Inredningsmåleri signalerade samhörighet
I slutet på 1700-talet och början av 1800-talets spreds antika ideal i inredningsmåleriet i Sverige, framför allt inom de högre samhällsklasserna. Margareta Nisser-Dalman har studerat ett residens och nio herrgårdar i Dalarna och Gästrikland och visar i sin avhandling i konstvetenskap att det inte bara handlade om lyxkonsumtion utan också om att visa samhörighet inom gruppen. Disputationen äger rum vid Uppsala universitet den 29 september.
Åren 1783 – 1784 reste Gustav III till Italien och Frankrike, vilket blev startpunkten för ett nytt kungligt inredningsideal i Sverige. I Italien pågick en mängd arkeologiska utgrävningar och för kungahus runt om i Europa blev antiken återigen ett ideal. I Sverige skapades ett antal inredningar i den antika stilen för kungen och den övriga kungliga familjen från år 1785 och framåt. Dessa kom att fungera mönsterbildande för andra personer ur de högre samhällsklasserna som ville tillägna sig det senaste inom inredningsmåleriet. Kungliga slott, residens och herrgårdar − alla försågs de med en typ av måleri som hör hemma i antik tradition.
Margareta Nisser-Dalman har i sin avhandling studerat det antikiserande måleriet på tillträdande landshövdingen i Falun, Johan Magnus af Nordins, residens och på nio herrgårdar i Dalarna och Gästrikland vars innehavare alla, liksom landshövdingen, var bruksägare. Hon söker förklaringar till varför måleriet ser ut som det gör och varför det uppvisar de skillnader som kan iakttas. Gustav III lämnade indirekt synpunkter på renoveringsarbetena på residenset och avhandlingen hävdar att bruket av kungliga inredningsritningar sanktionerades av kungen. Det bidrog till att bemyndiga landshövdingens maktutövning och samtidigt synliggöra monarken i landsorten.
Nisser-Dalman beskriver måleriet och dess ursprung, stil och influenser och visar att renässansens och det sena 1700-talets tolkningar av det antika muralmåleriet har stor betydelse. Däremot tonas Pompejis betydelse ner som direkt motivkälla, trots att måleriet ofta kallas just ”pompejanskt”. Hon undersöker också måleriets spridning och sociala funktioner och finner att måleriets dekorativa värden inte räcker som förklaring till varför bruksägarna valde att investera betydande summor i inredningsmåleri. Bruksägargruppens heterogena sammansättning av frälse och ofrälse ståndspersoner ledde till ett behov av markörer för samhörighet för denna ekonomiskt starka men politiskt svagare samhällsgrupp, menar hon.
– Det som ofta kallas lyxkonsumtion och brukar definieras som ett uttryck för en tävlan om sociala positioner, kan i detta fall snarare benämnas social konsumtion eftersom den också fungerade som ett instrument för sammanhållning och tillhörighet, säger Margareta Nisser-Dalman.
Hon konstaterar vidare att bruksägarfamiljerna i hög utsträckning var relaterade till varandra professionellt eller via släkt- och vänskapsband. Dessa relationer resulterade i informella sociala nätverk som bidrog till måleriets spridning mellan herrgårdarna i Dalarna och Gästrikland.
Kontaktinformation
Kontaktperson: Margareta Nisser Dalman, tel: 018-471 28 83, 070-922 07 66 eller via e-post: Margareta.Dalman@konstvet.uu.se
