Religion och krig i vikingarnas världsbild
Vid sidan av en övergripande religion av gudar och myter utvecklades under vikingatiden ett magiskt komplex kallat sejd, med en bred uppsättning ritualer som bland annat skulle ge stridslycka. Neil Price pekar i sin avhandling på paralleller till andra trossystem hos arktiska folk som kan ge oss ny kunskap om vikingatidens samhälle i stort.
De flesta studier av vikingarnas religion fokuserar på dess högre aspekter – gudarna och myterna som berättar om dem – på bekostnad av en mer vardaglig tro på trolldom och vidskepelse. Faktum är att denna typ av alldaglig magi utgör ett av huvudtemana både i de isländska sagorna och i vikingatidens poesi, vilket gör det ännu märkligare att förhållandevis lite forskning har ägnats åt detta ämne. Det är mycket vi inte vet om hur denna värld av andliga krafter upplevdes och uppfattades av den yngre järnålderns män och kvinnor.
Neil Price behandlar i sin avhandling den fornnordiska magin i en resa som omfattar dess betydelse och funktion, utövande och utövare, samt de komplicerade mönster av sexuell identitet med vilka denna underbyggs. Särskild vikt lägger han vid idén om ett ”övernaturligt auktoriserande av våld” i vilket det vi idag kallar religion och krig möttes och blandades till någonting helt annat. I korthet kan man konstatera att den fysiska krigföringen verkar ha stöttats av en struktur av ritualer som syftade till att ge stridslycka. Trollformler användes mot fienden, och för att ge styrka till den egna sidan. Bredvid det verkliga slagfältet fanns en osynlig motsvarighet, på vilken man kunde släppa lös olika sorters övernaturliga varelser som kämpade vid sidan om de mänskliga krigarna. Bland de sistnämnda fanns också de som kunde hämta egen kraft från den andra världen, bärsärkarna, som trodde att de kunde förvandla sig till björnar eller vargar.
Kärnan i det hela var ett intrikat magiskt komplex, som gick under namnet sejd (”seiðr” på fornnordiska). Detta var nära förknippat med guden Oden, och har ofta tolkats som en slags shamanism. De som utförde sejden var framför allt kvinnor. Utövarna kan i några fall spåras arkeologiskt i gravarna från vikingatiden, bland annat genom att vissa av deras speciella redskap kan identifieras. Sejdkomplexet kan också ge oss kunskap om dåtidens samhälle i stort. Skandinavien rymde under vikingatiden en komplicerad blandning av kulturer, och man kan finna många likheter mellan sejden och samernas ritualer. Liknande paralleller kan dras till trossystem hos andra arktiska folk, och det är tydligt att vikingarnas religion hade mycket gemensamt med cirkumpolära kulturer över hela världen. Precis som snarlika fenomen i andra shamanistiska sammanhang, representerade sejden för nordborna inte bara ett centralt magiskt begrepp: den var helt enkelt ett sätt att förstå verkligheten.
Neil Price disputerar på avhandlingen
”The Viking Way. Religion and War in Late Iron Age Scandinavia” lördagen den 30 november kl. 10.00 i Auditorium Minus, Gustavianum, Uppsala.
Kontaktinformation
Neil Price kan nås på telefon 018-471 20 89 eller via e-post Neil.Price@arkeologi.uu.se
