Då ett barn föds dött

Socionom Karin Säflund har i sin avhandling följt föräldrapar i flera delstudier och även intervjuat ett större antal gynekologer och då analyserat om det finns skillnader i attityd mellan kvinnliga och manliga gynekologer eller mellan olika åldrar.

Att få ett dödfött barn är speciellt svårt eftersom det är en händelse som inte är förväntad och sällan finns någon möjlighet till förberedelse. Barnets död konstateras ofta i samband med en ultraljudsundersökning. Ögonblicket när informationen ges och hur det sägs är många gånger något som föräldrarna kan återge ordagrant. Studierna visar att 92 procent av landets gynekologer ger beskedet direkt till kvinnan utan att invänta anhörig, och i högre grad så av yngre kvinnliga gynekologer.

De flesta kvinnorna ansåg det självklart att ett kejsarsnitt skulle utföras. Föräldrarna informeras dock om att en nornalförlossning är att rekommendera. I efterhand uppger också de flesta föräldrarna att de förstått varför och att de varit nöjda med upplevelsen av en normalförlossning. Föräldrarna tillfrågades i vilken grad personalen var ett stöd för dem under förlossningen. Barnmorskan och undersköterskan tillskrevs då högre värden än gynekologen.

Att ge stöd i att möta barnet men också att skiljas från barnet är en hörnsten i omhändertagandet och en svår balans för personalen. Efter förlossningen uppmuntras föräldrarna att hålla i sitt barn, vilket också de allra flesta i studierna gjorde, trots viss oro inför situationen. De flesta föräldrar tyckte först att tiden med barnet varit tillräcklig, i efterhand ansåg dock flera föräldrar att tiden varit för kort. Vissa av de föräldrar som inte hållit i sitt barn ångrade sig efteråt.

Somliga föräldrapar hade barn redan tidigare. Ett sätt att låta syskonen dela familjen sorg är att låta dem se barnet. Gynekologerna ansåg inte i någon större utsträckning (55 procent) att det var viktigt att syskonet såg barnet. På frågan om någon lämplig nedre åldergräns för syskon, ansåg de manliga gynekologerna att syskonet borde vara mellan 5-7 år medan de kvinnliga gynekologerna ansåg att syskonet borde vara mellan 3-5 år för att se barnet.

De flesta föräldrar anser att det är viktigt med minnen av det dödfödda barnet, som ett hand/fotavtryck, en hårlock eller ett id-band. Det hjälpte dem att sörja och bättre förstå vad som hänt. En majoritet av gynekologerna ansåg att barnet skulle fotograferas och de flesta föräldrarna (88 procent) tyckte att det var mycket viktigt att ha ett foto av barnet. Föräldrarna blir också uppmuntrade att ge barnet ett namn och helst det namn som de tidigare beslutat att ge barnet. Fler kvinnliga gynekologer ansåg att det var viktigt att uppmuntra föräldrarna att ge barnet ett namn.

För de flesta föräldrarna var det viktigt att få en diagnos som förklarar varför barnet föddes dött. Även en majoriteten av gynekologerna ansåg att det var viktigt att kunna ge en diganos. Detta innebär ofta att barnet obduceras. De flesta gynekologerna accepterade att föräldrarna sa nej till obduktion utan att ställa frågan på nytt. Endast 28 procent återvände och frågade en gång till. Trots att dödsorsaken många gånger var oklar även efter obduktionen var det endast en mor av 40 föräldrar som ångrade att den gjorts. Det fanns två skäl till varför föräldrarna önskade att obduktionen utfördes: att få en orsak till det inträffade och att kunna bidra till ny kunskap.

Över 90 procent av gynekologerna gick igenom händelseförloppet med föräldrarna, oftast i samtal tillsammans med andra personalkategorier. En klar majoritet av gynekologerna tänkte på händelsen en tid efteråt. De flesta gynekologerna ansåg att de hade behov av handledning efter det inträffade men endast en minoritet fick detta.

Många par ansåg att förlusten av barnet hade påverkat deras relation så att de kommit närmare varandra, de hade blivit mer ödmjuka inför livet och tog inte längre någonting i livet för självklart.

Avhandlingens titel:
An analysis of parents’ experience and the caregivers’ role following the birth of a stillborn child

Författare:
Karin Säflund, Karolinska Institutet Danderyds Sjukhus,
tel. 08-517 731 20 eller mail karin.saflund@omv.ki.se

Avhandlingen (pdf) och abstract finns på:
http://diss.kib.ki.se/2003/91-7349-594-8