Tungmetaller i storstäder:en kemisk tidsbomb
Halterna av tungmetaller är mycket förhöjda i sjöbottnarna i stockholmsområdet, särskilt i innerstaden. Situationen är allvarlig eftersom metallerna kan komma att återföras till vattnet, och komma in i näringskedjorna. En sådan utveckling har ibland beskrivits som en kemisk tidsbomb eftersom förändringen kan komma mycket hastigt.
I sin doktorsavhandling ”The trace of metals” beskriver Arne Jonsson vid Tema Vatten, Linköpings universitet, användningen av fem olika metaller, kadmium, koppar, kvicksilver, bly och zink, och de utsläpp den har orsakat. Dessa utsläpp har i sin tur lett till att bottensedimenten i stora delar av Mälaren och i skärgården är väldigt förorenade. Sedan 1960-talet har flera användningsområden förbjudits och utsläppen har minskat kraftigt, men ändå är halterna i sedimenten fortfarande mycket höga.
Tidigare har miljöforskning mest sysslat med att undersöka föroreningar i naturen, deras spridning och effekter. På senare tid har det dock utvecklats flera forskningsfält som försöker identifiera potentiella miljöproblem på ett tidigare stadium, bland annat genom att analysera samhällets användning av olika material, s.k. materialflödesanalys. Arne Jonsson har använt en utökad materialflödesanalys, som även inkluderar flödet av metallerna i naturen, till bottensediment i sjöar och hav.
Eftersom sedimenten i stora delar av Stockholmsområdet är syrefria, finns det inga bottenlevande organismer som blandar om dem. Det gör att sedimentpartiklarna ligger i ordnade lager i den ordning de avsattes. I det lager som avsattes 1986 finns tydligt förhöjda halter av den radioaktiva isotopen cesium 137 som spreds över stora områden vid kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. Med hjälp av denna markering kan man beräkna hur mycket sediment som avsätts per år och hur belastningen av metaller har utvecklats över tiden.
Resultaten visar bl.a. att kvicksilver har använts i stora mängder under flera hundra år i Stockholm. Efter andra världskriget ökade både användningen och utsläppen dramatiskt. Under de senaste 30 åren har dock användningen av kadmium, kvicksilver och bly minskat som en följd av lagstiftning och teknisk utveckling. Detta har gjort att även utsläppen har minskat markant. Däremot har sedimentbelastningen inte minskat lika snabbt som tillförseln av metaller till vattenområdena, visar Arne Jonsson. Det är med andra ord för tidigt att blåsa ”faran över”.
Arne Jonsson kan nås på telefon 013 – 28 29 59 eller 013 – 14 88 64, e-post: arnjo@tema.liu.se.
