Fetma i buken inte farligare än underhudsfett?
Fetma i buken är inte nödvändigtvis farligare än underhudsfett, som tidigare ansetts. Det visar Magdalena Lundgren i den avhandling hon försvarar vid Umeå universitet 24 februari.
Förekomsten av typ 2-diabetes (åldersdiabetes) ökar kraftigt över hela världen. Denna utveckling antas främst bero på livsstilsförändringar, där minskad fysisk aktivitet, ökad övervikt och stress antas ha stor betydelse. Särskilt farligt anses det vara när fettet framför allt är placerat i buken. En teori varför denna fettdepå skulle vara särskilt farlig baseras på föreställningen att den skulle frigöra relativt sett större mängd fria fettsyror till levern där de ombildas till socker som frisätts till blodbanan. En stor andel bukfett skulle därmed kunna orsaka de förhöjda blodsocker- och blodfettnivåer som vanligtvis ses hos individer med typ 2-diabetes. Magdalena Lundgrens forskargrupp har därför studerat om det finns skillnader i insulinkänslighet mellan underhudsfett från buken och s.k. visceralt fett runt organen i bukhålan, samt hur kortisol, ett stresshormon, påverkar metabolismen i celler från dessa fettdepåer.
Försöken visade att viscerala celler har en avsevärt högre förmåga att ta upp blodsocker (glukos) än celler från underhudsfettet. När cellerna odlades i närvaro av dexametason, ett kortisolliknande ämne, hämmades glukosupptagsförmågan i de viscerala cellerna, men inte i celler från underhudsfettet. De viscerala cellerna som odlats i närvaro av dexametason kom därmed att mer likna cellerna från underhudsfettet.
Glycerol är en viktig biprodukt vid nedbrytning av triglycerider till fettsyror. Hos kvinnor var frisättningen av glycerol betydligt högre från underhudsfettceller jämfört med från viscerala celler, medan det hos män inte var några skillnader mellan depåerna. Efter odling i närvaro av dexametason ökade glycerolfrisättningen från underhudsfettceller ytterligare hos kvinnor medan cellerna från den viscerala depån och från båda depåerna hos män förblev opåverkade. Insulinet hade samma kapacitet att hämma glycerolfrisättningen oavsett depå, kön eller behandling.
Sammanfattningsvis visar avhandlingen att det finns tydliga skillnader både mellan olika depåer inom individen och mellan könen när det gäller reglering av socker- och fettmetabolismen i fettväven. Olika ämnen i cirkulationen som kortisol, men även andra substanser kan alltså ha olika effekter i olika fettdepåer beroende på kön. Det är därför vanskligt att tala om att just den viscerala depån skulle vara särskilt ogynnsam generellt. De viscerala fettcellerna verkar inte heller vara mer insulinresistenta än de subkutana.
Magdalena Lundgren är verksam vid Inst. för folkhälsa och klinisk medicin, medicin. Hon nås på telefon 090-785 14 89 eller e-post magdalena.lundgren@medicin.umu.se.
Fredagen den 24 februari försvarar Magdalena Lundgren, Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, medicin, Umeå universitet, sin avhandling med titeln Interplay between hormones, nutrients and adipose depots in the regulation of insulin sensitivity – an experimental study in rat and human adipocytes. Svensk titel: Samspel mellan hormoner, näringsämnen och fettdepåer i reglering av insulinkänslighet – en experimentell studie på rått- och humanfettceller. Disputationen äger rum kl. 09.00 i Sal B, 9 tr., Tandläkarhögskolan. Fakultetsopponent är professor Eva Degerman, Institutionen för experimentell medicinsk vetenskap, Centrum för diabetes, metabolism och endokrinologi, Lunds universitet.
