektiv bild, i ett tidigare stadium och med bättre precision, av vilka patienter som har kognitiv påverkan som tyder på Alzheimers sjukdom och som därför bör gå vidare med det blodprov som mäter nivån av fosforylerat tau och som med hög träffsäkerhet kan påvisa alzheimerpatologi i hjärnan, säger doktoranden Pontus Tideman vid forskargruppen Klinisk minnesforskning på Lunds universitet och psykolog vid Skånes universitetssjukhus.
Så går testet till
Patienten gör det digitala testet, BioCog, enskilt på en datorplatta. Testet mäter:
Minne – förmåga att lära in tio ord.
Kognitiv processhastighet och uppmärksamhet – hur snabbt eller långsamt information hanteras.
Orientering – till exempel kunna ange datum och år.
Fördröjd återgivning – att kunna återge information som tidigare lärts in.
Igenkänning – känna igen de tio ord som tidigare lärts in bland 30 ord.
Genom testet mäts aspekter och variabler som inte kunnat mätas lika lätt tidigare med papper och penna- test, exempelvis hur lång tid det tar för patienterna att leta bland orden eller hur snabbt de trycker på skärmen. Sammanvägningen av deltesterna ger ett resultat som med hög sannolikhet påvisar om patienten har en kognitiv nedsättning eller inte.
Lärare som ser men inte ingriper tappar snabbt elevernas förtroende. Det visar en studie bland grundskoleelever. Trygghet, rättvisa och tydliga konsekvenser lyfts fram som avgörande för en fungerande skolmiljö.
Forskare har intervjuat 133 elever i årskurs 4–9 i fokusgrupper för att undersöka deras upplevelser av skolpersonal. Studien fokuserar på begreppet professionellt seende – lärarnas förmåga att med stöd i vetenskap identifiera viktiga nyanser och samband i det dagliga arbetet.
– Vi tenderar att se det vi har kunskap om och ignorera annat. Att se som professionell handlar inte bara om att registrera det till synes uppenbara, utan också om att vara öppen för samband, nyanser och olika perspektiv, säger Silvia Edling, professor i didaktik vid Högskolan i Gävle, i ett pressmeddelande.
Närvaro viktig för eleverna
Studien visar att elever upplever trygghet när vuxna i skolan är närvarande, uppmärksamma och agerar vid mobbning, utanförskap och konflikter.
– Elevernas berättelser visar att trygghet inte handlar om fler kameror eller väktare, utan om vuxna som ser dem i vardagen, säger Silvia Edling.
Studien visar också att elever uppskattar vuxna som kombinerar omsorg med tydlighet. De beskrev frustration över situationer där personal är på plats, verkar titta men inte reagerar– eller fattar snabba, ensidiga beslut.
Inte döma för snabbt
Rättvisa, lyhördhet och förmågan att se hela bilden uppfattas också som viktigt av eleverna.
– Eleverna lyfte ett exempel då ett barn blev skadat på fotbollsplanen, och en lärare tog ställning utan att ha sett hela förloppet. Barnen upplevde att fel person fick skulden för det som hade hänt. Människor styrs av fördomar, men vi kan problematisera dem och bromsa in när vi inte är 100 procent säkra, säger Silvia Edling.
Konsekvenser för trygg miljö
En röd tråd i intervjuerna är betydelsen av konsekvenser. När personal inte agerar minskar snabbt elevernas förtroende.
– Blir det ingen konsekvens när barnen beter sig illa så förlorar de vuxna sin trovärdighet, och då är det svårt att skapa en trygg skolmiljö, säger Silvia Edling.
Om en växt får en skada kan den välja mellan att bilda nya rötter eller läka skadan. Ny forskning från SLU visar att det är tillgången på vatten som styr vilken väg växten tar – en upptäckt som kan förändra nuvarande metoder inom odling.
Växter kan justera sin tillväxt efter förändringar i omgivningen, som skugga eller torka, men en anpassning sker också när växten råkar ut för en skada.
När ett tomatblad slits loss och faller till marken kan det antingen bilda nya rötter eller utveckla vävnad som läker såret. Vad som avgör vilket av detta som sker har tidigare varit oklart. Men nu visar en studie från SLU att det är vattentillgången som avgör bladets öde.
Fukt gynnar rötter
En tidigare studie visade att ett avklippt blad kan bilda rötter om snittytan ligger mot ett underlag medan en kallus – en klump stamcellsliknande celler – bildas om den skadade delen är i luften. Nu visar alltså ny forskning att det är vattentillgången som styr växtens vägval. En blöt yta gynnar rotbildning medan torra förhållanden leder till kallus, sårläkningsvävnad.
Upptäckten baseras på studier av modellväxten backtrav, men samma mönster sågs även hos tomatplantor.
– Det här antyder att samma process kan ske i många växtarter, säger Anna van Wüllen, doktorand vid SLU, i ett pressmeddelande.
Till vänster ses ett avskuret blad som kommit i kontakt med vatten och bildat nya rötter. Till höger har ett blad snittytan i luften och då bildat kallus, sårläkningsvävnad. Bild: Abdul Kareem
Påverkar gener och och hormoner
Forskarna undersökte även vad som händer på molekylär nivå när en växt skadas. De såg att hundratals gener slås på eller stängs av beroende på vattentillgången. Samtidigt sker förändringar i hormoner, framför allt i tillväxthormonet auxin.
Vid god tillgång på vatten aktiverades gener kopplade till rotbildning snabbt efter skadan, medan torra förhållanden i stället triggade gener för kallusbildning. Det här visar att vattentillgången, via hormonella signaler, styr växtens svar direkt efter en skada.
Viktiga tillämpningar i de gröna näringarna
Forskarna vid SLU menar att klargörandet av vattentillgångens avgörande betydelse för rotbildning kan öppna för nya tillämpningar inom både jordbruk, trädgårdsodling och bioteknik.
– Vi tror att vårt arbete kan vara en milstolpe när det gäller utveckling av metoder för förökning av växtmaterial. Det kan handla om allt från vävnadsodling till luftavläggning, som innebär att man skapar nya rötter på en gren eller stam medan den fortfarande sitter fast på moderplantan, säger forskaren Abdul Kareem i pressmeddelandet.
AI har visat sig prestera i nivå med erfarna hudläkare när det gäller att bedöma aggressiviteten hos skivepitelcancer, en vanlig form av hudcancer. Det visar en studie där forskare tränade en AI-modell att göra bildanalyser.
Skivepitelcancer drabbar årligen över 10 000 svenskar. Det är den näst vanligaste formen av hudcancer i Sverige, efter basalcellscancer, och förekomsten ökar snabbt. Skivepitelcancer uppstår ofta i huvud-halsregionen eller på andra områden som utsatts för sol under många år.
– Cancerformen som utgår från den vanligaste celltypen i överhuden är starkt kopplad till ackumulerad uv-strålning över tid, och den uppstår på områden som varit solbelysta, ofta på hud som redan uppvisar tecken på solskador i form av skrovlighet, pigmentförändringar eller dålig elasticitet, säger Sam Polesie, hudläkare och docent i dermatologi och venerologi på Göteborgs universitet, i ett pressmeddelande.
Att diagnosticera skivepitelcancer är ofta okomplicerat, men utmaningen är att före operation bedöma hur aggressivt tumören växer. Vid mer aggressiv tumör behöver operation ske skyndsamt, och mer närliggande vävnad tas bort. Vid mindre aggressiv tumör kan snävare marginaler användas eller så kan enklare ingrepp vara tillräckliga.
AI-modell lika bra som läkare på att bedöma aggressiviteten
I många länder, inklusive Sverige, är det inte praxis att rutinmässigt utföra vävnadsprovtagning före kirurgi vid misstanke om skivepitelcancer. I stället genomförs operationen direkt, grundat på den kliniska misstanken om tumör.
Att operation utförs utan föregående provtagning förstärker behovet av alternativ till bedömning som inte kräver vävnadsprov, till exempel bildanalys med artificiell intelligens, AI.
Forskarna vid Göteborgs universitet tränade därför ett AI-system för bildanalys på 1 829 kliniska närbilder av bekräftad skivepitelcancer.
AI-modellens förmåga att skilja mellan tre nivåer av tumöraggressivitet testades sedan på 300 bilder och jämfördes med bedömningar från sju oberoende erfarna hudläkare.
Resultatet visar att AI-modellen presterade nästan identiskt med den samlade läkarkåren. Samtidigt var överensstämmelsen mellan de enskilda läkarbedömningarna måttlig, vilket visar på svårigheten i uppgiften.
Två egenskaper – sårig och plan yta – visade sig vara tydligt associerade med mer aggressivt växande tumörer. Tumörer som uppvisade dessa kännetecken hade en mer än dubbelt så hög sannolikhet att representera någon av de två högre nivåerna av aggressivitet.
AI bör användas där den tillför värde
Artificiell intelligens inom hudcancersjukvård har väckt stort intresse de senaste åren, men enligt Sam Polesie har det praktiska genomslaget i sjukvården hittills varit begränsat. Han tycker att det är viktigt att tydligt definiera användningsområden där forskningen kan skapa mervärden för svensk sjukvård.
– Vi ser att ett sådant tillämpningsområde kan vara just den preoperativa bedömning vid misstänkt hudcancer, där nyanserade beslut kan påverka beslutsfattande. Modellen vi tagit fram behöver vidareutvecklas och testas mer, men riktningen är tydlig – AI ska integreras där den faktiskt tillför värde i vårdens beslutsflöden.
Behöver inte bränna sig för att få skivepitelcancer
Skivepitelcancer utgår ifrån de celler, keratinocyter, som är vanligast i hudens yttersta lager. Cancern drabbar oftast ljushyade vuxna som tillbringat mycket tid i solen under livet.
Man behöver inte ha bränt sig för att få cancern, utan solljusets uv-strålning kan skada cellernas arvsmassa och orsaka förändringar som i sin tur kan leda till cancer. Även barn och unga bör skyddas från för mycket sol för att inte drabbas senare i livet.
Vanligaste symtomet är en upphöjd, skrovlig och sårig hudförändring på ansikte, hals, hjässa eller hands ovansida. Om sjukdomen upptäcks tidigt blir de flesta av med den efter behandling.
Elsparkcyklar har ofta pekats ut som farligare än elcyklar, men bilden förändras när fordonen jämförs på lika villkor. En studie från Chalmers visar nu att elcykelresor i städer har åtta gånger högre olycksrisk än resor med elsparkcykel, räknat per kilometer med hyrda fordon.
Elsparkcyklar har blivit ett vanligt transportmedel i städer – med stundtals intensiv medierapportering om olyckor. Men en ny studie från Chalmers, där forskarna analyserat olycksstatistik och vägt in flera faktorer, visar att elsparkcyklar inte nödvändigtvis är farligare än elcyklar eller vanliga cyklar.
Studien bygger på dataunderlag från resor med hyrda elsparkcyklar och elcyklar i sju europeiska städer: Gävle, Berlin, Düsseldorf, Cambridge, Kettering, Liverpool och Northampton.
Åtta gånger högre risk med elcykel
Forskarna analyserade totalt 686 olyckor med elsparkcyklister och 35 med elcyklister. Det höga antalet olyckor bland elsparkcyklar speglar att de användes betydligt mer. Men olycksrisken var ändå lägre för elsparkcyklar – oavsett om resultatet beräknades utifrån antalet resor, restiden eller reslängden mätt i avstånd.
– När vi räknade på reslängd visade det sig att elcyklister var åtta gånger mer benägna att råka ut för en olycka än elsparkcyklister. Det är ett resultat som överraskade oss, säger Marco Dozza, professor i trafiksäkerhet på Chalmers, i ett pressmeddelande.
Det är första gången forskare kunnat jämföra så kallad mikromobilitet detaljerat och rättvist mellan flera länder och städer. En avgörande faktor har varit användningen av GPS-data. Det har gjort det möjligt att mäta exponering – alltså hur mycket fordonen faktiskt används – med större precision än tidigare.
Alla fordon hade hyrts
Alla fordon i studien var hyrda och användes i stadskärnor. Enligt forskarna blir då jämförelsen mer rättvis än tidigare studier som undersökt risker.
– Tidigare studier har ofta jämfört äpplen med päron. De har klumpat ihop elcyklar med vanliga cyklar, och har inte tagit hänsyn till var, hur och i vilken omfattning fordonen används – eller om det rör sig om hyrda eller privatägda fordon. När vi tog hänsyn till alla dessa faktorer såg vi att elsparkcyklister faktiskt har en lägre olycksfrekvens än elcyklister, säger Marco Dozza.
Forskarna betonar dock att resultaten inte ska ses som ett definitivt bevis för att elsparkcyklar är säkrare än elcyklar. Det finns fortfarande osäkerhetsfaktorer, till exempel underrapportering av olyckor och skillnader i hur fordonen används.
Planering och val av fordon kan påverkas
– Men vi kan säga så mycket som att tidigare studier grovt har underskattat säkerheten hos elsparkcyklar i relation till elcyklar. Det kan i sin tur ha fått konsekvenser för hur städer reglerar och planerar mikromobilitet. I en del städer försöker man styra mikromobiliteten mot elcyklar, som anses vara bättre eftersom tidigare forskning har skapat föreställningen att all typ av cykling är säkrare än all typ av elsparkcykling, säger Marco Dozza och fortsätter:
– Nu när det visar sig att det inte stämmer så kan beslutsfattare behöva tänka om. Detta kan också påverka konsumenternas beslut, om de hyr elcykel i stället för elsparkcykel för att de tror att det är säkrare.
Årets mätning av Kebnekaise sydtopp visar att den minskat med 1,5 meter jämfört med förra året. Det är sjunde året i rad som sydtoppen är lägre än nordtoppen.
Vid den årliga sommmarmätningen, som utförs av Tarfala forskningsstation vid Stockholms universitet, uppmättes Kebnekaises sydtopp till 2088,4 meter över havet. Detta motsvarar en minskning med 1,5 meter jämfört med motsvarande tidpunkt föregående år.
Kebnekaises nordtopp, som är isfri och har en fast höjd på 2096,8 meter, är nu 8,4 meter högre. Det bekräftar ännu en gång att nordtoppen är Sveriges högsta punkt sedan 2019.
Sydtoppen täcks av en toppglaciär vars höjd varierar beroende på hur mycket snö som ansamlas under vintern och hur mycket den smälter under sommaren. De årliga mätningarna görs i slutet av sommaren för att kunna fånga sydtoppens lägsta nivå innan snön börjar falla igen.
2024 smälte toppen med 3,1 meter
Under 2024, som var ett rekordvarmt år, smälte Kebnekaises sydtopp med 3,1 meter.
– Under 2024 minskade inte bara sydtoppen rejält, utan också Storglaciären, som ligger precis intill Tarfala forskningsstation. Aldrig under de senaste 80 åren har massförlusterna på Storglaciären varit så stora som 2024. Men i år, under löpande sommarsäsong, såg vi inga tecken på att Storglaciären var på väg mot ännu ett nytt rekordminus, och därför hoppades vi att även avsmältningen på sydtoppen skulle vara lägre än 2024, säger Nina Kirchner, professor i glaciologi, i ett pressmeddelande.
Massbalansen* för Sveriges referensglaciärer, där Storglaciären i Tarfala ingår, ska mätas nu i slutet av sommaren.
– Även om glaciärernas massbalans, som kan liknas med ett ekonomiskt bokslut, förväntas visa mindre förluster än 2024, kommer det ändå att bli ännu ett år där glaciärerna går minus.
*Massbalansberäkningar för en glaciär kan jämföras med ett bankkonto där inkomster (snö som tillkommer på glaciären under vintern och så småningom blir till glaciäris) och förluster (snö och glaciäris som smälter under sommaren) räknas ihop för att antingen ge en positiv balans (glaciären växer eftersom inkomster är större än förluster) eller en negativ balans (glaciären krymper eftersom inkomster är mindre än förluster).
Svenska konsumenter är positiva till nya grödor framtagna genom korsningar, visar en undersökning. Resultatet förvånade forskarna eftersom de går tvärt emot uppfattningen att konsumenter är skeptiska till växtförädling.
Tidigare studier från flera länder har visat att konsumenter ofta är negativa till användning av genetisk modifiering i växtförädlingen*, något som lätt kan ge uppfattningen att människor är negativa till växtförädling generellt.
Så visade det sig dock inte vara bland svenska konsumenter när forskare från Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) undersökte saken.
– Fler svenska konsumenter än vi väntade oss är positiva till att använda korsningar mellan moderna och traditionella sorters grödor för att förbättra produkternas kvalitet, säger Eva Johansson, professor vid Sveriges lantbruksuniversitet, i ett pressmeddelande.
*växtförädling innebär att växters dna förändras utifrån människans behov
Många såg korsningar som positiva för slutprodukten
Studien bygger på en enkät där 999 personer fick frågor om hur de ser på korsningar mellan gamla och nya vetesorter. I enkäten fick deltagarna exempelvis ange hur dåligt/bra, obekvämt/bekvämt, negativt/positivt, inte gott/gott, ohälsosamt/hälsosamt, oanvändbart/användbart, farligt/säkert, icke önskvärt/önskvärt det verkar vara för dem att äta spannmål som utvecklats genom korsningar.
Historiska sädesslag kopplas ofta till naturlighet, hantverk, nostalgi och genuinitet, vilket gör dem attraktiva för vissa konsumenter. Att använda modern växtförädling på gamla sorter skulle kunna uppfattas som motsägelsefullt. Men deltagarna tyckte tvärtom att sådana korsningar tillför positiva egenskaper till slutprodukten. 88 procent av de som svarade på enkäten rankade minst en av 13 listade växtegenskaper som relevant.
– Det visar att korsningar mellan moderna och gamla sorter inte är ett så kontroversiellt tillvägagångssätt bland konsumenterna som man kanske skulle kunna tro, säger Eva Johansson.
Motvilja vanligare bland kvinnor och vid lägre utbildningsnivå
57 procent av dem som svarade på enkäten kände till att det fanns både äldre och moderna sorter av spannmål, och den kunskapen ökade med stigande ålder och utbildning.
– I undersökningen kunde vi se att stark motvilja mot växtförädling, ibland beskriven som en form av neofobi, alltså rädsla för det nya, var vanligare bland kvinnor och ökade med sjunkande utbildningsnivå, säger Eva Johansson.
Resultatet visar också att människor i hög grad förknippar växtförädling med högre skördar, motståndskraft mot växtsjukdomar och mildrade effekter av klimatförändringar.
Betydligt färre associerade växtförädling till egenskaper som smak, arom, näringsinnehåll och hälsa.
– Vi identifierade bara en mindre grupp konsumenter som kopplade sensoriska och hälsomässiga fördelar till växtförädling, säger Eva Johansson.
Genom forskning och växtförädling går det att kombinera de moderna sorternas höga avkastning, vilket bidrar till livsmedelssäkerhet, med de äldre sorternas gastronomiska och hälsofrämjande kvaliteter. SLU:s studie visar att konsumenternas inställning inte verkar vara ett hinder för detta.
Modernt vete ger större skördar
Vete står för cirka 30 procent av kalorierna och proteinerna i människans kost och bidrar med viktiga vitaminer och mineraler.
Till skillnad från modernt vete har de gamla sorterna utvecklats genom traditionella urval, utan inblandning av växtförädlingsmetoder baserade på genetiska data. Äldre vetesorter har stor variation i smak och näringsinnehåll, men ger lägre skördar. Under 1900-talet tog den moderna växtförädlingen fart och lantbrukare övergick till att odla nya sorter med hög avkastning på skörden.
Gamla sorter odlas i dag endast som nischgrödor men intresset för dem har ökat på senare år.
Människor rörde sig långt över Europa redan under bronsåldern. Det visar analyser av kvarlevor från mäktiga gravar i Seddin i norra Tyskland. Studien tyder på att flera av de begravda inte kom från trakten – de kan ha vuxit upp i Skandinavien och tillhört en samhällelig elit.
Seddin i norra Tyskland har flera lämningar från bronsåldern. Mest känd är Kungsgraven som upptäcktes runt år 1900.
Nu har forskare för första gången gjort bioarkeologiska undersökningar av mänskliga kvarlevor från området. Genom att analysera ben i innerörat som bevarar kemiska spår från uppväxten – en så kallad strontiumprofil – kunde de se att flera av de begravda personerna tycks ha vuxit upp någon annanstans.
– Vi har nu kunnat fylla en kunskapslucka om bronsåldersbefolkningen i norra Tyskland, genom att undersöka gravarna i Seddin. Resultaten visar att dessa individer hade ett främmande ursprung. Men eftersom de mänskliga kvarlevorna vi undersökt kommer från monumentala gravhögar, representerar de inte hela befolkningen utan bara eliten, säger arkeologiprofessor Kristian Kristiansen vid Göteborg universitet i ett pressmeddelande.
Kan ha vuxit upp i Skandinavien
Enligt forskarna tyder studiens resultat på att Seddin var ett viktigt centrum för internationella kontakter mellan 900- och 700-talen före vår tideräkning.
– Det återspeglas i det faktum att de flesta begravda individer uppvisar en icke-lokal, främmande strontiumsignatur, säger forskningsledaren Anja Frank vid University of Hamburg.
De kemiska spåren som bevarats i skeletten pekar på att personerna i gravarna kan ha vuxit upp i södra Skandinavien, Centraleuropa och möjligen i norra Italien.
– Detta stämmer väl överens med de arkeologiska fynd som visar på en intensifierad handel mellan dessa regioner, fortsätter Kristian Kristiansen.
Mäktig elit rörde sig över kontinenten
– Gravarna och gravgåvorna som studerats tidigare vittnar om att det funnits en mäktig elit i Seddinregionen med tillgång till långväga förbindelser över hela kontinenten, säger Serena Sabatini, arkeolog vid Göteborgs universitet.
Men att många av de bronsåldersmänniskor som begravts i Seddin också verkar ha vuxit upp i andra delar av Europa förvånar forskarna.
– De stora antalet individer som uppfostrats i avlägsna regioner var en överraskning och öppnar upp för nya idéer kring komplexiteten i bronsålderssamhällen, säger Serena Sabatini.
Grundämnet strontium – ett geografiskt fingeravtryck
Genom att mäta strontiumisotoper i innerörats ben – som bildas under barndomen och bevarar kemiska spår från mat och dryck som vi får i oss just under denna period av våra liv – kan man med stor sannolikhet avgöra om en person har vuxit upp i området där den är begravd.
Om strontiumvärdena i benet inte matchar den lokala miljön där personen är begravd, tyder det på att individen vuxit upp någon annanstans. Att exakt avgöra varifrån personen kom är svårare, eftersom flera områden kan ha liknande strontiumvärden. Därför kombinerade forskarna kemiska data med arkeologiska fynd för att snäva in ursprunget.
Forskarna analyserade kremerade kvarlevor från fem gravplatser i Seddinområdet, bland annat den berömda gravhögen ”Wickbold I” från 800-talet före vår tideräkning. Individerna tros ha tillhört det övre skiktet i samhället eftersom de begravts i pampiga gravhögar.
Tätt packade som gnistrande bikupor i rymden. Så ser de klotformiga stjärnhoparna av hundratusentals stjärnor ut. Deras ursprung har länge varit ett mysterium, men nu kan forskare för första gången avslöja hur de uråldriga och gåtfulla stjärnsystemen bildas.
Klotformiga stjärnhopar har varit kända sedan teleskopet uppfanns på 1600-talet. De finns runt de flesta galaxer och nästan 200 har hittats kring Vintergatan. Trots att den här typen av stjärnhopar verkar utgöra en naturlig del av galaxer har deras ursprung gäckat astronomer, och inga teorier har ännu kunnat förklara hur de bildas.
Men tack vare ett internationellt samarbete har forskare, bland annat från Lunds universitet, lyckats lösa gåtan.
Krock mellan galaxer
En ny studie som bygger på kosmologiska superdatorsimuleringar visar att dvärggalaxer – små och ljussvaga galaxer med förhållandevis få stjärnor – spelar en avgörande roll.
– När galaxer krockar med varandra blir det möjligt för gas mellan galaxerna att komprimeras och skapa de klotformiga stjärnhoparna. Galaxkrockar var mycket vanliga i det tidiga universum, och små galaxer är mycket vanligare än stora galaxer. Dessa två faktorer gör dvärggalaxer till rena fabriker för klotformiga stjärnhopar, säger Oscar Agertz, astronomiforskare vid Lunds universitet, i ett pressmeddelande.
Den här stjärnhopen har fått namnet M2 och ligger 37 000 ljusår från jorden. Bild: Nasa, Esa, STScl, A. Sarajedini, University of Florida.
Mörk materia inget problem
Ett huvudbry för forskarna har tidigare varit att klotformiga stjärnhopar tycks sakna mörk materia, som tros vara en stor del av universums massa. Hur gas kunnat samlas så tätt och bilda stjärnor i det tidiga universum utan hjälp av mörk materia har inte varit uppenbart.
Men nu visar astronomernas datormodeller att det här inte alls är ett problem.
– Klotformiga stjärnhopar bildas inte där den mörka materian är som tätast, i galaxens centrum. De kan nämligen bildas utanför galaxens centrum, och till och med långt utanför sin värdgalax när denna krockar med andra galaxer. Detta gör att stjärnbildande gas kan komprimeras till de höga densiteter som behövs, säger Oscar Agertz.
Ny typ av dvärggalax
Med hjälp av simuleringar och avancerade modeller har forskare kunnat följa hur dvärggalaxer bildats från Big Bang fram till idag. Forskarna har också upptäckt en ny typ av objekt – klotformiga stjärnhopsliknande dvärggalaxer. De har egenskaper som placerar dem mitt emellan vanliga stjärnhopar och dvärggalaxer. Dessa objekt kan ge nya ledtrådar om galaxernas utveckling och om förhållandena i universums tidiga historia.
– Bildandet av klotformiga stjärnhopar har varit ett mysterium i hundratals år, så att kunna lägga till ytterligare kontext kring hur de bildas är fantastiskt. Dessutom är det väldigt spännande att kunna hitta en helt ny klass av objekt i simuleringarna, särskilt eftersom vi redan har identifierat en handfull kandidater som existerar i Vintergatan, säger forskaren Ethan Taylor vid Surrey’s School of Mathematics and Physics som lett studien.
Nästan alla bröstcancerpatienter opereras i armhålan för att se om sjukdomen spridit sig till lymfkörtlarna. Men nu har forskare vid Lunds universitet utvecklat en AI-baserad metod som kan identifiera patienter med låg risk – och därmed minska behovet av ingrepp. Resultaten visar att över 40 procent av dagens operationer skulle kunna undvikas.
Vid en bröstcancerdiagnos görs ofta en mindre operation i armhålan för att undersöka om cancern spridit sig till lymfkörtlarna. Syftet är att bedöma prognos och välja rätt behandling. Ingreppet kan dock orsaka smärta, svullnad och känselbortfall.
Ungefär var femte patient med bröstcancer har spridning till armhålan. Hos övriga cirka 80 procent är lymfkörtlarna fria från cancer.
Skonsammare metoder utvecklas
Vid Lunds universitet pågår projektet NILS (Non-invasive lymph node staging) – ett flerårigt forskningsamarbete som undersöker hur artificiell intelligens kan användas för att förutsäga risken för metastaser.
– I dag görs ett separat ingrepp i armhålan, så kallad portvaktskörtelbiopsi, för att bedöma spridning till lymfkörtlar. Med NILS som utgångspunkt skulle vi i stället, utifrån patient- och tumördata, kunna göra en mer individbaserad riskbedömning redan före operationen, berättar Lisa Rydén, professor i kirurgi vid Lunds universitet och överläkare vid Skånes universitetssjukhus i ett pressmeddelande.
– Om risken är låg skulle en operation i armhålan, i dialog med patienten, kunna avstås. Om den är hög skulle vi planera för kirurgi. Det skulle vara ett steg mot mer personcentrerad vård där varje åtgärd har tydlig nytta för just den patienten, fortsätter hon.
AI tränas för att analysera bilder
I en studie har forskarna utvecklat en AI-modell för att analysera mammografibilder som tas rutinmässigt i samband med en bröstcancerdiagnos.
– I den aktuella studien har vårt fokus legat på att förutse risken för metastaser i armhålan, säger Lisa Rydén.
Bilder från mer än 1200 kvinnor i Skåne som fick en bröstcancerdiagnos och opererades mellan 2009 och 2017 användes. Gemensamt för deltagarna var att sjukdomen var i ett tidigt skede.
Söker ledtrådar i stort material
AI-modellen tränades att analysera hela mammografibilden, inte enbart tumörområdet. Genom att tolka bredare information kunde modellen beräkna risken för att cancern spridit sig.
– Först fick AI-modellen bland tiotusentals mammografibilder lära sig deras grundstruktur, som kanter, textur och former. Sedan tränades den att hitta särskilda ledtrådar till cancer, såsom tumörens gränser. Till sist fick den ett ”helhetstänk” genom att ta med annan viktig patientinformation, som ålder och tumörtyp, för att mer korrekt kunna förutsäga metastasrisken, säger Daqu Zhang, doktorand vid Naturvetenskapliga fakulteten, Lunds universitet.
40 procent kan slippa ingrepp
AI-modellen användes för att avgöra om lymfkörtlarna var fria från cancer. Resultaten visar att portvaktskörtelbiopsi hade kunnat undvikas i 41,7 procent av fallen.
– Den här studien pekar på att man genom att använda AI-modellen i stället för att operera alla patienter kan vi ringa in dessa drygt 40 procent av patienterna där man kan avstå från ingreppet, säger Lisa Rydén.
Hoppas på tidig riskbedömning
Sverige sticker ut internationellt med regelbunden allmän bröstscreening. Runt 67 procent av de svenska bröstcancerfallen upptäcks vid mammografiscreening hos kvinnor mellan 40 och 74 år.
Förhoppningen är att AI-modellen i framtiden ska kunna användas redan vid mammografiundersökningar för att bedöma risken för spridning till lymfkörtlar. Det skulle göra det möjligt att anpassa behandlingen direkt utifrån risken.
– I ett drömscenario skulle man kunna få mycket mer information om tumörstadium och prognos från de diagnostiska mammografibilderna. Vår artikel fokuserar på spridning till lymfkörtlarna, men i pågående internationella studier kan bildmönstret även förutse prognos, säger Lisa Rydén.
En köttproducent lanserar vegetariska köttbullar – hur blev det så? I en ny studie har forskare vid Uppsala universitet undersökt hur växtbaserade köttsubstitut kunde tåga in i matbutikerna, trots svagt politiskt stöd.
För 20 år sedan var vegetariska alternativ sällsynta i svenska matbutiker. I dag fyller vegetarisk korv, filéer och vegobullar hela hyllmeter. En ny studie från Uppsala universitet visar hur det här blev möjligt utan politisk styrning.
− I studien visar vi att omställning till mer hållbar mat kan drivas fram av företag, konsumenter och civilsamhälle, trots att det finns lite politiskt stöd – men att fokus då hamnar på vissa typer av livsmedelsprodukter och inte på andra, säger Thomas Lennerfors, professor i industriell teknik vid Uppsala universitet, i ett pressmeddelande.
Köttsubstitut hellre än linssoppa
Enligt forskarna har utvecklingen drivits av det som kallas praktisk legitimitet – att köttsubstituten haft tydliga fördelar för både konsumenter och producenter. De vegetariska alternativen har blivit accepterade eftersom de är enkla att laga, har ett rimligt pris och är lönsamma att tillverka.
Forskarna pekar samtidigt på att vissa av de här köttliknande alternativen har brister när det gäller näringsinnehåll. För många konsumenter skulle det både vara billigare och mer hälsosamt att laga vegetarisk mat från grunden – som till exempel en linsgryta – i stället för att välja en färdig vegoburgare med mycket dressing.
− Men det finns inget större fokus på att förändra matvanorna i den riktningen. I stället har tyngdpunkten legat på att introducera nya vegetariska köttlikande produkter riktade till folk som annars äter mycket kött, säger Helena Fornstedt, postdoktor vid Institutionen för samhällsbyggnad och industriell teknik vid Uppsala universitet.
Fyra händelser har drivit på förändringen
Studien bygger på intervjuer med 41 personer som på olika sätt arbetat med växtbaserad mat i Sverige. Forskarna har pratat med entreprenörer, produktutvecklare, kockar, bönder, forskare, inköpare, journalister och personer inom offentlig sektor. De har också gått igenom tidningsartiklar, rapporter och vetenskapliga studier.
Genom forskarnas intervjuer blir det tydligt hur en del företag ökat sitt engagemang för hållbar mat och alternativa proteinkällor efter att ha inspirerats av rapporter och dokumentärer som fått medial uppmärksamhet.
Forskarna pekar på fyra händelser som varit särskilt viktiga för utvecklingen:
1
2006 släpper FN rapporten Livestock’s Long Shadow som belyser köttproduktionens miljöpåverkan. Samma år får klimatfrågan ökad uppmärksamhet genom den amerikanske demokraten Al Gores dokumentär An Inconvenient Truth och den brittiska Stern-rapporten som visar att det blir dyrare att ignorera den globala uppvärmningen än att motverka den. Detta sätter fart på engagemanget i Sverige och många börjar arbeta för att minska köttkonsumtionen.
2
2012 börjar Livsmedelsverket inkludera hållbarhetsaspekter i sina vetenskapligt grundade näringsrekommendationer. Bland annat rekommenderas en konsumtion av högst 500 gram rött kött per vecka.
3
2015 lanseras Oumph i Sverige – den första växtbaserade produkten med en textur som påminner om kött. Lanseringen ökar intresset för köttsubstitut och lockar privata investerare. Samma år publiceras livsmedelsbranschens managementkonsulter MacLean en proteinskiftesrapport. Rapporten leder till en artikelserie i Svenska Dagbladet, vilket i sin tur ledder till att ”proteinskiftet” blir ett nyord 2016.
4
2016 antas en svensk livsmedelsstrategi. För första gången sedan EU-inträdet hamnar fokus åter på svensk matproduktion. Strategin innebär också att offentlig finansiering för forskning och innovation kring växtbaserad mat börjar bli mer tillgänglig.
Utvecklingen kan snabbas på
Studien visar att många små handlingar kan leda till systemförändring och att det går att skapa legitimitet för mer hållbar mat. Men forskarna menar att utvecklingen skulle kunna gå snabbare med ett tydligare politiskt engagemang.
– En mer drivande politik och tydligare myndighetsinsatser skulle kunna påskynda och styra utvecklingen på flera sätt. Det kan handla om rekommendationer från myndigheter, liknande Livsmedelsverkets kostråd, eller forskningsfinansiering som skapar bättre förutsättningar för goda och näringsrika produkter. Utvecklingen kan också främjas genom lagar, skatter och subventioner – till exempel köttskatt eller stöd till växtbaserade alternativ, säger Helena Fornstedt.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these cookies, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may have an effect on your browsing experience.
