Föroreningar påverkar parnings- och ätbeteende hos kräftdjur
Föroreningar i havet från till exempel båtar försämrar luktsinnet hos kräftdjur, något som i sin tur kan störa viktiga beteenden som parning och förmågan att hitta mat. Det visar en ny avhandling från Göteborgs universitet.
Beteendet hos djur i havet styrs till stor del av lukter. Kräftdjur känner till exempel igen varandra med hjälp av doftämnen i urinen, och beteendet att leta mat stimuleras av olika födoämnens lukt. Ett bra luktsinne är alltså förutsättningen för att kunna hitta mat och para sig. Anna-Sara Krång har i sitt avhandlingsarbete undersökt hur föroreningar påverkar luktsinnet hos havskräfta, strandkrabba och slammärla, och resultaten visar att luktsinnet påverkas påtagligt.
Havskräfta, strandkrabba och slammärla är alla vanliga längs västkusten, och utgör bland annat betydelsefull föda för olika fiskar. Havskräftan är också en kommersiellt viktig art, som lever på mjukbottnar på över 20 meters djup. Tungmetallen mangan är normalt bundet i havsbotten, men vid syrebrist fälls höga halter av fria manganjoner ut i bottenvattnet och tas upp av bottenlevande djur. I avhandlingen presenteras resultat som visar att det tar mer än dubbelt så lång tid för havskräftor som utsätts för mangan att reagera på matlukt. Färre kräftor hittar dessutom fram till maten. En försämrad förmåga att hitta mat kan ha extra stor betydelse för redan stressade djur i syrefattiga områden.
Till skillnad från havskräftan lever strandkrabban och slammärlan i grunda, kustnära områden som ofta är hårt trafikerade av småbåtar. Läckage av giftiga ämnen från båtbottenfärger, som till exempel koppar, liksom utsläpp av bränsle innebär betydande miljöproblem runt hamnar och i områden med hög båttrafik. Resultaten visar att strandkrabbor, i likhet med havskräftan reagerar sämre på lukten av mat när de utsätts för höga halter koppar. Det tar också mycket längre tid för dem att undersöka maten och färre krabbor äter av den. Även strandkrabbans parningsbeteende påverkas av förhöjda kopparhalter. Anna-Sara Krång visar att hanar som utsätts för koppar har ett försämrat parningsbeteende, eftersom att de inte längre kan känna eller reagera på honlukt. Det tar också tre gånger så lång tid för krabborna att etablera par.
Slammärlan är ett litet kräftdjur som lever i små bohål på havsbotten. I avhandlingen visas att slammärlehanen använder sig av honlukter för att hitta honor att para sig med, men också att deras kommunikation med hjälp av lukter kan störas av föroreningar från båttrafik. Anna-Sara Krång har bland annat tittat på effekter av medetomidin, ett ämne som visat stor potential för användning i båtbottenfärger eftersom det mycket effektivt motverkar påväxt av främst havstulpan. Resultaten visar att medetomidin kraftigt minskar hanarnas reaktion på honlukt, vilket innebär att färre hanar söker efter honor.
– Även små beteendeförändringar kan ha stor betydelse för individer i en konkurrenssituation och därmed påverka populationernas utveckling i förorenade områden. Att medetomidin kan störa grundläggande beteenden hos andra kräftdjur än havstulpan är en av de bedömningsgrunder som måste beaktas innan ämnet kommer ut i handeln, säger Anna-Sara Krång.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta:
Anna-Sara Krång
Institutionen för marin ekologi
Göteborgs universitet
Tel: 0523-18509, 070-437 97 65
E-post: a.s.krang@kmf.gu.se
Handledare: Susanne Pihl Baden, tel: 0523-18506, e-post: s.baden@kmf.gu.se
Avhandlingen har titeln: Impact of pollutants on chemically mediated behaviour in benthic crustaceans”
Avhandlingen försvaras: Fredagen den 20 oktober kl. 10.00 vid Kristinebergs Marina Forskningsstation, Fiskebäckskil
