Myggjaktens premiärår (2012) blev mycket lyckat! Totalt fick SVA in 97 olika fångster med mygg, från Barsebäck i söder till Kiruna i norr. Arbetet med att räkna och artbestämma myggen avslutas någon gång i mars. SVA planerar för en ny myggjakt som ska starta i juni lagom till nästa säsong.En stor överraskning efter fjolårets skörd är den i landet nyfunna arten Ochlerotatus nigrinus.

– Den hittades i två kommuner, Laholm och Jönköping. Fyndet var inte helt oväntat, myggan är sedan tidigare känd från de flesta av våra grannländer. Men detta till trots så är resultatet glädjande, då det visar på att projektets metoder uppenbarligen fungerar, säger forskare Anders Lindström.

Genomgången av materialet från 2012 har hittills visat på över 30 funna arter.

– Det måste ses som framgångsrikt då man uppskattar att det finns omkring 50 olika arter stickmyggor i vårt land. Syftet med projektet är att få en uppfattning om vilka myggarter som finns och var i Sverige de finns. En del arter kan sprida sjukdomar till både djur och människor.

Målet med projektet Myggjakten är att kunna använda den insamlade informationen vid övervakning och riskbedömning. Projektet finansieras år 2013 med medel från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.

– Vi välkomnar fler som har myggfällor att skicka in fångster till oss i sommar, säger Anders Lindström och passar på att tacka alla dem som bidragit under 2012.

Mer information om Myggjakten finns på SVA:s webbplats, http://www.sva.se/myggjakten eller via mejl myggjakten@sva.se.

Fakta om Ochlerotatus nigrinus
Arten är nära släkt med den ökända myggan Ochlerotatus sticticus, som på sina håll kan finnas i mycket stora antal och då vara mycket irriterande för människor och djur. Ochlerotatus nigrinus trivs i öppen terräng och lägger sina ägg på översvämmade ängar och liknande. Den påträffas sällan i stora antal och den är inte känd för att sprida några sjukdomar.

Att mode idag är en betydelsefull kulturell yttring anser Bia Mankell, docent i Konst- och bildvetenskap samt initiativtagare och en av redaktörerna för projektet ”Modets bildvärldar”, blir tydligt genom dagens bildfixering där det ligger ett extremt fokus på det imaginära och på att synas. Kläderna blir därmed inte bara ett sätt att signalera till utan även gestalta för omgivningen vilka vi vill vara.

Det är först under senare tid som mode har blivit del av den akademiska forskningsmiljön och har även börjat etableras som ett eget ämne, men trots detta menar Bia Mankell att det fortfarande är ett obeforskat område.
– På ett teoretiskt plan är det beforskat, men vi vill både använda teorin och ta utgångspunkt från de konkreta objekten. Våra museer är fulla av objekt och samlingar som riskerar att bli bortglömda. Dessutom saknas det ofta en bas och kunskap kring mode som forskning på våra museer, så därför ser de väldigt positivt på denna typ av samarbete. Vår ambition är att skapa en brygga mellan museerna, allmänheten och akademin, säger hon.

Men projektet, som pågick mellan 2010 och 2012, är inte enbart ett samarbete mellan museet och akademin, utan även mellan olika forskningsdiscipliner. Förutom det konst- och bildvetenskapliga perspektivet diskuteras Röhsskas modesamling ur etnologiska, företagsekonomiska och konsumtionsteoretiska perspektiv. Samarbetet mellan olika discipliner anser Bia Mankell har gett en bredd som annars hade gått förlorad.

– Vi har inte bara suttit var för sig och forskat och skrivit våra respektive artiklar, utan vi har träffats regelbundet och diskuterat igenom våra texter och vår forskning. Detta har gett nya uppslag och ingångar som vi kanske inte annars hade fått.

Bia Mankell har även tidigare varit involverad i ett liknande projekt, men då gällde det teaterbilder och ett samarbete med Stadsmuseet. Hon är väldigt nöjd med projektens slutresultat och framhåller när det gäller Modets bildvärldar att förutom att det är en fin bok, så är den skriven på ett sätt som vänder sig till alla och inte bara till forskare inom akademin. Dessutom anser hon att den bjuder på en del överraskningar som till exempel en diskussion kring godispapperskorsetten och dess problematisering av kvinnorollen i kapitlet ”Visuell Couture”, samt kapitlet om Boijes Magasin, Sveriges första seriösa modetidskrift, verksam 1818-1844.
Text: Karin Jorhé

Projektet ”Modets bildvärldar” har finansierats av Söderbergska stiftelserna och fakultetsmedel medan Röhsska museet finansierat tryck och publicering av boken.  

Redaktörer och medförfattare till Modets bildvärldar — Studier med utgångspunkt i Röhsska museets modesamling är Docent Bia Mankell, Institutionen för kulturvetenskaper vid Göteborgs universitet och FD Per Dahlström, tidigare intendent på Röhsska museet, numera på Konstmuseet. Övriga medverkande författare är FD Viveka Kjellmer, konst- och bildvetenskap och FD Eva Knuts, etnologi, verksamma vid Institutionen för kulturvetenskaper, Göteborgs universitet; Professor Karin M Ekström, företagsekonomi, Högskolan i Borås; Professor emerita Lena Johannesson, konst- och bildvetenskap, tidigare verksam vid Göteborgs universitet.

– Våra resultat är de första som visar att det på allvar går att använda nanotrådar för att göra solceller, säger Magnus Borgström, forskare i halvledarfysik och huvudförfattare.

Forskningen på solcellsnanotrådar runt om i världen är på uppåtgående. Hittills var den ouppnådda och hägrande drömgränsen tio procents verkningsgrad – men nu kan Magnus Borgström och hans kollegor rapportera 13,8 procents verkningsgrad.

Trådarna byggs av halvledande indiumfosfid och fungerar likt antenner som suger åt sig solljuset och genererar en ström. Trådarna sorteras i kvadratmillimeter stora ytor som var och en rymmer fyra miljoner nanotrådar. En nanotrådssolcell kan ge flera gånger mer effekt per aktiv ytenhet än dagens kiselceller.

Nanotrådssolceller har ännu inte hittat ut från laboratorierna, men planen är att tekniken så småningom kan användas i exempelvis stora solcellsanläggningar i soliga områden som sydvästra USA, södra Spanien och Afrika.Det lundaforskarna nu lyckats med är att hitta och konstruera snudd på den ideala diametern på trådarna.

– Rätt storlek är avgörande för att trådarna ska kunna absorbera så många ljus-fotoner som möjligt. Är de bara några tiotal nanometer mindre fungerar de betydligt sämre, berättar Magnus Borgström.

De kiselsolceller som används för att exempelvis ge el till dagens bostäder är relativt billiga, men ineffektiva eftersom de bara förmår utnyttja en begränsad del av solljusets effekt. Anledningen är att ett enda material inte kan ta upp mer än en viss del av strålningens spektrum.

Ett parallellt forskningsspår till nanotrådstekniken går därför ut på att kombinera olika slags halvledarmaterial för att fånga upp ett bredare spektrum. Nackdelen är att dessa blir extremt dyra och därför bara kan användas i nischade sammanhang, exempelvis på satelliter och militärflygplan.

Så är dock inte fallet med nanotrådarna. På grund av deras små dimensioner kan samma sorts materialkombinationer skapas med mycket mindre möda, vilket kan ge hög verkningsgrad till lågt pris. Processen är tillika mindre komplicerad. Med nanotrådar kan man välja flera slags substrat och inte bara dyrt så kallat III-V substrat. I Science-artikeln visar forskarna ur nanotrådarna kan generera strömmar på samma nivå som en tunn film av samma material, även om de bara täcker ca 10 procent av ytan istället för 100 procent.

Forskningen har bedrivits inom ramen för ett EU-finansierat projekt, AMON-RA, som koordinerats av Knut Deppert, professor i fysik vid Lunds universitet. (www.amonra.eu)

– Som koordinator är jag mycket stolt över ett sådant fantastiskt slutresultat av projektet som klart ligger över våra förväntningar. Vi kommer förstås att fortsätta forskningen kring nanotrådssolceller där vi vill få ännu högre verkningsgrad än de 13,8 procent som vi rapporterar nu, säger Knut Deppert.

Artikeln finns än så länge endast online i Sceince Magazine – läs här:
http://www.sciencemag.org/content/early/2013/01/16/science.1230969.full

MTG-radio driver sju musikradiostationer i Sverige och de baltiska staterna. I likhet med många andra medieföretag har MTG-radio de senaste tio åren genomgått stora förändringar. Digitala studior och datorprogram för innehållsproduktion har blivit alltmer vanligt förekommande och ökad digitalisering, till exempel genom fildelning och andra nya sätt att
distribuera musik via internet, har skapat ny konkurrens. Etablerade medieföretag har också fått nya möjligheter av den tekniska utvecklingen. De kan producera och sprida andra typer av innehåll över flera kanaler. I MTG:s fall handlar det till exempel om såväl videoproduktioner som textproduktioner för digitala plattformar och inte bara – som förut – ljudproduktioner för FM-utsändningar.

Fredrik Stiernstedts doktorsavhandling vid Örebro universitet är en etnisk produktionsstudie som omfattar åren 2000 – 2010. Han har följt produktionen, intervjuat ledning och personal och läst dokument för att se hur de stora förändringarna under perioden påverkat maktrelationerna på redaktionen.

– Jag visar för det första att digitala produktionsteknologier ofta har introducerats av ledningen som ett sätt att minska möjligheterna till självbestämmande och autonomi. Till exempel bidrar de till en kraftig centralisering av beslutsfattandet och till ökad automatisering av produktionen. Det här bekräftar den bild som vi fått i liknande tidigare studier av medieförändring och arbete i medieindustrierna. Men programledare och producenter också kan utnyttja nya medieteknologier för att öka sitt självbestämmande.

– Till skillnad från tidigare studier, visar resultaten i den här studien att de kan ”rekrytera” och använda till exempel nya plattformar för innehållsproduktion för att skapa sig större möjligheter till självbestämmande i produktionen, säger Fredrik Stiernstedt. De digitala medierna som ”idé” eller ”föreställning”, till exempel om vilken slags konkurrens de innebär, är också något som programledare och producenter använder gentemot ledningen för att belysa det nödvändiga och rationella i mer självbestämmande för företagets innehållsproducenter.

De omorganisationer som skedde i medieföretaget MTG mellan år 2000 och 2010 och som resulterade i uppbyggandet av ett så kallat ”mediehus” innebar också att själva metoderna för att leda och styra arbetet förändrades som sådana.

– Resultaten i avhandlingen problematiserar den teori om mediearbete och medieproduktion som utgår från en motsättning mellan ”kreativ autonomi” å den ena sidan, och ”ledningens kontroll” å den andra. Från ledningen sida betonades kreativitet och självbestämmande. Men det gavs samtidigt nya innebörder och en ny mening och blev en del av ledningens ”styrningsteknologier”. När programledare och producenter på MTG-radio strävar efter kreativitet och självbestämmande kommer de därmed att agera helt enligt ledningens intentioner, och underordna sig dess kontroll.

År 2000 gjordes ett stort genombrott när forskare lyckades kartlägga det mänskliga genomet och ta reda på den exakta ordningsföljden av de cirka 3 miljarder baspar som den mänskliga DNA-strängen består av. Dessa baspar kallas A, C, G och T. Själva kartläggningen är dock inte tillräckligt för att förstå den mänskliga genetiken.

– Man kan säga att genomet är som en bok skriven på ett främmande språk, vi kan bokstäverna men vi förstår fortfarande inte texten. På motsvarande sätt kan vi i dag inte säga varför ett mänskligt genom skapar en människa medan genomet från en mus skapar en mus, eller varför en del individer löper större risk att utveckla exempelvis hjärt-kärlsjukdom eller cancer, säger Arttu Jolma, doktorand vid institutionen för biovetenskaper och näringslära vid Karolinska Institutet och en av forskarna bakom studien.

För att bättre kunna läsa och förstå det mänskliga genomet behöver man också känna till vilka gener som är aktiva eller inte. I den processen spelar de så kallade transkriptionsfaktorerna en avgörande roll. Transkriptionsfaktorerna är en särskild grupp av proteiner som binder till korta avsnitt av DNA-strängen och påverkar vilka gener som uttrycks eller inte, det vill säga vilka gener som bildar proteiner eller inte. Hur dessa transkriptionsfaktorer binder DNA påverkar alltså om vissa genetiska anlag, till exempel för olika sjukdomar, kommer att aktiveras eller inte.

Det anses finnas ungefär ett tusental sådana proteiner som kallas transkriptionsfaktorer. Forskarna vid Karolinska Institutet har nu lyckats ringa in de DNA-sekvenser som 400 av dessa proteiner binder till, alltså för nära hälften av alla transkriptionsfaktorer. Forskarna har använt sig av en ny metod som möjliggör DNA-sekvensanalyser av ett stort antal prover parallellt.

– Det här är ett stort steg mot ytterligare förståelse för det mänskliga genomet. Vårt arbete gör det möjligt att lättare förstå varför vissa personer med anlag för en sjukdom utvecklar densamma medan andra förblir friska, säger Arttu Jolma.

Studien stöds av Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse, Vetenskapsrådet, Cancerfonden och Science for Life Laboratory. Den har även finansiering från europeiska forskningsrådet genom ERC Advanced Grant GROWTHCONTROL och forskarnätverket Systems Biology and Colorectal Cancer (SYSCOL) inom EU:s sjunde ramprogram.

Sammanfattning finns i tidskriften Cell.
Publikation: ”DNA-Binding Specificities of Human Transcription Factors”, Arttu Jolma, Jian Yan, Thomas Whitington, Jarkko Toivonen, Kazuhiro R. Nitta, Pasi Rastas, Ekaterina Morgunova, Martin Enge, Mikko Taipale, Gonghong Wei, Kimmo Palin, Juan M. Vaquerizas, Renaud Vincentelli, Nicholas M. Luscombe, Timothy R. Hughes, Patrick Lemaire, Esko Ukkonen, Teemu Kivioja och Jussi Taipale, Cell, online 17 january 2013.

Resultaten av studierna med preparatet calmangafodipir publiceras i det senaste numret av cancertidskriften Translational Oncology med professor Rolf G. G. Andersson som huvudförfattare.

Forskningen inleddes på en substans, mangafodipir, som användes som kontrastmedel vid magnetkameraundersökningar. Men farmakologer vid LiU upptäckte att den också skyddade friska celler i samband med cancerbehandling.

– Vi fann att substansen kunde påverka bildningen av syreradikaler som är en orsak till biverkningar av cellgifter, säger Rolf G.G. Andersson.

Hos nästan alla patienter minskar till exempel mängden vita blodkroppar kraftigt, vilket öppnar för infektioner som till och med kan vara dödliga.
Forskarna började med cellförsök och gick sedan vidare på möss som infekterats med cancerceller. Mössen behandlades med cellgifter och fick samtidigt mangafodipir. Tumörbildningen minskade samtidigt som de vita blodkropparna skyddades.

Ett problem var att en stor del av manganet i substansen frisattes med följden att den positiva effekten avtog. Det fria manganet kan också vara giftigt och orsaka hjärnskador.

– Vi gjorde då om substansen och ersatte en del av manganet med calcium. Det gav ett stabilare komplex som visade sig vara ännu bättre på att skydda celler och dessutom öka anticancereffekten, säger Rolf G.G. Andersson.

Effekten av mangafodipir bekräftades i en mindre studie på patienter med coloncancer, som publicerades i Translational Oncology i februari 2012.

Jan Olof G. Karlsson är docent vid Linköpings universitet och seniorforskare vid PledPharma AB som utvecklar läkemedlet som kommer att marknadsföras under namnet PledOx®. Nyligen inleddes en internationell fas2-studie där patienter med tjocktarmscancer deltar. Resultaten väntas i slutet av året.

Artikel: Superior therapeutic index of calmangafodipir in comparison to mangafodipir as a chemotherapy adjunct, av Jan Olof G. Karlsson, Tino Kurz, Susanne Fleichsig, Jacques Näsström och Rolf G.G. Andersson. Publicerad i Translational Oncology vol 5 nr 6, december 2012.

Det finns både för- och nackdelar med användandet av kommunikations-utrustning under körning. VTI rapport 770A kan ses som en verktygslåda av åtgärder med syfte att motverka de trafikfarliga aspekterna av kommunikation under körning och samtidigt bevara de positiva effekterna. En viktig del i uppdraget  från Näringsdepartementet var att belysa alternativ till lagstiftning om förbud.

Åtgärdsförslagen täcker flera områden. Ett av områdena är teknik, vilket innefattar både teknik i fordonet, teknik i kommunikationsutrustningen och en sammankoppling med infrastrukturen. Ett annat område handlar om utbildning och information och beskriver olika sätt att öka människans kunskap och förståelse. Ett tredje område belyser olika möjligheter som samhället har att påverka människans beteende, både via förbud och lagar och via incitament.

Hur användandet ska hanteras är ett komplext problem och det är osannolikt att en enskild åtgärd står för hela lösningen. En åtgärd kan till och med vara beroende av att andra åtgärder redan är implementerade. Många åtgärder har en baksida och man kan inte förvänta sig entydiga och rakt igenom positiva resultat. Man måste därför lyfta blicken och inse att om fördelarna överväger nackdelarna så är åtgärden värd att genomföra. Olika åtgärder kan dock stärka varandra och delvis fånga upp möjliga negativa sidoeffekter.

Åtgärderna har olika angreppssätt för att minska trafikfarlig användning av kommunikationsutrustning. Utbildning och information ska huvudsakligen ändra individernas och samhällets inställning och förhållningssätt till kommunikationsutrustning. Förståelsen för vad som är farligt och när det är farligt ska ökas och feluppfattningar ska motverkas.

Finansiella incitament kan förstärka förarens vilja att anamma ett säkrare beteende med avseende på kommunikation under körning. En finansiell vinst utgör en belöning som kan upprätthålla motivationen att bibehålla ett säkert beteende. För att kunna koppla försäkringspremier till hur föraren använder sig av kommunikationsutrustning under körning behövs tekniska lösningar.

Tekniken kan alltså bidra till att möjliggöra andra åtgärder, men den kan även i sig själv hjälpa och stötta föraren. Åtgärderna handlar om att anpassa vilken funktionalitet som finns tillgänglig för föraren baserat på den rådande trafiksituationen, att varna den distraherade föraren, att bygga hjälpmedel och skyddsnät i fordonet och i infrastrukturen, och att förbättra förarens möjlighet att tolka trafiksituationen genom informationsutbyte mellan infrastrukturen, fordonen och de mobila enheterna. Många forsknings- och utvecklingsinitiativ är redan på gång, och speciellt för den tekniska sektorn gäller det att kanalisera utvecklingen i rätt riktning.

En lagstiftning behöver vara teknikneutral och rikta sig mot det vårdslösa beteendet snarare än mot användandet i sig. En sådan lagstiftning kan vara normbildande och ger ett tydligare regelverk mot trafikfarlig användning av kommunikationsutrustning. Lagstiftning och krav på upphandling kan även användas för att främja säkra system, säker infrastruktur, säkra användare och därmed säker kommunikation.

Rapporten är skriven på engelska med en svensk sammanfattning.
VTI rapport 770A: Countermeasures against dangerous use of communication devices while driving
[
 

Fossilfynd visar att bägardjuren utvecklades redan under kambrium, för 520 miljoner år sedan, och var faktiskt mer avancerade än dagens bägardjur är.
Dagens bägardjur liknar små svajande tulpaner på havsbotten och är helt mjuka. De filtrerar vatten för att få föda och sitter hela sitt liv förankrade på en sten eller gammalt skal, ofta tillsammans i kolonier. Bägardjuren är ofta bara en knapp millimeter höga, därför förvånade det forskarna att fossil av bägardjurens anfäder var ca 100 gånger större.

Första fossila förvånar
Forskarna hade inte förväntat sig att hitta fossil av bägardjurens anfäder, främst eftersom de saknar hårda delar och skal. Men ett stort antal ytterst välbevarade fynd i södra Kina av urtida bägardjur har nu gjorts. Fossilen är 520 miljoner år gamla och visar att bägardjuren på den tiden var mycket större än i dag, 5-6 centimeter höga med ett pansar av skal. Naturhistoriska riksmuseet ingår tillsammans med forskare från Uppsala universitet i den svensk-kinesiska forskargruppen bakom upptäkten som nu publiceras i Scientific Reports, som ges ut av Nature.

– Det är inte så ofta vi ser djur som under evolutionen går tillbaka till en enklare livsform, men det här fyndet visar att bägardjuren ursprungligen var större och hade både pansar och kroppshåla, säger Christian Skovsted, forskare vid Naturhistoriska riksmuseet. 

Likheter med dagens bägardjur
Fossilen hittades i en skifferbergart i södra Kina som är välkänd för att ha rikligt med välbevarade fossil av de tidigaste djuren. De tillhör arten Cotyledion tylodes och består av en smal stjälk och en klockformad bägare som täcks av mikroskopiska skaldelar (skleriter). Cotyledion tylodes har tidigare tolkats som en primitiv tagghuding eller ett nässeldjur, men undersökningar av ett stort antal exemplar har alltså visat att fossilen istället representerar de äldsta kända bägardjuren. Bland annat uppvisar fossilen en likadan krans av tentakler som nutida bägardjur och en u-formad tarm.

– Denna upptäckt är viktig eftersom vi nu kan visa att de moderna, mikroskopiska bägardjuren kan ha utvecklats genom miniatyrisering av större, skalbeklädda former under tidsperioden kambrium, och att man därför i framtiden kan förvänta sig att hitta fossil av ytterligare bägardjur från denna tidsperiod, säger Christian Skovsted.

 

Forskare vid SLU vill förbättra fruktsamheten hos alpackor med hjälp av modern teknik som idag används i koavel. Det långsiktiga målet är att kunna använda artificiell insemination och embryoöverföring även på alpackor och andra kameldjur. Detta skulle leda till ökad tillgång på spermier från bra avelshannar och mindre risk för smittspridning. Dessutom kan teknikerna användas i bevarandeprogram för att rädda bestånd av vilda, små kameldjur. I projektet medverkar även svenska alpackaägare och sydamerikanska och australiensiska forskare.

Alpacka, lama, guanaco och vikunja är sydamerikanska kameldjur med en uråldrig historia och sägenomspunnen ull. Alpackan har under de senaste decennierna blivit populär även i Sverige och idag finns besättningar med upp till 100 djur.

– Intresset ökar för de här söta djuren och deras eftertraktade ull, säger Renée Båge, och berättar att det finns uppskattningsvis 1 000–3 000 alpackor i Sverige.

För att utveckla svensk, och internationell, alpack-avel behövs både teknikutveckling och mer kunskap om de fruktsamhetsproblem som finns, och detta är syftet med det forskningsprojekt som nu sätts igång vid SLU.

Över hela världen är det välkänt att kameldjuren har väldigt speciell sperma, som är svår att samla in, svår att hantera och svår att frysa, vilket är skälet till att man hittills inte har lyckats ta fram metoder för insemination och transport av genetiskt material mellan och inom länder. Likaså är djurens embryon speciella, och svåra att samla in, frysa och frakta runt mellan gårdar och länder.

I projektets första del vill forskarna utveckla metoder för hantering av sperma, bedömning av spermiekvalitet och utveckling av en laboratoriemetod för studier av spermiernas befruktningsförmåga.

– Vi tror att detta kommer att ge bättre dräktighetsresultat hos alpackorna, säger forskarstudenten Celina Abraham. Vi vill också utveckla metoder för frysning av spermier. Det skulle minska behovet av att importera alpackor, och göra att genetiskt värdefulla handjur kan användas till fler hondjur. Dessutom blir det möjligt att spara spermier från handjur som dött eller kastrerats.

I projektets andra del ska forskarna studera tidig embryodöd och identifiera skötselfaktorer som kan orsaka detta.

Dagfjärilen påfågelöga, Inachis io, har fyra stora ögonfläckar på ovansidan av vingarna. Under vila döljer påfågelögat sina ögonfläckar genom att sitta med vingarna hopslagna. Foto Christer Wiklund.

Det är inte bara småfåglar som skräms av fjärilars ögonfläckar. Även större predatorer som hönsfåglar uppfattar ögonfläckarna som skrämmande. Detta visar en ny studie vid Stockholms universitet och Linköpings universitet som publicerats i den internationella tidskriften Behavioral Ecology.

Stora ögonfläckar finns hos ett flertal djurarter som insekter, groddjur och fiskar. Tidigare studier har visat att småfåglar undviker att attackera eller skräms iväg av fjärilar som har ögonfläckar, trots att dessa är både ätliga och ofarliga.

– Dagfjärilen påfågelöga, Inachis io, har fyra stora ögonfläckar på ovansidan av vingarna. Under vila döljer påfågelögat sina ögonfläckar genom att sitta med vingarna hopslagna och ser då mest ut som ett visset löv. Om den störs ändrar den dock drastiskt sin taktik och slår hastigt upp sina vingar för att visa upp ögonfläckarna. Tidigare försök har visat att vilda småfåglar, så som talgoxe och blåmes, skräms iväg av detta beteende och undviker att attackera, säger Martin Olofsson, doktorand vid Zoologiska institutionen, Stockholms universitet.

En tänkbar förklaring till att småfåglarna skräms av fjärilars stora ögonfläckar kan vara att de påminner fåglarna om deras egna predatorer, exempelvis ögonen hos en sparvuggla. En annan förklaring kan vara att småfåglar blir skrämda av bjärta färgmönster i sig, eftersom deras normala byten oftast är kamouflagefärgade och svåra att få syn på. Forskningen har under de senaste åren varit inriktad på att avgöra vilken förklaring som är mest sannolik. – I den nya studien har vi undersökt om ögonfläckarna också skrämmer tamhöns, som ju är betydligt större fåglar. Vi iscensatte interaktioner mellan höns och fjärilar som antingen hade intakta ögonfläckar eller där ögonfläckarna var övermålade. Resultaten visade att även hönsen blev skrämde av fjärilens plötsliga display, säger Martin Olofsson.

De höns som mötte fjärilar med intakta ögonfläckar blev mer vaksamma och tog längre tid på sig att komma tillbaka till fjärilen. De var också mer benägna att ge ifrån sig ett särskilt larmläte än de höns som mötte fjärilar som hade ögonfläckarna övermålade. Det särskilda larmlätet hönsen gav ifrån sig är ett läte de ger ifrån sig när de är oroliga och det är markbundna predatorer som räv, katt eller vessla i närheten.

– De nya resultaten visar alltså att ögonfläckar framkallar rädsla hos hönsen, snarare än att hönsen bara har en motvilja mot iögonfallande mönster som sådana. Det här stöder idén om att stora ögonfläckar hos fjärilar faktiskt har som funktion att härma ögonen hos fjärilspredatorernas egna fiender och att de kan skrämma också relativt stora predatorer som höns, säger Martin Olofsson.

Artikeln i Behavioral Ecology:
http://beheco.oxfordjournals.org/content/24/1/305.full.pdf+html?sid=44fcfc6d-d3b2-41cd-8314-d3ba2bea9737

Avhandlingen är en etnologisk studie om individer födda på 1970- och 80-talet i Japan, som flyttat till New York för att satsa på karriärer inom kreativa sysselsättningar och livsstilar långt från hemlandets konventioner och krav. De har bosatt sig i och omkring stadsdelen Williamsburg i Brooklyn, som sedan slutet av 1990-talet är välkänt för de många unga kreatörer som flyttat dit från olika delar av världen för att jobba med till exempel mode, musik, konst och fotografi.

Doktoranden Lisa Wiklund har undersökt det kreativa sammanhanget i Williamsburg och hur det utgör en möjlighet för de unga människor som sökt sig dit att ta avstånd från konventionella medelklasslivsstilar genom en delvis alternativ syn på såväl konsumtion som arbete.

70- och 80-talisterna från Japan tillhör en för sitt hemland speciell generation, då Japan de senaste åren har genomgått en brytningstid med betydande förändringsprocesser. De har kunnat göra val som inte var tillgängliga för deras föräldrar, något som till stor del har möjliggjorts av globaliserande inslag i vardagslivet.

– De personer jag studerat och intervjuat ger exempel på hur en globalt präglad värld kan ge möjligheter att bryta med nationella normer kring exempelvis en mallad medelklassidentitet, bestämda könsroller eller tabun kring sexualitet. I detta ligger förstås en väldig kraft, säger avhandlingens författare Lisa Wiklund.

Men beslutet att flytta och att välja alternativa vägar när det gäller arbetsliv och familjebildning medför också att en eventuell flytt tillbaka till hemlandet inte är självklar eftersom vissa sammanhang och gemenskaper har valts bort.

– En av avhandlingens viktigaste poänger är att visa hur våra olika erfarenheter, präglade bland annat av nationella omständigheter, inte innebär att vi människor är produkter av våra ”kulturer” utan förmögna att göra även ibland obekväma val.

De unga boende i Williamsburg brukar kallas för hipsters och beskylls ibland av media för att vara lata och onyttiga individualister. En global lågkonjunktur och en förändrad arbetsmarknad är dock också en orsak till att många unga idag inte har möjligt att få fasta anställningar och lönande jobb.

– Japanerna i Williamsburg är ett tydligt exempel på denna globala tendens eftersom kollapsen av Japans bubbelekonomi på nittiotalet hade stora konsekvenser för deras position på arbetsmarknaden. Medelklassens ställning är idag inte lika självklar som tidigare och ekonomiska felval kan få konsekvenser även för individer från relativt ”trygga” bakgrunder, säger Lisa Wiklund.

Studien är baserad på etnografiskt fältarbete utfört i New York och Japan mellan 2008 och 2012. Sammanlagt 16 unga japaner ingick i studien. När den gjordes jobbade de bland annat som fotografer, designers, konstnärer och musiker.

Den nyutvecklade tekniken ligger bakom att gruppen nyligen fick ett anslag på 4,3 miljoner kronor från EU i ett så kallat Marie Curie-program för att länka samman de ledande forskningsgrupperna i Europa på området diabetesavbildning.

Professor Ulf Ahlgren med medarbetare vid Umeå centrum för molekylär medicin, UCMM, har efterhand vidareutvecklat tekniken för biomedicinsk avbildning med så kallad optisk projektionstomografi (OPT). Till att börja med kunde metoden bara användas på mycket små preparat, men för fem år sedan kunde Umeåforskarna anpassa tekniken för att studera hela organ, bland annat bukspottkörtlar, från vuxna möss i tredimensionella bilder.

De nu presenterade rönen beskriver en fortsatt utveckling av OPT-tekniken genom att gå från vanligt, synligt ljus till området nära infarött ljus. Det är ett ljus med längre våglängd som lättare kan ta sig genom vävnader. Därigenom, och i kombination med en del tekniska förbättringar, kan betydligt större prover studeras, till exempel bukspottkörtlar från råttor. Det är organ som är upp till sex gånger större än hittills, vilket har betydelse eftersom råttor som försöksdjur anses vara fysiologiskt mer lika människor.

Anpassningen till det nära infraröda ljusområdet innebär också att forskarna får tillgång till en bredare del av ljusspektrumet så att fler celltyper kan studeras i ett och samma preparat. I artikelfilmen exemplifierar forskarna möjligheten genom samtidigt spåra de insulinproducerande Langerhanska öarna, de autoimmuna infiltrerande cellerna och blodkärlens utbredning i ett modellsystem för typ 1-diabetes.

Internationellt satsas idag stora resurser för att utveckla avbildningsmetoder för att kunna studera antalet kvarvarande insulinceller vid utvecklingen av diabetes. Sådana skulle få mycket stor betydelse i vården eftersom det idag bara finns indirekta metoder för detta. Ett stort problem i sammanhanget är emellertid att hitta lämpliga kontrastmedel som binder specifikt till insulincellerna i bukspottkörteln. Umeåforskarnas OPT-teknik kan här få en viktig roll att spela genom att göra det möjligt att utvärdera nya kontrastmedel i bukspottkörteln och även kalibrera resultatet från till exempel magnetröntgen (MRI).

Det här ska nu prövas i det nystartade Marie Curie-projektet ”European Training Network for Excellence in Molecular Imaging in Diabetes”.
Umeåforskarnas studie presenteras i den vetenskapliga tidskriften Journal of Visualized Experiments, som är först med att erbjuda videoformatet för publicering inom livsvetenskaperna. Visualisering på film underlättar i hög grad förståelsen för och beskrivningen av komplicerad experimentteknik. Den kan bidra till lösningen på två utmaningar för dagens biovetenskapliga forskning: Låg transparens och dålig reproducerbarhet av biologiska experiment samt minska den tid och det arbete som går åt för att lära sig nya experimentella tekniker.

Övriga medförfattare till artikeln är Christoffer Svensson, Anna Eriksson, Abbas Cheddad, Andreas Hörnblad, Maria Eriksson, Nils Norlin, Elena Kostromina och Tomas Alanentalo, alla vid UCMM; Fredrik Georgsson vid Institutionen för datavetenskap; samtliga vid Umeå universitet, samt Antonello Pileggi, Miami University, USA, och James Sharpe vid CRG, Barcelona, Spanien.

Länk till videoartikeln

Patienter med svår njursvikt får i regel dialys för att överleva. I samband med den behandlingen förekommer ofta undernäring och sänkt muskelfunktion. Blodfetterna är en viktig energikälla och det viktiga enzymet lipoproteinlipas (LPL) bidrar till att omvandla fettet i maten till fria fettsyror som används som energi i kroppen. Störningar i funktionen hos detta enzym kan ge undernäring och höga blodfetter och därmed öka risken för hjärt-kärlsjukdomar. Tidigare studie har visat att patienter i bloddialys endast har ungefär hälften så bra LPL-funktion som friska personer.

Vid långvarig bloddialys används bland annat heparin som blodförtunnande medel för att motverka blodlevring i dialysfiltren. I avhandlingen visas att också tinzaparin, ett annat blodförtunnande medel, medför att LPL frigörs från blodkärlsväggarna för att snabbt brytas ner i levern. Det leder till rubbad fettomsättning vid varje dialystillfälle, något som anses öka risken för hjärt-kärlskador och annan sjuklighet. I patienternas blod finns dessutom höga halter av vissa ämnen (angiopoietin-liknande) som motverkar LPL-funktionen. Detta kan reduceras genom att använda särskilda, högpermeabla filter vid dialysen. Också patienter i så kallad påsdialys (CAPD, en metod där bukhinnan används som dialysmembran) har en liknande brist på LPL, men de utsätts inte för ytterligare förluster av enzymet i samband med dialysen.

I avhandlingen studeras även en ny blodförtunnande substans (citrat) som kan motverka blodlevring direkt via dialysvätskan. Den har inte samma negativa effekter på LPL som heparin och tinzaparin. Fortsatta långtidsstudier ska visa i vilken grad denna nya teknik kan ge bättre energiomsättning och mindre hjärtkärlskador.

Torsdagen den 24 januari försvarar Dana Mahmood, Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, Umeå universitet, sin avhandling med den svenska titeln Lipoproteinlipasaktiviteten är sänkt hos dialyspatienter. Studier av faktorer med tänkbar inverkan på lipaset (engelsk titel: Lipoprotein lipase activity is reduced in dialysis patients. Studies on possible causal factors).
Disputationen äger rum kl. 09.00 i sal E04, Biomedicinhuset, by. 6E, NUS.
Fakultetsopponent är professor emeritus Per Ola Attman, Göteborgs universitet.
Läs hela eller delar av avhandlingen på
http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-62733

.

Nu har skogsforskarna testat var gränsen för skogsplantornas tillväxt går under ideala förhållanden. Med noggrant utförd plantering, skydd mot frost och insekter samt näringsbevattning med hjälp av slangar växer en skogsplanta dubbelt så bra som under normala förhållanden.Men hur mycket av den potentialen kan man uppnå i praktiken?

– Jag tror att man kan realisera upp till 50 procent bättre tillväxt hos dagens vanliga skogsplantor, säger Karin Johansson vid Skogforsk, som gjort testerna
.
Att lägga ut slangar i skogsplanteringarna är inte aktuellt – det är för dyrt. Men man kan komma en bit på väg mot bättre tillväxt ändå, menar Karin Johansson:

– Med en ambitiösare markberedning där humus och mineraljord blandas kan näringen enklare kan tillgodogöras av plantans rötter. I våra försök hade plantorna utan näringsbevattning växt mer än två meter på fem år – det är ändå riktigt, riktigt bra!

Skogforsk är det svenska skogsbrukets forskningsinstitut, finansierat av staten och skogsnäringen.

För vägars konstruktion, drift och underhåll innebär klimatanpassningen i de flesta fall relativt stora förändringar, men det saknas idag en övergripande bild av det totala klimatanpassningsbehovet nationellt sett samt vilka åtgärder som behöver tas och som är rimliga att tas. Denna rapport har som mål att ge en insyn i vilka klimatanpassningar som är nödvändiga för vägtransportsystem med fokus på svenska förhållanden.

Rapporten går igenom historiken för Sveriges arbete med klimatanpassning inom transportsystemen, vilka klimatförändringar vi kan förvänta oss, hur dessa påverkar vägtransportsystemen på olika sätt och vilka risker och sårbarheter som klimatförändringarna innebär för Sveriges och Nordens transportsystem.

Sambandet mellan klimatet (temperatur, fukt) och vägkonstruktionen är komplext och gör det svårt att förutsäga de interna klimatparametrarna i konstruktionen utifrån det yttre klimatet. Dessutom har konstruktionens randvillkor som hydrauliska förutsättningar och dräneringstillstånd samt dess effektivitet stor betydelse. Vägmaterialens egenskaper, bundna samt obundna, påverkas också av klimatet. När klimatet förändras påverkas därmed vägens beteende och livslängd. Eftersom klimatförändringarna generellt varierar mellan Sveriges klimatzoner är det förenat med stora svårigheter att förutsäga vilken påverkan klimatförändringarna får på vägarnas beteende och livslängd.

En jämförelse mellan de nordiska länderna visar att konsekvenserna av klimatförändringarna kommer att bli störst i Norge och minst på Färöarna. Detta beror inte bara på klimatförändringen i sig utan också på hur känsligt landet är till exempel med avseende på topografi, var bebodda områden finns och vägars sträckning. Inom vinterväghållningen i Sverige kommer saltanvändandet totalt sett att minska på grund av det varmare klimatet. Plogningstillfällena kommer antagligen minska, men beredskapen bör inte minskas för mycket eftersom de mer extrema tillfällena sägs komma att öka.

Dubbdäcksanvändningen har de senaste åren minskat framförallt i de södra delarna av landet bland annat på grund av förbud mot dubbdäck på fler och fler gator i stadskärnorna. Kostnaden för vinterväghållning bedöms för staten i stort bli oförändrade. Det kommer att bli en förskjutning norrut av insatserna. Med en övergång till mildare vintrar och därmed fler temperaturväxlingar runt noll grader förväntas problemen med tunga fordon som blockerar vägar vid dåligt väglag öka.

I södra Sverige kan extrema snöfall förekomma, men alltmer sällan. Kommunernas kostnader  för drift och underhåll kommer förmodligen bli lägre i söder och högre i norr.
VTI rapport 771

I sociala medier finns konflikten som en drivkraft i samtalen, man ska tycka och tänka olika och det utvecklar attityder och färdigheter medan skolan mer lär ut av skolan fastställda ståndpunkter. I avhandlingen Det politiska rummet har Erik Andersson vid Örebro universitet studerat hur ungdomar tillägnar sig politiska värderingar och färdigheter samt skapar utbildningssituationer i sociala medier.

– Ungdomarna klarar av att hantera även mycket kontroversiella ämnen, som till exempel abort, pedofili, Sverigedemokraterna och global uppvärmning, säger Erik Andersson, som studerat en nätgemenskap som i avhandlingen benämns Svarthjärta (ett fiktivt namn) som vänder sig till
ungdomar mellan 14 och 28 år.

Sociala medier studeras inom kommunikationsvetenskap, men här är ämnet pedagogik och hur unga människor skaffar sig politiska värderingar, attityder och färdigheter i sociala medier.

– På nätet skapar ungdomar rum för utbildning. Jag har identifierat fem villkor som de behöver förhålla
sig till i sina samtal. Den digitala infrastrukturen handlar om de villkor tekniken medför och administratörspedagogen är de funktioner som styr regler och normer för forumet. 

Innehållsfokuseringen ska bidra med nytt innehåll och att hålla sig till ämnet. Villkoret polemisk gemenskap gäller att deltagarna accepterar en gemensam spelplan för meningsstrid och konflikt kring de politiska samtalen. Det femte villkoret är kommunikativ gemenskap, att vara socialt öppna och villiga att förstå varandra i sina meningsutbyten.
De politiska samtalen i Svarthjärta är ofta tävlingsinriktade och konfrontativa. Med inspiration från taktik inom fotbollen har Erik Andersson identifierat fyra olika slags sätt att agera politiskt. Att utmana, att ge understöd, att sätta press och att ge understöd.

– Villkoren för kommunikationen styr deltagarnas samtal väldigt starkt och är väldigt kvalificerade, det går helt enkelt inte att delta hur som helst.
Skolans svårigheter

Deltagandet i forumdiskussionerna skapar en tydlig utbildningssituation där deltagarna måste
skaffa kunskaper och färdigheter genom sin medverkan och som bygger på förmågan
att kommunicera och samarbeta.

– Skolan har svårigheter att hantera kontroversiella frågor inom sitt demokratiuppdrag. Min studie kanske kan bidra till att utveckla skolundervisningen där digitala medier kan vara ett sätt att hantera politiskt kontroversiella frågor, säger Erik Andersson.

Ett öppet och tillåtande politiskt samtal är centralt för att skolan ska kunna bidra till att utveckla politiskt intresserade och engagerade
ungdomar, det visar tidigare forskning.