Kejsare i det tysk-romerska riket reste inrikes i politiskt syfte
Forskare vid bland annat Göteborgs universitet har kartlagt resmönstret för 25 kejsare som styrde det tysk-romerska riket. Studien visar att resorna gjordes strategiskt för att behålla den kejserliga makten, och att resrutterna förändrades när makten försvagades.
Det tysk-romerska riket grundades år 962 när den tyske kungen Otto I kröntes till kejsare. Riket, som främst bestod av dagens Tyskland, Österrike, Tjeckien och delar av Italien, spelade en viktig roll i europeisk politik under medeltiden och tidigmodern tid och upplöstes 1806.
Till skillnad från moderna stater var det tysk-romerska riket inte en enhetlig nation utan bestod av många självstyrande furstendömen. Tidigare forskning om statsbildning har ofta utgått från moderna, territoriella stater och därmed förbisett att makt under medeltiden var personbunden och mobil.
– Eftersom det tysk-romerska riket saknade en central byråkrati var kejsarna beroende av att resa för att utöva kontroll över lokala makthavare. Det innebar att de ständigt behövde göra strategiska avvägningar kring var deras närvaro gjorde störst skillnad, säger Andrej Kokkonen, professor i statsvetenskap.
Tillsammans med forskare vid London School of Economics and Political Science och Aarhus universitet har han undersökt hur kejsare bestämde vart de skulle resa och vilka politiska överväganden som låg bakom deras resmönster. Genom att analysera över 72 000 daterade och geografiskt identifierade dokument, som kungliga beslut och privilegiebrev, har forskarna rekonstruerat resrutter för 25 tysk-romerska kejsare under perioden 919–1519.
– Vår strategi var att utnyttja en historisk brytpunkt, det så kallade interregnumet mellan 1250 och 1273, då den kejserliga makten kollapsade. Genom att jämföra kejsarnas resmönster före och efter denna period har vi identifierat hur förändringar i maktbalansen påverkade deras beteende, säger Andrej Kokkonen.
Starka kejsare undvek sina släktingar – svaga sökte upp dem
Resultaten är tydliga. Före år 1250, när kejsarmakten var stark, undvek kejsarna i större utsträckning att resa till områden som kontrollerades av den egna släkten.
– Den ansågs tillräckligt lojal. Efter interregnumet 1273 förändrades kejsarnas resvanor abrupt. Då tillbringade kejsarna mer tid i familjens territorier.
Enligt forskarna kan detta bero på att svagare kejsare inte längre kunde ta familjens lojalitet för given. I stället blev nära släktingar, särskilt manliga arvingar och potentiella rivaler, centrala objekt för kejsarnas kontroll. Analyserna visar också att effekterna var starkast i ekonomiskt viktiga regioner, vilket understryker att både politiska och materiella incitament styrde resandet under de 600 år som studien omfattar.
Ny bild av makt och stat i det förmoderna Europa
Studien visar alltså att den kejserliga närvaron inte var territoriellt jämnt fördelad utan selektiv och strategisk. Kejsaren var inte bara en symbolisk figur, utan en mobil institution vars fysiska närvaro var själva kärnan i styret av det tysk-romerska riket.
Resultaten har också bredare implikationer.
– Vår forskning är relevant även för moderna auktoritära system. Genom att koppla historiskt material till modern statsvetenskaplig teori visar vi hur politisk kontroll alltid är beroende av relationer, resurser och närvaro. Detta gäller oavsett om den utövas från hästryggen under medeltiden eller via institutioner i moderna stater, säger Andrej Kokkonen.
FAKTA
Ett unikt dataset över medeltida resmönster
Studien bygger på en omfattande kvantitativ rekonstruktion av 25 kejsares resor mellan år 919 och 1519. Forskarna har använt över 72 000 daterade och geografiskt identifierade dokument, exempelvis kungliga beslut och privilegiebrev, för att fastställa hur ofta och hur länge kejsarna befann sig i olika regioner under ett visst år.
Data omvandlades till detaljerade resrutter, som sedan kopplades till geografiska enheter i det tysk-romerska riket. Samtidigt konstruerades ett mått på vilka områden som kontrollerades av kejsarens släktingar, baserat på genealogiska data och territoriell information.
Kontakt
Andrej Kokkonen, telefon: 031–786 12 29, e-post: andrej.kokkonen@pol.gu.se