Osäker framtid för vadarfåglar
Vadarfåglarna är hårt trängda av människan, och det görs många ansträngningar för att säkra deras fortlevnad. En av dessa åtgärder är att bevara de kustnära betesmarker där dessa fåglar trivs. Nya undersökningar utförda av en ekolog vid Lunds universitet i samarbete med Högskolan på Gotland visar att även när det finns goda strandängar kan framtiden vara osäker för många arter. Sålunda kommer rödbenan, en relativt vanlig vadarfågel, förmodligen att minska i antal de närmaste åren.
Det är zooekologen Richard Ottvall som i dagarna presenterar en doktorsavhandling om vadare på kustnära ängsmarker. Ottvall har intresserat sig för rödbenan därför att det är en typisk och representativ vadarfågel i just denna miljö. Åren 1997 – 2003 ringmärkte och studerade Ottvall 200 vuxna rödbenor. Han använde också radiosändare för att kunna följa rödbenorna under perioden när de vårdade sina ungar.
Det anses att träd och andra höga föremål intill rödbenornas bon är en riskfaktor. Kråkor kan då lättare lokalisera ägg och ungar.
– Men det gjorde ingen större skillnad om boet låg nära eller långt från ett träd, summerar Richard Ottvall. Om det var högt gräs runt boet eller ej påverkade inte heller risken. Det verkade inte som om det spelade så stor roll hur ängsmarken sköttes.
– En stor del av de lagda äggen försvann – vissa år upp till 90%! Bland de få kullar som kläcktes – med fyra ungar i varje kull – var det i genomsnitt knappt en unge som uppnådde en ålder när den kunde flyga på egen hand. Med en matematisk metod, matrisberäkning, har jag funnit att produktionen av ungar inte räcker för att kompensera för dödligheten hos den vuxna populationen.
– De gotländska rödbenorna kommer alltså förmodligen att minska under kommande år. Man kan misstänka att det samma även gäller för flera andra vadarfåglar på Gotland. Det är bra med betade kustnära ängsmarker men det räcker kanske inte för att rädda vadarna. Tyvärr har vi ännu inte tillräckliga kunskaper för att veta vilka åtgärder som är effektivast.
I naturvårdskretsar förmodar man att ju mer intensivt den kustnära ängsmarken betas desto bättre för vadarna. Ottvall har också analyserat inventeringsmaterial på Öland för fyra talrika vadare: rödbena, strandskata, tofsvipa och större strandpipare. Som förväntat ökade tätheten av vadarfåglar när betestrycket ökade. Men antalet häckande individer var konstant för hela Öland, vilket tyder på en omflyttning av fåglar från mark med sämre betestryck till mark med högre betestryck. Däremot minskade strandskatan i nästan samtliga områden och håller nu på att försvinna som häckfågel på Öland. Ottvall drar slutsatsen att detta beror på andra, ännu inte identifierade miljöfaktorer.
Richard Ottvall nås så mobil 0736-34 82 43 eller e-post Richard.Ottvall@zooekol.lu.se Han disputerar i Lund torsdagen den 19 februari. Doktorsavhandlingen heter Population ecology and management of waders breeding on coastal meadows.
