Brunråttan och husmusen är anpassade till ett liv i människans närhet och de kan orsaka stora besvär genom att äta upp och förorena livsmedel och foder. Att de kan sprida besvärliga sjukdomar är också välbelagt. Det Annette Backhans har gjort i sitt doktorsarbete är att undersöka de risker som gnagare utgör för spridning av olika sjukdomar till husdjur, och indirekt till människor.
När gnagare fångades in i gris- och hönsbesättningar visade det sig att husmus och brunråtta var de dominerande arterna. Stor skogsmus förekom också, men mer som tillfällig gäst.
Bland de bakterier som Annette Backhans hittade hos gnagarna fanns bland annat den som orsakar svindysenteri (Brachyspira hyodysenteriae) och en släkting som ger diarré hos gris och höns (Brachyspira pilosicoli). Med hjälp av molekylärbiologiska metoder (s.k. molekylär fingerprinting) kunde hon också visa att flera av brachyspira-arterna överförs mellan gnagare och husdjur. I undersökningen upprättades sedan ett släktträd över brachyspira-arter hos smågnagare, och genom släktskapsundersökningen avslöjades bland annat tre nya genetiska varianter som troligen utgör egna arter.
Hos gnagare från grisbesättningar upptäcktes även Lawsonia intracellularis, som orsakar diarré hos gris, och encefalomyokarditvirus (EMCV), som kan orsaka fertilitetsproblem och plötsliga dödsfall hos tillväxtgrisar.
Leptospiros är en bakteriesjukdom som kan överföras från djur till människa, dvs. en zoonos. Den förekommer hos gris i Sverige, men har antagligen begränsad betydelse som sjukdomsframkallande bakterie. I undersökningen hittades dock leptospira-bakterier hos flera gnagararter, vilket visar att de utgör en potentiell risk för överföring till grisar och människor.
De oftast rapporterade zoonoserna i Europa är campylobacterios, salmonellos och yersinios. I studien hittades Campylobacter jejuni, Campylobacter coli och Campylobacter upsaliensis hos svenska gnagare. Med molekylär fingerprinting påvisades identiska isolat av Yersinia enterocolitica bioserotyp 4/O:3 från gnagare och grisar på samma gård, vilket tyder på att det sker en överföring mellan dessa arter. Salmonella hittades inte med den metod som användes, vilket kan bero på att testet inte är tillräckligt känsligt. Zoonotiska varianter av parasiterna Giardia eller Cryptosporidium kunde inte påvisas. För övrigt var alla prover negativa för trikiner, liksom för Toxoplasma gondii.
Sammanfattningsvis visar studien att gnagare i Sverige kan utgöra en risk för spridning av de sjukdomsorsakande mikroorganismerna Lawsonia intracellularis, Brachyspira hyodysenteriae, B. pilosicoli och EMCV till grisar, B. intermedia och B. pilosicoli till höns, och zoonotiska leptospira- och campylobacterarter samt Yersinia enterocolitica 4/O:3 till både grisar och människor.
——————————————————————
Annette Backhans, institutionen för kliniska vetenskaper, SLU, försvarade sin avhandling Wild rodents as carriers of potential pathogens to pigs, chickens and humans, with special emphasis on Brachyspira spp. and Yersinia enterocolitica den 20 maj 2011. Opponent var Dr Jill Thomson, Scottish Agricultural College, Edinburgh, Storbritannien.
Mer information: Annette Backhans, 018-67 29 12, Annette.Backhans@slu.se
Länk till avhandlingen (pdf):
http://pub.epsilon.slu.se/8105/
Forskningsprojektet går under namnet miniXpose och går ut på att förbättra bildkvalitén vid fluoroskopi, det vill säga bland annat ERCP-undersökningar och kranskärlsröntgen (PCI). Testerna visar goda resultat. Beträffande bildkvalitén så talar röntgenbilderna sitt tydliga språk och den ökande detaljrikedomen imponerar. Stråldosen har å sin sida kunnat minskas med 40 procent vid tandröntgenundersökningar i panoramaformat, något examensarbetaren Lahdo Aksoy kommit fram till.
– Vid varje kranskärlsoperation exponeras kirurgen för strålning som motsvarar 3 stycken tandröntgenbilder. Ett normalt yrkesverksamt år blir det 300 operationer, vilket således motsvarar 900 tandröntgenbilder, säger Hamid Muhammed, forskare på Skolan för teknik och hälsa vid KTH och en av de som är involverade i forskningen.
Examensarbetaren Jonatan Rogby Lindberg som bland annat anpassar tekniken för sjukhus, fyller på:
– Kontrastvätskan är skadligt för njurarna. Då det är många äldre patienter som opereras är detta viktigt då deras njurar kan vara lite ”trötta”, säger Jonatan Rogby Lindberg.
Han tillägger att tekniken han och de andra jobbar med gör att mängden kontrastvätska kan minskas. Men det finns fler fördelar.
– Vår teknik kan göra att diagnoser blir säkrare, men också bidra till snabbare operationer, säger Jonatan Rogby Lindberg.
Hamed Muhammed håller med och tillägger att en mindre orolig kirurg – på grund av lägre stråldoser samt tydligare bilder – med största sannolikhet kommer att göra ett bättre jobb.
– Förutom en bättre arbetsmiljö på grund av minskade stråldoser kan även skyddskläder gjorda av bly göras lättare eftersom mindre bly krävs för att avskärma strålningen. Det innebär en mer ergonomisk arbetsmiljö med lägre risk för arbetsskador, säger Hamed Muhammed.
Utrustningen i sig är adaptiv, det vill säga automatisk och kräver inte att personalen ställer in en massa reglage. Den behandlar rörliga bilder i realtid men fungerar också lika bra på enstaka stillbilder. I framtiden finns det planer på att anpassa tekniken till andra medicinska bildsystem, till exempel datortomografi (CT).
– Sammantaget kan tekniken bidra till ett flertal kostnadsbesparingar för kliniker och sjukhus, säger Jonatan Rogby Lindberg.
Det är inte långt kvar till att tekniken kommer att finnas tillgänglig.
– Lite beroende på hur framtida finansiering kommer att se ut bör tekniken kunna nå marknaden inom 1 till 2 år, säger Jonatan Rogby Lindberg.
För mer information, kontakta Hamid Muhammed på 08 – 790 48 55 / hamed@sth.kth.se eller Jonatan Rogby Lindberg på 072 – 30 30 114.
Nyblivna föräldrars synpunkter om sitt behov av stöd och vård efter barnafödande behöver tillvaratas när nya planer för postpartumvård skall göras. Columba K Mbekenga har med sin doktorsavhandling som nyligen försvarades vid Uppsala universitet skapat ett underlag för förbättrat stöd genom att studera hur förstagångsföräldrar upplever perioden efter barnafödsel och vilket stöd de efterfrågar i hälsofrågor. Genom intervjuer och gruppdiskussioner med föräldrar och deras stödpersoner har hon undersökt den särskilt utsatta grupp som bor i låginkomstförort till Dar es Salaam, Tanzania.
Resultaten visar att de nyblivna föräldrarna efterfrågar basal kunskap, information och praktisk handledning i vård av mödrar och barn. De önskar mer kunskap om vård av den nyfödda, hygien, matning och gråt samt mammans näring, hygien och förändringar i kroppen. Papporna kände sig åsidosatta och uteslutna från vården av mor och barn inom familjen och av hälsovården.
Ett av avhandlingens viktigaste resultat är att samlag under amningsperioden uppfattades ha negativa effekter på barnets hälsa. De sociala normerna kräver därför att nyblivna föräldrar ska avstå ifrån sex tills barnet slutat amma, vilket kan vara mellan två och fyra år. Denna långa period av avhållsamhet var en källa till spänning där nyblivna föräldrar kände oro för att få HIV eller någon annan sexuellt överförd sjukdom om deras partner istället hade andra sexuella partners. Att kontrollera sexualitet efter barnafödande var således viktigt för familjens hälsa och för att undvika socialt stigma. Kravet på avhållsamhet var emellertid olika för kvinnor och män. Kvinnor förväntade avstå från sex medan det fanns förståelse för att männen sökte sig till andra partners under amningsperioden. Olika sociala förväntningar på sexuell abstinens, ur jämställdhetsperspektiv, visade att kvinnor framför allt hade en underordnad position.
Förstagångsföräldrar fick stöd både från informella och formella sociala nätverk. Det informella stödet spelade en avgörande roll för att bidra med information, materiella resurser och vägledning i vård av mödrar och barn. De två olika nätverken gav motsägande uppgifter till nyblivna föräldrar, vilket skapade oro, som i sin tur kan påverka familjens hälsa negativt.
Avhandlingen visar på vikten av socialt stöd till nyblivna föräldrar, vilka möter fysiska, sociala och relationsmässiga utmaningar efter barnafödsel. Vidare påvisar den behovet av samverkan mellan hälsovård och informella nätverk, så att de kan komplettera varandra, för att bidra till familjernas hälsa efter barnafödsel.
För mer information, kontakta Columba Kokusiima Mbekenga, tel: 018-611 9665, 076-2800272, e-post: columba.kokusiima@kbh.uu.se
(pratar engelska)
Läs eller ladda ner avhandlingen [Ref 1] från universitetets hemsida.
Uppsala universitet – kvalitet, kunskap och kreativitet sedan 1477. Forskning i världsklass och högklassig utbildning till global nytta för samhälle, näringsliv och kultur. Uppsala universitet är ett av norra Europas högst rankade lärosäten. www.uu.se
Många människor runt om i världen spenderar numera mycket tid i olika sociala och digitala miljöer som spel eller i sociala världar.
— Det jag främst är intresserad av är att se förhållandet mellan rollspelaren och hans eller hennes roll, mellan att vara ”i karaktär” och att interagera med varandra utanför den dramatiska rollen i en social eller politisk sfär, även den online, samt de maktförhållanden som utmejslas, säger Maria Bäcke.
Maria för även ett resonemang om var gränsen går mellan vad som är overkligt (virtuellt) och vad som är verkligt när det gäller rollspel. Vissa rollspelare har en strikt uppdelning mellan socialt och dramatiskt, medan andra fokuserar mer på det sociala spelet inom gruppen än på det dramatiska rollspelet. Det finns även grupper av rollspelare som har svårt att skilja på det som sker i en dramatisk och social kontext eller ser en fördel i att inte definiera detta för tydligt, vilket ofta leder till bråk mellan olika falanger inom gruppen.
— Genom att börja ifrågasätta vad som är overkligt och vad som är verkligt kan vi börja förstå de dramatiska och sociala rollerna som formas och skapas i spelen. Förstår vi dem kan vi förhoppningsvis hantera dess följder, både negativa såväl som positiva, på ett lämpligt sätt, säger Maria Bäcke.
Disputationen är öppen för allmänheten.
Dag: Fredagen den 27 maj 2011
Tid: Klockan 10.00
Plats: Lokal Rio Grande, BTH, Campus Karlshamn
För mer information:
Maria Bäcke
Telefon: 0455-38 53 20 e-post: maria.bäcke@bth.se. Se även www.bth.se
– Strålarna innehåller olika frekvenser och kan riktas olika. Vinsten är förmodligen att delfinen på så sätt kan ringa in föremålet bättre, säger Josefin Starkhammar, nybliven doktor i Elektrisk mätteknik vid Lunds Tekniska Högskola och civilingenjör i Teknisk fysik.
Studien, som gjorts tillsammans med marinbiologer från San Diego, publiceras i det senaste numret av Biology Letters.
– Resultaten ger nytt bränsle till en redan hätsk debatt i forskarvärlden om hur ljudstrålen egentligen uppstår, säger Josefin Starkhammar.
Hennes egen gissning är att strålarna kommer från de två olika ljudgenereringsorgan som delfinen bevisligen har, men där man tidigare trott att bara den ena är aktiv under ekolokalisering. Men mer forskning behövs, betonar hon. De två strålarna skulle till exempel även kunna förklaras med komplicerade reflektioner inne i delfinens huvud där ljudet bildas.
– Sedan är det lite anmärkningsvärt att man upptäckt detta först nu. Man har ändå forskat om delfiner och ekolokaliseringen ända sedan 1960-talet, säger Josefin Starkhammar.
En förklaring till att upptäckten dröjt är att denna forskning kräver ganska avancerad mättutrustning och signalbehandling. Dessutom krävs delfiner tränade till att besvara vetenskapliga frågor! Hittills har det annars varit mest biologer, med andra kunskaper än om just sådant, som forskat om delfiner. Kombinationen marinbiologer och ingenjörer är enligt Josefin Starkhammar oslagbar.
Till sin hjälp har hon utvecklat en apparat med 47 hydrofoner (mikrofoner för vatten).
– Den är faktiskt den bästa apparaten i världen på att fånga upp delfiners ultraljud i vatten som finns just nu, säger Josefin Starkhammar som har ägnat mycket tid åt att testa och utveckla utrustningen, bland annat i Kolmården, där en av hennes handledare jobbar. Där har hon också utfört andra studier på delfiner och deras ekolokalisering.
Även fladdermöss använder sig av ekolokalisering. Därtill finns någon enstaka näbbmusart och vissa fåglar som bor i grottor som använder en enklare form av metoden. Även människor har utvecklat apparater med ekolokaliserings- och ultraljudsteknik.
– Men delfinernas ekolokalisering är på ett flertal sätt mycket mer sofistikerad. Evolutionen har haft möjlighet att finslipa den under miljoner år. Därför har vi människor en hel del att lära av hur delfiner gör. Dessutom kan kunskapen vara viktig för att på olika sätt kunna skydda delfiner, exempelvis från störande ljud. Vi måste ju lära oss hur man bäst ska skydda våra egna tumlare här i Östersjön, säger Josefin Starkhammar.
Josefin Starkhammar disputerade fredagen den 20 maj. För mer information, kontakta henne på josefin.starkhammar@elmat.lth.se och 0706-171215. Läs hennes egen populärvetenskapliga sammanfattning här: http://www.lu.se/o.o.i.s?id=12588&postid=1897933 .
Artikeln i Biology Letters finns on line: http://rsbl.royalsocietypublishing.org/content/early/2011/05/06/rsbl.2011.0396.full
Högupplöst bild på Josefins Starkhammar finns i LU:s bildbank, http://bildweb.srv.lu.se/
– Våra resultat visar att även effekterna av den löpande oljeutvinningen till havs måste tas med i bedömningen av olika hot mot fiskbestånden, precis som överfiske, klimatförändringar och övergödning. Det är alltså inte bara stora oljeolyckor som ger skador på miljön, säger Lennart Balk, forskare på Institutionen för tillämpad miljövetenskap vid Stockholms universitet och en av de svenska medlemmarna i forskarlaget.
Oljeutvinningen till havs orsakar kontinuerliga utsläpp av olika ämnen som ingår i olja. Det mesta av utsläppen kommer från borrningen, användandet av havsvatten för att pumpa upp oljan samt oljespill. Forskarna har undersökt fisk från två områden i Nordsjön med olika intensiv oljeutvinning. De två områdena har jämförts med ett område i Nordsjön utan oljeutvinning och med havet utanför Island.
Genom att analysera så kallade biomarkörer har man fått en symptombild med störst effekter på fiskarna i det område där oljeutvinningen var som intensivast. Biomarkörerna påvisar effekter på enzymer, antioxidanter, fettsyror och arvsmassan. Att fiskarna verkligen tar upp ämnen från oljan bekräftas av att sådana ämnen förekommer i förhöjda halter i gallan.
Resultaten presenteras i artikeln ”Biomarkers in natural fish populations indicate adverse biological effects of offshore oil production”, publicerad i den välrenommerade vetenskapliga tidskriften PLoS ONE.
Bild: Thomas Lang och Ketil Hylland
Universitetet i huvudstaden – utbildning och forskning på högsta nivå där öppna sinnen möts och utvecklas. Universitetet deltar i regionala, nationella och internationella samarbeten, i debatt och i samhällsutveckling. Här är mer än 50 000 studenter och 6 000 medarbetare verksamma inom humaniora, juridik, naturvetenskap och samhällsvetenskap.
Kontaktinformation
För mer information kontakta:
Lennart Balk, Institutionen för tillämpad miljövetenskap (ITM), Stockholms universitet,
tfn 08-6747721, 073-6923468, e-post lennart.balk@itm.su.se
I Johan Kroons avhandling tas läsaren med på en resa över hela fältet av genetiska variations- och samspelsmått, vilka alla har stor betydelse för hur och när urval bör göras. Studierna baseras främst på data från norrländska tallförsök, och många försök följdes från ung röjningsskog till mogen ålder. I en övergripande studie av genetiska skillnader innefattades både tall och gran i försök över hela landet.
I nuvarande tallförädling i Norrland görs ett urval på främst höjd vid 12–16 års ålder, då den initiala dödligheten har avtagit. En alltför tidig mätning kan dock äventyra precisionen. Johan Kroon visade att ett urval vid 10 års ålder resulterade i lägre produktionsvinst än om urvalet baserades på trädens volym vid 30 års ålder. De genetiska skillnaderna tenderade också att öka med åldern, vilket gjorde det lättare att göra ett bra urval.
Men Johan Kroon fann också argument som talade för ett tidigt urval, förutsatt att trädens storleksskillnader inte beror på skador. Med ökad ålder och trängsel ökar konkurrensen, och då överskattas de genetiska skillnaderna.
– Ett tidigt urval ökar också hastigheten i förädlingen, vilket kan ge snabbare förädlingsframsteg trots en något försämrad precision, säger Johan Kroon.
En faktor som inte alltid uppmärksammas är trädens form. Här kunde Johan Kroon visa att de förädlade träden i genomsnitt var slankare, vilket kan ha både för- och nackdelar. Trädens form påverkar också den beräknade totalproduktionen, vilket är ytterligare ett motiv för att väga in stammens diameter i urvalet.
Genetiska parametrar, som heritabilitet (arvbarhet), variationskoefficient och olika genetiska samband, sammanställdes för 5–20-åriga träd i över hundra fältförsök fördelade över hela landet. Studien ger en god bild av hur parametrarna förändras med ålder, ståndort och breddgrad, och med förflyttning av material.
– Resultaten stöder den svenska strategin att testa träd i olika miljöer. Den tyder också på att tall bör testas något längre än gran i fält.
Johan Kroon undersökte också hur de genetiska skillnaderna i blomning förändras med åldern.
– Jag är tveksam till att blomningsstudier i ung ålder kan användas för att förutsäga fröproduktionen hos vuxna tallar i fröplantager, trots tidigare positiva resultat på andra trädslag, säger Johan Kroon.
—————————————-
Mer information
Jägmästare Johan Kroon, institutionen för skoglig genetik och växtfysiologi vid SLU, försvarar sin avhandling med titeln ”Spatiotemporal patterns of genetic variation for growth and fertility in Scots pine”. Disputationen avser skoglig doktorsexamen.
Johan Kroon, 090-203 33 54, johan.kroon@skogforsk.se
Avhandlingen, http://pub.epsilon.slu.se/8118/
Johan Kroon har ingått i ”Företagsforskarskolan i Skogsgenetik och Förädling”, ett samarbete mellan skogsindustrin och SLU. Värdföretag var Skogforsk, där han nu också är anställd.
Tid: fredagen den 27 maj 2011 klockan 10.00
Plats: Björken, SLU i Umeå
Opponent: Docent Leopoldo Sánchez, Franska forskningsinstitutet för skogs- och lantbruk (INRA), Orleans, Frankrike.
– I vårt senaste pollenpreparat fanns gott om stora, kantiga partiklar som torde vara vulkanaska. Det mesta har kommit mellan 17 och 24 i går kväll. Om partiklar från vulkanaskan fastnar i vår fälla som står på 30 meters höjd, så kommer de med all sannolikhet ner till marknivå också, säger Åslög Dahl som ansvarar för Pollenlaboratoriet vid institutionen för växt- och miljövetenskaper Göteborgs universitet.
Den vulkanaska som kom in över Sverige i samband med vulkanen Eyjafjallajökulls utbrott i fjol kunde enbart avläsas i preparat från pollenfällan i Bäckefors i Dalsland. Hur stor spridning nedfallet från askmolnet från vulkanen Grímsvötn på Island fått ser pollenforskarna först imorgon, torsdag, då preparaten från de fällor som tömdes i morse anländer med posten.
Pollenlaboratoriet har sex pollenfällor utplacerade i Väst- och Sydsverige för att kunna göra de pollenprognoser som går ut till allmänheten via media. Pollenlaboratoriets fällor finns, förutom i Göteborg, i Bäckefors i Dalsland, Forshaga i södra Värmland, Malmö och Hässleholm i Skåne samt Bräkne-Hoby i Blekinge.
En pollenfälla drivs av en motor, som suger in ungefär 10 liter luft per minut. Luftens innehåll av partiklar – inte bara pollenpartiklar – fastnar på en klibbig tape, som i sin tur sitter på en trumma som drivs runt av ett urverk. Eftersom forskarna vet hur fort trumman snurrar, kan de också avgöra vid vilken tidpunkt som en viss partikel fastnar på trumman. Fällan står på 30 meters höjd, för att forskarna ska få en uppfattning om hur mycket som sprids över hela regionen. Om den skulle stå på marken, skulle enstaka växters pollen bli överrepresenterat. Varje morgon vid sjutiden byts tapen ut, för att räkna och identifiera pollen i mikroskop och räkna ut hur mycket det finns per kubikmeter luft.
– I det senaste preparatet fanns det väldigt mycket kantiga, glasliknande och genomskinliga partiklar i olika storlekar och av en typ som vi inte brukar se och som rimligtvis borde vara vulkanaska, eftersom vi vet att askmolnet kom in över Göteborg i går kväll. I våra preparat ser vi normalt många svampsporer, partiklar från luftföroreningar och annat smått som finns i luften men de här partiklarna ser annorlunda ut. Bitvis bildar de ett mycket tätt lager över tapens yta på ett sätt som vi sällan ser i preparat från Göteborgsluften, säger Åslög Dahl.
Pollenlaboratoriet
Pollenlaboratoriet har funnits sedan 1975. Det utför mätningar av luftburet pollen, gör pollenprognoser och förser myndigheter med ansvar för folkhälsa och miljö, sjukvården och allmänheten med information om sambandet mellan växter och överkänslighetsreaktioner. Pollenförekomst påverkar även luftkvaliteten och kan samverka med luftföroreningar. Därför går laboratoriets pollenrapporter också till miljöförvaltningar och ingår i allmän luftövervakning. Laboratoriet verkar i anslutning till forskningsprogrammet Aerobiologi vid Göteborgs Atmosfärsvetenskapliga Centrum och har sin bas vid institutionen för växt- och miljövetenskaper vid Göteborgs Universitet.
Kontaktinformation
KONTAKT:
Dr Åslög Dahl, institutionen för växt- och miljövetenskaper vid Göteborgs universitet
031- 786 2664
0707- 55 69 62
aslog.dahl@dpes.gu.se
Vår uppfattning av storlekar och avstånd runtomkring oss uppstår enligt läroböckerna genom att hjärnan tolkar olika ledtrådar i synintrycken, exempelvis föremålens storlek på näthinnan och deras rörelsemönster i synfältet. En del forskare har hävdat att också den egna kroppen påverkar vår uppfattning av omvärlden, så att exempelvis långa personer upplever avstånd som kortare. Det har dock inte funnits något sätt att testa hypotesen experimentellt – förrän nu.
Henrik Ehrsson och hans kollegor vid Karolinska Institutet har i tidigare forskning lyckats skapa illusionen av att byta kropp med andra människor eller dockor (se tidigare pressmeddelande). Nu har de använt tekniken för att skapa illusionen av att ha en mycket liten kropp, en barbiedocka, respektive mycket stor kropp, en fyra meter hög docka. Resultaten, som publiceras i den vetenskapliga onlinetidskriften PLos ONE, bevisar för första gången att den egna kroppens storlek spelar stor roll för hur det omgivande rummet uppfattas.
– När man är jätteliten upplever man världen som enorm, och vice versa, säger Henrik Ehrsson som har lett studien.
Den förändrade rumsuppfattningen bekräftades genom att försökspersonerna fick uppskatta storleken på olika kuber, och genom att de efter experimentet fick promenera fram till kuberna med stängda ögon. Illusionen av att ha en liten kropp ledde till en överskattning av storlekar och avstånd och tvärtom.
Ett sätt för hjärnan att bedöma storlek är genom jämförelse – om en människa står bredvid ett träd uppfattar vi direkt bådas storlek. Känslan av den egna kroppen tycks dock fungera som en grundläggande referens som slår denna och andra visuella mekanismer ur spel.
– Trots att man mycket väl vet hur stora människor är leder illusionen till att andra människor uppfattas som jättar, det är en väldigt underlig upplevelse, säger Henrik Ehrsson som själv har provat att agera försöksperson.
Studien visar också att det är av fullt möjligt att skapa en illusion av kroppsbyte till extremt små eller stora artificiella kroppar, något som Henrik Ehrsson menar kan ha stor praktisk betydelse.
– I princip kan man till exempel framkalla en illusion av att vara en mikroskopisk robot som utför operationer i människokroppen, eller en jättelik robot som reparerar ett kärnkraftverk efter en olycka, säger Henrik Ehrsson.
Karolinska Institutet är ett av världens ledande medicinska universitet. I Sverige står Karolinska Institutet för drygt 40 procent av den medicinska akademiska forskningen och har det största utbudet av medicinska utbildningar. Sedan 1901 utser Nobelförsamlingen vid Karolinska Institutet mottagare av Nobelpriset i fysiologi eller medicin.
Publikation: “Being Barbie: the size of one’s own body determines the perceived size of the world”, Björn van der Hoort, Arvid Guterstam & Henrik Ehrsson, PLoS One, 25 maj 2011 (open access).
Kontaktinformation
För mer information, kontakta:
Henrik Ehrsson, docent
Institutionen för neurovetenskap
Tel: 08-524 87 231
E-post: henrik.ehrsson@ki.se
Sara Ehrling har undersökt två centodikter som enbart består av citat från Vergilius, en av romarnas absolut största diktare som bland annat skrev nationaleposet Aeneiden. De två dikterna är båda bröllopsdikter. Den ena skrevs av Ausonius i slutet av 300-talet, den andra 100 år senare av en författare som hette Luxorius.
– Min forskning visar att dikterna i stor utsträckning förhåller sig på olika sätt till både genren, bröllopsdiktning, och till ursprungstexten, det vill säga Vergilius verk. Ausonius plockar citat från flera olika ställen i Vergilius verk, men Luxorius plockar väldigt många citat från de delar i Aeneiden som beskriver kärlekssagan mellan Karthagos drottning Dido och den trojanske prinsen Aeneas, säger Sara Ehrling.
Kärlekssagan mellan Dido och Aenas slutar mycket olyckligt medan Luxorius bröllopscento har ett lyckligt slut. Undersökningen av Luxorius centodikt visar att centon kan använda ursprungstexten på ett sätt som passar för dess egna syften.
– I det här fallet har ursprungstexten underordnats genren. Om man går tillbaka till ursprungstexten har detta också en tankeväckande effekt, i och med att det tydligt visar att Didos och Aeneas kärlekssaga faktiskt kan tolkas i positiva och bröllopsliknande termer. Det antyder att deras relation inte var alltigenom dålig. Som i så många andra fall beror vår uppfattning av en berättelse av vilket fokus som läggs vid olika detaljer och av hur den berättas.
Ausonius centodikt är på många sätt ännu mera komplex än Luxorius. Den del av dikten som uppmärksammats mest i tidigare forskning är den avslutande delen där ett samlag mellan brud och brudgum skildras i våldtäktsliknande termer. En möjlig förklaring är att dikten skrevs i tävlan med en annan diktare och att detta paradoxala sätt att skildra brudparet skulle ha ett underhållande syfte.
– Jag upptäckte i min analys att samlagsscenen förebådas långt tidigare i Ausonius cento. Genom sammanhangen i Vergilius verk varifrån citaten hämtats, blir det tydligt att såväl bruden som bröllopet i allmänhet skildras i fientliga termer under ytan av texten och att brudens sexualitet skildras som hotfull dikten igenom, berättar Sara Ehrling.
Tanken att centon bör uppfattas som ett sammanhängande verk kommer från Ausonius själv. Han beskriver centon som diktform ganska noggrant, och Sara Ehrling betonar att det mest centrala i Ausonius beskrivning är just att centon ska uppfattas som något sammanhängande fastän den består av lösryckta delar.
– Man bör också notera att centoliknande verk görs även idag. I min avhandling diskuterar jag bland annat centons omtolkande och komiska potential. Som ett exempel använder jag en video där Muhammar Khadaffis tal klippts ihop med trancemusik på ett centoliknande sätt. Precis som under senantiken tycks detta centoliknande verk kunna ha både en omtolkande och en komisk funktion, beroende på läsarens tolkning, säger Sara Ehrling.
Kontaktinformation
Mer information:
Sara Ehrling, telefon: 031-786 4329, e-post: sara.ehrling@class.gu.se
Avhandlingens titel: De Inconexis Continuum. A Study of the Late Antique Latin Wedding Centos
Tid och plats för disputation: lördagen den 28 maj 2011 kl. 10.00, Sal T 307, institutionen för filosofi, lingvistik och vetenskapsteori, Olof Wijksgatan 6, Göteborg
Fakultetsopponent: Førstemanuensis Mathilde Skoie, Oslo
Avhandlingen kan beställas från författaren.
Den finns även digitalt publicerad på: http://hdl.handle.net/2077/24990
– Vi känner visserligen till ett 70-tal olika demenssjukdomar idag, men det här är chockerande. Vi trodde att fler fått rätt diagnos när vi inledde studien, säger forskarna Elisabet Englund och Hans Brunnström vid Lunds universitet.
176 patienter, de allra flesta från Lund och Malmö, har ingått i studien. Samtliga har blivit utredda vid psykogeriatrisk specialistmottagning i Lund eller Malmö under åren 1996-2006 och fått någon demensdiagnos. Efter att patienterna avlidit har forskarna i mikroskop studerat de sjuka hjärnorna och exakt kunna fastställa vilken eller vilka demenssjukdomar de här patienterna lidit av.
I 49 procent av fallen stämde den kliniska diagnosen med den neuropatologiska. I 14 procent av fallen stämde diagnosen till viss del, vilket delvis kan förklaras med att fler neuropatologiska skador tillkommit efter att den kliniska diagnosen blivit ställd. I 37 procent av fallen ändrades diagnosen helt efter döden. Bäst överensstämde diagnoserna hos patienter med frontotemporal demens medan överensstämmelsen var något lägre för patienter med Alzheimers sjukdom, vaskulär demens och Lewybody-demens.
– Det här är oväntade siffror, särskilt med tanke på att de här patienterna blivit utredda och fått sin diagnos av specialister. Vi har ingen bot mot de här sjukdomarna i dag, men vi måste vara säkra på att patienten fått rätt diagnos för att kunna sätta in rätt behandling, som bromsmediciner, säger Hans Brunnström, vars doktorsavhandling studien ingår i.
– Dessutom finns det en ärftlighetsfaktor hos de här sjukdomarna och då ska de som har dem i släkten få veta vilken demenssjukdom deras anhörige har. Då är det viktigt att diagnosen är rätt, säger Elisabet Englund och pekar på saker i utredningen av en patient som måste bli bättre.
– Vi tror mycket på det här med att en grupp av specialister runt patienten tillsammans kommer fram till diagnosen; läkare, neuropsykologer och sjuksköterskor. Vi jobbar på det här sättet i dag, men vi kan bli bättre.
Elisabet Englund och Hans Brunnström säger också att neuropatologin, som de själva representerar, måste ge bättre återkoppling till kliniken, samtidigt som kunskapen om de här sjukdomarna måste bli bättre inom primärvården och att de nationella riktlinjer som finns efterföljs.
– Många av de här sjukdomarna är svårbedömda, men det är viktigt att en patient som fått en demenssjukdom och ska leva med sin sjukdom sex-åtta år och i en del fall upp till 20 år, blir noggrant utredd och får rätt diagnos.
Hans Brunnströms avhandlings titel:
Neuropathological findings and staging in dementia
http://www.lu.se/o.o.i.s?id=12588&postid=1882978
Kontaktinformation
Elisabet Englund, Institutionen för kliniska vetenskaper, Lunds universitet, tel: 046-173438, mobil: 0707-744898, elisabet.englund@med.lu.se
Hans Brunnström, Institutionen för kliniska vetenskaper, Lunds universitet, tel: 046-174941, mobil: 0702-703216, hans.brunnstrom@med.lu.se
Kolnanorör har enastående mekaniska, elektriska och termiska egenskaper. De är starkare än stål, leder ström bättre än koppar och är bättre värmeledare än diamant. Allt sedan upptäckten av nanorören har man försökt dra nytta av dessa egenskaper i till exempel konstruktionsmaterial, men kompositer av kolnanorör har egenskaper som är långt ifrån de hos enskilda nanorör.
Ett problem är att nanorören inte binder ihop till större strukturer eller kan binda till andra ämnen. Under högt tryck och höga temperaturer kan man bryta upp och skapa nya kemiska bindningar, vilket kan generera kompositer med intressanta egenskaper.
Bounphanh Tonpheng undersöker i sin avhandling värmeledningsförmågan och värmekapaciteten dels för rena polymerer (polyisopren, polybutadien och nylon-6) och dels polymera kolnanorörskompositer, dvs. blandningar av kolnanorör och polymerer, som behandlats under högt tryck och höga temperaturer.
– Studien av rena polymerer visar att behandling vid högt tryck och hög temperatur inducerar tvärbindningar i polyisopren och polybutadien vilket gör dem töjbara och ökar kristalliniteten i nylon-6, säger Bounphanh Tonpheng.
Ökande grad av tvärbindningar och ökad kristallinitet ger bättre värmeledningsförmåga hos polymeren. Den kan bli upp till 50 procent bättre än för det obehandlade materialet. Tvärbindningar ökar också glastransitionen, dvs. den temperatur när polymeren ändras från spröd till töjbar.
Mätningar av de termiska egenskaperna för kolnanorörkompositer visar att värmeledningsförmågan ökar betydligt. För en komposit som innehåller fem viktprocent enväggiga kolnanorör i polyisopren ökar den med 120 procent jämfört med ren polyisopren. Den kraftiga ökningen förklaras av kolnanorörens höga värmeledningsförmåga. Inblandning av flerväggiga kolnanorör förbättrar också värmeledningsförmågan men inte lika mycket som enväggiga.
Inblandning av kolnanorör höjer också glastransitionstemperaturen för polymeren, något mer vid inblandning av enväggiga kolnanorör än flerväggiga. Denna effekt märkte Bounphanh Tonpheng särskilt vid höga tryck och för polybutadien med högst molekylvikt, vilket kan bero på att kombinationen gav de mest fördelaktiga förhållandena för beläggning av kolnanorören.
Mekaniska studier av de tryck- och temperaturbehandlade polymererna och kompositerna visar att kolnanorör ökar draghållfastheten och elasticitetsmodulen (Youngs modul).
– Detta indikerar att behandlingarna förbättrar den svaga kraftöverföringen mellan kolnanorören och polymeren, vilket är ett av hindren för att åstadkomma starkare kolnanorörskompositer, säger Bounphanh Tonpheng.
Fredagen den 3 juni försvarar Bounphan Tonpheng, Institutionen för fysik, Umeå universitet, sin avhandling med titeln: Thermal and mechanical studies of carbon nanotubes-polymer composites synthesized at high pressure and high temperature. Svensk titel: Termiska och mekaniska studier av kolnanorör-polymerkompositer syntetiserade vid högt tryck och hög temperatur.
Disputationen äger rum kl. 10:15 i sal N300 i Naturvetarhuset. Fakultetsopponent är Prof. Dr hab. Sylwester J. Rzoska, Institute of High Pressure Physics, Polish Academy of Sciences, Warsaw; Poland
Läs hela eller delar av avhandlingen på:
http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-43477 [Ref 1]
Kontaktinformation
För ytterligare information, kontakta gärna:
Bounphanh Tonpheng,Tel: 090-786 67 40
E-post: bounphanh.tonpheng@physics.umu.se
LTU professor Rikard Gebart, koordinator för SFC, framför förgasare för utveckling av ”gröna” drivmedel ur biomassa.
Luleå tekniska universitet kommer att leda ett nytt forskningscenter med namnet Svenskt Förgasningscentrum (SFC) Fokus är att bedriva forskning kring biomasseförgasning som är en nyckelteknik för framställning av”gröna” drivmedel ur biomassa. SFC är ett center där flera akademiska aktörer samverkar med industrin och har en totalbudget under 10 år på 540 miljoner kronor.
– Genom att flera akademier medverkar med sina speciella forskningsområden och forskarutbildning täcker centrat ett brett spektra av kompetens för att ur biomassa utveckla framtidens energi och gröna drivmedel med hjälp av olika slags förgasningstekniker, säger Rickard Gebart, koordinator för SFC och adjungerad professor vid Luleå tekniska universitet.
Rickard Gebart är även VD för ETC Energitekniskt Centrum i Piteå som är samarbetspart i det nya forskningscentret. Genom det akademiska samarbetet inom SFC kan tre olika förgasningstekniker studeras, där LTU/ETC och Umeå Universitet står för en del, KTH en annan och Chalmers en tredje. Det gemensamma målet för alla tre är att utvinna energi och drivmedel från biomassa. Forskningsprogrammets första etapp omfattar två år med en budget på drygt 58 miljoner varav drygt 19 miljoner anslås av Energimyndigheten med övriga delar från akademi och industri. En tredjedel av finansieringen kommer ur det strategiska forskningsprojektet Bio4Energy.
Det nationella målet med forskningen i SFC är att fasa ut de fossila bränslena och därmed minska klimatpåverkan genom drastiskt sänkta utsläpp av koldioxid till atmosfären. Energimyndighetens finansieringsbeslut vilar på detta mål och visar att den forskning som Luleå tekniska universitet byggt upp i nära samarbete med ETC m fl i Piteå är högt värderad.
– Jag tar det som ett kvitto på att vi under många år genomfört betydande forskning på området, som fått både nationell och internationell uppmärksamhet och att vi nu står beredda i SFC med en stark forskargrupp, säger Rickard Gebart.
Genom forskningen i SFC stöttas svensk industri i sin strävan mot fullskaleanläggningar för utvinning av bl a miljövänliga drivmedel. Samtidigt höjer Sverige sin forskningskompetens på ett för miljön avgörande område med internationellt erkännande av SFC i sikte.
För mer information kontakta
Rikard Gebart, adjungerar professor
Luleå tekniska universitet och
koordinator för SFC Svenskt Förgasningscenter
070-668 2381
rikard@etcpitea.se
– Att bevilja tekniskt avancerade fiskeflottor fiske långt ute till havs inom Ghanas ekonomiska zon innebär att de kustnära fiskbestånden, som är tillgängliga för landets eget småskaliga fiske, också minskar, säger Kofi Vondolia vars studie ingår i en doktorsavhandling vid Göteborgs universitet.
Ekonomiska fiskezoner för olika länder regleras i FN:s havsrättskonvention från 1982. Enligt konventionen ska så kallade överskott av fisk i kuststaters ekonomiska zoner få utnyttjas av andra stater. Men ordet ”överskott” är missvisande, anser Kofi Vondolia. Han visar med empiriska data från Ghana att förvaltningen av fisk bör ta hänsyn till att fiskbestånd ute till havs vandrar in till kusten. En rad andra vetenskapliga studier har också visat att många fiskbestånd vandrar. Men denna kunskap har ännu inte fått genomslag i praktisk förvaltning av världens fiskeresurser.
Kofi Vondolia har därför utvecklat en bioekonomisk modell för att räkna fram en optimal skatt på fiske ute till havs, så kallat utsjöfiske. Skatten kan användas som ett politiskt styrinstrument av länder som själva använder enkel fisketeknik och som inte kan utnyttja hela sin ekonomiska fiskezon.
– Om en regering i ett utvecklingsland med havskust har tillförlitliga uppgifter om de olika faktorer som är relevanta vid beskattning av fiske, då kan de med hjälp av vår bioekonomiska modell sätta en optimal skatt på utländska fartygs utsjöfiske inom landets ekonomiska zon, säger Kofi Vondolia.
Att skatten som forskarna föreslår är optimal innebär att den maximerar nettovinsten för landet som äger fiskevattnen, i det här exemplet Ghana. Alternativt kan skatten sättas precis så högt att utsjöfisket upphör och det småskaliga, inhemska kustfisket gynnas maximalt. Det sistnämnda leder högst sannolikt inte till maximal nettovinst för landet, men kan vara att föredra ur fördelningssynpunkt eftersom fattiga fiskare gynnas.
Skatten speglar flera faktorer, inte minst det biologiska sambandet mellan utsjöbestånd och kustnära bestånd och hur kraftig vandringströmmen av fisk är däremellan. Likaså ingår fiskartens tillväxttakt, priset på fisken, arbetskostnaden för att landa fisken samt den sociala diskonteringsräntan som handlar om att jämföra kostnader som infaller nu med kostnader i framtiden, liksom intäkter som infaller nu jämfört med framtida intäkter.
– De avgifter som utländska fiskefartyg betalar för utsjöfisket idag är mycket låga jämfört med våra beräkningar. Det är osannolikt att nuvarande avgiftsnivåer leder till mesta möjliga välfärd för länderna i vars fiskezoner utländska fartyg fiskar, säger Kofi Vondolia.
Uppsatsen har mottagits positivt av den vetenskapliga tidskriften Environment and Development Economics, som just nu granskar en reviderad version. Avhandlingen har genomförts med stöd av Sidas miljöekonomiska kapacitetsuppbyggnadsprogram.
Bildtext: Kofi Vondolia besöker fiskare i Ghana och lär sig laga nät.
Tid och plats för disputationen: Torsd 26 maj kl 10, sal E 43, GU, Handelshögskolan, Vasag 1
Avhandlingens titel: ”Essays on Natural Resource Economics”
Kontaktinformation
För mer information kontakta: Kofi Vondolia 031 786 41 70, kofi.vondolia@economics.gu.se,
Handledare: Håkan Eggert, 031 786 41 75, hakan.eggert@economics.gu.se
Jesper Stage, 060 14 84 46, jesper.stage@miun.se
Den medlingsprocess som används i Sverige med anledning av brott är en självständig verksamhet inom socialtjänsten. Enligt lagen om medling är syftet att gärningspersonen ska få ökad insikt om konsekvenserna av brottet och att den brottsutsatta ska få möjlighet att bearbeta sina erfarenheter och eventuellt få gottgörelse. Medling har förmågan att ge parterna vid ett brott ett avslut och därmed möjligheten att gå vidare och fungerar som ett komplement och ett alternativ till den rättsliga processen.
Filosofin bakom medling vilar på idén om den reparativa rättvisan – att reparera det som gått sönder eller skadats istället för att bara straffa gärningspersonen. Det ska också vara de båda parterna, gärningspersonen och den som drabbats, som ska stå i centrum och vara de aktiva parterna. Man brukar även nämna fem F som ligger till grund för processen; frivillig, fredlig, förtrolig, försonlig och faciliterande.
Linda Marklund visar i sin avhandling att processen, sedan den blev obligatorisk, har blivit mycket mer rättsosäker. Den ser till exempel olika ut över hela landet. Vissa kommuner erbjuder medling endast till namnet och har ingen fungerande verksamhet medan andra har en väl utvecklad medlingsverksamhet. Det finns behov av mer stöd och riktlinjer.
– Till exempel heter det att medlaren ska vara rättrådig, kompetent och opartisk, men det uttrycks inte vad detta innebär. Ett annat exempel är att medlaren ska, om denne får kunskap om ett avtalsbrott, meddela åklagaren detta om det inte är uppenbart obehövligt. Det finns i medlingslagen ett flertal sådana exempel som inte är preciserade vad de egentligen innebär, säger Linda Marklund.
Det är dock viktigt, menar Linda Marklund, att rättsliga regler och riktlinjer inte hindar medlingsprocessen från att nå sitt syfte. Det är viktigt att det är personen som begått brottet och den brottsutsatte som förblir de aktiva parterna.
– Om processen blir alltför styrd eller felaktigt styrd förloras det som är unikt med medlingen, säger Linda Marklund.
Socialstyrelsen har just fått i uppdrag att göra en översyn av medlingsverksamheten med anledning av brott av regeringen. Det är dock fortfarande oklart hur denna ska gå till.
Avhandlingen ”Ett brott – två processer: Medling vid brott och unga lagöverträdare i straffprocessen” försvaras den 28 maj.
För mer information, kontakta: Linda Marklund, tel: 0920-491647, e-post: linda.marklund@ltu.se
Uppsala universitet – kvalitet, kunskap och kreativitet sedan 1477. Forskning i världsklass och högklassig utbildning till global nytta för samhälle, näringsliv och kultur. Uppsala universitet är ett av norra Europas högst rankade lärosäten. www.uu.se
Rottickan (Heterobasidion annosum) är den överlägset svåraste skadegöraren i svenskt skogsbruk, och problemen är störst i granskog. Angreppen börjar vanligen med att sporer landar och etablerar sig på färska stubbytor, varifrån svampen sprider sig till närliggande, stående träd via rotkontakter mellan stubbens och trädets rötter.
När en gran angrips av rotticka startar en rad olika försvarsreaktioner. Cellväggarna förstärks och det produceras olika kemiska ämnen för att hindra infektionen. Cellvävnad kan också aktivt förstöras med syfte att försöka hejda infektionen, något som i stället kan underlätta rottickanns etablering. Det Jenny Arnerup har undersökt i sitt doktorsarbete är förutsättningarna att förbättra granens motståndskraft genom växtförädling. Hon har alltså letat efter genetiska nyckelkomponenter i granens försvar mot rotticka.
En förutsättning för att förädling ska vara möjlig är att förmågan att motstå angrepp varierar mellan individer. Jenny Arnerups undersökningar av en granfamilj som ingår i förädlingsprogrammet för södra Sverige bekräftade att det finns individuella olikheter i svaret på svampangrepp, och att en viss del av skillnaden beror på ärftliga faktorer.
När granar som infekterats av rotticka jämfördes med granar som skadats mekaniskt visade det sig att det var samma gener som aktiverades i barken oavsett skadetyp, men att styrkan i responsen (genuttrycket) var kraftigare efter ett rottickeangrepp hos flertalet av de gener som undersöktes. Ett annat tecken på att granen har ett generellt försvar mot olika typer av angrepp är att aktiveringen av de två viktiga försvarssubstanserna salicylsyra och jasmonsyra var likartad vid mekanisk skada respektive rottickeangrepp. En fördel med ett generellt, eller bredverkande, försvar är att det kan ha effekt även mot andra skadesvampar liksom mot insektsangrepp.
Två kloner med en högre tolerans mot rotröta visade sig ha olika strategier. Den ena hade en relativt hög grundnivå av vissa kemiska försvarsämnen, och ett större uttryck för viktiga försvarsgener. Den andra klonen ökade mängderna av försvarsämnen efter en attack. Den senare strategin är troligen att föredra, eftersom framställningen av sekundära metaboliter kostar mycket energi som kan gå ut över tillväxten.
——————————-
FM Jenny Arnerup, institutionen för skoglig mykologi och patologi, SLU, försvarade sin avhandling Induced defence responses in Picea abies triggered by Heterobasidion annosum s.l. den 20 maj 2011. Opponent var Dr. Stephen Ralph, University of North Dakota, USA.
Mer information: Jenny Arnerup, 0730-63 96 76, Jenny.Arnerup@slu.se
Länk till avhandlingen (pdf):
http://pub.epsilon.slu.se/8087/
SLU:s vision är att vara världsledande inom Life Science. Detta blir möjligt genom hög kvalitet och kreativitet inom forskning och utbildning, nyskapande och tongivande miljöanalys, samt att vara en innovativ partner för de gröna näringarna.
