Att se ett magnetfält
Det har länge varit känt att flyttfåglar kan utnyttja jordens magnetfält för att orientera sig. Fåglarna läser av vinkeln som magnetfältet bildar med marken och kan då avgöra hur långt norrut eller söderut de befinner sig från magnetisk ekvator och magnetisk pol. Men hur går det till? Finns det ett okänt ”magnetsinne”? Det verkar som om fåglar faktiskt kan se magnetfält – bara ljusförhållandena är de rätta. Experiment på rödhakar utförda av en zooekolog vid Lunds universitet har visat vid vilka ljusfrekvenser de magnetiska kraftlinjerna framträder.
Tyska forskare visade i början av 90-talet att fåglar i grönt ljus hittade förväntad färdriktning i förhållande till magnetfältet. Men om ljuset i stället var gult eller rött blev fåglarna förvirrade och försökte ge sig iväg i slumpmässiga riktningar. Tyskarna använde sig av ljusdioder. Rachel Muheim vid Ekologiska institutionen i Lund har gjort liknande experiment men använt sig av fiberoptik och filter som ger smalare och mer kontrollerade spektra. I morgon fredag disputerar hon på en doktorsavhandling där bl a dessa rön presenteras.
Den klassiska försöksuppställningen för sådana experiment är en trattformad bur där fåglarna inte kan se himlen – fåglar orienterar sig ju också efter solen och stjärnorna. Elektroniska sensorer eller färgämne på väggarna avslöjar i vilken riktning de helst vill lämna buren. Rachel Muheim undersökte hur rödhakar betedde sig i denna situation när de samtidigt utsattes för grönt, grön-gult och rött ljus.
– Fåglarna kunde orientera sig i rätt färdriktning vid lågintensivt grönt ljus men inte vid gul-grönt ljus. Frekvensskillnaden mellan grönt och gul-grönt ljus är mycket liten vilket visar hur känsliga dessa förnimmelser är, säger Rachel Muheim och fortsätter:
– Vid lågintensivt rött ljus fanns det en genomgående avvikelse med ungefär 60 grader till färdriktningen. Vi tror att vissa av fågelögats fotoreceptorer är magnetkänsliga i den gröna delen av spektret. Andra fotoreceptorer i den röda delen får fågeln att vända sig bort från flyttningsriktningen. När båda typerna av receptorer är aktiverade – t ex i gul-grönt ljus – blir rödhakarna desorienterade.
– Rödhakarna förflyttar sig på natten. I solnedgången, när färden börjar, finns det lågintensivt blå-grönt ljus på den del av himlen som ligger längst bort från solen.
1999 deltog Rachel Muheim i Svenska Polarforskningssekretariatets expedition Tundra Northwest i den arktiska delen av Kanada. I doktorsavhandlingen ingår också en undersökning av hur två arter av nordamerikansk sparv beter sig nära den magnetiska nordpolen. De magnetiska fältlinjerna är där vertikala och fåglarna tappar orienteringen. Men när fåglarna transporterades österut kunde även en mycket liten gradskillnad i hur de magnetiska fältlinjerna träffar jordytan hjälpa fåglarna att orientera sig. Rachel Muheim och hennes medarbetare fann att det räckte med en gradskillnad på 1,3 grader – så känslig är dessa fåglars egen magnetkompass.
Rachel Muheim nås på tel 046-222 05 74 eller e-post: Rachel.Muheim@zooekol.lu.se Hennes doktorsavhandling heter Magnetic Orientation in Migratory Birds.
