Folkhögskolan och invandrarna
Hur upplever invandrare på folkhögskolor sina liv på och utanför skolan? Hur tillvaratas deras erfarenheter i undervisningen, och hur ser de på att gå i blandade klasser respektive i klasser med enbart invandrardeltagare?
Dessa och andra frågor behandlas i en avhandling i pedagogik av Lisbeth Eriksson från Linköpings universitet. Hon har studerat fyra folkhögskolor, varav två haft undervisning i blandade klasser och två haft kurser speciellt riktade till invandrarkvinnor i invandrartäta bostadsområden.
Hennes intervjuer visade bland annat att invandrarnas särskilda erfarenheter knappast utnyttjades i de blandade klasserna, där deras särart snarare sågs som ett problem. De invandrare som bäst smält in i de svenska omgivningarna var de som i störst utsträckning gett avkall på sin egen kultur och sina egna värderingar, något som inte alla var beredda att göra.
Somliga deltagare i blandade klasser talade om värme och god stämning, andra om ointresse och fördomar hos somliga svenska kamrater. De flesta var ändå nöjda med de blandade klasserna. Kvinnorna i de särskilda invandrarklasserna var däremot mindre nöjda. Ett skäl var att grupperna bestod av deltagare med mycket olika bakgrund, ett annat var att kurserna utgjorde ett andrahandsalternativ eftersom kvinnorna egentligen velat ha arbete i stället för utbildning.
Lisbeth Eriksson konstaterar också att det saknas en mångkulturell pedagogik på folkhögskolorna, trots dessas ganska höga andel invandrardeltagare. I brist på genomtänkt pedagogik lämnas lärarna att själva försöka hitta sätt att hantera de mångkulturella grupperna.
Den pedagogiska forskningen om invandrarnas roll inom svensk vuxenutbildning är också nästan obefintlig. Linköpingsforskarens avhandling utgör därför det ett av de första stegen på vägen.
Avhandlingen heter ”Jag kommer aldrig att tillhöra det här samhället … Om invandrare – integration – folkhögskola”. Disputationen äger rum den 26 april. Lisbeth Eriksson träffas på tel 013-28 58 57, liser@ibv.liu.se.
