Sagor och sagoberättare
Folksagor uppfattas ofta som eviga och oföränderliga: att en saga sett ut på samma sätt ända från den tidpunkt då den först berättades och tills dess att den långt senare blev nedtecknad. Men så är det inte. Olika versioner av samma saga visar på olika berättares bidrag, och nedtecknaren kunde också påverka sagans form.
Bibliotekarien och litteraturkritikern Maria Ehrenberg skriver om nedtecknandet av sagor i en avhandling från Lunds universitet.
– Jag har tyckt om sagor ända sedan jag var liten. Min far var en god berättare och gjorde ofta personliga versioner av berättelserna, så jag har alltid vetat att sagor är föränderliga, säger hon.
De flesta sagoforskare är etnologer, medan Maria Ehrenberg utgår från en litteraturvetenskaplig synvinkel. Hennes avhandling handlar om Eva Wigström, skånsk sagosamlare och författare på slutet av 1800-talet.
Eva Wigström var dotter till en storbonde utanför Landskrona. När hon gifte sig med disponenten på Ramlösa brunn tog hon steget in i borgerligheten, men hade nytta av sin bakgrund när hon reste runt och upptecknade folkminnen bland allmogen. Hon var insatt i både vävning och lantlig matlagning, och hennes kön gjorde det också lättare för henne att få kontakt med bond- och torparhust
Eva Wigström publicerade sina upptecknade sagor i olika media, och Maria Ehrenberg visar hur detta påverkat texterna. En saga som utgavs i en forskningspublikation kunde t ex få vara mer ursprungligt folklig, och behövde inte bearbetas lika mycket som en som utgavs för den borgerliga allmänheten.
Detta framgår tydligt av två olika versioner av sagan om Kung Lindorm, där en ung kvinna gifter sig med en lindorm som visar sig vara en förtrollad prins. I den mer ursprungliga versionen handlar sagans moral om rätten till makt, och den unga kvinnan gifter sig för en tid med Prins Trana fast hon egentligen fortfarande är gift med lindormen. I den ”borgerliga” version handlar moralen om det goda äktenskapet, och inget tvegifte förekommer.
Anständigheten är också högre i det senare fallet. I forskarversionen tar lindormen och bruden av sig sina skinn resp särkar ett efter ett, så att de – även om det inte sägs rent ut – på slutet står nakna inför varandra. I den borgerliga versionen har bruden kvar sitt sista linne: ”på golvet låg sju lindormsskinn och sex snöhvita lintyg; det sjunde behöll hon på”.
Avhandlingen heter ”Sagans förvandlingar. Eva Wigström som sagosamlare och sagoförfattare”. Maria Ehrenberg träffas på tel 044-7756141, maria.ehrenberg@ostragoinge.se.
