Tröstens betydelse för de mycket gamla
Det är viktigt för vården och omsorgen att ge de mycket gamla en möjlighet att minnas och reflektera över sitt liv och att vara i kontakt med andlighet och eventuell religiös tro, skriver Regina Santamäki Fischer i den avhandling hon försvarar vid Umeå universitet den 16 mars.
Avhandlingen är en del av Umeå 85+-studien, som vill beskriva ”det goda åldrandet”, och av en större tröststudie vid Inst. för omvårdnad. Resultaten baserar sig på djupintervjuer med personer över 85 år bosatta i Umeå kommun.
Begreppet tröst kan tänkas ha en särskild innebörd för de mycket gamla. Att leva i tröst innebär att komma i kontakt med det heliga, med godhet, ljus, glädje, skönhet, liv och hopp. Det sker genom att odla eller att utveckla ett öppet och närvarande förhållningssätt till livet och till sitt åldrande. Kontakt med andra människor, både nu levande och döda, samt med naturen kan därför vara av betydelse i vården av äldre människor.
Att bli uppemot hundra år gammal innebär att efterhand förlora allt mer av sina kroppsliga, själsliga och sociala resurser. Det är också en fas av utveckling och mognad, men förlusterna orsakar lidande. Trösten kan finnas hos Gud, hos andra människor, hos en själv och hos saker som bär på tröstande minnen. Att vara tröstad är att känna sig hel, att leva i en omslutenhet, buren av förtröstan till och trohet mot en högre makt (ofta kallad Gud) och även omsluten och stöttad av ömsesidig kärlek mellan sig själv och andra. De flesta intervjuade uppfattade tröst som religiös. Det kan förstås av att de flesta var uppvuxna under en tid och i ett område där religiositeten var starkt förankrad. Ordet ”tröst” var därför för dem nära kopplat till religion.
Att vara mycket gammal innebär att leva i stillhet och i rörelse. Kroppen är inte så rörlig längre, men tankar och minnen rör sig livligt i sinnet. Samtidigt är döden nära, ofta betraktad som något ljust, som att flytta till ett bättre land. Man är på väg i förtröstan trots det som är skrämmande i själva döendet.
Regina Santamäki Fischer är född i Nykarleby, Finland, och har varit bosatt på flera orter i Svenskfinland. Hon utbildade sig till sjuksköterska och hälsovårdare (distriktssköterska) i Helsingfors och arbetade både inom skolhälsovård och som vårdlärare innan hon 1991 flyttade till Umeå och bildade familj. Hon har där arbetat vid NUS, inom äldreomsorgen i Umeå kommun, drivit företag och varit jourhavande distriktssköterska.
Från 2001 engagerades hon i Umeå 85+-studien vid Inst. för omvårdnad. Hon kan där nås på tel. 090-786 91 54, mobil 070-552 31 87, e-post regina.santamaki.fischer@nurs.umu.se
Avhandlingen läggs fram fredagen den 16 mars vid Inst. för omvårdnad, Umeå universitet, och har titeln Living in consolation while growing very old. Svensk titel: Att leva i tröst när man blir mycket gammal.
Disputationen äger rum kl 09.00 i Aulan, i Vårdvetarhuset.
Fakultetsopponent är professor Anneli Sarvimäki, The Age-institute, Helsingfors, Finland.
