Bättre precision vid planering av skogsskötsel kan öka skogens värden

Tack vare den nationella laserskanningen finns det i dag fritt tillgänglig information som beskriver svenska skogars egenskaper med högre upplösning än på beståndsnivå. Hittills har denna kunskapsbank inte utnyttjas så mycket i skogsbruket, men nu kan det vara dags. Det menar Pär Wilhelmsson från SLU. I sitt doktorsarbete har han tagit fram och utvärderat planeringsverktyg som kan utnyttja detaljerna i laserdata för att optimera skogsskötseln efter skogsägarens målsättningar.

– I dagens skogliga planering använder man medelvärden för skogens olika egenskaper i ett bestånd, och tar inte hänsyn till den variation som nästan alltid finns där. I de nya modellerna tar vi hänsyn till denna variation, och kan därmed ge en mycket noggrannare beskrivning av skogens tillstånd idag och imorgon, säger Pär Wilhelmsson. Och skogsskötseln kan då ge en bättre måluppfyllelse, oavsett om det är ekonomiska, sociala eller ekologiska värden man vill prioritera.

Skoglig planering handlar om att bestämma var och när man ska utföra olika åtgärder i skogen, till exempel avverkning eller naturvårdsbränning. Målet är att hitta den skogsskötsel som på bästa sätt tillhandahåller de olika nyttor som man vill att skogen ska ge. Det här görs vanligen med hjälp av datorsystem som simulerar hur skogen kommer att utvecklas vid olika typer av skogsskötsel och slutligen utser var, när och hur olika åtgärder ska vidtas för att målen ska nås så resurseffektivt som möjligt.

Under lång tid har denna planering byggt på att skogen först delas in i bestånd, dvs. sammanhängande områden (vanligen ca 5 hektar) med ganska homogen skog när det gäller t.ex. trädhöjd och trädslagsfördelning. Denna ”beståndsmetod” har tillämpats under mycket lång tid, och av goda skäl. Mer detaljerade data har varit dyra att ta fram och lagra och planeringen av skogsskötseln har varit tillfredsställande ändå.

Nu har framsteg inom s.k. fjärranalys, där skogens egenskaper skattas på avstånd med hjälp av sensorer placerade på t.ex. satelliter eller flygplan, gett oss helt nya möjligheter. Hos svenska myndigheter finns idag öppen information som har tagits fram med nationell flygburen laserskanning och som har mycket högre upplösning än den vi har om bestånd. Pär Wilhelmsson har i sitt doktorsarbete vid SLU tagit fram, utvärderat och utvecklat nya planeringsmodeller som kan hantera den höga upplösningen i skogliga data som är tillgängliga idag.

Resultaten i avhandlingen tyder på att planeringsmetoder som har anpassats till den detaljrikedom som finns i data från laserskanning kan öka såväl det ekonomiska som det ekologiska värde som skogen ger oss. Mer högupplösta skogsdata gör det möjligt att nå målen med skogsbruket med större precision. Rätt åtgärd kan utföras på rätt plats vid rätt tidpunkt i högre grad än om planeringen innebär att man först delar in skogen i bestånd.

Skälet är att de nya modellerna tar hänsyn till att skogen kan se lite olika ut i olika delar av ett bestånd, även om man vid indelningen har strävat efter att skapa homogena bestånd. Att inte beakta dessa variationer leder helt enkelt till en mindre ändamålsenlig skogsskötsel.

Dessutom är skogliga processer rumsligt beroende, till följd av till exempel konkurrens mellan träd, stordriftsfördelar i avverkning och arters olika behov av större habitat. Traditionella planeringsmodeller bortser vanligen från detta, vilket också kan leda till sämre skogsskötsel, när besluten behöver understödjas av datorsystem.

En längre populärt skriven sammanfattning på svenska finns på s. 91–93 i avhandlingen.