Räddningsarbete bland prostituerade kvinnor
Vid mitten av 1800-talet öppnades speciella institutioner i Sverige med syftet att rädda prostituerade kvinnor från ett liv i synd. Men vilka var de kvinnor som ville rädda? Var deras engagemang ett uttryck för omsorg eller kan det sociala arbetet ses som en klassrelaterad maktutövning? Hur uppfattade de prostituerade kvinnorna dessa räddningsförsök och hur kunde de använda sig av räddarnas engagemang? Dessa frågor behandlar historikern Anna Jansdotter i en ny avhandling från Lunds universitet.
Under andra hälften av 1800-talet började prostitutionen uppfattas som ett samhällsproblem. Det hängde samman med att den ökade i omfattning och blev alltmer synlig i och med att allt fler människor bosatte sig i städerna. Syfilis spred sig och de prostituerade var tvungna att registrera sig hos polismyndigheten och genomgå två gynekologiska undersökningar i veckan för att få fortsätta sin verksamhet.
– Det var under dessa omständigheter som gudfruktiga borgerliga kvinnor började se det som sitt kall att upprätta de fallna kvinnorna, trots att de många gånger var rädda både för kvinnorna i sig och för de sjukdomar som de bar med sig, berättar Anna Jansdotter.
I sin avhandling analyserar Anna Jansdotter mötet mellan ”räddarna” och de som skulle räddas. Hon har bland annat tagit del av en lång brevväxling mellan ”räddaren”, diakonissan Louise Fryksell och den prostituerade kvinnan Lovisa.
– Brevväxlingen är ett unikt material över hur relationen mellan räddaren och den som skulle räddas kunde se ut, säger Anna Jansdotter. Den innehåller mycket religiösa diskussioner men också ett livligt meningsutbyte om hur själva ”räddningen” skulle gå till. Tvärtemot vad man hade kunnat tro om man ser på maktstrukturen i relationen så var den prostituerade kvinnan Lovisa lång ifrån ett viljelöst offer som lät sig köras med hur som helst.
Under slutet av 1800-talet förändrades räddningshemmen för de fallna kvinnorna. Anstaltsstämpeln skulle tvättas bort och fram tonade ett ideal som påminner, både rent estetiskt och rituellt, om ett borgerligt hem. I många fall uppstod en vänskap och närhet mellan räddningskvinnorna och de kvinnor som skulle räddas. Men samtidigt förekommer beskrivningar som avslöjar den strikta kontroll kvinnorna kunde mötas av i hemmen. Det handlade om bestraffningssystem och övervakning där självkontroll och anpassning skulle inpräntas.
Denna välvilja i kombination med förtryck är ett centralt tema i Anna Jansdotters avhandling.
Kontaktinformation
Anna Jansdotter disputerar med avhandlingen Ansikte mot ansikte. Räddningsarbete bland prostituerade kvinnor i Sverige 1850-1920 (Symposium), lördagen den 25 september kl 10.15, sal 3, Historiska institutionen. För kontakt med författaren ring 046-222 79 67, 12 39 50, 0704-97 45 72 eller skicka e-post till Anna.Jansdotter@hist.lu.se
