Hemmaplanslösningar som alternativ till institutionsvård för ungdomar

Utvecklingen av alternativ till institutionsvård är idag ett av de tydligaste inslagen i den sociala ungdomsvården. Dess retoriska framgångsformel är synnerligen enkel: bättre vård till lägre kostnad genom en utvecklad professionell metodik. En rikhaltig och vildvuxen flora av verksamheter har sedan 1990-talet vuxit fram under beteckningar som hemmaplanslösningar, mellanvård eller strukturerad öppenvård. I avhandlingen identifieras två huvudsakliga ”normaliseringsprinciper” för dessa former: skolningen och alliansbildningen. Därtill analyseras samspelet mellan ungdomar och anställda i specialskolan ”Pilen”. Behandlingsarbetet framstår som en kamp mellan olika aktörer om vad och vem som ska få dominera det sociala rummet. Även om ungdomarna hade liten möjlighet att påverka ramen omkring verksamheten, hade de stora möjligheter att skydda sig från de anställdas försök att påverka dem.
Avhandlingen innehåller två delstudier, en textanalys av ansökningar om utvecklingsmedel från kommun till länsstyrelser och en deltagande observation i en typisk hemmaplanslösning. Kombinationen av det etnografiska arbetet och fokuseringen på kommunikation i olika former är genomgående i arbetet. Särskild tonvikt läggs på hur språket används till att skapa identiteter och konstruera versioner av verkligheten. En viktig aspekt är hur kategorierna det avvikande och det normala upprättas och får social betydelse.
Skolningsprincipen går att dela in i två former. De första benämns i avhandlingen som programverksamheter. I dessa strävar socialarbetaren efter att påverka ungdomarna med hjälp av ett på förhand skapat program. En spridd form är verksamheter till unga lagöverträdare. Den andra formen ”samlevnadspraktikerna” innebär att socialarbetaren och ungdomen delar en stor del av dagen. Förändringsarbetet avser här att tillvarata situationer i vardagen som läroprocesser. Även alliansbildningen går att dela in i två former. De ”logistiska” innebär att socialarbetaren upprättar en samsyn och kommunikation mellan viktiga personer i ungdomarnas nätverk. Den andra, de ”rekonstruktiva”, delar denna ambition, men vill också intervenera och förändra inom angränsande organisationer och sammanhang.
Pilen kan med ovanstående definition förstås som en samlevnadspraktik. Den gemensamma vardagen utgör utgångspunkten för arbetet. De anställda menade att struktur i vardagen var den viktigaste komponenten. I en närgången analys framstod dock att det primära istället var att få vardagen att fungera med så små hinder som möjligt. Det var därmed snarare fråga om en ständig ”strukturering”, det vill säga en kontinuerlig anpassning och förändring, än att följa en på förhand fastställd ordning. För ungdomarna var Pilen en dubbel verksamhet, den var såväl en fristad från en pressande och stressande skolmiljö som den var en förvisningsort från de ordinarie sammanhangen. Detta innebar att ungdomarna ständigt hotades av utanförskap inte minst genom att bli identifierade som ”problembarn”. För dem var problembarnet som en förföljande skugga som ständigt hotade att ta över den gestalt från vilken den föll.
Avhandlingens titel: Ungdomsvård på hemmaplan. Idéerna – framväxten – praktiken
Avhandlingsförfattare: Torbjörn Forkby, tel. 0768-724700, 031-3355191(arb.)
e-post:. torbjorn.forkby @socwork.gu.se
Avhandlingen är försvarad.

Kontaktinformation
Svenbo Johansson, avdelningsdirektör
Samhällsvetenskapliga fakultetskansliet
Besöksadress: Skanstorget 18
Postadress: Box 720, 405 30 Göteborg
tel. 031-773 1022
fax 031-773 1940