Vårdplaneringsmötet ger litet utrymme för patienten
Vårdplaneringsmötet ger sjuka äldre kvinnor och deras närstående alltför litet utrymme för delaktighet och inflytande. Arbetsformen bör utvecklas för att förbättra detta. Det är Eva Efraimssons slutsats i den avhandling hon försvarar vid Umeå universitet 30 september.
Avhandlingen beskriver vad som händer i samtalet mellan äldre kvinnor, närstående och vårdare vid samordnade vårdplaneringsmöten. Den sammanfattande tolkningen av resultatet är att deltagarna i samtalet konstruerar och befäster en vård som kännetecknas av gemenskap och bekräftelse, men även av utanförskap, obegriplighet, orubblighet och svekfullhet. Resultatet väcker frågor om vårdplaneringsmötets relevans i dess nuvarande form. Arbetsformen bör förnyas och vidareutvecklas för att tillgodose patienters rätt till individuellt bemötande och delaktighet i vårdplaneringsprocessen.
Resultatet visade att vårdplaneringsmötet både till omfattning, innehåll och samtalsform dominerades av de professionella vårdarna och att kvinnornas möjlighet att påverka vården var begränsad. Kvinnorna var dåligt förberedda inför mötet och hade av olika anledningar svårt att följa med i samtalet. Bland annat visste de inte alltid vilka som skulle vara med på mötet eller vilket ansvar personalen från kommunen hade. De visste inte heller hur de korttidsboenden som kunde vara aktuella fungerade, var de var belägna eller vilka möjligheter som fanns att hitta alternativa vårdformer. Andra orsaker till kvinnornas svårigheter att följa med i samtalet var bruk av fackspråk, att övriga deltagare talade mest med varandra, alltför mycket information som man inte förstod meningen med samt att kvinnorna i vissa fall var alltför utmattade för att orka följa med i samtalet. Hälso- och sjukvårdslagstiftningens målsättning om delaktighet och patientinflytande blev på så sätt inte möjliga att uppnå.
Resultatet visade vidare att kvinnorna när vårdplaneringsmötet skulle genomföras var i en existentiellt sårbar situation. Kroppen sviktade och hela deras framtid var oviss. De visste inte om de skulle bli friska eller om de någonsin skulle kunna återvända till hemmet. I det läget skulle kvinnorna delta i det mycket formella och pragmatiskt präglade vårdplaneringsmötet och de beskrev i intervjuerna att de upplevde sig oförberedda inför detta. Upplevelserna av att delta i vårdplaneringssamtalet var av olika slag. Dels beskrevs upplevelser av samverkan med de övriga deltagarna i ett gemensamt projekt. Dels beskrevs upplevelser av att stå utanför samtalet. Slutligen beskrevs upplevelser av att vara i fokus för samtalet. Denna upplevelse var tveeggad. Å ena sidan uttrycktes upplevelser av att få bekräftande uppmärksamhet, vilket var uppiggande och stimulerande och framkallade tacksamhetskänslor. Å andra sidan uttrycktes känslor av att exponeras som beroende och handikappad, vilket väckte känslor av resignation, sorg och hjälplöshet.
Avhandlingen är baserad på åtta videoinspelade vårdplaneringssamtal samt uppföljande öppna intervjuer med de kvinnor som deltog i vårdplaneringsmötet.
Eva Efraimsson är född och uppvuxen i Stöde, Medelpad. Hon har arbetat som sjuksköterska i Sundsvall och Göteborg samt som distriktssköterska i Alingsås. Sedan 15 år arbetar hon som lärare vid Institutionen för Vårdvetenskap vid Högskolan i Borås.
Fredagen den 30 september försvarar Eva Efraimsson, Institutionen för omvårdnad, Umeå universitet, sin avhandling med titeln Vårdplaneringsmötet. En studie av det institutionella samtalet mellan äldre kvinnor, närstående och vårdare. Disputationen äger rum kl 13.00 i Aulan, Vårdvetarhuset. Fakultetsopponent är docent Elisabet Cedersund, Tema äldre och åldrande, Campus Norrköping, Linköpings universitet.
Kontaktinformation
Eva Efraimsson nås på telefon 031-21 02 99 (bostad), 0707-60 57 89 (mobil) eller via e-post eva.efraimsson@hb.se.
