Vårt moderna samhälle är beroende av metaller, som konstruktionsmaterial, elektriska ledare, för medicinsk utrustning, transportmedel och mycket annat. För vissa metaller, som koppar, har vi redan i dag brutit ungefär hälften av de kända reserverna ur jordskorpan. Potentialen för återvinning är därför enorm. Vissa metaller återvinns idag till viss del, medan andra – som de sällsynta jordartsmetallerna – inte återvinns alls.

– Stor kraft läggs ner på att prospektera och bryta metaller ur jordskorpan, medan vi låter de metaller som vi kanske redan har i handen, i mobiltelefonen, gå förlorade, exemplifierar Nils Johansson, doktorand på Avdelningen för industriell miljöteknik, Institutionen för ekonomisk och industriell utveckling, Linköpings universitet.

Detta beror på att metallåtervinningen helt enkelt inte är lönsam. Det kostar mer att ta tillvara metallerna än det värde de har på marknaden. Detta trots att halterna av metaller kan vara lika höga på en deponi eller under en stadskärna som där jungfrulig metall bryts ur berggrunden.

I en nyligen publicerad vetenskaplig artikel i tidskriften Resources Policy visar dock LiU-forskare, med Nils Johansson som huvudförfattare, att detta inte är någon naturlag. De ekonomiska förutsättningarna är istället skapade genom politiska beslut kring stöd, bidrag och skattereduktioner.

Några exempel: Medan återvinningsföretagen betalar 435 kronor per ton för de rester som behöver deponeras när metallen tagits till vara är gruvorna helt befriade från deponiskatt. Gruvsektorn har lägre koldioxidskatt och lägre energiskatt än återvinningssektorn och de statliga anslagen till gruvrelaterad forskning är avsevärt högre än till forskning kring återvinning. I Sverige finns dessutom ett mineralinformationskontor som hjälper prospekterare att hitta metaller i jordskorpan, någon motsvarande stödfunktion finns inte för återvinning.

– Man kan se detta som ett politiskt stöd till gruvsektorn som motsvarar över 30 miljarder kronor per år, medan återvinningssektorn endast stöds med några få miljoner i forskningsanslag. Även om man jämför per producerad ton metall så subventioneras gruvsektorn fundamentalt mycket högre än återvinningssektorn, säger Nils Johansson.

Detta trots att forskningen även visar att återvinningssektorn tycks skapa ett högre ekonomiskt värde för samhället per producerat ton än vad gruvsektorn gör.

Nils Johansson är kritiskt till dagens svenska mineralpolitik eftersom den leder till en utveckling som ökar skillnaderna, snarare än minskar dem.

– I den svenska mineralstrategin, det dokument som pekar ut Sveriges framtida metallpolitik, nämns visserligen att både återvinning och gruvdrift ska öka. Men trots att begreppet hållbarhet nämns över 40 gånger är i stort sett alla de direkta anslagen riktade till gruvsektorn, bland annat 3,5 miljarder kronor till infrastruktur, säger Nils Johansson.

Att det ser ut så här är naturligtvis en följd av både lång tradition och påverkan från en tung och för svensk ekonomi viktig industrisektor. Men LiU- forskarna hoppas att landets politiker nu ska få upp ögonen för hur den förda politiken slår.

– Gruvbrytning kommer att vara viktig även i fortsättningen, men det innebär inte att det behöver vara den politiskt prioriterade metoden för metallproduktion, i alla fall inte i ett land med höga miljöambitioner. Potentialen att återvinna metaller är stor, men arbetet försvåras och hålls tillbaka av den förda politiken, säger Nils Johansson.

– Människor med schizofreni och bipolär sjukdom både begår och drabbas av våld i betydligt högre utsträckning än normalbefolkningen. Det gör det viktigt att undersöka om olika typer av behandlingar för de här grupperna är kopplade just till våldsbrottslighet, säger Paul Lichtenstein, professor vid Karolinska Institutet och en av forskarna bakom studien.

Antipsykotiska läkemedel (clozapin och risperidon) och humörstabiliserande läkemedel (litium och karbamazepin) används vid en rad olika psykiatriska diagnoser, men förknippas oftast med behandling av schizofreni, bipolär sjukdom (manodepressivitet) och liknande, sjukdomar som drabbar ungefär 2 procent av befolkningen. Man vet sedan tidigare att personer som använder dessa läkemedel har minskad risk för återfall i sjukdom och upprepad sjukhusvård samt att förskrivningen ökar i många länder. Men fram till nu har det saknats bevis för att läkemedlen haft någon betydelse för patienternas förhållande till omvärlden, som till exempel minskad våldsbenägenhet.

I den aktuella studien har forskare från Karolinska Institutet och universitetet i Oxford, Storbritannien analyserat svenska registerdata avseende psykisk sjukdom och brottsdomar för över 80 000 patienter (40 937 män och 41 710 kvinnor) som fått antipsykotiska eller humörstabiliserande läkemedel förskrivna. Under den studerade fyraårsperioden 2006-2009 dömdes 6,5 procent (2657) av männen och 1,4 procent (604) av kvinnorna för våldsbrott. Jämfört med perioder då studiedeltagarna inte fick sin medicin minskade våldsbrotten med 45 procent för patienter som behandlades med antipsykotiska läkemedel och med 24 procent för patienter som fick humörstabiliserande behandling.

Det är vanligt att psykiskt sjuka patienter får en kombination av de två läkemedelstyperna. Men forskarna kunde inte hitta några belägg för att denna kombination leder till ytterligare minskad risk för våldsbrott. De konstaterar också att de aktuella läkemedlen ofta förskrevs för andra psykiska problem, så som depression och olika former av missbruk.

Forskningen har finansierats genom anslag från Vetenskapsrådet, FORTE, Kriminalvården och brittiska Wellcome Trust.

Publikation: “Antipsychotics, mood stabilisers, and risk of violent crime”, Seena Fazel, Johan Zetterqvist, Henrik Larsson, Niklas Långström, Paul Lichtenstein, The Lancet, online 8 May 2014.

Niklas Hansen vid Psykologiska institutionen vid Stockholms universitet har jämfört ett privat, ett bolagiserat och ett förvaltningsdrivet akutsjukhus. Enligt Hansen finns det fler likheter än olikheter mellan driftsformerna vad gäller personalens upplevda hälsa och resurser i arbetet rent generellt.

– Att verksamheterna liknar varandra är en följd av den nya offentliga styrning, New Public Management, som införts i den offentliga sektorn. Den syftar ju till att efterlikna den privata och marknadsstyrda organisationen, säger Niklas Hansen.

Avhandlingen visar dock att det finns skillnader i hälsa hos personalen. Nivåerna av utbrändhet hos sjuksköterskor var något högre i det privata sjukhuset jämfört med det förvaltningsdrivna. För uppkomsten av cynism respektive arbetstrivsel spelade upplevd arbetsbelastning, rollkonflikt och bristande målklarhet en större roll på det privata eller det bolagiserade sjukhuset. Att dessa arbetsvillkor hade en starkare koppling med cynism och arbetstrivsel skulle kunna ses som uttryck för skillnader i ledarskap, organisationskultur, incitamentssystem och personalens förväntningar i de olika driftsformerna, men är en fråga som behöver utforskas vidare.

– Vid privatisering blev dessutom vårdpersonalens förutsättningar för ett bra arbete mer standardiserat, där såväl grupper med goda förutsättningar fick det sämre, samtidigt som grupper med svaga förutsättningar fick det bättre. Dessutom ökade risken för den redan statussvaga yrkesgruppen undersköterskor att tillhöra den grupp med sämst förutsättningar för ett bra arbetsutförande, vilket i sig är en grogrund för ohälsa och sämre prestationer, säger Niklas Hansen.  

Studien bygger på enkätundersökningar som gick ut till samtlig personal på tre akutsjukhus i Stockholmsregionen med olika driftsformer (förvaltningsdrivet, bolagiserat och privatiserat) och som genomfördes 1998 och 2001/2002 och ingår i avhandlingen ”Arbetsvillkor i privat och offentlig sjukvård: Implikationer för personalens attityder och hälsa”.

Niklas Hansen disputerar den 9 maj kl.10.00 på psykologiska institutionen vid Stockholms universitet, David Magnussonsalen (U31), Frescati Hagväg 8.

Avhandlingen finns att ladda ner som pdf

– Kina har numera världens största grupp socialbidragstagare och socialt arbete är ett relativt nytt fenomen. Behovet av kunskap är stort, säger Björn Gustafsson, professor i socialt arbete.

Tillsammans med svenska kollegor vid institutionen för socialt arbete har Björn Gustafsson inlett ett samarbete med bland annat Fudan University i Shanghai. Institutionen skickar bland annat lärare till Fudan University i Shanghai och vice versa. Man har också haft workshops i socialt arbete på plats och det finns doktorander från Kina som studerar vid Göteborgs universitet.

– I Sverige har vi en lång tradition av socialt arbete och svensk socialvetenskaplig forskning har tillgång till stora forskningsregister kring hushållens situation. Det finns ett stort intresse från kinesernas sida att lära sig om våra välfärdssystem och vetenskapliga metoder, säger Björn Gustafsson.

Bakgrunden till Kinas förändrade samhällsbild är den ekonomiska utvecklingen mot marknadsekonomi, menar han. Såväl bostäder som företag har privatiserats och sedan millenniumskiftet har miljontals kineser blivit uppsagda från sina arbeten inom statligt ägda företag. Dessutom lämnar många kineser landsbygden för storstäderna, vilket innebär påfrestningar för landets sociala infrastruktur.

– Det är mot sådan bakgrund den snabba utbyggnaden av socialbidragssystemet, först i städerna och mer nyligen på landsbygden, skall ses, säger Björn Gustafsson.

När han kom till Kina i början av 1990-talet blev han en av de första västerländska forskare som analyserade statistik om inkomster och fattigdom i landet.

– Nu har många kinesiska forskare bidragit till den akademiska litteraturen och med policy-underlag, säger Björn Gustafsson och tillägger att fortsatt forskning kring inkomstfördelning och sociala villkor är nödvändig för att Kina ska kunna svara mot de nya behov av social välfärd som växer fram.

Kunskapsutbytet i socialt arbete mellan Göteborgs universitet och Fudan University, Shanghai, resulterade förra året i ett specialnummer av den kinesiska tidskriften China Journal of Social Work. Den 8 maj arrangerar därför institutionen för socialt arbete ett release-seminarium utifrån specialnumret, då artiklarna kommer att diskuteras.

Journalister är välkomna att delta på seminariet. Tid: 13:15-16:00 Plats: Rum K013, Pilgatan 19, Göteborg

– Det är mycket få som förstår hur central energifrågan varit för händelseutvecklingen, säger Stefan Hedlund, professor vid Centrum för Rysslandsstudier, Uppsala universitet.

Ända sedan Sovjetunionens kollaps har energifrågan varit en känslig och ständigt högaktuell fråga i relationerna mellan Ryssland och Ukraina. Det som ofta kallats ”rysk” gas som säljs till kunder i Europa har i själva verket varit gas från Centralasien, framför allt Turkmenistan, som transporteras via Ryssland och Ukraina.

Denna handel med gas har känntecknats av allvarlig korruption som har inverkat mycket negativt på Ukrainas statsbildning. Konflikter mellan Moskva och Kiev angående prissättningen av den gas som ska passera Ukraina från Ryssland har ibland lett till avbrott i leveranserna. Två gånger – 2006 och 2009 – har detta även drabbat kunder inom EU. När krisen i Ukraina nu eskalerar ökar hotet för ett nytt ”gaskrig”. Kiev har en stor skuld, motsvarande cirka 3.5 miljarder dollar, till det ryska storföretaget Gazprom, som man inte klarar att betala. Om företaget stänger gasflödet till Ukraina kommer det att drabba flera EU-stater.

– Rysslands energiminister har nyligen meddelat Ukraina att skulden måste betalas före den 16 maj, därefter måste de betala förskott för att få någon gas. Ukraina kommer inte att kunna betala den skulden. IMF lånar bara ut pengar om sönderfallet av landet inte fortsätter. Det ser definitivt inte ljust ut för Ukraina, och därmed inte heller för relationerna mellan Ryssland och väst, säger Stefan Hedlund.

Boktitel: Putin´s Energy Agenda

– Vård- och omsorgsorganisationer väljer ofta att använda stödjande grupperingar för att bättre och mer uthålligt jobba med utvecklingsarbete. Det finns en stor potential i detta. Problemet är att man inte tar tillräcklig hänsyn till att dessa stödjande grupperingar behöver kapacitet, mandat och förtroende för att kunna stödja, säger Elisabet Höög, doktorand vid institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, enheten för epidemiologi och global hälsa, Umeå universitet.

Utvecklingsarbete inom vård och omsorg sker ständigt och på många olika områden. Olika satsningar avlöser varandra och det ligger ett ansvar på medarbetare och beslutsfattare att hushålla med resurser, samtidigt som alla förväntas utföra sitt uppdrag på bästa sätt.

Enligt Elisabet Höög finns ingen universallösning för att bedriva utvecklingsarbete inom en så komplex miljö som vård och omsorg. Detta eftersom dessa verksamheter befinner sig i ständig förändring, i en lika föränderlig omvärld. Utvecklingsarbete inom vård och omsorg måste därför bedrivas följsamt, genom en ständig anpassning till rådande omständigheter och behov.

Elisabet Höög anser därför att det är bra att ge ansvar till särskilda grupper inom organisationen som får stödja utvecklingsarbetet. Det bidrar till att själva sättet att bedriva utvecklingsarbete blir någorlunda stabilt och hållbart, oavsett innehåll. Hon poängterar dock att förutsättningarna för utvecklingsarbetet behöver utvecklas.

– Vårdens och omsorgens organisationer arbetar hårt för att förbättra kvaliteten i verksamheterna, men uthållig utveckling är dock inte alltid så enkel och självklar att åstadkomma. Den kräver att människor förändrar och förändras, och innebär samtidigt en komplicerad balansgång mellan prioriteringar av resurser och kapacitet och förändringsvilja hos alla inblandade, säger Elisabet Höög.

I avhandlingen lyfter Elisabet Höög fram tre utmaningar som är extra viktiga för ett utvecklingsarbete ska fungera; Utmaningen att få människor med olika synsätt och erfarenheter att samverka, utmaningen att få grupper och organisationer att bygga gemensamma strategier och dra åt samma håll, samt utmaningen att i organisationerna ta fram användbar och aktuell information om utvecklingsbehov och att verkligen analysera och agera på den informationen.

– Ett hållbart utvecklingsarbete som är robust och klarar att fungera i ständig förändring kräver att vårdens och omsorgens organisationer försäkrar sig om att där finns kapacitet att hantera förändringsprocesser. Det handlar om att kunna väva samman människors möjligheter och begränsningar med det uppdrag de är satta att utföra, säger Elisabet Höög.

Avhandlingen: Navigera i ständig förändring – facilitering av utvecklingsarbete inom vård och omsorg. (Engelsk titel: Navigating continuous change – facilitation of development work in health care and social services).