Kungl. Vetenskapsakademien har beslutat utdela Nobelpriset i kemi 2013 till Martin Karplus, Université de Strasbourg, Frankrike och Harvard University, Cambridge, MA, USA Michael Levitt, Stanford University School of Medicine, Stanford, CA, USA och Arieh Warshel, University of Southern California,Los Angeles, CA, USA
”för utvecklandet av flerskalemodeller för komplexa kemiska system”
Kemiska reaktioner sker blixtsnabbt. Inom loppet av en bråkdels millisekund hoppar elektroner från en atomkärna till en annan. Klassisk kemi har svårt att hänga med i det tempot; det är i princip omöjligt att experimentellt kartlägga varje litet steg i ett kemiskt förlopp. Med hjälp av de metoder som nu belönas med Nobelpriset i kemi, låter forskare istället datorer åskådliggöra kemiska händelser, såsom avgasrening med katalysatorer eller fotosyntesen i gröna blad.
Martin Karplus, Michael Levitts och Arieh Warshels arbeten var banbrytande eftersom de lyckades få Newtons klassiska fysikaliska lagar att samarbeta med den fundamentalt annorlunda kvantfysiken. Tidigare hade kemister ställts inför valet att använda antingen eller. Den klassiska fysikens styrka var att beräkningarna var enkla och gick att använda för att modellera riktigt stora molekyler. Begränsningen var att de inte klarade av att simulera kemiska reaktioner. Den som ville följa ett förlopp, fick istället använda kvantfysiken. Men dessa beräkningar krävde en enorm datorkraft och gick därför bara att använda på små molekyler.
Årets Nobelpristagare i kemi tog det bästa av de två världarna och utarbetade metoder som nyttjar både klassisk fysik och kvantfysik. I en simulering av hur ett läkemedel kopplar till sitt målprotein i kroppen, låter en kemist numera datorn räkna med kvantfysik på de atomer i målproteinet som växelverkar med läkemedlet. Resten av det stora proteinet får datorn istället behandla med mindre krävande klassisk fysik.
Idag är datorn ett lika viktigt experimentellt verktyg för kemister som provröret. Simuleringar är så verklighetstrogna att de till och med kan förutspå utfallet av traditionella experiment.
Martin Karplus, amerikansk och österrikisk medborgare. Född 1930 (83 år) i Wien, Österrike. Fil.dr 1953 vid California Institute of Technology, CA, USA. Professeur Conventionné, Université de Strasbourg, Frankrike och Theodore William Richards Professor of Chemistry, emeritus, Harvard University, Cambridge, MA, USA.
Michael Levitt, amerikansk, brittisk och israelisk medborgare. Född 1947 (66 år) i Pretoria, Sydafrika. Fil.dr 1971 vid University of Cambridge, Storbritannien. Robert W. and Vivian K. Cahill Professor in Cancer Research, Stanford University School of Medicine, Stanford, CA, USA.
Arieh Warshel, amerikansk och israelisk medborgare. Född 1940 (72 år) i Kibbutz Sde-Nahum, Israel. Fil.dr 1969 vid Weizmann Institute of Science, Rehovot, Israel. Distinguished Professor, University of Southern California, Los Angeles, CA, USA.
Prissumma: 8 miljoner svenska kronor, delas lika mellan pristagarna.
Dopning är ett gissel för idrotten och ett återkommande samhällsproblem. De etiska diskussionerna kring dopning har i hittills kretsat kring om och när dopning kan rättfärdigas. De flesta resonemang utgår från idrottsutövarens individuella ansvar.
Ashkan Atry vid Centrum för forsknings- och bioetik (CRB) för i sin doktorsavhandling in en social dimension i dopningsdiskussionen. Runt individen finns ett socialt område med specifika normer, som kan vara både informella och outtalade, och som bidrar till den idrottsutövarens inställning till dopning. Genom att sätta dopning i ett bredare mellanmänskligt sammanhang, vill Ashkan Atry utvidga ansvaret till att omfatta även idrottsläkare, tränare, sponsorer och sportjournalister.
– Jag menar att det finns ett socialt samspel och ett sammanhang runt en utövare, en outtalad känslomässig kultur och uppsättning attityder. Detta kan leda till att en enskild individ uppfattar dopning som något acceptabelt och förväntat, som en del av den omgivande kulturen och sammanhanget. I dag begränsar vi ansvaret till individen, jag föreslår att vi vidgar ansvaret till att omfatta de grupper som finns runt om den enskilda idrottsutövaren, säger Ashkan Atry.
Länk till avhandlingen: Transforming the Doping Culture. Whose responsibility, what responsibility?
Mitt i julpysslet med tredjeklassarna uppstår en dispyt. En pojke har kallat en annan för bög. Men frågan är vem som gjort mest fel.
– Jag sa att jag älskade han, men jag har redan sagt förlåt för det, förklarar Andreas, den utpekade ”bögen”, för läraren.
Situationen beskrivs i avhandlingen om hur lärare och elever tillsammans handskas med normer kring ålder, genus och sexualitet i skolan.
– Pojkarna testar en norm, prövar vad som funkar, men det utmynnar i en situation där de till slut måste söka hjälp från vuxenvärlden för att veta vad som blev fel, säger författaren till avhandlingen, Jenny Bengtsson, vid institutionen för samhälls- och välfärdsstudier, Linköpings universitet.
Studien bygger på observationer och intervjuer och har genomförts i två klasser med elever i skolår 2 och 3.
– I lågstadieåldern befinner man sig i en mellanposition. Man är inte längre ett litet barn, men det är fortfarande långt till tonåren. Det finns många motstridiga förväntningar och spänningsfält som man måste kunna navigera mellan, säger Jenny Bengtsson.
Hon har särskilt intresserat sig för de gränsland där normerna krockar. Alla ”vet”, även barnen, att barn och sexualitet inte hör ihop, ändå är sexualitet ett ämne som barnen nästan dagligen berör av.
– De får hantera det på speciella sätt, för att upprätthålla en distans, ofta genom att använda ordet ”äckligt”. Men det är åldersrelaterat också. Att bilda familj och få barn ses som ”äckligt”, samtidigt som det är något eftersträvansvärt på lång sikt, säger Jenny Bengtsson.
Hon föreslår termen ”banal sexualitet” för att beskriva den sexualitet mellan två kön som framstår som ett självklart och kommande ideal, men som fortfarande är laddat ur en viss ålderssynvinkel.
Studien har utförts inom det VR-finansierade projektet Den självklara heteronormativiteten, skolan som plats för köns- och sexualitetskonstruktion.
Avhandlingen heter ”Jag sa att jag älskade han men jag har redan sagt förlåt för det. Ålder, genus och sexualitet i skolans tidigare år”.
Fotbollsspelare skadar sig inte när och hur som helst. Tvärtom följer skadefrekvensen ett tydligt mönster som styrs av hur olika matchhändelser påverkar spelarnas emotionella och fysiska tillstånd.
Det visar tre nya studier vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, som genomförts med stöd av internationella fotbollsförbundet FIFA.
Studierna, som bygger på skadestatistik från VM-turneringarna 2002, 2006 och 2010 och som publiceras i British Journal of Sports Medicine, visar att:
• Skadefrekvensen varierar beroende på om ett lag leder, håller på att förlora eller om det står oavgjort. Störst skaderisken har spelare i lag som leder.
–Delvis kan detta bero på att lag som håller på att förlora börjar spela mera aggressivt, säger Jaakko Ryynänen, doktorand vid Sahlgrenska akademin som medverkat i studien.
• Skaderisken varierar mellan olika positioner. Störst skadefrekvens har anfallare:
– En orsak kan vara att resultaten i en enskild match är mycket viktig i internationella turneringar. Detta kan accentuera anfallarnas roll och öka trycket på dem, säger Jaakko Ryynänen.
• Det finns ett direkt samband mellan antal frisparkar och antal skador per match. En match med fler frisparkar har högre skadefrekvens.
• Skadefrekvensen är förhöjd inom en femminutersperiod efter utdelning av gula och röda kort, skador och mål.
– En teori här är att spelarna förlorar koncentrationen efter betydelsefulla spelavbrott, vilket ökar skaderisken, säger Jaakko Ryynänen.
Ett överraskande fynd är att antalet skador per VM-match ökar om speluppehållet är längre mellan matcherna.
– Det låter motsägelsefullt att skaderisken ökar med längre återhämtningstid, men vår teori är att detta kan bero på att spelare mister fokus på matchspel då de har flera dagar ledigt. Kanske lag också spelar med högre intensitet när de fått vila flera dagar och har mera energi.
Enligt Jaakko Ryynänen är de aktuella studierna viktiga för att kunna arbeta skadeförebyggande.
– Vårt främsta syfte är att bidra med kunskap som kan förebygga skador. Att känna igen matchperioder då skadeincidensen är hög kan vara viktigt för preventiva åtgärder, till exempel att byta ut spelare som har risk för att slå upp en tidigare skada. Med tanke på att det finns över 260 miljoner fotbollsspelare runt om i världen skulle förebyggande åtgärder kunna hjälpa väldigt många.
Fortsatt forskning skulle också kunna leda till nya regler. Som ett exempel anger Jaakko Ryynänen införandet av temporära utvisningar av spelare för aggressivt beteende, som i ishockey.
– Det är något som de ledande organen för fotboll får överväga. Vi kommer från vårt håll att forska vidare för att hitta fler möjligheter till skadeprevention, och för att se om de slutsatser vi drar även gäller lägre nivåer av fotboll.
Länkar till artiklarna:
Foul play is associated with injury incidence: An epidemiological study of three FIFA World Cups (2002-2010) publiceras i British Journal of Sports Medicine den 15 oktober.
Increased risk of injury following red and yellow cards, injuries and goals in FIFA World Cups publiceras I British Journal of Sports Medicine den 15 oktober.
The effect of changes in the score on injury incidence during three FIFA World Cups publiceras i British Journal of Sports Medicine den 15 oktober.
Studien publicerad idag i Nature publishing groups nya ’open access’-tidskrift Scientific reports.
Tusentals blivande geologer från hela världen besöker den 58 miljoner år gamla vulkanen varje år. Ända sedan den moderna geologins uppkomst har det antagits att den slockande vulkanen på Ardnamurchan har haft tre olika succesiva magmakammare (vulkaniska center) från vilka hundratals smala bågformade basaltgångar har sitt ursprung. Dessa kallas med en geologisk term ”cone sheets”.
Basaltgångarna kan hittas över hela halvön. I en ny studie av forskare från universiteten i Uppsala, Quebec, Durham och St. Andrews utmanas konceptet med tre magmakammare. Forskarna har använt en 3D-modell för att visualisera vad som finns under markytan. Enligt deras nya modell hade Ardnamurchan bara en stor tefatsformad magmakammare.
Att studera slocknade vulkaner är ett sätt för geologer att förstå hur vulkaners insida ser ut och att få kunskap om de processer som pågår inuti aktiva vulkaner idag. Detta är anledningen till att brittiska geologer studerade slocknade vulkaner på västra Skottland och på östra Irland redan under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal. Genom deras studier av de eroderade vulkanerna lades grunden till den moderna vulkanologin.
Den slockande vulkanen på Ardnamurchan är särskilt känd eftersom många geologistudenter läser om den i sina läroböcker och besöker den för att lära sig hur en vulkan fungerar.
– Det kom lite som en överaskning att det fortfarande finns så mycket att lära av en vulkan som många geologer studerat under en lång tid, speciellt eftersom vi använde datat som Richey och Thomas samlade in 1930, vilket lade grunden till teorin om tre magmakammare, säger Steffi Burchardt, lektor i berggrundsgeologi vid Uppsala universitet.
– Modern mjukvara tillåter oss att visualisera fältmätningar i 3D vilket ger många nya möjligheter. Efter att vi projicerat hundratals basaltgångar i datormodellen kunde vi inte indentifiera tre från varandra skilda magmakammare. Istället framstår det som att basaltgångarna kommer från en enda stor magmakammare som ligger ungefär 1.5 kilometer under dagens markyta.
Magmakammaren under Ardnamurchan var upp till 6 km lång och har formen av ett tefat.
– Vi vet att de här typerna av magmakammare förekommer under de isländska vulkanerna och har hittats i berggrunden under Nordsjön. Den nya magmakammaren under Ardnamurchan är därför mycket mer realistisk med hänsyn till vad vi lärt oss av Ardnamurchan och andra utöda och aktiva vulkaner sedan Richey och Thomas tid, säger Valentin Troll, professor i petrologi vid Uppsala universitet.
Artikeln: Burchardt, S., Troll, V. R., Mathieu, L., Emeleus, H. C., Donaldson, C. H., 2013. Ardnamurchan 3D cone-sheet architecture explained by a single elongate magma chamber. Scientific Reports 2:2891. DOI 10.1038/srep02891.
– Det är viktigt att inte överbetona den här risken, eftersom orsaken inte är klarlagd. Riskökningen kan bero på ärftliga faktorer, brister i den glutenfria dieten, att den inflammation som celiakin orsakar finns kvar eller att hjärtsjukdomar helt enkelt upptäcks oftare hos just den gruppen.
Färre riskfaktorer
I en av avhandlingens delstudier konstateras att celiakipatienter, som haft hjärtinfarkt eller genomgått kranskärlsröntgen, har bättre kolesterolvärden, är smalare, har bättre pumpfunktion i hjärtat, mindre förträngningar i kranskärlen och röker i mindre utsträckning. Trots färre traditionella riskfaktorer för hjärtsjukdom, tycks ändå celiakipatienterna alltså visa högre risk för hjärtproblem.
– Det är oväntat, men den ökade risken ska inte överbetonas. Men eftersom hjärtsjukdom är vanlig och ofta allvarlig kan ny kunskap ge ökad förståelse och i förlängningen nya behandlingar och förebyggande insatser, säger Louise Emilsson.
Kroppen reagerar
Celiaki är en autoimmun sjukdom, det vill säga kroppens immunförsvar bidrar till sjukdomens uppkomst. Kroppen reagerar mot det gluten som finns i vete, korn och råg och detta leder till inflammation i tunntarmen som gör att tarmluddet förstörs.
Det var så sent som på 1950-talet, som orsaken till celiaki först kunde identifieras. Tidigare trodde man bland annat att problemen orsakades av stärkelse. Men under andra världskriget observerade den holländske läkaren Willem-Karel Dicke att barn med celiaki blev friskare när det var brist på vete men åter blev sjuka när allierade styrkor dumpade brödransoner.
Att tarmluddet försvinner leder till att tarmens förmåga att ta upp näring försämras. Det kan leda till en rad olika symptom, som diarré, buksmärta, blodbrist och trötthet, men en del patienter kan också vara i stort sett symptomfria. Trots att ungefär 30 procent av Sveriges befolkning har de genetiska förutsättningar som krävs för att få celiaki, är det enbart ungefär en procent som drabbas. Varför celiakin bryter ut hos så förhållandevis få vet man inte.
Andra studier visar att celiakipatienter har ökad risk för ett antal andra sjukdomar, som typ 1- diabetes, reumatoid artrit, sköldkörtelsjukdomar och benskörhet.
Text: Lars Westberg
I projektet ”Leva rättslöst: Odokumenterade migranter och medborgarskapets gränser”, som finansieras av Riksbankens Jubileumsfond, undersöker Heidi Moksnes hur papperslösa latinamerikanska arbetsmigranter uppfattar och bemöter sina brister på rättigheter. Hon studerar även om papperslösa ser sig som socialt och politiskt aktiva deltagare i det svenska samhället. En analys av hur arbetsmigranterna hanterar exkluderingen från medlemskapet i ett socialt kollektiv inkluderas även.
– Många papperslösa vill prata med mig för att vittna och berätta hur det är. Många har haft det värre här än som migranter i till exempel Costa Rica och Spanien. Det finns färre ingångar här än i andra länder. Samhället är väldigt stängt. Det finns täta skyddsmurar runt resurser. Det går inte ens att hyra en videofilm utan personnummer, säger Heidi Moksnes.
Det är svårt att komma in i samhället om du inte är en erkänd medlem. För att kunna vara delaktig i samhället krävs det exempelvis bankkonto, adress och personnummer. Papperlösa arbetsmigranter har inte ett svenskt personnummer. De får inte rösta. Arbetsgivare kan när som helst välja att bryta överenskommelser om lön och arbetstid utan att straffas. Odokumenterade arbetsmigranter har inte heller rätt till a-kassa eller sjukförsäkring. Heidi Moksnes berättar om de papperslösas reaktion när det gäller bristerna i rättigheter på arbetsmarknaden.
Projektet är en antropologisk studie vilket innebär att fältarbete är centralt. Heidi Moksnes har samtalat med papperslösa latinamerikanska arbetsmigranter i deras vardag. Hon har även gjort deltagande observationer under fackmöten och genomfört intervjuer med ett tiotal personer i åldrarna 20-50 år.
— De flesta personer jag har talat med har betonat att erfarenheten att befinna sig i denna rättslösa, sårbara och mycket utsatta situation har varit chockartad och svår. Speciellt att vara utsatt för arbetsgivarens godtyckliga agerande och att inte kunna göra något åt dennes brott mot avtal. Jag har fått höra om personer som har tagit livet av sig eller blivit galna av denna utsatthet, säger Heidi Moksnes.
Alla de latinamerikanska arbetsmigranter som Heidi Moksnes har träffat har själva någon gång haft en arbetsgivare som har ändrat lönerna och arbetstiderna till radikalt sämre villkor än de tidigare avtalade. Det gäller dock inte varje arbetsgivare. De papperslösa har haft olika arbetsgivare över tid. De som anställer behöver inte ange skäl till varför de ändrar arbetsvillkoren.
– En tjej upptäckte att arbetsgivaren betalade henne för fem timmars städning. Familjen hon arbetade hos betalade för sex timmar men extratimmen försvann direkt ner i arbetsgivarens ficka, berättar Heidi Moksnes.
De papperslösa arbetsmigranterna måste acceptera lägre lön, annars kan de inte få anställning. De konkurrerar genom att vara billiga och flexibla. Det finns en intressekonflikt mellan de svenska facken och de papperslösa. Facken vill stärka villkoren för att etablera kollektivavtal och skydda de reguljära arbetarna i Sverige. De vill inte att de papperslösa ska dumpa lönenivån.
Odokumenterade arbetsmigranter anser att fackens agerande är en orsak till att de är extremt utsatta för godtyckligheten hos arbetsgivare.
– Det finns för lite resurser att vända sig till på grund av fackens ovillighet att ta sig an detta som en reell fråga. Många papperslösa tycker inte att Centrum för Papperslösa i Stockholm som skapats av svenska fackföreningar jobbar på ett sätt som fungerar. Det är för mycket inriktat på de arbetsvillkor som gäller för reguljära anställda, exempelvis att du ska ha kontonummer. De har för lite anpassning till de papperslösa, säger Heidi Moksnes.
Trots denna kritik upplever ändå många odokumenterade arbetsmigranter att de har fått viss hjälp av facken med att påverka arbetsgivares nyckfullhet. Många latinamerikaner engagerar sig fackligt för att försöka påverka arbetssituationen speciellt i den gren av SAC-Syndikalisterna som var speciellt inriktad på papperslösa tills den stängdes tidigare i år. Orsaken till det fackliga intresset är att de inte kan gå med på vad som helst när det gäller arbetsvillkor. De måste försörja sig.
Det finns väldigt få skyddsnät för papperslösa i Sverige. Civilsamhället erbjuder mindre hjälp än i många länder, exempelvis i form av mat. Samtidigt saknas det inte helt engagemang i civilsamhället. Exempelvis arbetar Röda Korset och Svenska kyrkan för att de papperslösa ska få sina rättigheter tillgodosedda och en rad mindre grupper arbetar för att direkt stödja papperslösa, framförallt de som sökt asyl och fått avslag. Riksdagen har beslutat att papperslösa har rätt till akut sjukvård och att papperslösa barn har rätt att gå i svensk skola från och med den 1 juli 2013.
– På bara några år agerar fler ganska tydligt med att kritisera den rättslösa situationen som de papperslösa har och motsägelsen mot Sveriges erkännande av universiella rättigheter, säger Heidi Moksnes.
Text: Louise Kindblom
Kungl. Vetenskapsakademien har beslutat utdela Nobelpriset i fysik 2013 till François Englert, Université Libre de Bruxelles, Bryssel, Belgien och Peter W. Higgs, University of Edinburgh, Storbritannien.
”för den teoretiska upptäckten av en mekanism som bidrar till förståelsen av massans ursprung hos subatomära partiklar, och som nyligen, genom upptäckten av den förutsagda fundamentala partikeln, bekräftats av ATLAS- och CMS-experimenten vid CERN:s accelerator LHC”
Den i år prisbelönta teorin är en central del i fysikens standardmodell som beskriver hur världen är uppbyggd. Allting, från blommor och människor till stjärnor och planeter, består enligt standardmodellen av några få byggstenar, materiepartiklar. Dessa partiklar styrs av krafter som förmedlas av kraftpartiklar som ser till att allt fungerar som det ska.
Hela standardmodellen vilar på att det också finns en särskilt sorts partikel, higgspartikeln. Denna är en vibration av ett osynligt fält som fyller rymden. Till och med när universum verkar tömt på allt, finns fältet där. Utan det skulle vi inte finnas, för det är genom kontakten med fältet som partiklarna får sin massa. Den av Englert och Higgs föreslagna teorin beskriver hur detta går till.
Den 4 juli 2012 bekräftades teorin i och med upptäckten av en higgspartikel vid fysiklaboratoriet CERN. Dess partikelkolliderare, LHC (Large Hadron Collider), är troligen den största och mest komplicerade maskin som någonsin byggts av människor. Ur miljarder partikelkrockar i LHC lyckades två grupper, ATLAS och CMS, med cirka 3 000 forskare var, vaska fram higgspartikeln.
Även om det är ett storverk att finna higgspartikeln, den sista pusselbiten som fattades i standardmodellen, så är standardmodellen inte den sista biten i pusslet om hela universum. Ett av skälen är att vissa partiklar, neutriner, beskrivs i standardmodellen som masslösa, medan ny forskning pekar mot att de faktiskt har massa. Ett annat skäl är att modellen bara omfattar den synliga materien, vilken endast är en femtedel av all materia som finns i världsalltet. Att hitta den mystiska mörka materien är ett av målen för den fortsatta jakten på okända partiklar vid CERN.
François Englert, belgisk medborgare. Född 1932 (80 år) i Etterbeek, Belgien. Fil.dr 1959 vid Université Libre de Bruxelles, Bryssel, Belgien. Professor emeritus vid Université Libre de Bruxelles, Bryssel, Belgien.
Peter W. Higgs, brittisk medborgare. Född 1929 (84 år) i Newcastle upon Tyne, Storbritannien. Fil.dr 1954 vid King´s College, University of London, Storbritannien. Professor emeritus vid University of Edinburgh, Storbritannien.
Prissumma: 8 miljoner svenska kronor, delas lika mellan pristagarna.
Göteborgsstudien ger en djupare förståelse för hur en ny typ av läkemedel mot typ 2 diabetes fungerar i hjärnan.
Dessa läkemedel, härmar ett hormon, kallat GLP-1, som stimulerar insulinproduktionen.
– Det har varit känt i många år att substanser som liknar GLP-1 kan minska vår aptit och att patienter som tar dessa läkemedel i genomsnitt går ner tre kilo i kroppsvikt. Just nu görs faktiskt kliniska försök som undersöker om läkemedlen också kan användas mot fetma för personer som inte har diabetes, säger Karolina Skibicka, docent vid Sahlgrenska akademin och huvudförfattare till den nya studien.
Studien visar att de läkemedel som härmar GLP-1 stimulerar produktionen av de två hormonerna interleukin 1 och interleukin 6, som båda har viktiga uppgifter inom immunsystemet.
Produktionen av interleukin 1 och interleukin 6 ökar i områden i hjärnan som är viktiga för aptiten och kroppsvikten.
– Dessa två ämnen är nyckeln till de positiva effekterna av GLP – 1, eftersom GLP-1 inte längre kan undertrycka aptit eller kroppsvikt om interleukin 1 och interleukin 6 blockeras, säger professor John-Olov Jansson, som också är en av forskningsledarna bakom studien.
– Substanser som härmar GLP-1 finns i vanliga diabetesläkemedel som Byetta och Victoza, och det är glädjande att detta kan öka förståelsen för hur dessa läkemedel kan påverka hjärnan. Även om dessa läkemedel har funnits på marknaden i snart tio år har mekanismerna i hjärnan till stora delar varit okända, säger Karolina Skibicka.
Forskningen är grundläggande, och studierna har gjorts på råttor och möss. Upptäckten att hormonerna interleukin 1 och 6 även hjälper läkemedel att styra aptit och kroppsvikt kan i förlängningen leda till nya strategier och läkemedel för behandling av fetma.
Länk till artikeln i PNAS: ”Glucagon-like peptide 1 receptor induced suppression of food intake, and body weight is mediated by central IL-1 and IL-6” .
De två forskarna Lena Mårtensson, legitimerad arbetsterapeut, och Cecilia Pettersson, litteraturvetare, har djupintervjuat åtta kvinnor i arbetsför ålder som varit sjukskrivna mellan fyra och 36 månader om deras erfarenheter av läsning av skönlitteratur under tiden som sjukskriven.
– Läsning av skönlitteratur är en meningsfull aktivitet som de sjukskrivna själva tagit initiativ till och som stärkt deras förmåga att delta i vardagsaktiviteter, säger Lena Mårtensson.
Studien visar att läsningen relaterar till en yttre, konkret verklighet och till en inre, mer subjektivt levd erfarenhet. På det konkret planet bidrar läsningen till att få tillbaka kapaciteten och strukturen i vardagen. Utifrån den subjektiva erfarenheten bidrar läsningen av skönlitteratur till självkännedom och förståelse. Den utgör också ett eget utrymme för återhämtning.
Samtliga kvinnor i studien har haft läsning som ett stort intresse genom livet. Men många av dem uppger att de i början av sjukskrivningen inte orkade läsa alls eller bara läsa i mycket liten utsträckning.
– När de började läsa igen valde de flesta mer lättläst litteratur, som chick-lit och berättelser från personer som själva upplevt lidande och sjukdom. Allt eftersom de mådde bättre närmade de sig den typ av litteratur som de läst tidigare, säger Cecilia Pettersson.
Kvinnorna ger prov på en mängd olika sätt att läsa och tillgodogöra sig litteraturen under sjukskrivningen. Några läser främst berättelser som liknar deras egen situation och identifierar sig mycket med det de läser. Andra läser snarare för att glömma den sjukdomssituation de befinner sig mitt uppe i eller för att uppleva ett slags estetisk njutning.
– Vanligt är också att samma kvinna läser på alla dessa sätt fast vid olika tidpunkter under sjukskrivningen och upplever att detta påverkar hennes tillfrisknande i positiv riktning. Detta visar på den terapeutiska läsningens bredd samt faran i att försöka reglera denna typ av läsning alltför mycket, säger Cecilia Pettersson.
Studien visar också att läsningen har många dimensioner. Den relaterar till kvinnornas vilja, fysiska och psykiska förmåga, till relationer och till en stärkt självbild.
– Genom att fokusera på att läsa böcker kan sjukskrivna uppmuntras till att bli mer aktiva och delaktiga i rehabiliteringen, säger Lena Mårtensson.
Fakta om studien
Forskningsprojektet är ett tvärvetenskapligt samarbete mellan institutionen för neurovetenskap och fysiologi/arbetsterapi, och institutionen för litteratur, idéhistoria och religion. Genom att i intervjuerna kombinera ett aktivitetsvetenskapligt och ett litteraturvetenskapligt perspektiv har projektet lett till ny kunskap om betydelsen av skönlitterär läsning under sjukskrivningstiden, samt om de processer som är kopplade med läsning under tiden som sjukskriven.
Forskningsrönen publiceras nu i den ansedda vetenskapliga tidskriften PNAS, Proceedings of the National Academy of Sciences of the United States of America.
Cancerforskaren Mattias Belting och hans forskarkollegor har fokuserat sin forskning på hur cancerceller kommunicerar med kringliggande celler och hur det driver utvecklingen av elakartade tumörer. Den bakomliggande tanken är att genom att störa kommunikationen kan tumörutvecklingen hämmas. Målet för deras studier är de så kallade exosomerna, små virusliknande partiklar som fungerar som ”transportpaket” för genetiskt material och proteiner som skickas mellan celler.
Såväl forskargruppen i Lund, som andra, har på senare år visat att exosomer har en viktig funktion i tumörmiljön. Om produktionen av exosomer stängs ner direkt inne i cancercellen, hämmas tumörutvecklingen.
Men det är väldigt svårt att åstadkomma i en klinisk situation med patienter. Därför har en stor fråga inom forskningsfältet på senare tid varit själva vägen in i cellen. Hur tar sig exosomerna in i mottagarceller? Det är det vår upptäckt handlar om, säger Mattias Belting, forskargruppsledare och professor i klinisk onkologi vid Lunds universitet.
Lundaforskarnas upptäckt är exosomernas resa från avsändarcell till mottagarcell, hur mottagarcellen fångar upp och tar in exosomerna. De har också hittat ett sätt att blockera vägen för upptaget i mottagarcellen.
– När vi blockerar vägen in i cellen, blockerar vi också exosomernas funktionella effekter. Det gör att den upptagsvägen nu framstår som ett mycket intressant mål för framtida behandling av cancer, säger Mattias Belting.
I den aktuella studien visar lundaforskarna att det är heparansulfat-proteoglykaner, proteiner som med en eller flera långa sockerkedjor kopplade till sig, fungerar som mottagare av exosomerna och lotsar in dem i cellen. Det är proteoglykanernas sockerkedjor, heparansulfat, som fångar exosomerna vid cellens yta.
– Tidigare studier har visat att heparansulfat deltar vid cellers upptag av olika virustyper, såsom HIV och Herpesvirus. På så sätt liknar exosomernas upptagssätt spridningen av virussmitta, säger Helena Christianson, doktorand och förstefattare till studien.
Tidigare i år publicerade Mattias Belting och kollegor en artikel i PNAS som visade hur de lyckats isolera exosomer genom ett blodprov från hjärntumörpatienter. Analyserna tyder på att exosomernas innehåll på ett unikt vis återspeglar tumörens egenskaper.
– Forskningsfältet kring exosomer är oerhört spännande och relativt nytt. Det finns betydelsefulla utvecklingsmöjligheter för exosomer som biomarkörer och mål för behandling av olika cancersjukdomar allteftersom vi bygger ny kunskap, säger Mattias Belting.
Länk till artikeln i PNAS: ”Cancer cell exosomes depend on cell-surface heparan sulfate proteoglycans for their internalization and functional activity”.
Den som har sömnapné har andningsstopp under sömnen som varar mer än tio sekunder. Andningsuppehållet gör att syrehalten i blodet sjunker och att sömnkvaliteten blir sämre, vilket leder till trötthet under dagen.
Sömnapné är vanligt: minst fyra procent av alla män och två procent av alla kvinnor beräknas vara drabbade.
I den aktuella studien ingår drygt 1 700 sömnapnépatienter från Göteborgsområdet. När forskarna samkörde deras personuppgifter med polisrapporter från trafikolyckor i ett särskilt register som kallas STRADA kunde de se att patienterna, innan de visste att de hade sömnapné, varit med i betydligt fler trafikolyckor än de statistiskt borde ha varit.
– Det finns tydliga likheter mellan trötta bilförare och bilförare som druckit alkohol. Bilförare med obehandlad sömnapné har minst dubbelt så stor risk att hamna i en trafikolycka, och våra resultat tyder också på att olycksrisken ökar med åldern, säger Ludger Grote, docent vid Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet.
Personer med sömnapné över 65 år råkade ut för 3,6 gånger fler bilolyckor jämfört med andra bilister i samma ålder.
Studien pekar också på en lösning. Olycksrisken minskas effektivt om patienterna sover med en särskild näsmask minst fyra timmar varje natt.
Näsmasken är en etablerad behandling mot sömnapné och innebär att ett lätt luftflöde vidgar andningsvägarna under sömnen.
– Att diagnostisera och behandla fler patienter med sömnapné kan vara ett sätt att drastiskt minska antalet bilolyckor, säger Jan Hedner, adjungerad professor i lungmedicin vid Sahlgrenska akademin.
Studien är genomförd vid Centrum för sömn- och vakenhetsstörningar vid Sahlgrenska akademin, i samarbete med sömnkliniken på Sahlgrenska Universitetssjukhuset och forskare inom statistik på Chalmers.
Proteiner utför kemiska reaktioner i allt liv, från bakterier till växter och människor. Ofta är proteinet beroende av att binda metalljoner för att kunna utföra sin funktion, speciellt för komplicerad kemi, till exempel när växter producerar syre eller när vi använder syret för att omvandla energi till att driva de kemiska processerna i vår kropp.
– Naturen använder sig av ungefär ett dussin olika metaller som finns tillgängliga i cellen. En förutsättning för att rätt reaktion skall kunna utföras är att varje protein binder rätt metall. Vi har studerat hur proteiner kan välja bland dessa, säger Martin Högbom, professor vid institutionen för Biokemi och biofysik, Stockholms universitet.
Det är känt att vissa metaller föredrar att binda till olika kemiska grupper och att detta kan utnyttjas av proteiner för att binda rätt metall. Dock finns det andra metaller som man inte kan skilja åt på detta sätt, som till exempel järn och mangan. Det är metaller som bland annat används i cellen för att förbränna näringsämnen och av växter för att producera syre med hjälp av solljus. Detta är biokemiska processer som man gärna vill efterlikna industriellt, och då är en förståelse för de bakomliggande mekanismerna nödvändig.
Nytt sätt att se på metallselektivitet
För att studera hur proteiner kan skilja på dessa metaller använde forskarna ett modellprotein som i cellen binder mangan på ett ställe och järn på ett annat. I studien visar de att proteinet i sig själv inte bara kan skilja på metallerna som sådana, utan även använder deras inneboende kemiska egenskaper, när metallerna reagerar med syre, för att öka specificiteten.
– Det är ett nytt sätt att se på metallselektivitet hos proteiner och det skall bli superspännande att försöka bena ut exakt vilka egenskaper proteinet använder sig av för att åstadkomma detta, säger Martin Högbom.
Projektet är ett samarbete mellan forskare vid Stockholms universitet och Max Planck-institutet för kemisk energiomvandling i Tyskland.
Länk till artikeln i PNAS: ”Direct observation of structurally encoded metal discrimination and ether bond formation in a heterodinuclear metalloprotein”.
Ett växande antal organisationer blir alltmer beroende av informella sociala strukturer och individuellt beslutsfattande, som medel för att öka innovation och produktivitet. Det nystartade forskningsprojektet ”Omvärldsbevakning och affärsanalys: social IT i kunskapsintensiva företag” (CIBAS), kommer att undersöka hur tjänster och verktyg för omvärldsbevakning (Competitive Inteligence, CI) och affärsanalys (Business Analytics, BA) bör utformas för dessa alltmer socialt organiserade verksamheter. Detta inkluderar viktiga processer såsom informationssökning och spridning, att skapa och publicera innehåll, samt samverkan.
En utgångspunkt för CIBAS-projektet är ett antagande att nya sociala mjukvaruplattformar måste följa reglerna och utnyttja möjligheterna med webb 2.0-teknik. I synnerhet är det viktigt att analyslösningarna är enkla att använda för både normalanvändare och experter, och att de kan dra nytta av den stora mängden tillgänglig heterogen data som skapas av nya metoder.
I CIBAS-projektet ingår en framtidsanalysstudie baserad på intervjuer med industriföreträdare och forskare, en studie av interaktionsdesign som ska undersöka hur användningen av CIBA-verktyg avsedda för sociala företag kan förbättra befintliga lösningar, och en studie av informationsarkitektur som kommer att resultera i ett bibliotek av designmönster för informationsarkitektur för sociala företags analysverktyg.
Projektet startade i januari 2013, och går hösten 2013 in i en ny fas med aktiviteter som är öppna även för utomstående. Dessa aktiviteter inkluderar en serie seminarier och workshops i Stockholm och en blogg med såväl löpande information om projektet som intressanta nyheter och länkar inom CIBA och närstående akademisk fält, http://blogg.sh.se/cibas. Två konferenser planeras inom projektet till 2014 respektive 2015.
De deltagande företagen M-Brain, Comintelli och Glykol har tillsammans mer än 60 års erfarenhet av branschen och tillför ett internationellt nätverk av specialister till projektet. Företagen ger också projektet tillgång till lösningar i framkant för insamling och hantering av information för att maximera en kunskapsbank.
CIBAS-projektets blogg: http://blogg.sh.se/cibas
CIBAS-projektets blogg: http://blogg.sh.se/ciba.se
– Vi välkomnar ett framåtblickande projekt som kommer att erbjuda en fördjupad studie av frågor vilka redan påverkar många parter och blir allt viktigare. Stöd från KK-stiftelsen och de deltagande företagen återspeglar trovärdigheten hos våra forskare och möjliggör för Södertörns högskola att stärka sin position inom ett nytt och spännande forskningsområde, säger Minna Räsänen, prefekt för Institutionen för naturvetenskap, teknik och miljö vid Södertörns högskola.
– M-Brain glädjs åt att kunna bidra till ett aktivt kunskapsutbyte mellan ledande företag och forskare. Som kunskapsföretag så ser vi ett stort värde i att jobba nära högskolan som kan fungera som en kreativ mötesplats för aktörer från olika branscher och forskningsfält, säger Johan Hammarlund, projektledare, M-Brain.
M-Brain är en av Europas ledande aktörer inom omvärldsbevakning med kontor i sju länder. M-Brain bevakar och analyserar sociala och redaktionella medier på nätet samt traditionella tryckta medier och radio-och TV. De bygger innovativa tjänster och lösningar på global täckning, stark teknik och mänskligt intellekt med 300 analytiker världen över som ger intelligens och värde till kunderna genom att förse dem med insiktsfulla rapporter och analyser baserade på information på över 30 språk.
Comintelli® är en ledande leverantör av mjukvarulösningar för omvärldsbevakning och informationshantering, med lösningar för Knowledge Management och Competitive Intelligence. Comintellis uppdrag är att skapa ordning i informationskaos genom att filtrera information enligt användarens specifika behov. Företaget grundades 1999 och med stor branscherfarenhet fortsätter Comintelli att svara på kundernas behov och utveckla flexibla system som sparar både tid och pengar.
Glykol AB utvecklar konceptuella IT- och informationstjänster. Kunderna vill ha kunskap i en snabb takt och behöver ständig information med en hög grad av relevans. Glykols uppdrag är att leverera teknik och information till den lärande organisationen. De har gett strategiska fördelar till politiska partier, svenska regeringen och inflytelserika aktörer sedan 2002.
Medieteknik vid Södertörns högskola bedriver forskning inom samskapande mediesystem och CIBA-området som kommer att förstärkas ytterligare genom denna forskning och kontakterna med CIBA-företag. Avdelningen för medieteknik ansvarar för undervisning relaterad till CIBA i nätbaserade informationssystem, informationsarkitektur och andra medieteknikkurser. För närvarande stärker Avdelningen för medieteknik sin profil inom områdena CIBA, datajournalistik, informationsvisualisering och informationsarkitektur. Detta projekt är en viktig del av en sådan utbildnings- och forskningsutveckling.
Sammanfattning
Årets Nobelpris belönar viktiga upptäckter om hur cellens transportsystem är organiserat. Varje cell är en fabrik som producerar molekyler och skickar dem till olika platser i kroppen. Insulin exporteras exempelvis till blodet medan signalsubstanser levereras från en nervcell till en annan. Molekylerna transporteras i små paket som kallas vesiklar. De tre Nobelpristagarna har upptäckt hur dessa molekyler transporteras till rätt plats i cellen vid rätt tidpunkt.
Randy Schekman identifierade en grupp gener som agerar trafikledare för transporten av vesiklar. James Rothman upptäckte att vesiklarna levererar sin last på rätt plats genom att smälta samman med mottagarmembranet i en blixtlåsliknande mekanism. Thomas Südhof upptäckte hur signaler styr frisättningen av substanser från vesiklarna vid rätt tidpunkt.
Rothman, Schekman och Südhof har klarlagt det sofistikerade maskineri som styr transport och leverans av molekyler i cellen. Störningar i detta maskineri får grava konsekvenser och kan bidra till exempelvis diabetes samt sjukdomar i nerv- och immunsystemen.
Cellens egen godstrafik
I en stor och myllrande stad behövs ett välplanerat trafiksystem för att olika typer av transporter ska nå rätt destination vid rätt tidpunkt. Detsamma gäller cellerna i våra kroppar. I cellens organeller, dess arbetsstationer, produceras ständigt molekyler som förpackas i små bubbel-liknande paket, vesiklar, och skickas till olika destinationer. Vesiklarna kan smälta ihop med olika organeller och på så sätt förflytta substanser inne i cellen. De kan också smälta samman med cellens yttre membran, och frisätta till exempel signalsubstanser och hormoner. Grundläggande kroppsfunktioner som ämnesomsättning och nervsignalering är beroende av att vesikeltransporten fungerar felfritt – rätt leverans vid exakt rätt tidpunkt. Men hur vet vesiklarna vart de är på väg och när det är dags för dem att överlämna sin last?
Trafikstockning i cellen avslöjar genetiska kontrollmekanismer
Randy Schekman fängslades av cellens förmåga att sända molekyler till rätt destination och bestämde sig på 1970-talet för att studera transportmaskineriets genetiska reglering. I en systematisk kartläggning identifierade han defekta jästceller där transportmaskineriet inte fungerade. Vesiklarna hopade sig i vissa delar av cellen och situationen liknande en illa planerad kollektivtrafik. Schekman visade att orsaken till trafikkaoset var genetisk, och identifierade de muterade generna och de proteiner som de kodar för. Han kunde gruppera generna i tre olika kategorier som berörde olika aspekter av cellens transportsystem och lyckades därmed för första gången belysa det reglersystem som kontrollerar vesikeltrafiken i cellen.
Konsten att hitta rätt
James Rothman var också fascinerad av cellens transportsystem, och beslöt sig för att ta reda på hur vesiklar överlämnar sin last. När han under 1980- och 1990-talen studerade hur vesiklar transporteras i däggdjursceller upptäckte han att ett proteinkomplex gjorde det möjligt för vesiklar att smälta samman med andra membraner i cellen. När detta sker binder proteiner på vesikel och membran till varandra ungefär som de två halvorna av ett blixtlås. Det faktum att dessa proteiner binder till varandra i specifika kombinationer garanterar att vesikelns last levereras till rätt plats i cellen. Samma princip visade sig fungera också när en vesikel binder till cellens yttermembranen och släpper ut sitt innehåll ur cellen.
Det visade sig att några av de gener som Schekman upptäckt i jäst kodade för proteiner som motsvarade dem som Rothman upptäckt i däggdjur. Detta visar att vesikeltransportsystemet utvecklades tidigt under evolutionen. Sammantaget ledde deras upptäckter till en helt ny förståelse av cellens transportmaskineri.
Leverans på en given signal
Thomas Südhof var intresserad av hur hjärnans nervceller kommunicerar med varandra. Signalsubstanser frisätts från vesiklar som binder till cellens yttermembran via det slags proteiner som upptäckts av Rothman och Schekman. Men dessa vesiklar får bara tömma sitt innehåll när nervcellen ska signalera till sina grannar. Hur kan denna process styras med sådan precision? Det var känt att kalciumjoner är inblandade i processen och Südhof sökte efter kalciumkänsliga proteiner i nervcellerna. Han identifierade under 1990-talet ett maskineri av proteiner som reagerar på ett inflöde av kalcium och genast dirigerar närbelägna proteiner att binda vesiklarna till cellens yttermembran. Blixtlåset öppnas och signalsubstanserna frisätts. Südhofs upptäckter förklarade vesikeltransportens tidsmässiga precision och visade hur vesiklar kan leverera sin last på en given signal.
Vesikeltransport ger insikt i sjukdomsprocesser
De tre Nobelpristagarna har upptäckt en fundamental process i cellen. Deras upptäckter har förändrat vår förståelse av hur molekyler transporteras till rätt plats vid rätt tidpunkt, i cellen och ut ur den. Systemet arbetar enligt samma principer i så artskilda organismer som jäst och människa. Vesikeltrafik har en avgörande betydelse vid en lång rad fysiologiska processer, från signalering i hjärnan till frisättning av hormoner och cytokiner. Störningar i vesikeltrafiken förekommer vid en rad sjukdomar, till exempel vissa neurologiska och immunologiska sjukdomar och även diabetes. Utan denna intrikata organisation skulle cellen förfalla till ett tillstånd av kaos.
FAKTA OM NOBELPRISTAGARNA
James E. Rothman föddes 1950 i Haverhill, Massachusetts, USA. Han doktorerade vid Harvard Medical School 1976, arbetade som postdoktorsforskare vid Massachusetts Institute of Technology, och flyttade sedan till Stanford University i Kalifornien, där han påbörjade sin forskning om cellernas vesiklar. Rothman har också arbetat vid Princeton University samt vid Memorial Sloan-Kettering Cancer Institute och Columbia University i New York. Han är idag professor i cellbiologi vid Yale University i New Haven, Connecticut, USA.
Randy W. Schekman föddes 1948 i St Paul, Minnesota, USA, studerade vid University of California i Los Angeles och vid Stanford University, där han disputerade 1974. Hans handledare Arthur Kornberg (Nobelpris 1959) blev några år senare Rothmans chef. Schekman flyttade 1976 till University of California i Berkeley, där han idag är professor vid institutionen för molekylär- och cellbiologi. Schekman är också knuten till Howard Hughes Medical Institute.
Tomas C. Südhof föddes 1955 i Göttingen, Tyskland. Han studerade vid Georg-August-universitetet i Göttingen där han avlade läkarexamen 1982 och doktorerade i neurokemi samma år. Följande år flyttade han till University of Texas Southwestern Medical Center i Dallas, Texas, USA, som postdoktorsforskare hos Michael Brown och Joseph Goldstein (som delade 1985 års Nobelpris). Südhof knöts 1991 till Howard Hughes Medical Institute, och flyttade 2008 till Stanford University som professor i cell- och molekylärfysiologi.
Nyckelpublikationer:
Novick P, Schekman R: Secretion and cell-surface growth are blocked in a temperature-sensitive mutant of Saccharomyces cerevisiae. Proc Natl Acad Sci USA 1979; 76:1858-1862.
Balch WE, Dunphy WG, Braell WA, Rothman JE: Reconstitution of the transport of protein between successive compartments of the Golgi measured by the coupled incorporation of N-acetylglucosamine. Cell 1984; 39:405-416.
Kaiser CA, Schekman R: Distinct sets of SEC genes govern transport vesicle formation and fusion early in the secretory pathway. Cell 1990; 61:723-733.
Perin MS, Fried VA, Mignery GA, Jahn R, Südhof TC: Phospholipid binding by a synaptic vesicle protein homologous to the regulatory region of protein kinase C. Nature 1990; 345:260-263.
Sollner T, Whiteheart W, Brunner M, Erdjument-Bromage H, Geromanos S, Tempst P, Rothman JE: SNAP receptor implicated in vesicle targeting and fusion. Nature 1993; 362:318-324.
Hata Y, Slaughter CA, Südhof TC: Synaptic vesicle fusion complex contains unc-18 homologue bound to syntaxin. Nature 1993; 366:347-351.
Video:
Se tillkännagivandet via YouTube: http://www.youtube.com/watch?v=D_EPtQhtcmY (drygt 1 tim)
The CLOUD Chamber at the CERN Proton Synchrotron © 2009 CERN
Atmosfäriska aerosolpartiklar kyler klimatet genom att reflektera solljus och genom att bilda molndroppar som är fler i antal men mindre i storlek – vilket gör moln ljusare och förlänger deras livstid. Den ökade mängden aerosol i atmosfären som orsakas av mänskliga aktiviteter har till en stor del kompenserat för en stor del av den uppvärmning som orsakas av växthusgaser.Nuvarande beräkningar visar att ungefär hälften av alla molndroppar bildas på aerosolpartiklarna som producerades i atmosfären som nya partiklar via ”nukliering” – det vill säga en sammankoppling av små koncentrationer av atmosfäriska molekyler – i stället för att släppas ut direkt i atmosfären som färdiga partiklar.
Aminer som nuklieringsångor
Svavelsyra tros vara den viktigaste ångan som är ansvarig för nukliering.
– Det är känt sedan länge att svavelsyra är en viktig komponent i bildandet av nya partiklar i den lägre atmosfären. Dock är frågan vad som mer kan förstärka denna process. Först trodde vi det var ammoniak men det kan inte förklara nuklieringshastigheterna som observeras, säger Ilona Riipinen, docent vid Institutionen för tillämpad miljövetenskap och Bolincentret för klimatforskning, som är medförfattare till studien.
För att besvara denna fråga vände sig forskarna till aminer som är kända för att bilda starka kemiska bindningar med svavelsyra. Aminer är atmosfäriska ångor nära knutna till ammoniak och som främst härrör från djurhållning men även avges från haven, jorden och från biomassförbränning.
– Atmosfären är ett oxiderande medium som producerar syror i gasfas. Syror behöver baser, såsom aminer, för att stabiliseras. Det är teoretiskt förutsägbart att om aminer finns närvarande i tillräckligt stora mängder skulle de kunna stabilisera svavelsyra men det har inte tidigare verifierats experimentellt. Aminer kan också förklara varför nukliering ofta observeras i den lägre atmosfären, säger Ilona Riipinen.
CLOUD experimentet
För att testa denna hypotes experimentellt använde forskarna CLOUD (Cosmics Leaving Outdoor Droplets) kammare vid CERN:s Proton Synchrotron. CLOUD är utformad för att studera effekten av kosmisk strålning på aerosoler, molndropparna och ispartiklar under exakt kontrollerade förhållanden av temperatur, luftfuktighet och koncentration av nuklieringsångor. Med hjälp av de allra senaste av tillgängliga instrument som är anslutna till CLOUD, mätte forskarna bildningen av partiklar orsakade av svavelsyra och små koncentrationer av dimetylamin. Sedan, med hjälp av en pionstråle från CERN:s Proton Synchrotron, fann forskarna att den kosmiska strålningen från rymden som bombarderar atmosfären har försumbar påverkan på bildandet av dessa aerosolpartiklarna.
– Vi observerade nuklieringshastigheter som är många storleksordningar större än det vi tidigare observerat i laboratorium eller erhållit via teoretiska beräkningar. För första gången rapporterar vi nuklieringshastigheter under kontrollerade förhållanden som är av liknande storleksordning som de som observerats i atmosfären, säger Ilona Riipinen.
Att komma närmare till att förstå klimatet
I den första delen av den femte klimatrapporten som nyligen presenterades i Stockholm anser IPCC (Intergovernmental Panel on Climate Change) att den ökade mängden aerosol i atmosfären från mänskliga aktiviteter bidrar till den största osäkerheten i strålningsdriving av klimatet idag. I detta avseende, med tanke på deras senaste rön, är författarna övertygade om att ”osäkerheten är ännu större än man tidigare trott, eftersom extremt låga aminutsläpp ökar nukliering av svavelsyrapartiklar.” Detta innebär, enligt författarna, att naturliga och antropogena källor av aminer kan påverka klimatet.
– Klimatmodellerna i IPCC:s rapport inkluderar inte aminer eller deras effekter vilket är en källa till ökad osäkerhet. Nukliering är en viktig källa av aerosoler och därför är det viktigt att förstå de mekanismer som är inblandade så att vi rätt kan representera denna process i våra klimatmodeller, säger Ilona Riipinen.
Men Ilona Riipinen påpekar att resultaten inte bevisar att svavelsyran-aminer mekanismen är den enda nuklieringsmekanism i atmosfären.
– Aminer är verkligen relevant på platser där det finns tillräckligt många av dem, men det kan också finnas andra molekyler i andra typer av miljöer som deltar i nukliering, säger Ilona Riipinen.
