Dosen Waran (warfarin) en patient behöver varierar kraftigt från person till person, men det finns idag små möjligheter att i förväg kunna förutsäga vilken dos en patient behöver. Samtidigt är det viktigt att den hamnar rätt. Om dosen är för liten ökar risken för blodpropp och om den är för hög ökar risken för blödning.

De flesta som ordineras Waran är vuxna men läkemedlet ges också till barn som till exempel varit med om en hjärtoperation. Det är svårt att dosera läkemedlet rätt och liksom vuxna reagerar barn olika på behandlingen. Det har hittills inte funnits något datorprogram till stöd för Warandosering på barn.

I sin avhandling har apotekaren Anna-Karin Hamberg med kollegor utvecklat modeller för att så detaljerat som möjligt beskriva sambandet mellan given Warandos och PK-INR-värdet, som är det mått man använder sig av för att kontrollera blodets levringsförmåga. Modellerna är utvecklade på behandlingsinformation från nästan 1500 vuxna patienter och drygt 160 barn i åldern 0-18 år.

Utvärdering har visat att modellerna är bra på att beskriva sambandet mellan Warandos och PK-INR i både vuxna och barn, oavsett genotyp, ålder, eller kroppsvikt. Modellerna kan användas för att ta fram en individuellt anpassad dos vid insättning av Waran (a priori individualisering). Man kan även använda modellerna för att skräddarsy dosen efter påbörjad behandling med hjälp av så kallade Bayesianska metoder (a posteriori dosindividualisering). Man använder då modellen tillsammans med tidigare PK-INR-mätningar från den aktuella patienten för att förutsäga rätt dos.

Modellbaserad dosering kräver vanligtvis tillgång till specialiserade program. För att öka tillgängligheten och för att skapa ett mer användarvänligt alternativ, har modellerna överförts från ett specialiserat datorprogram till ett enkelt och lättillgängligt datorprogram. Programmet kan användas för individanpassad Waranbehandling i både vuxna och barn. För att beräkna en dos krävs att uppgifter om ålder, vikt, start- och mål-PK-INR matas in, samt information om genotyp om detta finns tillgängligt. Förutom att beräkna en lämplig Warandos för att uppnå ett givet mål-PK-INR, kan programmet användas till att beräkna PK-INR-värdet efter en given dosering.  

– Med programmet ges förbättrade möjligheter till individuellt anpassade doseringsrekommendationer, särskilt vid behandlingsstart där risken är som störst att hamna utanför målområdet, säger Anna-Karin Hamberg.

Användning av programmet för att beräkna lämplig dos kommer inte att ersätta PK-INR mätningar som ett viktigt hjälpmedel för identifiering av rätt dos för en enskild patient. Men programmet kan bidra till att i) minska antalet PK-INR mätningar och dos-ändringar som behövs för att uppnå en stabil Waranbehandling, ii) minska tiden fram till adekvat effekt, och iii) öka tiden med adekvat behandlingseffekt.

Ladda ner avhandlingen Pharmacometric Models for Individualsiation of Warfarin in Adults and Children.

Många patienter som fått långvarig smärta och funktionsnedsättning efter en whiplashskada har också ont i tuggmuskulaturen. Så många som 55 procent av individerna med långvarig WAD (Whiplash-Associated Disorders) hade smärta från käkarna i jämförelse med bara fem procent i en kontrollgrupp där ingen hade WAD.

I avhandlingens kliniska undersökning visade sig smärtan i käken komma från tuggmuskulaturen. Patienterna gjorde en uppskattning av när i tidförloppet efter whiplashskadan som smärtan uppkom och det visade sig vara efter många månader, i mediantal sex. De uppgav också att de vanligaste utlösande faktorerna för käksmärtan var stress och nacksmärta. Statistiska analyser visade att stress kan vara en förutsägande faktor för käksmärta.

– Mina resultat tyder på att smärtan i käkarna hos patienter med kroniska besvär efter en whiplashskada främst kan bero på anspänning och överbelastning av tuggmuskulaturen, som följd av värk och stress, säger Luciano Klobas.

Luciano Klobas undersökte också effekten bland individer med långvarig WAD, av två vanliga behandlingsformer för smärta från käkarna: käkrörelseträning och stabiliseringsskena.

Käkrörelseträning verkade inte vara en effektiv behandlingsmetod i patientgruppen men behandlingen med stabiliseringsskenan gav däremot goda resultat. Användning av en stabiliseringsskena i överkäken visade sig på kort sikt i de flesta fall leda till smärtfrihet i käkarna. Det mesta av effekten bibehölls också med tiden. Även patienter med huvudvärk i den främre delen av huvudet upplevde att deras smärta lindrades genom terapin med stabliseringsskenan.

Patienterna med kronisk whiplashskada jämfördes också på kort sikt med patienter som också hade värk i käkarna men som inte hade haft någon whiplashskada. Resultaten visade att båda grupperna fick lindrad smärta i samma omfattning/utsträckning, av behandlingen.

Avhandlingen pekar på att en undersökning av tuggmuskulaturen och käklederna och även en sondering av patientens upplevda stressnivå kan rekommenderas som del i den standardiserade screeningen av patienter med långvariga besvär efter en whiplashskada.

Patienter med symptom av smärta i käkarna kan rekommenderas behandling med denna typ av stabiliseringsskena. Även patienter med huvudvärk i främre delen av huvudet kan rekommenderas samma behandling.

Läs mer om avhandlingen och ladda ner den.

Resultaten av avhandlingen visar att produktionen av vitamin B1 (tiamin) hos Östersjöns planktonsamhällen påverkas av yttre miljöförhållanden som till exempel vattnets temperatur och näringsinnehåll. Eftersom det är dessa plankton som förser Östersjöns alla andra organismer med det livsviktiga vitaminet kan miljöförändringar därför leda till ett förändrat innehåll i hela näringsväven och till och med orsaka allvarliga bristsjukdomar hos vissa djur.

Brist på just tiamin har under de senaste decennierna rapporterats hos flera djurarter i Östersjön som till exempel lax och sjöfåglar. Mycket tyder nu på att dessa bristsjukdomar kan vara ett resultat av storskaliga förändringar hos Östersjöns planktonsamhällen.

– Alla djur behöver tiamin för att överleva, men eftersom de inte kan producera det själva är de helt beroende av det tiamin som produceras av växtplankton, säger Peter Sylvander, doktorand vid Stockholms universitet.

Resultaten visar att halten av tiamin i Östersjöns planktonsamhällen generellt sett är relativt höga men att halterna sjunker ju högre upp i näringsväven man tittar vilket kan förklara varför tiaminbrist hittils bara har setts hos djur längst upp i näringsväven.

– Att inga liknande resultat har rapporterats från andra områden kan vara ett tecken på att Östersjön som ekosystem är mer känsligt för vitaminbrist än andra hav. Kanske beror det på att djur och växter som lever här har ett större behov än på andra håll, säger Peter Sylvande.

Det är forskare vid Karolinska Institutet och Harvard som har tagit fram den nya metoden för att tillverka korta, enkelsträngade DNA-molekyler, så kallade oligonukleotider. Sådana DNA-fragment är ett grundläggande verktyg för forskare och spelar en central roll inom många forskningsområden. Många av de senaste årens framsteg inom genetisk och molekylärbiologisk forskning och utveckling, till exempel möjligheten att på kort tid läsa av en organisms kompletta arvsmassa, hade inte varit möjliga utan oligonukleotider.

Den nya metoden går att variera på flera sätt och kan lösa problem som i dag begränsar tillverkningen av DNA-fragment.

– Genom att utnyttja enzymatiska produktionsmetoder har vi skapat ett system som inte bara ger bättre kvalitet på de framställda oligonukleotiderna. utan även möjlighet att skala upp produktion med hjälp av bakterier och framställa stora mängder DNA-kopior på ett billigt sätt, säger Björn Högberg vid Swedish Medical Nanoscience Center, institutionen för neurovetenskap vid Karolinska Institutet, som har varit med och utvecklat metoden.

Bioproduktion, där bakterier används för att kopiera DNA-sekvensen, gör det möjligt att framställa stora mängder DNA-kopior på ett billigt sätt. Till skillnad från nuvarande metoder för att på syntetisk väg ta fram oligonukleotider, där antalet fel ökar ju längre sekvensen är, fungerar den aktuella metoden enligt forskarna bra även för långa oligonukleotider på flera hundra kvävebaser.

DNA-molekylerna kan först bildas som en lång sammanhängande sträng av enkelsträngat DNA, där den intressanta sekvensen upprepas flera gånger. Den långa strängen bildar små så kallade hårnålar, regioner av dubbelsträngat DNA där strängen viker ihop sig med sig själv. Dessa hårnålar kan sedan klippas i bitar av enzymer, en sorts molekylärbiologiska saxar som kapar DNA:t på särskilda platser. Flera olika oligonukleotider kan framställas samtidigt i en perfekt avvägd blandning, vilket kan vara viktigt om de ska kristalliseras eller användas terapeutiskt.

– I dag finns läkemedel baserade på oligonukleotider och det är mycket möjligt att vår metod kommer att kunna användas för att framställa renare och billigare sådana läkemedel i framtiden, säger Björn Högberg.

Forskningen har finansierats av anslag från Vetenskapsrådet samt Vinnova och Carl Bennet AB.

Publikation: “Enzymatic Production of Monoclonal Stoichiometric Single-Stranded DNA Oligonucleotides”, Cosimo Ducani, Corinna Kaul, Martin Moche,William M. Shih, and Björn Högberg, Nature Methods, online 2 June 2013.

Bilden: Cosimo Ducani och Björn Högberg i labbet på Karolinska Institutet.

Döpta till ”STRONgrid iPad Wide-Area Visualization App” respektive ”STRONgrid iPhone Wide-Area Visualization App” är namnen långt krångligare än själva användandet av dem är.

– Apparna befinner än så länge i en prototypfas. Den stora poängen är att mobilt kunna visualisera vad som händer i elnäten, att flytta ut övervakningen från kontrollrummet. Visst är de coola, säger Luigi Vanfretti, universitetslektor vid avdelningen för elektriska energisystem  vid KTH.

Han har tillsammans med KTH-forskarna Maxime Baudette och Muhammad Shoaib Almas samt norska statliga elnätsbolaget Statnett varit involverad i arbetet med att utveckla apparna och den bakomliggande mjukvaran. Det är emellertid Maxime Baudette som står bakom själva kodandet.

Luigi Vanfretti berättar att apparna idag visualiserar var och när elavbrott inträffar. Med mer utveckling och forskning skulle dock apparna även kunna användas för att göra en hälsoanalys på elnätet.

– Det skulle innebära ett omfattande arbete, något vi på KTH inte har resurser för idag. Men visst går det att göra. Så här långt är vi dock väldigt nöjda med att det överhuvudtaget går att visualisera hur elnätet mår i en Ipad eller en Iphone, säger Luigi Vanfretti.

En tänkbar utveckling är att lägga till olika larm beroende på vad som händer med elnätet. En annan är att glänta på dörren till elnätet för alla – företag så väl som slutkonsumenter. För tidigare har ju electricitet för de allra flesta varit något osynligt man kvitterar ut i elkontakten. Det har Luigi Vanfretti tillsammans med kollegorna ändrat på.

Det är nämligen med hjälp av så kallade Phasor Measurement Units (PMU:er) som sitter utplacerade i det nordiska elnätet som Luigi Vanfretti och de andra KTH-forskarna hämtar in informationen till apparna. Dessa PMU:er mäter bland annat frekvensen och kan därigenom se hur elnätet mår i både Sverige, Norge och Finland (som ingår i samma nät).

– Med korrekt dimensionerad infrastruktur och serverkapacitetet skulle vi kunna låta alla att via internet kunna ta del av den information som PMU:er genererar. Då skulle alla kunna använda sig av information om elnätet, säger Luigi Vanfretti.

Maxime Baudette håller med. Både han och Luigi Vanfretti är eniga om att apparna skulle vara användbara för gemene man. Till exempel skulle det gå att se hur omfattande ett elavbrott var och om den påverkar lokaltrafiken negativt och orsaka förseningar till och från jobbet. Kanske hjälpa pendlaren att välja en helt annan väg hem.

– Att placera ut fler PMU:er på elnätet skulle ge en mer detaljerad bild av vad som händer, och det krävs inga enorma mängder PMU:er. En detaljerad bild ger möjligheten att betydligt bättre kunna förstå hur elnätet mår och om det finns risker för elavbrott, säger Maxime Baudette.

Luigi Vanfretti tillägger att det redan finns en liknande initiativ i USA under namnet FNET. På FNET:s webbplats läggs information om det amerikanska elnätets hälsa ut i realtid, vilket inkluderar så väl avbrott som mindre allvarliga fenomen.

– Appen och tekniken bakom den har redan varit produktiv och bland annat analyserat störningar i elnät (i USA, man kan även ”spela in” elnätsstörningar och använda denna information i efterhand). Som när två vindkraftsparker i Oklahoma bestämde sig för att börja ”kriga” mot varandra vad gäller elproduktion, vilket genererade störningar i elnätet, säger Luigi Vanfretti.

Han tillägger att det finns många tankar om vad som skulle kunna göras, det svåra är att få till en finansiering.

PMU:er spelar en avgöra roll i framtidens smarta elnät. Denna forskning ingår i STRONgrid-projektet och har finansierat av Nordic Energy Research.

Kalla kriget var över och de militära samhällena i Östersjöregionen fyllde inte längre den funktion de gjort under decennier. Vad händer med platserna? Hur planeras framtiden på EU- och lokalnivå? Och vad tycker människorna som bor där?

Detta har Beate Feldmann Eellend, filosofie doktor i etnologi, forskat om. I sin avhandling ”Visionära planer och vardagliga praktiker. Postmilitära landskap i Östersjöområdet” har hon studerat postmilitära platser på tre öar i Östersjön: Dejevo på Ösel/Saaremaa i Estland, Dranske på Rügen i det forna Östtyskland, samt Fårösund på Gotland.

Hon har bland annat analyserat planeringsdokument på EU-nivå och lokal nivå, samt intervjuat människor som bor på dessa platser, och kan konstatera att planerna är och har varit storslagna, både på EU- och lokalnivå. Tanken är att skapa exklusiva rekreationsmiljöer för människor med urban livsstil och tjock plånbok, miljöer som Beate Feldmann Eellend kallar ”military chic”. 

– Men planerna har hittills stupat på sin storslagenhet. I dag är platserna landskap i vänteposition, och i väntan på exploatering lever människor sina liv där, säger hon. 

För de människor som fortfarande bor kvar i de forna militärsamhällena har tiden efter kalla kriget inneburit en statusförskjutning med sämre infrastruktur och service, och ett tynande kulturellt och socialt liv. Minnena lever kvar, men utan nostalgi. 

– Fårösund har klarat omvandlingen bäst av de tre platserna, vilket kan bero på att minnena är annorlunda, eftersom det förflutna inte är lika problematiskt som i det forna Sovjet.

Enligt Beate Feldmann Ellend vet människorna som bor kvar att det måste till något nytt.

– Det finns ett accepterande och konstaterande – ingen vill ju ha kalla kriget tillbaka – men man känner att de exklusiva planerna ”inte är för oss”. Exklusiviteten exkluderar och jag menar att det finns ett glapp mellan planeringen och människors behov. Här kan planeringen lära sig att ta ett nytt grepp: att inte bara se till tillväxt utan också tillvarata den kraft som finns hos de människor som bor där, säger Beate Feldmann Eellen.

Resultatet i en nyligen genomförd kartläggning av svensk handikappforskning visade att relativt lite av forskningen handlade om barn med funktionshinder och deras situation. Det nätverk som nu startar syftar till att öka kvantitet och kvalitet i svensk handikappforskning med barninriktning genom att samordna och aggregera kunskaper och andra resurser mellan forskare med barnfokus i Sverige. 

– Nätverket handlar om att vi är bättre tillsammans, säger Mats Granlund, professor vid Hälsohögskolan i Jönköping. Sverige är för litet för att vi ska utveckla internationell toppforskning inom området var och en för sig.

På nätverksträffen ska man främst diskutera dagsläge och framtida inriktning i svensk forskning med inriktning mot barn som behöver något extra stöd utöver det stöd alla barn får. Utöver ”traditionella” funktionsnedsättningar inkluderas i definitionen barn som har långvariga sjukdomar, till exempel diabetes, eller är i risk på grund av psykosociala skäl. 

– Vårt nya nätverk kan stärka existerande forskning genom att samordna forskningsidéer över olika forskargrupper, bygga gemensamma databaser och instrumentpaket för att möjliggöra studier med många deltagare och utveckla tvärvetenskapliga studier för att undersöka relationen mellan grundbegrepp i handikappforskning så som kroppsfunktioner, aktivitet, delaktighet och miljöfaktorer, förklarar Mats Granlund.

– Vi behöver också samla vår kunskap kring hur vi rent praktiskt bäst kan hjälpa barnen att fungera i sin vardag nu och i framtiden. Och hur kan vi få barnens syn på sin vardag och hur kan vi vara säkra på att barnen vill vara med i forskning?

Institutet för Handikappvetenskap (ihv.se) finns vid Högskolan i Jönköping, Örebro universitet och Linköpings universitet. Högskolan i Jönköping ansvarar för barnforskningen inom institutet, och arbetet leds av Mats Granlund, professor vid Hälsohögskolan i Jönköping samt forskningsledare för CHILD.

Inom ett EU, som fått allt fler medlemmar, har de olika partifamiljerna sedan 1970-talet blivit allt mer institutionaliserade med förhoppningen att öka den demokratiska legitimiteten hos EU. Mats Öhléns forskning handlar om hur tre av dessa partifamiljer – kristdemokraterna, liberalerna och socialdemokraterna – arbetade för att integrera likasinnade partier som fanns eller uppstod i Central- och Östeuropa efter 1989.

– Det var en väldig politisk splittring med många olika konflikter i östblockets länder när partier skulle byggas. Politikerna var ovana, partierna instabila och det fanns starka inslag av populism och nationalism liksom av antisemitism, säger Mats Öhlén, som studerat partisystemen i alla f.d. kommunistländer som gick med i EU 2004 och 2007.

Splittring och allianser
För partierna i väst blev det både en ideologisk och organisatorisk utmaning att bygga ett europeiskt samarbete med de nya partibildningarna.

– Organisatoriskt var det svårt att förhålla sig till de nya partierna eftersom de ofta splittrades eller ingick nya allianser. Praktiskt inriktade sig de västliga organisationerna på att utbilda yngre politiker, fria från historisk belastning och som skulle kunna formas för ett kommande EU-samarbete. För kristdemokraterna var det också intressant att stödja starka personligheter snarare än vissa partier.

Avhandlingen undersöker också vilka motiv som drev de europeiska partifamiljerna att söka
samarbete med de nya partibildningarna. Dels var det rent egoistiska, det som skulle ge utbyte i form av makt och inflytande, dels altruistiska, alltså att stödja liksinnade, de som håller sig till de rätta idealen i fråga om demokrati och mänskliga rättigheter.
Där har partifamiljerna agerat olika.

Ideologi och pragmatism
– Kristdemokraterna har varit mest pragmatiska och sökt samarbete med många partier. De har tagit på sig en uppfostrande roll och satsat på att stödja personligheter, som delat deras värderingar och som det gått att bygga partier kring. För dem har det varit viktigt att ha samarbete med stora regeringspartier för att därmed också få fler ledamöter i EU:s ministerråd.

Den kristdemokratiska partifamiljen hade också redan från början en parallell organisation, European Union of Christian Democrats, som blev ett slags väntrum för de nya partierna. Denna informella organisation imiterades senare av socialdemokraterna, som skapade European Forum for Democracy and Solidarity. I de här organisationerna kunde de nya partierna utbildas och mogna inför den framtida utvidgningen av EU.
Socialdemokraterna navigerade mellan att vara maktinriktade och att hålla sig till idealen.

– Hos dem fanns det en besvikelse över att systerpartierna i öst var så inkompetenta. Det fanns också en förvånansvärd fiendskap mellan socialdemokraterna och de före detta kommunistpartierna. Det blev en slags resa via besvikelse över systerpartiernas misslyckande och en gradvis acceptans av de gamla kommunistpartierna.

Den liberala partifamiljen, som också är den minsta av de tre i avhandlingen, var den vars samarbete styrdes mest av ideologiska mål och var mer principfast i det avseendet än kristdemokrater och socialdemokrater.

Lockande makt
– Gemensamt för de tre partifamiljerna är att de blev mer maktinriktade ju närmare man kom utvidgningen av EU, då blev det viktigt att få med så många som möjligt för att öka inflytandet i Europaparlamentet och andra EU-organ.

Mats Öhlén menar att kontakterna mellan partier i öst och väst spelade en viss roll för att bana väg för EU:s utvidgning. Dessutom ställde partifamiljerna krav på sina nya medlemmar att respektera mänskliga rättigheter och minoriteter och hade på det sättet indirekt en positiv inverkan på demokratiseringen av Central- och Östeuropa.

Även om trenden är att färre dör i trafiken så är trafikolyckor fortfarande en stor orsak till att barn dör och får bestående, allvarliga hälsoproblem på grund av milda till allvarliga hjärnskador och whiplashskador. Det här beror enligt avhandlingen som inom kort läggs fram vid Karolinska Institutet delvis på att bilens säkerhetssystem inte är utvecklade för barnen.

– Vuxna är bättre skyddade än barnen. Avancerade bälten, krockkuddar och sidoskydd med mera skyddar i framsätet, men inte i baksätet. Många tror att de åker runt med en säker bil, men tänker inte på att det inte gäller barnen i samma utsträckning, säger Katarina Bohman, doktorand vid Institutionen för klinisk neurovetenskap, vid Karolinska Institutet, till vardags forskningsingenjör på Autoliv.

I sitt avhandlingsarbete har hon bland annat undersökt 2619 barn i åldern fyra till tolv år och som suttit framåtvända i bilen och där flera fått huvudskador till följd av trafikolyckor. Barns hjärnskador vid frontala kollisioner sker då barnet slår i huvudet i stolsryggen framför eller i sidostrukturer, trots att de sitter fast i bälte.

– I en uppföljande körstudie såg vi att en förklaring är att barnen glider ur sina bälten. Därför måste man utveckla bilens skyddssystem där barnen förblir fastspända under en krock. Krocksäkerheten måste utvärderas i dynamiska krockprover, där man även tar hänsyn till hur barn sitter i sina bilbarnstolar. Sittpositionerna hos krockdockorna som används vid krockprover återspeglar inte barnens vanliga sittpositioner, säger Katarina Bohman.

Bristfällig bilsäkerhet är en bidragande orsak till att barn skadas vid en krock. Ett problem är att bilbarnstolar testas separat och inte är en naturlig del av bilens utrustning. Ett annat stort problem är att av alla de bälteskuddar som används idag så är 60 procent felanvända och det ökar också risken för allvarlig skada vid en krock. Men det går att minska olycksrisken.  

– Bland annat kan bälteskuddar utformas annorlunda för att minimera risken för felanvändning även om barnet sätter på sig bältet själv. Avhandlingen visar att när bilkudden var inbyggd i bilen minskade felanvändningen till 4 procent jämfört med eftermonterbar bälteskudde, säger Katarina Bohman.

Hennes önskan är att man utvecklar bilens skyddssystem så att även barnen skyddas av bilen i framtiden och att biltillverkare har större fokus på barnen i baksätet. Och att man dessutom utvecklar bättre skydd så barnen förbli fastspända under en krock.

– Det här måste bli en prioriterad fråga. I slutet av 1990-talet satte regeringen upp ett mål om en nollvision. Människor skulle inte dödas eller skadas för livet i trafiken. En nollvision borde också rimligen gälla barnen. Tack och lov är det relativt få barn som dödas, men bilar byggs för vuxna och därför har barn inte fått ta del av den säkerhetsutveckling som skett i samma utsträckning, säger Katarina Bohman avslutningsvis.

Forskningen har finansierats av Autoliv och Vinnova. Handledare har varit Maria Krafft, docent vid Umeå universitet och professor Kristina Alexanderson vid Karolinska Institutet. Disputation sker den 5 juni 2013.

Doktorsavhandling: Car Safety for Children Aged 4-12; real world evaluations of long-term injury outcome, head injury causation scenarios, misuse, and pre-crash maneuver kinematics, Katarina Bohman, institutionen för klinisk neurovetenskap, Karolinska Institutet (2013), ISBN 978-91-7549-124-0.

Helena Eriksson disputerar vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) och har i sin avhandling testat analysmetoder för bakterien och studerat möjliga smittvägar i värphönsflockar. I flera andra länder i Europa har sjukdomen också ökat bland höns. Hos höns och andra fjäderfän orsakar bakterien en akut blodförgiftning som snabbt leder till döden. Vid utbrotten ses hög dödlighet i flocken och sänkt äggproduktion bland de överlevande hönsen. För att öka kunskapen om rödsjuka hos värphöns gjorde Helena Eriksson, som normalt arbetar som bitr. statsveterinär vid Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA), fem olika studier. Målet var att kunna förebygga framtida utbrott.

I den första studien jämfördes testmetoder för rödsjukebakterier från fjäderfän och grisar. Det är viktigt att kunna jämföra bakterier när man vill ta reda på varifrån de kommer och på vilka sätt de kan smitta inom och mellan hönsflockar. De metoder som jämfördes var serotypning som innebär en undersökning av proteiner på bakteriens utsida, pulsfältsgelelektrofores (PFGE) där man undersöker bakteriens arvsmassa (DNA) samt undersökning av bakteriernas känslighet för antibiotika. Den metod som visade sig fungera bäst för att skilja på rödsjukebakterier var PFGE. I många fall fanns stora skillnader mellan de undersökta bakterierna.

I två följande studier undersöktes om en vanlig hönsparasit (röda hönskvalstret, Dermanyssus gallinae) skulle kunna sprida rödsjukebakterier. Denna parasit är blodsugande och finns i många hönsbesättningar i hela världen. Rödsjukebakterier påvisades på utsidan och inuti kvalstren. Kvalstren misstänks därför kunna bära och sprida smittan mellan höns i en flock, mellan flockar och mellan besättningar.

I en fjärde studie jämfördes förekomsten av rödsjuka i olika inhysningssystem för värphöns. Resultaten visade att risken för ett utbrott tenderade att vara högre för flockar som fick gå ute än för flockar som lever frigående inomhus. Den lägsta risken fanns i hönsflockar som hålls i burar.

Den femte och avslutande studien ägnades åt sex ekologiska värphönsbesättningar. På fyra av gårdarna pågick ett rödsjukeutbrott medan hönsen på de två andra gårdarna var friska. Det gick inte att påvisa rödsjukebakterier i proverna från friska besättningar. Däremot isolerades bakterien från prover av tarminnehåll från höns, gödsel, damm och vattennipplar från drabbade besättningar. En slutsats är att framförallt gödsel men även damm från rödsjukesmittade flockar eventuellt kan sprida smittan.

När rödsjukebakterierna undersöktes med PFGE upptäcktes att utbrotten verkade vara orsakade av en unik bakterievariant i varje flock. Detta tyder på att smittan sker vid ett och samma tillfälle och från en smittkälla samt att bakterierna sedan sprider sig i flocken. Trots vaccination inträffade utbrott i nästa flock i samma hönshus på två av gårdarna. Jämfört med bakterierna från det första utbrottet var bakterierna från dessa utbrott olika vid undersökning med PFGE. Detta tyder på att nästa utbrott inte berodde på att bakterier fanns kvar i hönshuset mellan flockarna utan att smittan kom utifrån.

Mars Express är den första europeiska rymdsonden till en annan planet. Från början var det tänkt att sonden skulle vara verksam under ett Marsår (687 dagar), men sonden har fungerat så bra att den fortfarande är aktiv.

Instrumentet ASPERA-3 mäter flödena av joner, elektroner och neutrala atomer i rymden kring Mars. Genom åren har ASPERA-3 gjort många intressanta observationer vid Mars. Bland annat så mäts kontinuerligt utflödet av joner från planeten.

– Vi får då information om hur mycket av Mars atmosfär som förloras till rymden, säger docent Mats Holmström, IRF. Det är viktigt om man vill förstå hur planetens atmosfär utvecklats genom tiderna och kan bidra till svaret på frågan: Vart tog vattnet på Mars vägen?

ASPERA-3 har även observerat strukturer i elektron och jonflöden som liknar de som uppträder över norrsken på jorden. Dock uppträder dessa vid Mars ekvator och kan därför kallas ekvatorsken.

Tioårsjubileet uppmärksammas av European Space Agency, ESA, måndagen den 3 juni med föredrag vid Europas rymdcentrum ESOC i Darmstadt, Tyskland.

 

Avhandlingen är ovanlig såtillvida att den, förutom neuropsykologiska aspekter av sjukdomen, även tar de Alzheimersjukas eget perspektiv. De har själva medverkat i intervjuer om sin sjukdom.

– Forskningen om Alzheimers har två huvudspår, säger nydisputerade Selina Mårdh. Det ena fokuserar på de neurologiska aspekterna, det andra på Alzheimers som ”de anhörigas sjukdom”. Men det är ovanligt att man tar patientens eget perspektiv.
Hon har ställt samma frågor till patienterna och till deras anhöriga, och hon visar att de ofta inte alls har samma bild av den verklighet de upplever.

– Paren är inte överens, och det är svårt för den sjuke att få fram sitt budskap.
De sjuka är medvetna om sitt dåliga minne, men de kan inte överblicka de konsekvenser det får.

I en långtidsstudie som rör de neuropsykologiska aspekterna av sjukdomen visar Selina Mårdh också att de ord och begrepp som den sjuke har glömt har gått förlorade för alltid och inte kan återuppväckas.

– Det är bättre att fokusera på det som fortfarande fungerar än att försöka återuppväcka det som gått förlorat, säger hon. Det skapar också mindre frustration.

Alzheimersjuka saknar vad som kallas central koherens, dvs. förmågan att skapa sammanhang av enskilda ting. Även om de ser tallrikar, glas och bestick sättas fram betyder inte det självklart för dem att man ska äta. Av omgivningen krävs en stor tydlighet och upprepade förklaringar, något som förstås är oerhört tålamodskrävande.

De Alzheimersjuka påverkas också känslomässigt av sin omgivning. De ger uttryck för att de blir ledsna av den irritation de känner att de orsakar.

– Anhöriga tror ofta inte det är någon idé att fråga, de tror inte att de sjuka har något att berätta, säger Selina Mårdh. Men alla skulle antagligen må bättre om man kan behålla kärnan i sin relation, fortsätta prata som man alltid har gjort.

–  Det finns en individ därinne som fortfarande tänker och känner, även om vi inte känner igen den som vår partner.

Selina Mårdh arbetar numera på VTI, där hon undersöker bland annat äldres beteende i trafiken. Avhandlingen heter ”Cognitive erosion and its implications in Alzheimer´s disease” .

Med automatiserad körning menas möjligheten att överlåta en del eller hela köruppgiften till fordonet eller att fordonet självt tar över kontrollen i en situation som föraren inte klarar av. VTI rapport 788 visar resultatet av en fokusgruppstudie om automatiserad körning.

– Metoden, diskussion i fokusgrupp, har använts för att få en bred och omfångsrik beskrivning av hur förare kan resonera kring automatiserad körning. Sammanlagt fyra diskussioner genomfördes; en med unga, en med äldre, en med män och en med kvinnor. Deltagarna ombads att tänka i framtida möjligheter 5–20 år fram i tiden, berättar projektledare Arne Nåbo.

Flera olika infallsvinklar på autonom körning belystes och ämnen som var i fokus var framförallt kopplat till vem systemet är till för och vem som har råd. En hel del av diskussionen handlade om säkerhet med lite olika infallsvinklar. Det som berördes var om det kommer att innebära en ökad säkerhet eller inte, om det medför en ökad hastighet, om föraren själv kan välja automatiserad körning, tekniska problem och datasäkerhet, om föraren kan upprätthålla vakenhet och uppmärksamhet. Tekniska problem diskuterades trots att man uppmanats att inte fokusera på detta.

En fråga som ofta kom upp var en oro för att framtidens förare tappar kunskap och att utbildning blir viktigt.  När det gällde framtidens fordon var det inte helt självklart att det man ser framför sig är en bil som den ser ut idag. Frågor kring ansvar, lagar och förordningar diskuterades och bilden var att det måste utredas. En lång lista med innovativa lösningar blev också utfallet från gruppernas diskussioner.

Generellt kunde det noteras att vissa förare ville ha automatik för de tråkiga långa körpassen (dvs. av komfortskäl), medan andra ville ha automatik för att klara av svåra körsituationer (dvs. av säkerhetsskäl). Båda dessa behov behöver sannolikt tillgodoses i framtiden.

– Jag ville komma åt att undersöka de områden som har varit svåra att robotisera, berättar Marie Jonsson, nybliven doktor i produktionsteknik, institutionen för ekonomisk och industriell utveckling, IEI.

Det hon funnit är att även små och medelstora företag har en hel del att vinna på att robotisera, men också att mycket arbete återstår för de robotleverantörer som vill komma åt den marknaden.

– Lösningarna måste paketeras mycket bättre mot de små och medelstora företagen. Själva handhavandet måste också bli mycket enklare. Små företag har inte alltid möjlighet att anställa experter i robotprogrammering, som kan avhjälpa fel. Det måste vara så enkelt att de kan göra allt sådant själva, säger hon.

Men hon finner också att tekniken håller vad den lovar. Robotars styrka har varit att utföra samma uppgifter på exakt samma vis ett näst intill oändligt antal gånger. De små och medelstora företagen tillverkar sällan något i långa serier, här måste produktionsutrustningen istället vara flexibel och möjlig att ställa om snabbt.

Och robotarna blir nu allt snabbare, lättare, mindre och allt mer flexibla.
Marie Jonsson har bland mycket annat studerat vilket nytta företag inom gjutgodsindustrin, där robotar inte är så vanliga, kan ha av robotar med kraftstyrning (Force Control). Dels för att montera strukturer i kolfiber och dels rensa hårt gjutgods.

– Vi har fått fram goda resultat, säger hon men konstaterar också att tröskeln för att den här typen av företag ska våga robotisera ännu så länge är rätt så hög.

I en av avhandlingens artiklar tar hon också död på myten att robotisering och automation inte kan kombineras med lean production.

Avhandlingen: On Manufacturing Technology as an Enabler of Flexibility: Affordable Reconfigurable Tooling and Force- Controlled Robotics.

I studien visar forskarna att de stora förändringarna i bottendjurssamhällena skedde i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. Förändringarna har inneburit en ökning av mängden bottendjur som filtrerar ut sin föda från vattnet eller som äter dött material på bottnarna.

För att kunna förstå varför bottenlivet ändrat karaktär, har forskarna analyserat vilka andra miljöförändringar som skett under samma period.

– Vi ser att både klimatet och samspelet med andra arter påverkar vilka djur som trivs på de kustnära bottnarna. Dels kan vi se en effekt av att vattnet blivit både sötare och varmare, vilket gynnat vissa arter på bekostnad av andra, dels styrs bottenlivet av hur det lokala fisksamhället ser ut, säger Jens Olsson, forskare vid SLU och en av författarna till studien.

Däremot hittade forskarna ingen koppling mellan förändringen bland bottendjuren och förändringar i halten av näringsämnen eller tillförseln av näring, vilket de väntat sig.

– Det kan finnas flera skäl till att vi inte ser en koppling till övergödningen. Kanske är de djursamhällen vi studerat inte så känsliga för näringsämnesbelastning. Det kan också vara så att näringsbelastningen inte har ändrats nämnvärt längs den svenska kusten under den tidsperiod som vi studerat, säger Jens Olsson.

Studien: Top-down regulation climate and multi-decadal changes in coastal zoobenthos communities in two Baltic Sea areas.

Förorenad mark är ett område av jord, grundvatten eller sediment som innehåller så höga halter av föroreningar att koncentrationerna överskrider de naturliga halterna i miljön. Beslut om sanering av förorenad mark tas ofta efter en så kallad förenklad riskbedömning (screening).

När man bedömer risker använder man sig av generella riktvärden för gifter i mark som tagits fram av Naturvårdsverket. Riktvärdena anger vad som kan anses acceptabelt på de flesta platser.

Riktvärden som är bättre anpassade för varje plats kan också räknas ut. Halter över riktvärdena kan innebära risker för människor och miljö.

Dagens förenklade riskbedömningssystem har brister
Det förenklade systemet med generella och även platsanpassade riktvärden kan inte alltid uppskatta den verkliga risken av föroreningar på platsen.
   
Riktvärdena tar inte hänsyn till giftigheten av föroreningarnas blandningar eller i vilken utsträckning gifterna tas upp av växter eller djur (biotillgängligheten) på platsen. Hur stor biotillgängligheten är beror bland annat på jordens egenskaper.

– En av de viktigaste faktorerna som styr biotillgängligheten av många metaller i marken är jordens pH. I sur mark är dessa metaller i allmänhet mer tillgängliga för djur och växter att ta upp. Sur jord har uppskattats täcka 30% av jordens isfria yta, säger Emily Chapman vid Institutionen för biologi och miljövetenskap.

”Triad metod” ger bättre bedömning av riskerna på platsen
Emily Chapmans forskningsstudier i Göteborg och Wofville i Kanada har visat att en bättre platsspecifik förenklad riskbedömning (screening) kan åstakommas genom att använda en ”triad metod ” där man bedömer riskerna på platsen med hjälp av tester i orörda jordprov från den förorenade platsen.

– Vi har tagit fram en enkel och snabb ”triad metod” för riskscreening av metallförorenad sur mark som tar hänsyn till föroreningarnas platsspecifika kemiska egenskaper, blandningar, samt giftighet. Man kan även urskilja effekter av föroreningarna genom att titta på aktiviteten av organismer i jorden från platsen, säger Emily Chapman.

Metoden kan förbättra undersökningen av metallförorenad sur mark och leda till ökad kunskap om föroreningarnas verkliga platsspecifika risker. Med ökad kunskap blir dessutom valet av saneringsteknik lättare att göra och att avgöra när det är nödvändigt att gräva bort jorden.

– Riskscreeningsmetoden som utvecklats i vårt forskningsprojekt skulle även kunna användas för uppföljning och övervakning när man sanerar sur metallförorenad mark på plats, säger Emily Chapman.

Länk till avhandlingen: Ecological risk screening of metal (Pb and Zn) contaminated acidic soil using a triad approach.