Varg klarar inavelbättre än förväntat
Tilltagande inavel är ett hot mot den svensk-norska vargstammens existens. Men nu publiceras en ny undersökning i den vetenskapliga publikationen PLoS ONE som visar att inaveln inte slår lika hårt mot vargarna som man befarat. Tvärtom favoriserar det naturliga urvalet genetisk variationsrikedom. När den metod man tidigare använt för att beräkna inavel kompletterats med en ny metod visar det sig att den negativa utvecklingen av inaveln går långsammare än man tidigare trott.
Undersökningen har genomförts av en grupp svenska och norska forskare under ledning av Staffan Bensch vid Ekologiska institutionen på Lunds universitet och Olof Liberg vid Grimsö forskningsstation i Bergslagen. Bakom studien står SKANDULV, en paraplyorganisation för varforskning i Skandinavien.
Vargen utrotades i Skandinavien på 1960-talet. Omkring 1980 invandrade två vargar från den stora finsk-ryska stammen och grundade en vild vargstam hos oss. En tredje varg från den finsk-ryska stammen invandrade i början på 90-talet. Dessa tre vargar har grundat vår nuvarande vargstam. Denna har nu vuxit till ungefär 150 individer. På grund av den smala avelsbasen är stammen kraftigt inavlad. Med hjälp av tidigare DNA-analyser gjorda i Lund har SKANDULV lyckats konstruera ett komplett släktträd för hela vargstammen. Detta är näst intill unikt inom viltekologin men en förutsättning för att kunna beräkna s k inavelskoefficienter.
– Inavelskoefficienten är ett mått på hur kraftigt inavlad en individ är. Den kan variera mellan 0 och 1. När t ex två syskon parar sig blir inavelskoefficienten 0,25. I dag ligger den genomsnittliga inavelskoefficienten för de skandinaviska vargarna nära denna nivå. Och våra analyser har visat att denna inavel redan medfört att de föder färre ungar, säger Staffan Bensch.
Inavelskoefficienten baseras på kännedomen om hur släktträden ser ut. Men samtidigt utvecklas de molekylärbiologiska metoderna och kunskapen om hur individernas arvsanlag ser ut växer. Den tidigare analysen som enbart byggde på inavelskoefficienterna har nu av den svensk-norska forskargruppen kompletterats med analys av den genetiska variationen hos varje individ, och då modifieras de tidigare resultaten.
– För varje given inavelsnivå verkar det som om de vargar som har den största genetiska variationen också får större möjligheter att fortplanta sig än de andra vargarna, konstaterar Staffan Bensch. Vi vet inte om det beror på att de är friskare och starkare och har större möjligheter att nå reproduktiv ålder eller om de oftare väljs som partner av det motsatta könet.
– Naturligtvis går genetisk variation ändå förlorad men i betydligt långsammare takt än vi hitintills trott. Om man då och då tillför nytt genetiskt material i form av en varg utifrån kan de positiva effekterna av större genetisk variation bibehållas längre än vad som tidigare beräknats.
– Våra resultat är också av intresse för små populationer av andra rovdjur. Många rovdjur har stora revir, och i reservaten har man kanske utrymme bara för några få revir. Då måste man emellanåt se till att individer med ny genetiska variation tillförs. Förmodligen behöver detta inte göras särskilt ofta om den genetiska variationen bibehålls på samma sätt som vi observerat i den skandinaviska vargpopulationen.
Kontaktinformation
Professor Staffan Bensch nås på 046 222 42 92 eller 0706 82 78 64 och docent Olof Liberg på 070 39 49 519. Artikeln i PLoS ONE heter Selection for Heterozygosity Gives Hope to a Wild Population of Inbred Wolves. Som författare står Staffan Bensch, Henrik Andrén, Bengt Hansson, Hans Chr. Pedersen, Håkan Sand, Douglas Sejberg, Petter Wabakken, Mikael Åkesson och Olof Liberg.
