Om alla blodkärl i människokroppen skulle sträckas ut skulle de räcka mer än två varv runt jorden. Det komplicerade blodsystemet förser varje cell i kroppen med näring och under den embryonala utvecklingen är det av avgörande betydelse att nya blodkärl utvecklas på rätt sätt.

I den aktuella studien har forskarna för första gången visat att enzymet glutaredoxin 2 spelar en viktig roll under utvecklingen av det kardiovaskulära systemet. Glutaredoxin 2 tillhör en enzymfamilj som förmedlar signaler inne i celler. I tidigare studier har samma forskare visat att glutaredoxin 2 är viktigt för nervcellers överlevnad under hjärnans embryonala utveckling.

För att minska användningen av möss i försöken, utförde forskarna de flesta experiment i zebrafiskar. Fiskarna var genetiskt modifierade så att blodsystemet lyste med en fluorescerande grön färg. Eftersom de unga zebrafiskarna är genomskinliga kunde forskarna följa tillväxten av de fluorescerande blodkärlen direkt i mikroskopet. När nivåerna av glutaredoxiner minskades växte blodkärlen slumpmässigt utan att bilda ett normalt blodsystem. Det visade sig att glutaredoxin 2 kontrollerar en molekylär strömbrytare i ett annat protein, sirtuin 1, och att denna enkla kemiska modifiering på en enskild aminosyra är kritisk för att blodsystemet ska kunna utvecklas normalt.

Den här kunskapen är inte enbart viktig för den generella förståelsen för hur vårt blodsystem utvecklas. Tillväxt av nya blodkärl, en process som kallas angiogenes, spelar också en viktig roll i många sjukdomar, bland annat cancer. Förmågan att stimulera angiogenes är ett kännetecken hos cancer, eftersom tumörer är beroende av kärlbildning för att kunna växa och metastasera.

– Förståelsen för hur blodkärl utvecklas och hur den här processen kan påverkas kan leda till nya sätt att bekämpa cancer i fortsättningen, säger försteförfattaren Lars Bräutigam, vid institutionen för medicinsk biokemi och biofysik vid Karolinska Institutet och knuten till Science for Life Laboratory (SciLifeLab) i Stockholm.

FAKTA
Arbetet har till största delen utförts vid institutionen för medicinsk biokemi och biofysik och institutionen för tumör- och cellbiologi vid Karolinska Institutet samt vid Heinrich Heine University Düsseldorf, Tyskland. Även forskare vid Linköpings universitet har deltagit i arbetet. Studien har finansierats med anslag från Karolinska Institutet, medicinska fakulteten vid Heinrich Heine University, Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, Cancerfonden och Vetenskapsrådet.

Studien publiceras i den vetenskapliga tidskriften PNAS. Publikation: ”Glutaredoxin regulates vascular development by reversible glutathionylation of sirtuin”, Lars Bräutigam, Lasse Dahl Ejby Jensen, Gereon Poschmann, Staffan Nyströma, Sarah Bannenberg, Kristian Dreij, Klaudia Lepka, Timour Prozorovsk, Sergio J. Montano, Orhan Aktas, Per Uhlén, Kai Stühler, Yihai Cao, ArneHolmgren, and Carsten Berndt, Proceedings of the National Academy of Sciences (PNAS), online 25-29 November 2013.
Tidskriftens webbplats

Retrovirus kan korsa artbarriärer och infektera nya värdorganismer, men kunskapen om deras evolutionära historia är begränsad. Eftersom retorvirus kan ge upphov till svåra sjukdomar är det angeläget att få veta mer om dem. Genom att kartlägga endogena retrovirus, retrovirus vars gener har blivit en del av värdorganismens arvsmassa, kan forskare vid Uppsala universitet nu ge en unik inblick i de evolutionära samspelen mellan retrovirus och deras värdorganismer.
Forskargruppens resultat publiceras nu i Proceedings of the National Academy of Sciences (PNAS).

Alla retrovirus, inklusive HIV hos människor, måste bli en del av värdcellens arvsmassa för att producera nya virus. När en könscell infekteras finns chansen att viruset nedärvs till värdorganismens avkomma och under miljontals år har retrovirus koloniserat ryggradsdjur och lämnat spår i arvsmassorna som endogena retrovirus (ERVs).

Med hjälp av storskaliga dataanalyser presenterar forskare i Patric Jerns forskargrupp vid Science for Life Laboratory, Institutionen för medicinsk biokemi och mikrobiologi vid Uppsala universitet, ny kunskap om retrovirusens mångfald och hittar bevis för en värdreservoar hos en grupp av retrovirus som visar frekventa byten av värdarter genom historien. Dataanalyserna identifierade nästan 90.000 ERVs från arvsmassorna hos 60 olika ryggradsdjur, vilket gör det möjligt för forskarna att kartlägga virusens utbredning, ursprung, och överföring mellan värdarter.

– Våra resultat tyder på att mångfalden hos nuvarande infektiösa retrovirus kan ha underskattats, vilket ökar möjligheten för att många ytterligare retrovirus kan komma att upptäckas hos ryggradsdjur, säger Alexander Hayward , huvudförfattare till den nya studien.

Forskarna finner bevis för frekventa byten av värdarter genom historien hos en grupp av retrovirus, och visar på att gnagare är en möjlig värdreservoar samt att råttor kan ha fungerat som medlare i spridning av retrovirus mellan olika däggdjur.

– Denna studie visar på potentialen hos arvsmassan som en betydelsefull resurs för att öka förståelsen av den långsiktiga samutvecklingen mellan retrovirus och värdorganismer, säger Patric Jern.

ERVs möjliggör ökad kunskap om evolution och frekvensen hos tidigare retroviral spridning för att bedöma framtida risker och begränsningar för horisontell överföring mellan olika värddjur. Detta är relevant med tanke på uppkomsten av betydande sjukdomar förknippade med retrovirusinfektion, såsom HIV som bytte värd till människor från apor.

Hayward A., Grabherr M. and Jern P. (2013) Broad-scale phylogenomics provides insights into retrovirus-host evolution. Proceedings of the National Academy of Sciences (USA),
För mer information kontakta följande forskare:

Hjärtats fyra olika klaffar fungerar som ventiler som hindrar blodet från att gå i fel riktning. En förträngning i den klaff där blodet passerar ut från hjärtat in i stora kroppspulsådern, så kallad aortastenos, är den vanligaste av klaffsjukdomarna hos äldre och ger bland annat ökande problem med andfåddhet vid ansträngning och försämrad ork. En klaffsjukdom som inte får behandling kan snabbt leda till hjärtsvikt.

I sin avhandling har Wenhong Ding, Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, jämfört två metoder för att byta ut aortaklaffen vid aortastenos. Wenhong Dings studier visar att både traditionell hjärtklaffkirurgi, där man öppnar bröstkorgen för att byta aortaklaff, så kallad öppen kirurgi och den nya metoden där man byter hjärtklaff med hjälp av kateterteknik, fungerar bra för att bevara funktionen i hjärtats vänstra kammare.

Efter öppen kirurgi sågs en återhämtning av vänsterkammarfunktionen hos majoriteten av patienterna med aortastenos. Wenhong Ding konstaterar dock att öppen kirurgi innebär ökad risk för de patienter som har komplikationsrisk. Dessutom innebär ingreppet en lång rehabilitering. Annan samtidig sjuklighet kan utgöra ytterligare utmaningar vid öppen kirurgi.
I en studie där Wenhong Ding jämförde två tekniker för att byta aortaklaff med hjälp av kateterteknik, antingen via ljumsken eller genom ett litet snitt i bröstkorgen, visade det sig att funktionen i vänster kammare under hjärtats vilofas förbättrades i båda grupperna under uppföljningsperioden, men mest i den grupp där behandlingen genomfördes med kateter via ljumsken.

Wenhong Ding konstaterar att både traditionell öppen kirurgi och behandling med hjälp av de båda katetermetoderna är effektiva vid behandling av patienter med aortastenos.

– Ett glädjande resultat i avhandlingen är att ålder i sig inte tycks påverka risken att avlida som en konsekvens av öppen kirurgi. Det är dock viktigt att patienterna identifieras tidigt i sjukdomsförloppet för att förhindra grav hjärtsvikt. Båda de undersökta katetermetoderna är effektiva, men den metod där man genomför ingreppet via ljumsken visar ett något bättre resultat, säger Wenhong Ding.

FAKTA
Wenhong Ding kommer från Kina. Hon är läkare och doktorand vid institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, Umeå universitet.

Den 28 november försvarar Wenhong Ding, sin avhandling med titeln: Överlevnad och funktionell återhämtning efter hjärtklaffsbyte hos patienter med svår aortastenos. (Engelsk titel: Survival and functional recovery following valve replacement in patients with severe aortic stenosis.) Opponent: Professor Eugenio Picano, Institute of Clinical Physiology, Pisa University, Italy. Huvudhandledare: Michael Henein.

Avhandlingen är publicerad digitalt.

Intresset för vad som bidrar till hälsa hos äldre ökar. En forskargrupp vid Umeå universitet har tidigare studerat fenomenet inre styrka och de fann bland annat att det innebär att känna en samhörighet med andra människor, att vara kreativ och flexibel i det dagliga livet, och samtidigt ha en fasthet i sin syn på livet och tro på sig själv och sina förmågor att påverka.

I sin avhandling har Kerstin Viglund, doktorand vid institutionen för omvårdnad, studerat inre styrka bland äldre. I en studie med över 6 000 deltagare från Sverige och Finland i åldersgrupperna 65, 70, 75 och 80 år skattade 65-åringarna sin inre styrka högst medan 80-åringarna skattade den lägst. Kvinnorna hade genomgående en något högre skattning av sin inre styrka än männen. Dessutom visade sig inre styrka vara en resurs för upplevelsen av hälsa hos äldre i samband med att de drabbas av sjukdom.

Bland de äldre förekom fem vanliga sjukdomstillstånd; stroke, diabetes, cancer, hjärtinfarkt och nedstämdhet. Det visade sig att inre styrka fungerade som en viktig faktor för upplevelsen av en god hälsa, trots att personerna drabbats av någon eller några av dessa sjukdomar.
I Kerstin Viglunds avhandling ingår också en studie där hon har gjort intervjuer med äldre personer som hade drabbats av en sjukdom, som även utlöste en kris i livet, samtidigt som de upplevde att de hade en hög inre styrka.

Familjen och nära vänner visade sig vara mycket viktigt och för några av deltagarna även tron på Gud. De äldre uttryckte också en tro på sig själv och sin vilja och förmåga att vara aktiv, både i det dagliga livet och relaterat till den vård och behandling de fått. Att komma igen och gå vidare med en positiv syn på livet var viktigt för dem.

– Att bli äldre innebär ofta att man får möta förändringar och svårigheter av olika slag. Därför kan det vara av värde att få en ökad medvetenhet om inre styrka som en resurs för att uppleva hälsa. En ökad medvetenhet är också viktig för hälso- och sjukvårdspersonalen för att bättre kunna identifiera var och när behovet av stöd är som störst och hitta olika sätt att främja och stärka den inre styrkan, säger Kerstin Viglund.

Hon nämner att några av sätten för vårdpersonal att främja den inre styrkan kan vara att underlätta för vårdtagaren att hålla kontakt med familj och vänner eller att skapa möjlighet att få berätta om minnen som är viktiga för honom eller henne. Det kan också vara att vara öppen och mottaglig för vårdtagarens egna önskningar och förslag kring vården som ges, och ha en tro på hans/hennes vilja och förmågor, istället för att som vårdare ”ta över”.

FAKTA
Kerstin Viglund är född och uppvuxen i Kiruna men bor sedan 1980-talet i Umeå. Hon har arbetat som sjuksköterska på kirurgkliniken, vid Norrlands universitetssjukhus i Umeå och är nu universitetsadjunkt och doktorand på institutionen för omvårdnad, Umeå universitet.

Den 29 november försvarar Kerstin Viglund, institutionen för omvårdnad, sin avhandling med titeln: Inre styrka bland äldre – en resurs för upplevelsen av hälsa, trots sjukdom och motgångar. (Engelsk titel: Inner strength among old people – a resource for experience of health, despite disease and adversities). Opponent: Gunilla Borglin, docent, Blekinge tekniska högskola, Sektionen för hälsa. Huvudhandledare: Gunilla Strandberg.

Avhandlingen är publicerad digitalt.

Benskörhet, osteoporos, är en av världens stora folksjukdomar, och världen över pågår en intensiv forskning för att ta reda på dess orsaker och för att kunna förebygga frakturer.

Forskare vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, kan nu i en omfattande studie visa att låga halter av vitamin B12 i blodet ökar risken för frakturer hos äldre män.

Den aktuella studien är en del av ett internationellt forskningsprojekt som initierats av National Institute of Health (NIH) i USA och som omfattar totalt 11 000 män.

Göteborgsforskarna har i sin del studerat 1 000 svenska män med en medelålder på 75 år, och genom olika metoder analyserat blodkoncentrationerna av B vitaminerna B12 och folat, vilka som finns naturligt i vår föda.

Resultaten visar att bland män som i början av studien hade låga B12-nivåer var risken att drabbas av en fraktur sex år senare högre än hos män med normala B12-nivåer. Hos den fjärdedel som låg lägst i B12 värde var risken ökad med ca 70 procent jämfört med övriga.

Riskökningen gäller framför allt frakturer i ländryggen, där riskökningen var upp mot 120 procent.

– Den ökade risken kvarstår även när vi tar hänsyn till andra riskfaktorer för benbrott, till exempel ålder, rökning, BMI, tidigare fraktur, fysisk aktivitet, D-vitaminhalten i blodet och intag av kalcium, säger Catharina Lewerin, forskare vid Sahlgrenska akademin.

Betyder detta att äldre män kan förebygga frakturer genom att äta mer vitamin B12?

– Det är inte vetenskapligt klarlagt men sådana studier pågår, bland annat i en stor holländsk studie där man behandlar äldre personer över 65 år med både vitamin B12, folsyra och vitamin D för att undersöka förekomsten av fraktur.

– I nuläget finns det inga skäl att äta mer vitamin B12, utan behandling ska bara ske vid konstaterad brist och i vissa fall för att förebygga brist. För den som vill stärka sitt skelett och förebygga frakturer är fysisk aktivitet 30 minuter per dag och rökstopp bra egenvård, säger Catharina Lewerin.

I den aktuella studien har forskarna använt en relativt ny metod kallad holotranscobalamin, som mäter den mängd vitamin som tas upp i cellerna vilket anses som ett känsligare test för B12 brist.

Artikeln Low holotranscobalamin and cobalamins predict incident fractures in elderly men; The MrOS Sweden publicerades online I Osteoporosis International den 16 oktober.

Länk till artikel

Matstrupscancer är en aggressiv cancer med en mycket dålig prognos. Omfattande kirurgisk behandling, där matstrupen avlägsnas, är den enda chansen till bot. Men bara omkring en fjärdedel av de patienter som diagnoseras med matstrupscancer opereras, då majoriteten har en för avancerad tumör eller är i för dåligt skick för att klara detta omfattande kirurgiska ingrepp. Hos patienter som opereras överlever endast runt 30 procent fem år efter operationen. Efter operationen upplever många patienter också allvarliga symtom som har en starkt negativ påverkan på deras livskvalitet och dagliga liv. Vanliga symtom som rapporteras är svårigheter med att svälja och äta, reflux (sura uppstötningar), smärta och trötthet.  

Symtomforskning i andra cancerformer tyder på att symtom som patienter upplever har en tendens att bilda symtomkluster och att sådana kluster kan kopplas till olika utfallsmått som livskvalitet och överlevnad, alltså användas som ett slags riskindikator. I den nu publicerade studien ingick 402 patienter som genomgått kirurgi för matstrupscancer i Sverige under åren 2001-2005.

Forskaren Anna Wikman och hennes kollegor vid Karolinska Institutet fann att symtomen som rapporterats av patienter sex månader efter kirurgi formade tre kluster: ett symtomkluster inkluderade symtom relaterade till trötthet och smärta, ett annat kluster inkluderade symtom relaterade till reflux och hosta, och det tredje klustret inkluderade symtom relaterade till ätsvårigheter. De patienter som upplevt symtomklustret reflux och hosta samt symtomklustret av ätsvårigheter hade en ökad risk att dö inom fem år än de patienter som inte rapporterade dessa symtomkluster.

– Detta är den första studien av symtomkluster i kirurgiskt behandlade matstrupscancerpatienter och det krävs ytterligare arbete för att bekräfta förekomsten av dessa kluster hos patientgruppen, men våra resultat tyder på att postoperativa symtom inte bör bedömas enskilt, säger Anna Wikman. Det verkar som att patienter som upplever vissa symptomkluster har en ökad risk för dödlighet, utöver påverkan av andra kända prognostiska faktorer. Det kan därför vara viktigt att ta itu med dessa symtomkluster i mötet med patienten.

Anna Wikman är hälsopsykolog och verksam som postdoktoral forskare vid institutionen för molekylär medicin och kirurgi, Karolinska Institutet. Forskningen har finansierats med anslag från Vetenskapsrådet, Cancerfonden och Cancerföreningen i Stockholm.

FAKTA
Studien publiceras online i vetenskapstidskriften Cancer. Publikation: “Presence of symptom clusters in surgically treated esophageal cancer patients – implications for survival”, Anna Wikman, Asif Johar, Pernilla Lagergren, Cancer, online 25 November 2013, DOI: 10.1002/cncr.28308.
Tidskriftens webbplats

I studien märkte forskarna in olika celltyper för att kunna studera vilka sorters celler som gav upphov till ny muskelvävnad hos salamandrar som blivit av med ett framben. Salamandrar är kända för att vara mästare på att återskapa tappade svansar och andra extremiteter, men även vävnad i exempelvis hjärta och hjärna. Forskarna jämförde två olika salamanderarter. Den traditionella synen är att den nya vävnaden bildas från en population av stamceller, som aktiveras när kroppsdelar skadas. Men i fallet med de två salamanderarterna visade sig att detta enbart stämde för den ena arten, trots att arterna är relativt närbesläktade med varandra.

– Vi visar att i en av salamanderarterna återskapas muskelvävnaden från specialiserade muskelceller, som dedifferentierar och glömmer bort vilken typ av celler de varit. Det är en intressant cellulär mekanism som gör att cellernas specialisering inte är stabil och nya stamceller produceras, till skillnad från den andra arten där de nya musklerna skapas från existerande stamceller, säger András Simon, docent vid institutionen för cell och molekylärbiologi, som ledde arbetet med studien vid Karolinska Institutet.

Hos salamanderarten med förmåga att dedifferentiera muskelceller avtar inte kapaciteten att återskapa, regenerera, vävnad med åldern. Forskarna menar att det kan vara kopplat till att de kan göra nya stamceller av muskelceller när det behövs. Även hos människor är muskeln regenerativ och skadade muskelfibrer repareras bra. Men till exempel hos patienter med muskeldystrofi, en grupp sjukdomar där musklerna successivt bryts ned, hinner kroppen efter ett tag inte med att reparera skadade muskelfibrer. Det kan bero på att med tiden minskar antalet funktionella muskelstamceller hos dessa patienter, så att stamcellerna inte längre räcker till. Fynden från salamandrarna kan ännu inte appliceras på människor, men kunskapen är viktig för att forskarna på sikt ska kunna förstå hur skadad eller förlorad vävnad återskapas.

– Det är viktigt att studera vad som händer i processen när muskelcellerna hos salamandrarna glömmer bort sin cellulära identitet och hur detta styrs. Det är även viktigt att undersöka varför deras förmåga att regenerera är oberoende av åldern och antalet gånger de behöver regenerera samma vävnad och kroppsdel, säger András Simon.

Studien har genomförts i samarbete med forskare vid Technische Universität Dresden och Max Planck Institute of Molecular Cell Biology and Genetics. Den har finansierats med anslag från bland annat Cancerfonden, Vetenskapsrådet, Europeiska forskningsrådet och Wenner-Gren Stiftelserna.

FAKTA
Publikation: “Fundamental differences in dedifferentiation  and stem cell recruitment during skeletal muscle regeneration in two salamander species”, Tatiana Sandoval-Guzmán, Heng Wang3, Shahryar Khattak, Maritta Schuez, Kathleen Roensch, Eugeniu Nacu, Akira Tazaki, Alberto Joven, Elly M. Tanaka, András Simon, Cell Stem Cell, online 21 November 2013.
Tidskriftens webbplats