Motstånd mot USAs utrikespolitik enar EU
När USA och EU är oense om viktiga säkerhetspolitiska frågor, som Irak-kriget, lyckas EU-länderna sällan driva en gemensam linje. Däremot brukar dessa transatlantiska kriser få till följd att EU-länderna blir bättre på att komma överens i andra säkerhetspolitiska frågor. Insikten om behovet av att balansera USAs globala inflytande blir större, och den politiska viljan att samarbeta ökar. Det visar statsvetaren Maria Strömvik i en ny avhandling från Lunds universitet.
Varje gång USA och EU-länderna är oense om hur säkerhetspolitiska problem i andra delar av världen skall hanteras, verkar en gemensam europeisk utrikespolitik avlägsen. USA beskrivs till och med ofta som det största problemet för EU-ländernas möjligheter att agera gemensamt i utrikespolitiska frågor. Men skenet bedrar. Maria Strömvik har undersökt EUs utrikespolitik från 1970 och framåt och kommit fram till att unionen allt oftare lyckas driva en gemensam linje. De största framstegen har gjorts under perioder när EU-länderna inte varit eniga med USAs utrikespolitik.
Som exempel kan nämnas att i kölvattnet av Oktoberkriget 1973, Sovjets invasion av Afghanistan 1979 och Libyen-krisen i mitten av 80-talet, när EG-länderna inte delade USAs uppfattning om vilken handlingslinje som var den bästa, kunde EG-länderna enas i betydligt fler utrikespolitiska frågor än tidigare.
Några av de mest sensationella framstegen gjordes 2003 när oenigheten med USA kring Irak-kriget skymde alla andra händelser. Exempelvis gick både EUs militära övertagande i Makedonien och unionens fredsframtvingande insats i Kongo helt obemärkt förbi i media trots att det var första gångerna någonsin som EU sände ut militär personal.
– För bara tio år sedan var soldater med EU-hjälmar något helt otänkbart, säger Maria Strömvik.
Mitt under Irak-konflikten lyckades EU-länderna också enas om en europeisk säkerhetsstrategi, något som man utan framgång försökt med ända sedan 70-talet.
Under den period som Maria Strömvik har undersökt har även EUs institutionella förutsättningar för en gemensam utrikespolitik förbättrats.
– Jag trodde först att det var de institutionella förändringarna som låg till grund för att EU allt oftare lyckas enas kring utrikespolitiska frågor, men det har visat sig att institutionerna har förstärkts i efterhand, det vill säga som en anpassning till den allt mer aktiva utrikespolitiken, säger Maria Strömvik. På samma sätt innehåller den nya konstitutionen, som för närvarande ligger djupfryst, framför allt anpassningar för att hantera EUs allt mer aktiva roll i internationella fredsfrämjande insatser, som redan utvecklats markant de senaste åren.
Kontaktinformation
Maria Strömvik disputerar i Edens hörsal den 24 september klockan 10.15 med avhandlingen To act as a Union. Explaining the development of the EU´s collective foreign policy.
Hon nås på telefonnummer 046-222 04 87, 073-708 39 79 eller per e-post maria.stromvik@svet.lu.se
