Befria mannen! Den svenska mansrörelsens uppgång och fall

Trots att det har gått snart trettio år sedan den svenska mansrörelsen såg dagsljuset lever inte bara en stereotyp bild kvar av vad män och manlighet är för något. Det finns också en rädsla hos många män för att bli förknippade med mansrörelsens män – mjukismännen, velourpapporna.

– När genusgränserna börjar upplösas bidrar andra krafter till att försöka återupprätta tydliga och polariserade könsideal, säger idéhistoriker Helena Hill vid Umeå universitet.

Frågan om det går att utmana den dominerande genusordningen i samhället, och vad som händer när en grupp individer försöker göra detta, löper som en röd tråd i Helena Hills avhandling ”Befria mannen! Idéer om förtryck, frigörelse och förändring hos en svensk mansrörelse under 1970- och tidigt 1980-tal”. Den lilla, men under en period flitigt uppmärksammade föreningen Befria mannen står i fokus för avhandlingen. Helena Hill vill hitta svar på frågan om vad det var hos dessa män som ansågs så kontroversiellt att mjukisman och velourpappa än idag används som avskräckande exempel på hur män inte bör vara.

1970-talets mansrörelse bildades i ett sammanhang av ifrågasättande. Det var inte bara vanligt att försöka hitta alternativa ideal, utan också modernt att göra det. Mansrörelsens män framställdes därför ofta i media som ett hopp för framtiden, den nya mannen. Alla var dock inte entusiastiska inför mjukismännens androgyna uppenbarelser. Att klä sig i velourkläder åka på mansläger, öva sig i att tala om känslor och göra kontaktövningar med andra män var en tydlig överträdelse över en genusgräns.

– Men det var förstås också en stereotyp bild av mansrörelsemännen. Deras idéer för framtiden rymde mycket mer än så, berättar Helena Hill. Jämställdhet mellan könen och att stödja den pågående kvinnokampen var mål som fördes fram som viktiga. Att utnyttja sin rätt till pappaledighet och att istället för ”mans- och kvinnoroller” bidra till en ”människoroll” där varje individ skulle få utvecklas efter personlig förmåga var andra idéer som mansrörelsen stod för.

Avhandlingen beskriver hur männen, som till en början kallades pionjärer, snart kom att anklagas för att ha förlorat sin egen maskulina identitet. Det som till en början varit ett mål – att ta avstånd från allt som kunde förknippas med traditionell maskulinitet – hade slutligen blivit en belastning. Att utmana och förändra den dominerande genusordningen var inte lika lätt som mansrörelsens män hade hoppats på. Därmed inträdde en ny era inom mansrörelsen. Bilden av veka mannen måste tvättas bort. Nu skulle istället andra egenskaper framhållas, som till exempel mäns förutsatta handlingskraft och förmåga att tänka och handla rationellt. Rädslan för att betraktas som omanlig, feminin eller homosexuell framträder tydligt när boxning, pokerspelande, att springa maraton eller dricka whiskey plötsligt blir viktigt att framhäva i samband med att pappaledigheten omtalas. Den pappalediga mannen – som under 1980-talet ofta förknippades med velourmannen – måste uppvisa även sådana egenskaper för att inte gå alltför långt över genusgränsen.

– I föreningen Befria mannens sista sparade dokument är strategin tydlig, berättar Helena Hill. Mansrollen sägs inte längre vara i behov av förändring utan ska utvecklas och kompletteras. Manlighet framställs också som något bra och positivt. Därmed skulle inte heller någon längre behöva tvivla över vilket kön dessa män tillhörde. De var riktiga män!

Torsdag den 22 februari försvarar Helena Hill, institutionen för historiska studier, Umeå universitet, sin avhandling med titeln ” ”Befria mannen! Idéer om förtryck, frigörelse och förändring hos en svensk mansrörelse under 1970- och tidigt 1980-tal”. Disputationen äger rum kl. 10.00 i hörsal E, humanisthuset, Umeå universitet. Fakultetsopponent är universitetslektor Jens Rydström, historiska institutionen vid Stockholms universitet.

Kontaktinformation
För mer information eller intervju, kontakta Helena Hill på tel 070 – 756 31 73 eller e-post helena.hill@histstud.umu.se