Det vanligaste sättet att mäta brottslighet är att använda register över anmälda brott och misstänkta personer. På grund av det stora mörkertalet, inte alla brott anmäls till exempel, kompletteras den officiella statistiken i viss utsträckning med andra metoder.

Lina Andersson är doktorand i kriminologi och har studerat frågeundersökningar som en kompletterande metod att mäta brottslighet. I hennes avhandling Mått på brott framgår att ungdomar tolkar brottsrelaterade erfarenheter och enkätfrågor om brott på olika sätt. Det innebär att vilka typer av händelser som kommer med i frågeundersökningarnas svar skiljer sig mellan ungdomar. Vad som exempelvis räknas med i en fråga om snatteri är inte samma för alla ungdomar. Avhandlingens resultat tydliggör hur viktigt det är med ett medvetet och kritiskt förhållningssätt i tolkning och tillämpning av den statistik som dessa mätningar producerar.

– En central diskussion i min avhandling rör vad brottslighet är. När blir en händelse ett brott? Vad som är brottsligt definieras i lagen. Men vad som är brottsligt kan även vara vad som uppfattas eller tolkas som brottsligt. Jag kopplar sedan samman detta med mätning av brottslighet. Om man ser det som att brottsligheten består av tolkningar och upplevelser, är det också tolkningar och upplevelser som ska mätas när man försöker att få in data om brott, säger Lina Andersson. 

Lina Andersson menar att det är svårt att veta vad som kommer med i ungdomars svar och har därför intervjuat ungdomar efter att de har besvarat en enkät om delaktighet och utsatthet för brott. Syftet har varit att få en förståelse för hur ungdomar tolkar enkätfrågorna och vilka typer av händelser som kommer med i enkätsvaren.

– Det här är viktigt för att få en fördjupad förståelse för vad som kan dölja sig bakom statistik om brottslighet och hur den kan användas, säger Lina Andersson.

För mer information kontakta:
Lina Andersson 070-744 56 23 lina.andersson@criminology.su.se
lina.andersson@criminology.su.se går att ladda ner här

Telomeren är kromosomens ändparti. Med ökande ålder sker en förkortning av telomerlängden och studier har visat att bl. a. oxidativ stress och inflammation påskyndar förkortningen. Utifrån detta har det föreslagits att telomerlängd är ett mått på biologiskt åldrande och samband har påvisats mellan telomerlängd och åldersrelaterade sjukdomar, ohälsosam livsstil och livslängd. Forskargruppen visar att kortare telomerlängd är förknippat med både återkommande depressioner och med kortisolvärden som indikerar att de varit utsatta för kronisk stress.

Studien omfattar 91 patienter med återkommande depressioner och 451 friska kontrollpersoner. Telomerlängden, mätt i vita blodkroppar, är kortare i patientgruppen jämfört med kontrollgruppen, vilket indikerar högre biologisk ålder hos patienterna. Forskarna undersökte även deltagarnas stressreglering med hjälp av ett s. k. dexametasontest.

– Testet visar att kortisolvärden som markerar långvarig stress är förknippat med kortare telomerer både hos deprimerade och friska personer, säger Mikael Wikgren, doktorand inom forskargruppen.

Att de deprimerade som grupp har kortare telomerlängd jämfört med friska kan till stor del förklaras av att fler deprimerade än friska har störd kortisolreglering, något som understryker att kortisolreglering och stress spelar en viktig roll vid depressiv sjukdom.

Artikeln ingår i doktorand Mikael Wikgrens avhandlingsarbete. I forskargruppen, som leds av professor Rolf Adolfsson, ingår även med. dr. Karl-Fredrik Norrback (handledare), doktorand Martin Maripuu samt projektsamordnare Annelie Nordin.

Studien har genomförts i samarbete med forskare vid Institutionen för medicinsk biovetenskap, Umeå universitet, samt forskare vid Stockholms universitet, Linköpings universitet och Antwerpens universitet.
För mer information, kontakta:
Mikael Wikgren, Institutionen för klinisk vetenskap, enheten för psykiatri, på 
telefon: 070-303 89 42
e-post: mikael.wikgren@psychiat.umu.se
Referens:
Wikgren M, Maripuu M, Karlsson T, Nordfjäll K, Bergdahl J, Hultdin J, Del-Favero J, Roos G, Nilsson LG, Adolfsson R, Norrback KF. Short telomeres in depression and the general population are associated with a hypocortisolemic state. Biol Psychiatry. doi:10.1016/j.biopsych.2011.09.015
Artikeln i Biological Psychiatry

Ärt, böna, sojaböna, klöver och lucern, ger oss växtolja och fiber samt proteinrika livsmedel och foder. Samtidigt tillför sådana baljväxtgrödor kväve till agroekosystemet genom sin unika förmåga att fixera kvävgas i symbios med jordbakterier.

Men bidrar baljväxter också till att reducera den människa skapte klimatförändring? En internationell forskargrupp, ledd av Erik Steen Jensen vid SLU, har samlat och syntetiserat kunskap om baljväxternas förmåga att:

– minska emissionen av växthusgaserna koldioxid och lustgas (CO2 och N2O) jämfört med kvävegödslade grödors utsläpp

– minska fossil energianvändning vid produktion av livsmedel och foder

– bidra till fastläggning av kol i marken

– bidra med biomassa till produktion av biobränslen i framtidens bioraffinaderier.

Ett stort antal studier med mätningar av lustgasemission från baljväxt- respektive kvävegödslade system visade en mycket stor variation. Skillnaderna kan bero på olika kvävegödslingsnivåer, såväl som olika klimat, jord och växtodlingsåtgärder,
I genomsnitt för försöksplatser och år var lustgasemissionerna från baljväxter 1,29 kg kväve per hektar, från kvävegödslade grödor och betesmarker 3,22 samt från träda1,20 kg kväve per hektar under en växtsäsong.

– Emissionen av lustgas från baljväxtjord är alltså generellt lägre än i kvävegödslade system säger Erik Steen Jensen. Och det finns inte många studier som visar att biologisk kvävefixering i någon högre grad bidrar till den totala lustgasemissionen.

Det går åt 35–60 procent mindre fossila bränslen till baljväxtgrödor och baljväxtbaserade betesmarker än till kvävegödslade spannmålsgrödor eller vall. Detta beror primärt på att det inte finns något behov kvävegödsling i baljväxter och att kvävebehovet blir mindre i efterföljande grödor i växtföljden. Dessutom resulterar produktionen av kvävegödselmedel i betydliga emissioner av CO2 och N2O.
Baljväxter spelar också en central roll i att tillföra det extra organiska kväve, som krävs för att stimulera ackumulering av markkol i en omfattning som överstiger den fastläggning som sker vid kvävegödslad odling av spannmål eller vall. Det visar data från betesmarker, annuella respektive perenna odlingssystem.
Baljväxternas biomassa kan användas som råvara för biodiesel eller bioetanol, men dessutom innehåller de en lång rad intressanta ämnen, som kan raffineras för användning som industriella material och kemikalier.
– Det unika med baljväxter som energigröda är att man inte behöver gödsla med kväve, säger han.
Den stora fossila energiförbrukningen vid syntes, transport och spridning av kvävegödselmedel reducerar ofta andra energigrödors nettoinbindning av kol i marken, och därmed fördelen med dem. Det måste dock bli en kompromiss mellan att använda baljväxter till biomassa i bioraffinaderier och att låta dem bidra till markens bördighet.

– Baljväxternas många ekosystemtjänster, bland annat deras förmåga att reducera utsläppen av växthusgaser från jordbruket, minska användningen av fossil energi, öka kol fastläggningen i marken, samt bidra med värdefulla biomassaråvaror till bioraffinaderier gör dem viktiga för framtidens hållbara agroekosystem, sammanfattar Erik Steen Jensen.

Vetenskaplig artikel: 

Legumes for mitigation of climate change and the provision of feedstock for biofuels and biorefineries, Agronomy for Sustainable Development.

Kontakt
Professor Erik Steen Jensen
040-41 50 35
erik.steen.jensen@slu.se

Sverige har sedan början av 1900-talet har haft en stark tradition av utomhusundervisning och av att integrera naturvårdsfrågor undervisningen. På 1960-talet när miljörörelsen växte sig stark skrevs miljö in i läroplanen för första gången.

Under de senaste årtiondena har utbildningens betydelse för ett lyckat miljöarbete betonats både nationellt och internationellt. Men forskningen inom detta område har etablerats relativt sent i Sverige och det betyder att många lärare saknar utbildningsvetenskaplig kunskap att stödja sig mot.

Nationella forskarskolan för utbildning och hållbar utveckling (GRESD) startades 2009 med stöd av Vetenskapsrådet och är resultatet av ett samarbete mellan åtta lärosäten. Målet är att förstärka det vetenskapliga underlaget kring undervisning och lärande om miljö och hållbar utveckling.

Forskarskolan har miljö- och utvecklingsfrågornas komplexitet i relation till utbildningsfrågor som utgångspunkt. Något som också FN under en längre tid har fokuserat på. FN deklarerade att 2005-2014 är ”The Decade of Education for Sustainable Development”. Ett årtionde för utbildning för hållbar utveckling innebär samtidigt ett skifte från att fokusera på miljö till hållbar utveckling.

– Det är viktigt att reflektera över vad detta skifte betyder och hur man tolkar hållbar utveckling och överför det till undervisningen i praktiken, säger Johan Öhman.

– Många är kritiska till det skiftet. Kritiker ser det som ett ideologiskt koncept som har sin grund i idén att ekonomisk tillväxt inte bara ska kunna kombineras med miljöskydd och social rättvisa utan också är en förutsättning för det.

– Det finns en rädsla för att utbildning för hållbar utveckling ska bli ett politiskt instrument som förmedlar ett ideologiskt budskap och gör så att undervisningen förlorar sitt fokus på kritiskt tänkande.

– Men hållbar utveckling öppnar också för ett nytänkande inom miljöundervisning och ett mångvetenskapligt angreppssätt som involverar både sociala, kulturella, ekonomiska och ekologiska dimensioner, framhåller Johan Öhman.

– Den forskning som presenteras i temanumret handlar om att problematisera och kritiskt analysera snarare än att lyfta en speciell utbildning eller undervisningsmetod. Vi fokuserar på elevers lärande om miljö och utvecklingsfrågor och de faktorer som påverkar detta lärande – elevernas erfarenhet och undervisningens innehåll och form, avslutar Johan Öhman.

Kontaktinformation
För mer information kontakta: Johan Öhman, johan.ohman@oru.se, 019 303269.

Antibiotika används regelmässigt i de spädningsvätskor för sperma som används för artificiell insemination av svin för att förhindra tillväxt av förorenande bakterier och därmed öka hållbarheten. Forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) har nu utvecklat en alternativ metod som kraftigt reducerar mängden bakterier i sperman och som kan göra användandet av antibiotika onödig.

Spridningen av antibiotikaresistenta bakterier är ett globalt och ökande problem inom både human- och veterinärmedicinen. Det effektivaste sättet att förhindra den ökande antibiotikaresistensen är att minska användandet av antibiotika. 

Vid samling av sperma från galtar för produktion av spermadoser för artificiell insemination förorenas denna ofta av bakterier från omgivningen. För att förhindra att dessa bakterier får möjlighet att börja växa, och därmed förkorta spermiernas överlevnad och infektera den inseminerade suggan, tillsätts alltid antibiotika till de spädningsvätskor som används.

– I flera länder har denna ökade antibiotikaanvändning resulterat i en ökning av antibiotikaresistenta bakterier och det finns därför ett intresse av att reducera antibiotikatillsatsen, säger Jane Morrell, en av forskarna bakom studien. Vi har utvecklat en metod för att ta bort förorenande bakterier från svinsperma med hjälp av centrifugering genom en specifik kolloid som vi utvecklat för svinsperma, Androcoll-P.

I en nyligen publicerad studie visar SLU-forskarna att om spädd sperma utan antibiotikatillsats sparas i 24 timmar vid 16–18°C, vilket är den normala lagringstemperaturen, ökar bakterieantalet. Om däremot sperman först centrifugeras genom kolloiden försvinner bakterierna helt i hälften av proverna och reduceras betydligt i den andra hälften. Jämförelse mellan bakteriefloran före och efter centrifugering i prover med kvarvarande bakterier tyder på att centrifugering genom kolloiden inte bara tar bort förorenande bakterier utan också förhindrar att eventuellt kvarvarande bakterier ökar i antal.

– Vi tror att centrifugering genom vår kolloid har potential att bidra till minskningen av antibiotikaanvändningen inom svinsemin och därmed minska risken för utvecklingen av antibiotikaresistens. Nu återstår att anpassa metoden för praktiskt tillämpning och att se om bakteriereduktionen i proverna kvarstår längre än 24 timmar, säger Jane Morrell.  

För mer information:
Vet med dr Jane Morrell, avd för reproduktion, inst för Kliniska vetenskaper, SLU.
E-post jane.morrell@slu.se; tel 018-67 11 52

Ett fiskstim är en av naturens mest fascinerande sevärdheter. I havet rör sig stora stim av hundratusentals fiskar tillsammans i samklang.  Även i ett akvarium kan ett stim visa ett imponerande exempel på hur en grupp kan röra sig tillsammans utan ledare. Forskare har länge studerat fiskstims form och struktur. De har använt datorsimuleringar och ställt upp hypoteser om hur denna fantastiska samordning fungerar. Men inte förrän nu har lyckats beskriva enligt vilka ”regler” enskilda fiskar i ett stim samverkar med varandra.

I den aktuella studien studerades grupper av en liten sötvattensfisk, den s k moskitfisken. Genom att följa och beskriva fiskens rörelse med hjälp av automatiserad bildbehandling och matematisk modellering kunde forskarna avkoda regler genom vilka fiskarna interagerade med varandra.

Dessa regler visade sig vara påfallande enkla, men effektiva. En fisk försöker att komma ikapp fiskar framför dem, men saktar ner när de kommer för nära likt bilförare som försöker hålla ett fast avstånd till bilden framför.

–    Fiskarna vände sig också mot sina grannar och reagerade främst på sin närmaste granne. Genom dessa enkla regler, kunde moskitfiskstimmet röra sig på ett samordnat sätt, säger David Sumpter, professor i tillämpad matematik vid Uppsala universitet.

Dessa studier av små grupper av fiskar är ett steg mot en bättre förståelse av större stim. Forskarna i ”the collective animal behaviour”-gruppen vid matematiska institutionen, Uppsala universitet, använder en kombination av dataanalys och matematisk modellering för att förstå hur olika djur, inte bara fisk utan även t ex myror, fåglar och människor, beter sig tillsammans i grupper.

Två videofilmer har producerats inom ramen för projektet. De visar fiskstim bestående av fyra moskitofiskar som simmar i en rektangulär tank. Den första visar hur fiskar spåras individuellt i syfte att följa deras respektive position och färdriktning. I den andra filmen ändras bildriktningen för att följa en enskild fisk (den som markerats med rött).  Färgen på de övriga fiskar påvisar deras avstånd till den fisk som är fokus; fisk markerat med grönt är den närmaste etc. Genom att studera var de andra fiskarna i stimmet befinner sig när den röda fisken ökar respektive minskar sin hastighet, eller roterar i en viss riktning, kan forskarna utläsa vilka ”rörelseregler” fiskar följer när de befinner sig i stim. OBS. Mer filmat material finns på förfrågan.

Studien har finansierats av bland andra ERC, European Research Center.

Läs mer om Sumpters forskning

För mer information, kontakta David Sumpter, tel: 018-471 32 14, 073-069 05 11, eller david.sumpter@math.uu.se . Han befinner sig denna vecka i England, och nås lättast först via mejl.

Forskningen bakom avhandlingen startade 1994 med en undersökning av 60 personer, som sökte akutvård vid Sundsvalls sjukhus på grund av nacksymtom efter en bilpåkörning bakifrån, så kallad pisksnärtskada (eng. whiplash). Olyckan gav omedelbara men milda käkledssymtom hos 15 % av patienterna. Inga akuta vävnadsskador i käklederna kunde emellertid iakttas vid magnetkameraundersökning direkt efter olyckan.

Under det första året efter händelsen utvecklade patienterna, framför allt kvinnorna, smärtproblem och funktionsstörningar i käklederna fem gånger så ofta som en oskadad kontrollgrupp som undersöktes parallellt. Skillnaden mellan grupperna när det gäller symtom var statistiskt säkerställd och kvarstod efter 15 år, då var femte patient rapporterade käkledssmärtor. Hos hälften av dem påvisade magnetkameraundersökningen ortopediska avvikelser i käkleden som kunde förklara smärtan, men hos den andra hälften visade magnetkameran normala förhållanden på samma sätt som normalfynd i nacken förekommer hos de flesta patienter med nacksymtom efter en pisksnärtsolycka.

Den ökade förekomsten av smärta och funktionsstörningar i käklederna efter en pisksnärtskada visar enligt avhandlingen på att den medicinska undersökningen av dessa patienter med nacksymtom bör omfatta också käklederna.

Läs hela eller delar av avhandlingen

Hanna Salé är leg. tandläkare och doktorand vid Institutionen för odontologi.

Fredagen den 11 november försvarar Hanna Salé, Institutionen för odontologi, Umeå universitet, sin avhandling med den svenska titeln Käkledssequelae efter whiplashtrauma – en prospektiv och kontrollerad långtidsuppföljning (Engelsk titel: Temporomandibular joint sequelae after whiplash trauma – long term controlled prospective study).

Disputationen äger rum kl 13.00 i sal Sal D, 9 tr., Tandläkarhögskolan, NUS.

Fakultetsopponent är professor Per-Lennart Westesson, University of Rochester, USA.

Undersökningen baseras på ett internationellt forskningsprojekt, Media for Democracy Monitor och omfattar 10 länder, Australien, Finland, Litauen, Nederländerna, Portugal, Schweiz, Storbritannien, Sverige, Tyskland och Österrike. Alla länders medier har jämförts utifrån ett gemensamt utformat demokratiindex där en rad olika indikatorer studerats för att värdera graden av fri informationsförmedling, medborgerligt deltagande i medierna och mediernas granskningsfunktion

– Svenska medier får högsta poäng av alla länder som har jämförts i studien, säger Lars Nord vid Mittuniversitetets demokratiinstitut DEMICOM. Han har fungerat som svensk projektledare i det internationella forskningsprojektet.

Lars Nord understryker dock att bilden inte är entydig positiv, utan att tätpositionen i viss utsträckning kan förklaras av andra länders brister i att nå de grundläggande demokratimålen.

Både när det gäller deltagande och granskning finns det utrymme för förbättringar även i Sverige.

Hela undersökningens resultat och en ingående beskrivning av projektet finns i den nya boken Media for Demoracy Monitor. A Cross national Study of Leading News Media (Nordicom) redigerad av Josef Trappel, Hannu Nieminen och Lars Nord.

Den svenska undersökningen har genomförts av Torbjörn von Krogh och Lars Nord vid DEMICOM, Mittuniversitetet. De kan också svara på frågor kring de svenska resultaten.

Frågor kan ställas till:
Lars Nord, professor i politisk kommunikation, tel. 060 – 14 86 25, mobil 070 – 550 93 33
Torbjörn von Krogh, Institutet för mediestudier, Sim(o), och Mittuniversitetet, tel. 070-738 49 13

Nya cancerbehandlingar som riktar sig mot specifika molekyler i tumören är under utveckling. Men för att de ska vara effektiva behöver man först veta vilka mutationer som orsakat tumören. Genom att analysera sekvensen hos gener som ofta är muterade i vissa tumörformer kan man öka möjligheten att välja optimal behandling för varje patient.

Forskare vid institutionen för immunologi, genetik och patologi [Ref 1] vid Uppsala universitet samarbetar med företaget Halo Genomics i ett projekt som syftar till att identifiera mutationer som orsakar tjocktarmscancer. Forskarna valde ut 560 gener i 192 tumörprover från patienter med tjocktarmscancer och Halogenomics tog fram en så kallad HaloPlex™ PCR-analys som täckte alla generna.

–    Med den här analysmetoden tog det en vecka för en person att göra i ordning de 192 proverna för sekvensering, utan att det krävdes någon särskild utrustning. Det ökade produktiviteten med upp till tio gånger jämfört med konventionella metoder, säger professor Mats Nilsson, som har lett projektet.

Proverna sekvenseras nu vid SciLifeLab i Uppsala. Forskarna räknar med att kunna identifiera exakt vilka molekyler som är påverkade i tumörcellerna från enskilda patienter.

– Det här kommer att få betydelse för valet av rätt sorts riktad behandling för patienter i framtiden, säger Mats Nilsson. Metoden lovar gott för användning inom diagnostiken på grund av den låga kostnaden och den höga effektiviteten.

Läs mer om SciLifeLab.

För mer information, kontakta Mats Nilsson, tel: 018-471 48 16, 073-053 78 76, mats.nilsson@igp.uu.se

Storskaliga vegetationskartor kan vara viktiga redskap då man vill veta mer om vegetationen och landskapet, och kommer till användning inom t.ex. skogsförvaltning, klimatforskning och naturvård. I en avhandling från SLU visar Heather Reese hur man bäst karterar skog och fjällvegetation i Sverige med hjälp av satellitdata, topografisk information och information från olika nationella inventeringar.

Vissa satelliter är utrustade med sensorer som mäter ljus av olika våglängder från marken. För att kunna omvandla sådana satellitdata till användbara vegetationskartor behöver man referensdata, dvs. mätpunkter på marken där man vet hur växtligheten ser ut.

Heather Reese från SLU har i sitt doktorsarbete undersökt hur satellitdata kan användas för kartering av skog och fjällvegetation i Sverige, och hur kartornas kvalitet påverkas av den typ av markinventering man utnyttjar. Tre typer av inventeringar ingick i studien:
Rikskogstaxeringen, Nationell inventering av landskap i Sverige (NILS), och Terrester habitatuppföljning (THUF).

Information från Riksskogstaxeringen, där det sedan 1920-talet kontinuerligt samlas in uppgifter om Sveriges skogar, visade sig vara ett mycket värdefullt komplement då man vill omvandla satellitdata till skogskartor.

I de nya inventeringsprogrammen NILS och THUF samlas det in data om alla vegetationstyper, vilket gör det möjligt att kartera t.ex. fjällvegetation med satellitdata. En viktig faktor vid kartframställning är vilken detaljrikedom som eftersträvas, vilket kan påverkas av både tillämpningsområde och budget.

Heather Reese har i sin undersökning jämfört satellitdata med olika egenskaper (som pixelstorlekar från 10 till 300 m) och komplettering med andra data (som höjd eller lutning) vid kartering av ett område i Västerbottens norra fjällvärld. Resultaten visade att fjällvegetationen, till exempel torr rished, frisk rished, gräshed och örtäng, kan karteras väl med satellitdata, och bäst blev resultatet när satellitdata med 10 m pixlar användes tillsammans med höjddata.

– Nyttan vi hade av att kombinera satellitdata med höjddata tyder på att kvaliteten på satellitbaserade fjällvegetationskartor kommer att bli ännu bättre framöver, då vi får tillgång till den Nya nationella höjdmodellen, berättar Heather Reese. Sedan 2009 pågår en flygburen laserskanning av landet, och den ska ge en rikstäckande höjdmodell – en mycket detaljerad beskrivning av Sveriges topografi.

Att samla in referensdata är en stor kostnad i ett karteringsprojekt, men ofta vet man inte hur många referensprovytor som behövs. Även detta har dock undersökts i avhandlingen, och rekommendationen är ungefär 30 till 70 provytor per vegetationstyp. Dessutom har nya satellitdata med pixlar på 60 meter provats för kartering av virkesförråd i skogsbestånd i Västerbotten, och resultaten blev nästan lika bra som vid användning av satellitdata med 10 m pixlar.

Detta resultat beror delvis på skogens egenskaper (t.ex. beståndens likformighet och storlek) men har ändå betydelse vid val av satellitdata i framtiden när målet är att kartera skog i stora områden.
——————————————————————————–
MSc Heather Reese, institutionen för skoglig resurshushållning, SLU, försvarade sin avhandling Classification of Sweden’s forests and alpine vegetation using optical satellite and inventory data den 28 oktober 2011 i Umeå. Opponent var professor Paul M. Treitz, Queens University, Kingston, Ontario, Kanada.

Mer information: Heather Reese, 090-786 84 85, heather.reese@slu.se

Länk till avhandlingen.

Detta och övriga pressmeddelanden från SLU:

Kunskap om nervsystemets utveckling är av största betydelse för att förstå hjärnans funktion och hjärnans sjukdomar. I alla celler fungerar DNA som mall för de proteiner som ska bildas i cellen. Som ett mellansteg i processen bildas så kallade RNA-molekyler. Dessa förekommer direkt efter avläsningen i en ursprunglig form men innan de kan läsas av för att ge upphov till proteiner processas de genom att vissa delar, så kallade introner, tas bort. Nya sekvenseringstekniker gör att man nu kan undersöka sekvensen för alla RNA-molekyler som finns i en viss celltyp eller vävnad.

I den nu publicerade studien visar forskarna att det under fosterutvecklingen finns en större andel RNA-molekyler som fortfarande innehåller introner jämfört med en fullt utvecklad hjärna, där de flesta RNA-molekylerna istället är färdigprocessade. Många av dessa RNA-molekyler är sådana som kan ge upphov till ett flertal olika proteinvarianter som behövs under hjärnans utveckling. Bland de RNA-molekyler i hjärnan som ofta innehöll introner fanns också flera gener med betydelse för psykiatriska sjukdomar.

–    En möjlig förklaring är att det i den växande hjärnan behöver finnas större möjlighet att reglera och variera processen när intronerna tas bort, för att på så sätt ge upphov till olika proteinvarianter, säger Lars Feuk, forskare vid institutionen för immunologi, genetik och patologi som lett studien tillsammans med Lucia Cavelier.  

En annan fråga som länge varit oklar är hur processen där intronerna avlägsnas går till i detalj. Det kan ske antingen i direkt anslutning till bildning av RNA, eller efter hela RNA-molekylen är färdigbildad men vilket som är vanligast i människans celler har tidigare inte kunnat mätas direkt i vävnadsprover. I den nu publicerade studien kan forskarna visa att intronerna ofta tas bort i direkt anslutning till att RNA:t har bildats.

–    Vi visar att det här snabba avlägsnandet av introner är vanligare än man tidigare trott, vilket pekar mot att bildandet av RNA och regleringen av proteinvarianter är starkt sammankopplade, säger försteförfattaren Adam Ameur, bioinformatiker vid institutionen för immunologi, genetik och patologi.

–    Detta är viktig kunskap för att förstå styrmekanismerna för gener som är nödvändiga under hjärnans utveckling,  

Studien har gjorts inom SciLifeLab Uppsala och finansierats av bland andra Stiftelsen för strategisk forskning SSF, Marcus Borgströms stiftelse samt Göran Gustafssons stiftelse.

För mer information, kontakta Lucia Cavelier, lucia.cavelier@igp.uu.se eller Lars Feuk, lars.feuk@igp.uu.se

Under de senaste decennierna har det skett en fantastisk utveckling vad avser omhändertagande av patienter som drabbats av plötsliga hjärtstopp. Det visar en avhandling vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, som granskat 3 871 fall av oväntade hjärtstopp på och utanför sjukhus i Göteborg mellan åren 1980 och 1999.

I avhandlingen, där doktoranden och legitimerade läkaren Martin Fredriksson studerat både hur patienterna tagits omhand och vad resultatet blivit, ingår flera delarbeten, bland dem tre artiklar som för första gången i Sverige på ett omfattande och systematiskt sätt belyser hjärtstopp som sker innanför sjukhusets väggar.

På Sahlgrenska universitetssjukhuset drabbades 1 115 personer av hjärtstopp mellan 1994 och 2002. Totalt överlevde 37 procent av patienterna, och 86 procent av dem var fortfarande i livet ett år senare.

För patienter som kunde behandlas med hjärtstartare (defibrillator) var chansen att överleva ett plötsligt hjärtstopp tre gånger högre på sjukhus jämfört med om de drabbats utanför sjukhuset. För de som inte kunde behandlas med hjärtstartare var överlevnaden sju gånger högre inom sjukhusets väggar.

Skillnaden beror bland annat på att tiden till dess att hjärtstartaren är påkopplad och ger sin första strömstöt är mycket längre utanför sjukhus jämfört med inne på sjukhus.

–Men även andra faktorer spelar in, som att de flesta patienter som drabbas på sjukhus har en typ av hjärtstopp som kan behandlas med hjärtstartare, och att kvaliteten på hjärtlungräddningen är bättre på sjukhus där den drabbade snabbt kommer till mycket avancerad sjukvård, säger Martin Fredriksson.

Men även överlevnaden efter hjärtstopp utanför sjukhus har ökat det sista decenniet.

–Det beror sannolikt på flera faktorer, bland annat introduktionen av så kallad mekanisk hjärtkompression, men också på att hjärt-lung-räddning utförd av vittnen blivit vanligare, samt att eftervården på sjukhus har förbättrats, säger Martin Fredriksson.

Av de 3 871 med plötsligt hjärtstopp överlevde totalt sett 8,8 procent och kunde skrivas ut från sjukhuset. Bland undergruppen av personer som drabbades av så kallat kammarflimmer, vilket är den typen av hjärtstopp som kan behandlas med en hjärtstartare, kunde var femte patient skrivas ut.

Avhandlingen Cardiac arrest outside and inside hospital from a 30-year perspective in the Municipality of Gothenburg försvaras vid en disputation den 10 november.

Kontaktinformation
Kontakt:
Martin Fredriksson, institutionen för medicin, Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet
0708-110699
Martin.Fredriksson@vgregion.se

FAKTA
Plötsligt hjärtstopp innebär att hjärtats pumpförmåga upphör och den drabbade förlorar medvetandet och är utan livstecken. Vid ett plötsligt hjärtstopp, som ofta orsakas av en hjärtinfarkt, övergår hjärtats normala rytm hos många i ett så kallat kammarflimmer. Om den drabbade ska överleva måste hjärtrytmen återställas inom ett par minuter. Vid ett hjärtstopp ökar risken för död för varje minut som går innan behandling startar, vilket gör det livsviktigt att omgivningen snabbt agerar med hjärt-lungräddning inklusive hjärtstartare (defibrillator).

Den individuella friheten har över de senaste decennierna blivit ledstjärnan framför andra för den yngre generationen i länder som Sverige och USA. Enligt värderingsforskaren Ronald Inglehart, årets mottagare av Skyttepriset i statskunskap, är vi svenskar dessutom världens mest frihetsälskande folk. Det talas därför om en ”svenskifiering” av världen.

Men ökad fokus på individuell frihet behöver enligt Gina Gustavsson inte alls leda till mer öppenhet och tolerans. Tvärtom riskerar vissa frihetsideal att föda rop på tvång, förbud och provokation – i befrielsens namn. Den frihetsdyrkande och sekulära majoriteten kan exempelvis uppfatta muslimska kvinnor som vill bära slöja som otillräckligt självförverkligade och därför i behov av att ”befrias” genom ett slöjförbud.

Avhandlingen tar sin teoretiska utgångspunkt hos den brittiske filosofen Isaiah Berlin (1909-1997) och hans skepsis mot så kallade positiva frihetsideal.  Medan negativa frihetsideal handlar om att vara obehindrad av andra, fokuserar de positiva snarare på att övervinna inre hinder.  Idén om självförverkligande utgör ett typiskt positivt frihetsideal: Jag måste övervinna mina egna rädslor för att kunna förverkliga mitt sanna jag.

Gina Gustavssons avhandling visar hur även ett på ytan så mjukt ideal som just självförverkligande kan urarta i intolerans. I avhandlingens första del utreder hon Isaiah Berlins varningar för romantiska frihetsideal, såsom autenticitet och självuttryck, något tidigare forskning förbisett. I den andra delen presenteras samtida attityddata från tio rika västländer, inklusive Sverige och USA. Resultaten visar att vi bör skilja på positiva och negativa frihetsattityder även bland gemene man. Negativa frihetsideal leder till tolerans, positiva gör det inte.

Avslutningsvis ger Gina Gustavsson ett samtida exempel på intolerans i den positiva frihetens namn, nämligen hur Flemming Rose, före dette kulturredaktör på Jyllands-Posten, försvarar de Muhammedkarikatyrer som tidningen publicerade år 2005. Genom att granska ”Tavshedens tyranni” (2010), Roses bok om karikatyrkrisen, visar Gustavsson att karikatyrerna framställs som en ventil för våra autentiska känslor, något Rose anser vara det mest grundläggande i en liberal debatt – alldeles oavsett dess konsekvenser.

– Rose företräder därmed vad vi kan kalla en ”romantisk liberalism”: en förrädisk förståelse av frihet och liberalism som inbjuder till provokation och intolerans i autenticitetens namn. För en romantisk liberal är det viktigaste att vara sann mot sig själv, att vägra kompromissa och att hålla fast vid sin ståndpunkt, även om det leder till öppen konflikt och en hånfull ton i det offentliga samtalet, säger Gina Gustavsson.

För mer information kontakta Gina Gustavsson, tel: 018-471 33 49 eller 070-79 208 73, e-post: Gina.Gustavsson@statsvet.uu.se

Läs mer om avhandlingen Treacherous Liberties och ladda ner den.
[Ref 1]

En populärvetenskaplig essä på avhandlingens tema återfinns i senaste numret av Neo Magasin: ”Den förrädiska friheten”, Neo Magasin nr. 5, 2011

– Hotet från Hagamannen blev en angelägenhet för hela staden, och rädslan för våld en del av allas vardag, säger Linda Sandberg, som har intervjuat både kvinnor och män om hur det kändes att vistas i stadens offentliga rum under de åtta år som överfallen inträffade.

Kvinnornas svarsmönster är mycket enhetligt, och bilden av rädsla gemensamt för alla, oavsett ålder, klass och etnicitet. Likheterna i kvinnornas reaktioner är, enligt Linda Sandberg, både ett uttryck för att kvinnor såg på sig själva som svaga och bräckliga, men också betraktades av andra som en grupp som behövde skydd.
– Många upplevde att de förväntades vara rädda, och det kollektiva engagemang som växte fram för kvinnors säkerhet under årens lopp var inte enbart positivt, utan förstärkte också uppfattningen om kvinnors sårbarhet.

Hotet gjorde att Umeås kvinnor kände sig kluvna och osäkra. Trots att de var rädda ville de inte styras av sin rädsla, utan betonade sin rätt att gå var de ville, när de ville. Samtidigt som de förväntades använda sitt sunda förnuft och vara försiktiga, skulle de inte vara så rädda att känslan tog över hela livet. Denna ambivalens medförde, enligt Linda Sandberg, att kvinnorna “frivilligt” anpassade och begränsade hur de använde vissa urbana rum.

I motsats till kvinnorna var männen förtegna om sina egna rädslor, och pratade hellre om hur rädda andra var, särskilt kvinnor. Männen beskrev ofta sig själva som orädda beskyddare, och enligt Linda Sandberg var det också ett sätt att distansera sig från gärningsmannen och hans brott.

Berättelserna innehåller också händelser då männen upplevde att de uppfattades som ett hot, och hur de fick anstränga sig för att tydligt visa att de var ofarliga. Den fruktade gärningsmannen beskrevs som en ”vanlig man” med ”normalt svenskt utseende”, och flera män fick också höra att de liknade Hagamannens fantombild.
– De kände sig utpekade som potentiella förövare, något som gjorde dem både arga och frustrerade, men också gav dem möjlighet att aktivt ta avstånd från gärningsmannen.

Linda Sandberg visar också att fokus i samhällsdebatten förflyttades från kvinnors till mäns kroppar. Från att ha handlat mycket om kvinnors klädval och beteende, övergick diskussionen till att gälla hur män skulle föra sig i det offentliga rummet för att inte uppfattas som skrämmande. I media fokuserade också beskrivningen av Hagamannen på egenskaper hos hans kropp, och därmed skapades också en bild av den farliga kroppen.

Fakta om disputationen
Fredagen den 18 november försvarar Linda Sandberg, kulturgeografiska institutionen, Umeå universitet, sin avhandling med titeln Fear of violence and gendered power relations. Responses to threat in public space in Sweden. Svensk titel: Rädsla för våld och könade maktrelationer. Hantering av hot i det offentliga rummet i Sverige. Disputationen äger rum kl. 10 i Hörsal C, Samhällsvetarhuset. Fakultetsopponent är professor Rachel Pain, Department of Geography, Durham University.

För mer information, kontakta:
Linda Sandberg, (nås säkrast efter kl. 10 på måndag den 7/11)
kulturgeografiska institutionen, Umeå universitet
Telefon: 090-786 5469, 070-244 69 56
E-post: linda.sandberg@geography.umu.se

Läs hela eller delar av avhandlingen.

– Det är ett ungt, vetenskapligt avancerat och samtidigt kontroversiellt forskningsfält. Det gör att forskarna ställs inför stora utmaningar i såväl grundforskningen som den kliniska tillämpningen på människor, men också i kontakten med finansiärer, myndigheter, patienter och allmänhet, säger Hannah Grankvist.

Hon har nyligen doktorerat vid Linköpings universitet med en avhandling om forskares erfarenheter av genterapiforskning. För studien har hon intervjuat amerikanska och svenska forskare om hur de hanterar problemen de ställs inför, men också myndigheter som reglerar forskningen och forskningsråd.

Genterapi är en experimentell teknik för att behandla eller förebygga sjukdomar genom att föra in nya gener i kroppens celler. Tekniken innebär samtidigt att genetiska egenskaper manipuleras. Hittills gäller de flesta kliniska studier som gjorts cancer och vissa ärftliga genetiska sjukdomar.

Hannah Grankvist visar att forskarna måste utveckla samarbeten med en mängd aktörer och verka för en samsyn på vad genterapi innebär. Bioteknikföretag, läkemedelsföretag, patienter och deras familjer spelar till exempel en viktig roll för finansieringen, medan forskarkompetens från andra områden är nödvändig för att olika delar av forskningen ska fungera.

– De brinner för sin forskning och tror på ett genombrott. Samtidigt känner de sig missförstådda och utpekade, men tvivlar inte själva på att genterapins tekniska problem kommer att kunna lösas, säger Hannah Grankvist.

I USA är genterapiforskningen hårt reglerad. Det gör att amerikanska forskare lägger ned mycket kraft på att skapa goda relationer med myndigheter för att anpassa sig till regelverket, men också för att påverka det. För att få sin forskning accepterad och minska allmänhetens oro engagerar de sig också i opinionsbildande arbete och förmedlar där ett tydligt budskap om vad som är möjligt och inte möjligt med genterapi. Samtidigt avdramatiserar de tekniken genom att framställa den som en etablerad form av behandling.

Avhandlingen heter Making Doable Problems within Controversial Science. US and Swedish Scientists’ Experience of Gene Transfer Research. Hannah Grankvist kan nås på hannah.grankvist@liu.se, 0734- 61 31 03 och 0708-12 26 20.

Människokroppen är uppbyggd av celler. För att alla dessa celler ska kunna motstå yttre tryck, få rätt form och utseende, kunna röra sig samt dela sig för att bilda nya celler behövs ett stort antal repliknande strukturer, filament, som organiserar cellens inre delar. Filamenten brukas tillsammans kallas cytoskelettet (”cellens inre skelett”), men de är i själva verket mycket dynamiska och kan ändra struktur snabbt om så behövs.

Avhandlingen beskriver hur byggstenarna för två av de filamenttyper som bildar cytoskelettet, mikrotubuli och septinfilament, sätts ihop och hur de samverkar i människoceller. Resultaten breddar förståelsen för hur cellerna organiseras för att kunna utföra sina uppgifter i människokroppen. Eftersom defekter hos både mikrotubuli och septinfilament är bidragande orsaker till cancer, neurologiska sjukdomar och andra sjukdomstillstånd bidrar avhandlingen också till att förklara mekanismerna bakom vad som då har blivit fel i våra celler.

I avhandlingen beskrivs tre upptäckter. För det första visas hur proteinet Oncoprotein 18 (förledet ”onco” står för att proteinet har med cancerceller att göra) reglerar nivåerna av de byggstenar som bygger upp mikrotubuli. För det andra visas hur byggstenarna för septinfilament sätts ihop enligt en fördefinierad ordning för att få sin funktionella struktur. För det tredje beskrivs hur mikrotubuli och septinfilament samverkar i människoceller för att organisera deras ytterhölje, cellmembranet.

Mikael Sellin, född 1979. är uppväxt i Gärdal utanför Örnsköldsvik och har studerat på biomedicinprogrammet, Umeå universitet. 2004 deltog han i ett forskningsprojekt kring hjärnans stamceller vid Karolinska institutet. Sedan 2006 har han varit doktorand vid Institutionen för molekylärbiologi, Umeå universitet.

Fredagen den 11 november försvarar Mikael Sellin, Institutionen för molekylärbiologi, Umeå universitet, sin avhandling med den svenska titelnFilamentsystem i däggdjursceller – uppbyggnad, reglering och samspel (Engelsk titel: Cytoskeletal Filament Systems – Assembly, Regulation and Interplay in Mammalian Cells).

Disputationen äger rum kl 09.00 i Major Groove, by. 6L, NUS.

Fakultetsopponent är professor Jeremy Thorner, University of California, Berkeley, USA.

Läs hela eller delar av avhandlingen.