Anlagda våtmarker problematiska
Anlagda våtmarker som renar avloppsvatten kan vara mer problematiska än de hittills framställts som. En avhandling från Linköpings universitet visar att de bidrar till växthuseffekten, om än i blygsam omfattning, och att den självrenande förmågan är omstridd.
Elisabeth Johanssons avhandling på tema Vatten i natur och samhälle vid Linköpings universitet handlar om våtmarker som anlagts för att rena avloppsvatten. Hon har undersökt hur mycket metan- och lustgas som avges från anlagd våtmark till atmosfären och på så sätt kan bidra till västhuseffekten.
Studien visar att både metan- och lustgaser ökar när marken förändras från jordbruksmark till våtmark. Metanflödet från våtmarken var i samma storleksordning som från naturliga våtmarkssystem. Lustgasflödena var mellan tre och tio gånger större än vad som tidigare har visats i liknande undersökningar. Genom att omvandla metan- och lustgasflödena till så kallade koldioxidekvivalenter jämförs bidragen från olika källor till växthuseffekten. Det visar sig att en våtmark på 160 hektar bildar metan- och lustgaser som motsvarar växthusgaserna från 460 bilar som drar 1 liter per mil och körs 1500 mil om året.
Genom att jämföra sina metan och växthusgasdata med den totala arean av anlagda våtmarker i Sverige visar Elisabeth Johansson hur mycket växthusgaserna från anlagda våtmarker betyder för Sverige totalt sett. Studien visar att gasflödena från de 255 ton anlagd våtmark för rening av avloppsvatten som finns i Sverige utgör 0,01 procent av Sveriges bidrag till växhuseffekten. Det är betydligt mindre än metanflödena från både konstgödsling och soptippar i Sverige.
– Metan- och lustgasflödena är låga totalt sett i Sverige, men det finns ändå anledning att fundera över om vi ska öka dem, säger Elisabeth Johansson. Ambitionen borde vara att minska växthusgaserna.
Elisabeth Johansson har också analyserat naturvetenskapliga beskrivningar av anlagda våtmarkers reningsförmåga. Analysen visar att våtmarkernas självrenande förmåga är mycket omstridd. Enligt en del artikelförfattare är det enkelt och effektivt att rena vattnet, medan andra visar att det är motsatsen som råder.
– Det är intressant att det råder så delade meningar om våtmarkernas effektivitet, säger Elisabeth Johansson. Anlagda våtmarker har tidigare framställts som något naturligt och därmed bra, men min studie visar att det finns problem även med dessa system.
Avhandlingen heter ”Constructed wetlands and deconstructed discourses. Greenhouse gases and purifying discourses”. Elisabeth Johansson kan nås på tel 013-28 22 68 och e-post elisabeth.johansson@tema.liu.se.
