Sara Borgström, doktor vid systemekologiska institutionen vid Stockholms universitet, har skrivit avhandlingen Urban shades of green.

– Naturområden är av stor betydelse för en hållbar stadsutveckling. Naturen i staden ger en mängd nyttigheter som exempelvis luftrening, plats för rekreation och bullerdämpning. Detta är dessutom gratis! Ofta framställs staden som naturens motsats. Men det är människans vanligaste livsmiljö och om någonstans så finns här den kreativitet och mångfald som behövs för att utveckla en ny sorts naturvård som bidrar till en hållbar utveckling, säger Sara Borgström.

Enligt Sara Borgström är det vanligaste verktyget för att säkerställa att det finns natur i svenska städer idag att man inrättar naturreservat. Reservaten inrättas med liten hänsyn till stadslandskapet runtomkring, vilket kan ge problem.

– För att det ska fungera på lång sikt krävs att alla stadens delar, naturreservaten och bebyggelsen, ses som en helhet. Det är viktigt att inte bara titta på stadsnaturen som den ser ut idag, utan också fundera på hur vi vill att den ska se ut i framtiden. En annan viktig strategi är att fokusera på gränsområdena mellan naturområdena och staden, vilka idag ses som konfliktfyllda zoner där en rödlistad orkidé ställs mot behov av en ny förskola. Slutligen måste vi förändra vårt tankesätt från att skydda det som finns kvar till att aktivt skapa ny natur i staden, t.ex. i gamla industriområden, säger Sara Borgström.

För mer information kontakta:

Sara Borgström: tel 08 16 44 85 mail: sarab@ecology.su.se  www.urec.info
Universitetet i huvudstaden – utbildning och forskning på högsta nivå där öppna sinnen möts och utvecklas. Universitetet deltar i regionala, nationella och internationella samarbeten, i debatt och i samhällsutveckling. Här är mer än 50 000 studenter och 6 000 medarbetare verksamma inom humaniora, juridik, naturvetenskap och samhällsvetenskap.

Lena Sjöberg, doktorand vid Göteborgs universitet och universitetsadjunkt vid Högskolan Väst, har i sin studie kritiskt granskat olika typer av policydokument, från 1940-talet fram till idag. Det rör sig om statliga utredningar och propositioner, texter från EU-kommissionen, Lärarförbundets kampanjmaterial och lärarstudenters examinationsuppgifter.

– Det finns en relativt samstämmig och därmed kraftfull bild av hur den ideala läraren och eleven ska vara idag. De ska ständigt lära nytt och vara mobila, kreativa, flexibla och produktiva, säger Lena Sjöberg.

Lena Sjöberg pekar på den omfattande mängd av system och tekniker som sedan 90-talet skapats för att styra elever och lärare – exempelvis nationella prov, lärarlegitimation, utvecklingssamtal, individuella utvecklingsplaner.

– Systemen och teknikerna har kommit samtidigt som skolan avreglerats och decentraliserats. I retoriken talar man om den kompetenta eleven och den professionella läraren. I praktiken blir det ett väldigt glapp mellan det talet och den omfattande kontroll som skapats, säger Lena Sjöberg.

Medfödda eller formade egenskaper
Policydokumenten uppvisar också en oenighet i synen på hur lärares personlighet formas. Från mitten av 1960-talet och en bit in på 1980-talet angav dokumenten att lärarutbildning verkligen kan forma personligheter och det synsättet lever kvar.

Ett konkurrerande synsätt är att det istället krävs vissa medfödda anlag för att bli lärare, något som kommer till uttryck i den statliga utredningen om lärarutbildningen, HUT 07, från 2007. Där sägs att man måste ha fallenhet för yrket. ”Hur bra utbildningen än är, kan den inte forma den goda lärare barnen och eleverna behöver om inte hon eller han har förutsättningar att framgångsrikt utöva yrket”, anger HUT07.

– Det är ett eko från mitten av förra seklet. Då talades det också om att lärare måste ha vissa medfödda anlag, säger Lena Sjöberg.

Sverige bäst i klassen
”Sannolikt hör det till de personliga egenskaper, som icke kunna i någon högre grad påverkas genom lärarutbildningen”, anger exempelvis en proposition år 1950. Det finns alltså paralleller mellan mitten av förra seklet och idag, men det finns också en stor skillnad:

– Då ansågs skolan i första hand ha ett demokratiuppdrag. Idag är det istället en ekonomisk rationalitet som slår igenom. Utbildningens syfte är i första hand att öka konkurrenskraften i den globala ekonomin, och Sverige ska helst vara bäst i klassen.

Förändringen i synen på utbildningens syfte syns utöver i de svenska dokumenten även i EU-kommissionens texter.

Läs en sammanfattning av avhandlingen Bäst i klassen? Lärare och elever i svenska och europeiska policytexter.

Kontaktinformation
För mer information:
Lena Sjöberg, telefon 0709-93 23 09, epost: lena.sjoberg@hv.se
Lena Sjöberg lägger fram sin avhandling Bäst i klassen? Lärare och elever i svenska och europeiska policytexter vid institutionen för pedagogik, kommunikation och lärande, Göteborgs Universitet.
Tid: fredag 25 februari, kl 13.15,
Plats: Högskolan Väst, Albertsalen, Gustava Melins gata 2, Trollhättan

I en artikel i den vetenskapliga onlinetidskriften PLoS ONE visar de hur man under kontrollerade former i ett laboratorium kan framkalla en illusion av att ha tre armar. Experimentet går till så att försökspersonen sitter vid ett bord och har en realistisk protesarm placerad bredvid sin högra arm. Försökspersonen ser då sina två riktiga armar, plus en extra högerarm av gummi. För att framkalla upplevelsen av att proteshanden är ens egen, berör forskaren försökspersonens högra hand och proteshanden med en pensel exakt samtidigt och på samma ställe.

– Då uppstår en konflikt i hjärnan om vilken av högerhänderna som tillhör den egna kroppen. Det man skulle kunna förvänta sig är att endast en av händerna upplevs som ens egen, förslagsvis den riktiga armen. Men överraskande nog fann vi att hjärnan löser den här konflikten genom att acceptera båda högerhänderna som del av den egna kroppsbilden, och försökspersonerna upplever att de har en extra tredje arm, säger Arvid Guterstam, en av forskarna bakom den aktuella studien.

I sin helhet består studien av fem olika experiment på temat extra kroppsdel, med sammanlagt 154 försökspersoner. För att bevisa att protesarmen verkligen upplevdes som en tredje egen arm ”hotade” forskarna proteshanden eller den riktiga handen med en kökskniv och uppmätte graden av hudsvettning som svar på denna provokation. Det visade sig att försökspersonerna fick samma stressvar när proteshanden blev hotad som när den egna handen blev det, men bara under just de perioder då de verkligen upplevde trearmsillusionen. Exempelvis fick man inget stressvar när proteshögerarmen byttes ut mot en vänsterarm eller en protesfot.

Resultaten i studien kan komma patienter till nytta genom att de öppnar för nya tillämpningar inom bland annat protesforskningen.

– I framtiden kanske man kan erbjuda en strokepatient, som blivit halvsidigt förlamad, en protesarm som patienten kan använda och uppleva som sin egen, samtidigt som den paralyserade armen finns kvar i kroppsbilden. Man kan dessutom tänka sig att vanliga människor skulle kunna ha användning av en extra arm i vissa krävande arbetssituationer, till exempel brandmän under räddningsaktioner eller sjukvårdare i fälttjänst, säger Henrik Ehrsson, som lett studien vid Institutionen för neurovetenskap.

Karolinska Institutet är ett av världens ledande medicinska universitet. I Sverige står Karolinska Institutet för drygt 40 procent av den medicinska akademiska forskningen och har det största utbudet av medicinska utbildningar. Sedan 1901 utser Nobelförsamlingen vid Karolinska Institutet mottagare av Nobelpriset i fysiologi eller medicin. Mer information på ki.se

Publikation: ”The Illusion of Owning A Third Arm”, Arvid Guterstam, Valeria Petkova & Henrik Ehrsson, PLoS ONE 6(2): e17208, online 23 February 2011, doi:10.1371/journal.pone.0017208.

Bilden: Arvid Guterstam genomför ett experiment, foto KI.

Kontaktinformation
För mer information, kontakta:

Arvid Guterstam, forskarstuderande
Tel: 0709498347
E-post: arvid.guterstam@ki.se

Henrik Ehrsson, docent
Tel: 08-524 872 31
E-post: henrik.ehrsson@ki.se

– Denna kartläggning av tobakskonsumtionen inleddes i juni år 2003 och är baserad på både försäljningsstatistik och självrapporterade uppgifter. Det är den enda rapporten som tittar på både registrerad och oregistrerad tobakskonsumtion. Vi har tittat bland annat på resandeinförd tobak samt köp av smuggel- och privatimporterade cigaretter och också köp via Internet som då kallas oregistrerad tobakskonsumtion, säger Tove Sohlberg författare av rapporten och forskare vid SoRAD.

Rapporten heter Tal om Tobak och utgör som tidigare nämnts den enda beräkning av tobakskonsumtionen i Sverige där även oregistrerade delmängder beaktas. De självrapporterade uppgifterna bygger på telefonintervjuer med 1500 slumpmässigt utvalda svenskar varje månad dvs. totalt 18 000 personer per år. Studien inleddes 2003.

Ur rapporten

Rökning
Andelen dagligrökare, både bland män och kvinnor, fortsätter att minska. Under år 2009 rökte cirka 10,3 procent dagligen i jämförelse med 11,5 procent år 2008.

Under år 2009 fördes cirka 292 miljoner cigaretter in i Sverige från utlandet i samband med svenskars utlandsresor. I jämförelse med år 2008 har en kraftig minskning skett.

Köp av privatimporterade cigaretter, det vill säga köp av cigaretter som privatpersoner lagligt fört in i landet och sålt vidare utan kommersiellt syfte, uppgick år 2009 till 84 miljoner vilket i jämförelse med år 2008 är en minskning med cirka 37 procent.            

Antalet köpta smuggelcigaretter har också minskat mellan 2008 och 2009 från 154 miljoner till 95 miljoner dvs. med cirka 38 procent. 

Snusning
Det är år 2009 fler män som snusar än som röker dagligen. 

Den oregistrerade snuskonsumtionen för år 2009 uppgick till cirka 13,4 miljoner dosor varav ca 5 miljoner var resandeinförda (främst från Finland) och cirka 6 miljoner hade beställts via Internet.

Köp av smuggelsnus uppgick till cirka 2,2 miljoner dosor. Sett till den totala mängden oregistrerat snus är det i jämförelse med år 2008 en total minskning med 56,7 procent (13,4 miljoner mot 30,8 miljoner).

För ytterligare information kontakta: Tove Sohlberg: tfn 08-16 10 16 e-post tove.sohlberg@sorad.su.se
 
 
 Universitetet i huvudstaden – utbildning och forskning på högsta nivå där öppna sinnen möts och utvecklas. Universitetet deltar i regionala, nationella och internationella samarbeten, i debatt och i samhällsutveckling. Här är mer än 50 000 studenter och 6 000 medarbetare verksamma inom humaniora, juridik, naturvetenskap och samhällsvetenskap.

– Det blir en lärorik eftermiddag med ämneskunniga talare, diskussion och debatt. Pax Nordica är gratis och öppet för alla, och vi vänder oss till alla intresserade, inte minst ungdomar, säger Niklas Eklund, universitetslektor i statsvetenskap och en av arrangörerna för konferensen vid Umeå universitet.

Utvecklingen i Ryssland är av mycket stor betydelse för hur vi ska betrakta frågor om säkerhet och hållbarhet i Norden och norra Europa. Men landet är svårbedömt och oförutsägbart – under senare år har omvärlden bjudits på såväl dramatiska politiska utspel som regelrätt krigföring. På torsdag den 24 februari finns chansen att få veta mer om den stora grannen i öst: hur ser ryssarna på sin roll i världen och på grannarna i Europa idag? Hur betraktas landet av andra? Vilken betydelse har Ryssland för säkerhet och hållbarhet i norra Europa?

En av föreläsarna är Arkady Moshes, forskare vid Utrikespolitiska institutet i Helsingfors, som kommer att ge sin syn på landet som stormakt i europeisk kontext. Lena Jonson, forskare vid Utrikespolitiska institutet, har under flera år arbetat som kulturråd i Moskva, och ska ge en aktuell inblick i hur ryssar resonerar och diskuterar kring omvärlden idag. En annan av föreläsarna är Per Ambrosiani, forskare vid institutionen för språkstudier, Umeå universitet. Han följer den ryska mediadiskussionen på nära håll, och tänker berätta mer om vilka omvärldsbilder som präglar den ryska diskussionen i tidningar och tv.

Pax Nordica är ett årligen återkommande forum för debatt och information med syfte att sprida och öka kunskap om säkerhetsfrågor i vid mening. Arrangemanget är gratis och öppet för alla som vill vara med. Årets konferens arrangeras av Allmänna Försvarsföreningen i Västerbotten, Umeå universitet, Umeå kommun och FOI.

Program Pax Nordica 2011: Är Ryssland missförstått? Säkerhet, utveckling och omvärldsrelationer [Ref 1]

Kontaktinformation
För mer information, kontakta:

Niklas Eklund,
Statsvetenskapliga institutionen
Umeå universitet
Telefon: 090-786 61 72
E-post: niklas.eklund@pol.umu.se

Polisens befogenhet att använda våld regleras av två olika lagstiftningar, som har olika utgångspunkter och delvis motsäger eller överlappar varandra. Johan Boucht har i sin avhandling i straffrätt och offentlig rätt analyserat dessa avsnitt närmare och diskuterar bland annat hur regelverken bör förstås tillsammans och hur regleringen kunde förbättras. Disputationen äger rum vid Uppsala universitet den 4 mars.

För kunna utföra sina samhälleliga uppgifter har polisen relativt omfattande befogenheter att ingripa i enskildas intressen och utöva våld mot enskilda och egendom. Samtidigt som effektiva befogenheter är nödvändiga för att inte polisen skall stå handlingsförlamad är det av central betydelse för rättssäkerheten i en demokratisk rättstat att denna maktutövning kontrolleras. Det är också viktigt för den polisiära verksamhetens samhälleliga legitimitet.

I svensk rätt bygger rättsgrunden för den polisiära våldsanvändningen dels på befogenhetsnormerna i polislagen, dels på reglerna om nödvärn och nöd i brottsbalken.
Johan Boucht har i sin avhandling noggrant analyserat och preciserat innehållet i dessa offentligrättsliga och straffrättsliga regler och även gjort en jämförande utblick på finsk och tysk rätt.

I sin analys visar han att de två regleringarna innehåller delvis motsägande och överlappande delar som skulle motivera lagstiftningsåtgärder. Även regleringen av polisens skjutvapenanvändning är problematisk och i behov av lagstiftningsåtgärder, menar Johan Boucht.

Han undersöker också hur de två regelverken, polislagen § 10 och brottsbalken kapitel 24, förhåller sig varandra när det gäller rättsligt ansvar och hur de ska tillämpas i en situation där en polisman har använt våld.

–    Frågan är intressant, eftersom det här handlar om regleringar som i utgångspunkten har olika syften, trots att de kan tillämpas i likartade situationer, säger Johan Boucht.

Slutligen tar han upp ett antal problematiska frågeställningar och diskuterar möjliga förändringar av regleringen. Bland annat diskuteras hur regleringen av s.k. rättfärdigande grunder bör konstrueras med avseende på polismän, huruvida polismän bör äga allmän nödvärnsrätt samt hur regleringen om polisiär skjutvapenanvändning bör vara utformad.

Avhandlingen utges av Iustus förlag [Ref 1].

För mer information, kontakta Johan Boucht, tel: +47 47 155 403 (Norge), ev 073-818 81 35 johan.boucht@jur.uu.se
Uppsala universitet – kvalitet, kunskap och kreativitet sedan 1477. Forskning i världsklass och högklassig utbildning till global nytta för samhälle, näringsliv och kultur. Uppsala universitet är ett av norra Europas högst rankade lärosäten. www.uu.se

Tidningar, radio och tv är geografiskt indelade. Media delar ofta upp eller utesluter nyheter som inte har ett geografiskt centrum och därmed inte passar in i uppdelningen av lokala, nationella och internationella nyheter. Men Ulrika Olausson och Peter Berglez ser små tecken på förändring, som de isolerar och tittar närmare på i sina studier. Deras forskning har publicerats i bland annat Journalism Studies och European Journal of Communication, och den beskriver behovet av att se bortom medias nuvarande ramar.

– Det finns mycket att vinna på att se världen som en plats – att skriva global journalistik. Det behövs inte en särskild tv-kanal eller tidning utan det är ett sätt att tänka. Lokaltidningen kan sätta in de lokala nyheterna i ett större sammanhang. Självklart finns det nyheter som inte behöver det men alltför ofta väljer nyhetsredaktioner att begränsa nyheten där läsaren skulle ha vunnit på att få helheten presenterad, säger Ulrika Olausson.

– Klimatfrågan är ett exempel på när händelser ofta inte sätts in i sitt sammanhang. Det är till exempel svårt att rapportera om långsamma förändringar som är mer eller mindre osynliga – de ändras inte från dag till dag. Det är lättare att fokusera på isbjörnar, översvämningar eller torka. Det blir små delar av ett större problem som rapporteras eftersom helheten är svår att göra konkret, säger Peter Berglez.

– Vi har tidigare uttryckt hur viktigt vi tycker att det är att klimatkommunikationen kan spegla helheten och ge en bredare bild av forskningen snarare än att till exempel fokusera på om FN:s klimatpanel står för sanning eller är en bluff. Det svart-vita tänkandet måste ge plats för mognare förklaringar, säger Ulrika Olausson.

Klimatfrågan är dessutom i allra högsta grad gränsöverskridande och har inget geografiskt centrum. Enskilda länder kan inte lösa problemen på egen hand utan måste samarbeta.

– Samarbetet inom EU blir tydligare och i media har det skett en viss förändring av vad ”vi” står för. Numera står ”vi” ofta för EU. Vi blir till exempel en del av EU som kämpar för hållbarhet mot ”de”, USA, som inte ens vill diskutera regeländringar. Det betyder dock inte att vi blir mindre svenska, säger Ulrika Olausson.

Människors nationella identitet blir inte svagare för att de blir en del av något större. Men nationen har i och med globaliseringen blivit svagare och den påverkas allt mer av yttre faktorer. Den svenska ekonomin och politiken påverkas av såväl EU som resten av världen.

– Därför är det viktigt att inte rama in händelser i inrikes och utrikes utan låta gränserna upplösas i media liksom i verkligheten, säger Peter Berglez.

– Det finns goda exempel på global journalistik. Journalistik som visar hur ekonomiska, politiska, sociala och ekologiska händelser i olika delar av världen påverkar varandra men vi hoppas få se mycket mer av det, avslutar Ulrika Olausson.

Kontaktinformation
För mer information kontakta: Ulrika Olausson 019-303966, Peter Berglez 070-3539346

Forskare Anders Stenberg vid institutet för social forskning, Stockholms universitet, har nyligen avrapporterat en utvärdering av Komvux som finansierades av Riksbankens Jubileumsfond. Vuxenutbildningar som Komvux kostar visserligen en hel del, men det finns vinster både för samhället och för individen, konstaterar han.

Vuxenutbildning har under de senaste decennierna blivit ett allt viktigare policyinstrument i de flesta OECD-länder och Sverige är i det avseendet ett föregångsland. Trots detta är vuxenutbildningens ekonomiska effekter lite undersökta, i första hand beroende på bristen på data. Verksamheten i Komvux finns emellertid dokumenterad i detalj sedan 1979, vilket utnyttjats i denna utvärdering.

Det internationella intresset bland politiker tycks ha ökat markant sedan den ekonomiska krisen 2007. Från att frågan om vuxenutbildning tidigare mest drivits av internationella organisationer, som EU och OECD, har nu flera regeringar aktivt främjat vuxenutbildning. Forskning inom ämnet är på gång i flera länder, bland annat i USA, Kanada, Storbritannien, Schweiz, Portugal, Tyskland och Danmark. Tidigare studier är främst från USA, och de har i regel visat att vuxenutbildning har positiva effekter på löneinkomster. 

Anders Stenberg har liknande resultat:
– I snitt ökar arbetsinkomsten med cirka 4-5 procent per ytterligare utbildningsår. Det faktum att det finns positiva effekter på arbetsinkomster är viktigt eftersom det ökar skatteinbetalningar som finansierar välfärden i samhället. Det är också ett viktigt resultat för alla som förespråkar Komvux eftersom det är lätt att påvisa de ekonomiska vinsterna av detta jämfört med mer svårbevisade samband som till exempel förbättrade demokratiska funktioner, att spänningar i samhället blir mindre eller att kriminalitet minskar. Till de positiva effekterna hör också att det främst är individer som från början är lågutbildade som kommer till Komvux. Det är därför rimligt att anta att utbildningen har en utjämnande effekt på inkomster, något som i sig kan vara ytterligare ett argument för att offentliga medel ska finansiera vuxenutbildning i ett samhälle.

Vuxenutbildningen är dock förknippad med avsevärda kostnader. Överslagsberäkningar indikerar att effekterna på inkomster av vuxenutbildning inte är tillräckliga för att motivera de totala kostnaderna för samhället. Det är i stället nödvändigt att hänvisa till de sidoeffekter som vuxenutbildningen kan medföra.

– Det kan handla om effekter på samhällets demokratiska funktioner, om föräldrars attityder till utbildning, effekter på individers hälsa eller att effekterna av den kunskap som skapats så att säga spiller över på individer i närheten. Det är en viktig insikt att ta med sig till diskussioner som berör vuxenutbildningen.

Utbildning vid Komvux påverkar däremot inte tidpunkten för pensionering.

– Det är ett besvärande resultat för den som tror på vuxenutbildningens effekter på arbetade timmar i samhället. Men man ska komma ihåg att denna del av undersökningen handlar om äldre i arbetskraften, i åldern 42-55 då de gick in i Komvux i slutet på 80-talet. Effekterna på pensionstidpunkten kanske är annorlunda för de som går in i högre utbildning eller för de som gått in i vuxenutbildning när de var yngre.

Anders Stenberg nås på anders.stenberg@sofi.su.se
Hela hans slutredovisning finns att läsa här.
 
/Jenny Björkman

Beslutet 1980 att avveckla kärnkraften var också ett utvecklingsbeslut. Förnybar energi skulle ersätta kärnkraften. Där den skulle bort, skulle sol och vind in.

Men förnybar energi är inget entydigt begrepp. Och hur den ska utvecklas, och var, är inte heller oomtvistat. Det visar Ann-Sofie Kall i sin avhandling, ”Förnyelse med förhinder”, som läggs fram vid Tema Teknik och social förändring, Linköpings universitet. Hon har analyserat den energipolitiska debatten i riksdagen från 1980 och fram till 2010. Förnybar energi är ett gränsbegrepp, säger hon, som är elastiskt och kan ges olika betydelser.

– På 1980-talet stod det för sol och vind. De förnybara energikällorna skulle utvecklas i ett lokalt, småskaligt energisystem.

Då, på 1980-talet var Centern, C, till sammans med Vänsterpartiet, V, de främsta förespråkarna för ett sådant system. De kallades för naiva och verklighetsfrämmande av motståndarna, dvs M, Kd och Fp, som ville se ett storskaligt centraliserat energisystem och inte gärna ville överge kärnkraften. Socialdemokraterna var mer otydliga i energifrågan.

På 1990-talet svängde det. Nu kom förnybar energi att förknippas med biobränsle, något som upplöste motsättningen mellan stor- och småskaligt.

– Biobränsle är förnybar energi som kan produceras i ett storskaligt centraliserat system, säger Ann-Sofie Kall. Det överbryggade den tidigare motsättningen i debatten.

Perioden 1991 till 1997 kännetecknades därför av en större samstämmighet i energifrågan. Förnybar energi var inte längre något som marginaliserades och förknippades med ett alternativt system. Biobränsle blev den kompromiss som alla kunde acceptera.

Detta speglades också i den energipolitiska uppgörelsen 1997 mellan S, C och V. Nu skulle Sverige bli ett föregångsland i hållbarhet. Förnybar energi kopplades till begrepp som utveckling, modernitet och tillväxt. Det flummiga alternativsamhället var långt borta.
Samtidigt ökade återigen motsättningarna. De övriga borgerliga partierna, M, Kd och Fp började försvara kärnkraften med klimathotet som argument. Kärnkraften behövs för att minska utsläppen av växthusgaser. Den förnybara energin räcker inte till, ansåg de och kritiserade skarpt satsningarna på ”grön” el, t ex elcertifikaten.

Men 2006 svängde det igen. Med alliansen bytte Centern sida i energifrågan. Dilemmat löstes delvis genom att allianspartierna lyfte energipolitiken till den globala nivån. Nu gällde det att satsa internationellt för att minska klimatförändringarna, inte bara sitta här i Sverige och gneta på. Det gällde att se frågan i ett större perspektiv. Den politik för en ”grön” el som de borgerliga tidigare kritiserat så hårt blev nu deras bästa argument för att inte behöva göra så mycket mer. Sverige var bäst i Europa och en förebild för världens länder. Vänstern, som ville fortsätta satsa på förnybar energi i Sverige, kallades för ”klimatnationalister”.

Med beslutet 2009 att åter öppna för att bygga ut kärnkraften fullbordas så Centerns omsvängning i en av sina genom decennierna viktigaste frågor. Centern försvarar sig med att beslutet är en kompromiss som också innehåller stora satsningar på förnybar energi.
Även om vägen inte är spikrak så har mycket ändå hänt med den förnybara energin, konstaterar Ann-Sofie Kall. Idag står den för nästan hälften av den totala energiproduktionen i Sverige (dock betydligt mindre om man bara ser till elproduktionen).
Men mycket återstår också.

– Vårt transportsystem exempelvis, säger Ann-Sofie Kall. Vi har fortfarande en mycket stor fossilberoende bilpark. Där saknar vi ännu hållbara alternativ.

Ann-Sofie Kall disputerar den 18 mars vid Tema Teknik och social förändring. Hon nås på telefon 013 286656, mobil 0708 3086 99, e-post: ann-sofie.kall@liu.se

Medfödda hjärtfel förekommer hos 8—10 per 1000 levande födda barn. Genom stora framsteg för barnkardiologin de senaste årtiondena överlever idag allt fler barn som föds med komplicerade hjärtfel. Detta har inneburit att dessa barn blivit en ny patientgrupp också i tandvården. Målet med avhandlingen var att kartlägga kariesförekomsten och dess bakgrundsfaktorer hos dessa barn.

Många barn med komplicerade hjärtfel måste medicinera under lång tid. Vissa av medicinerna kan minska salivflödet, vilket ökar risken för att karies utvecklas. I en delstudie av salivens egenskaper hos 24 barn med hjärtsviktsmedicinering konstaterades att nästan en tredjedel hade lågt salivflöde, vilket inte gällde för något barn i en frisk kontrollgrupp. I avhandlingen studerades effekter på tandvävnad av 13 av de mest använda medicinerna vid medfödda hjärtfel. Det framgick då att några av medicinerna kan vara skadliga för tandvävnaden på grund av sin förmåga att lösa ut mineral.

I en delstudie av 41 barn med komplexa hjärtfel visades mer karies i mjölktänderna i jämförelse med en kontrollgrupp av friska ålders- och könsmatchade barn. De hjärtsjuka barn som medicinerades med digoxin hade mer karies än de hjärtbarn som inte åt medicinen.

I en delstudie undersöktes 183 allmäntandläkares attityder till och erfarenheter av tandvård för den här patientgruppen. Ungefär hälften av de tillfrågade hade en eller flera patienter med hjärtfel, och de flesta hade också noterat att dessa barn hade mer karies än andra barn. Bara en minoritet av tandläkarna hade fått någon kompletterande utbildning om dessa barns tandvård. Studien visar att tandvård för denna barngrupp till största del utförs av tandsköterskor, tandhygienister och allmäntandläkare, vilket avvek från tandläkarnas önskemål om hur tandvården bör organiseras för dem.

I en jämförelse framgick att föräldrar till friska barn var mer nöjda med omhändertagandet och bemötandet inom tandvården än föräldrar till barn med hjärtfel. Avhandlingen rekommenderar att barn med komplexa hjärtfel får sin tandvård hos specialistkliniker för barntandvård, särskilt under de första levnadsåren.

Linda Rosén, som kommer från Hudiksvall, är doktorand vid Institutionen för odontologi, och kan nås på
mobil 070-203 66 80
e-post linda.rosen@odont.umu.se

Fredagen den 25 februari försvarar Linda Rosén, Institutionen för odontologi, Umeå universitet, sin avhandling med titeln Dental caries and background factors in children with heart disease (Karies och bakgrundsfaktorer hos barn med hjärtfel).
Disputationen äger rum kl. 09.00 i sal B, 9 tr., Tandläkarhögskolan, NUS.
Fakultetsopponent är professor Göran Dahllöf, Karolinska institutet, Huddinge.
Läs hela eller delar av avhandlingen på
http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-39655 [Ref 1]