Våtmarker som kvävefälla
Stopp för övergödningen av haven. Det är ett av Sveriges 16 miljömål. En väg att nå dit är att skapa nya våtmarker i odlingslandskapet. En våtmark kan vara en effektiv kvävefälla – men bara om den är konstruerad på rätt sätt, visar forskning vid Linköpings universitet.
Från 1800-talet och framåt har stora arealer dränerats för att vinna ny åker. Men sedan 2000 breder våtmarkerna åter ut sig, om än i blygsam skala. Omkring 5 000 hektar har anlagts eller återskapats med draghjälp av miljöstöd till markägare.
Men långt ifrån alla har konstruerats med hänsyn till de komplexa processer där bakterier bryter ned nitrat till kvävgas som går upp i atmosfären (denitrifikation). I en ny doktorsavhandling presenterar doktoranden Sofia Bastviken data från detaljerade mätningar i olika typer av anlagda våtmarker. Hennes studier visar hur vattenföringen och olika typer av vegetation påverkar kvävereduktionen.
En bra våtmark kan eliminera upp till ett ton kväve per hektar och år. Då krävs att den ligger på en plats där det tillrinnande vattnet har en hög koncentration av kväve och inte rinner igenom allt för snabbt. Våtmarken ska vara grund och rikligt beväxt med hög vegetation som ger ifrån sig förmultnande växtdelar – en miljö där denitrifikationsbakterierna trivs. Vid en serie försök i en experimentanläggning i Halland var kväveavskiljningen ibland dubbelt så hög när vegetationen dominerades av storvuxna gräs som bladvass och jättegröe, jämfört med undervattensväxter.
Avhandlingen är ett delresultat i Vattenstrategiska forskningsprogrammet (VASTRA), som fokuserar på problemen med övergödningen av sjöar och hav. Syftet är att ge en helhetssyn på begreppet hållbar vattenförvaltning, och ge råd för hur en sådan ska kunna etableras i praktiken. Programmet som startades 1997 har omfattat 30 forskare och doktorander vid bland annat LiU.
Karin Tonderski, universitetslektor i biologi vid LiU har varit samordnare för programmets våtmarksdel. Hon betonar att arealen våtmarker måste växa kraftigt om det ska få någon betydelse för kvävebelastningen på havet.
– Målet är att minska det vattentransporterade kvävet med 30 procent. Om vi vill att våtmarker ska svara för en betydande del av den reduktionen, måste de täcka minst någon procent av avrinningsområdena. Idag kommer vi inte upp till bråkdelen av det, säger Karin Tonderski.
Totalt transporteras i Sverige 135 000 ton vattenburet kväve varje år till våra kustvatten.
Avhandlingen Nitrogen removal in treatment wetlands – factors influencing spatial and temporal variations läggs fram fredag 10 november kl 10.15 i sal Planck, Fysikhuset, Campus Valla, Linköping. Opponent är professor Jos Verhoeven, Utrecht, Nederländerna.
Kontaktinformation
Sofia Bastviken 013-281296, 073-9283892, sofka@ifm.liu.se
