Kvinnliga poliser motarbetades av sin fackförening
När de första kvinnliga ordningspoliserna i Sverige började patrullera 1958, reagerade deras fackförening med att försöka få dem omplacerade till arbetsuppgifter som ansågs passa deras kvinnlighet. Det framgår i en ny avhandling från Umeå universitet.
– Fackföreningarnas inställning till kvinnliga poliser var att de endast skulle ägna sig åt vissa arbetsuppgifter, helst sociala frågor och brottsförebyggande arbete riktat mot kvinnor och barn, berättar historikern Johanna Dahlgren som i dagarna disputerar med avhandlingen ”Kvinnor i polistjänst”.
När kvinnor började arbeta som ordningspoliser fanns sedan 50 år tillbaka en arbetsdelning mellan könen inom polisen. De så kallade polissystrarna hade arbetat inom kriminalavdelningarna med uppgifter av det slag som fackföreningarna ansåg passa för kvinnliga poliser. Patrulleringen var däremot starkt förknippad med maskulinitet, fysisk styrka, ansträngande skifttjänstgöring och risk för våld. Det var inte förenligt med en vårdande och hjälpande kvinnlighet, och i slutet av 1960-talet återupprättades en könsarbetsdelning inom polisen.
Både manliga och kvinnliga ordningspoliser i Stockholm tillhörde fackföreningen Kamraterna. Föreningen strävade under slutet av 1950- och början av 60-talet efter att få bort kvinnliga poliser från patrullering i uniform. Den försökte istället få kvinnorna omplacerade till centralavdelningen för att de därifrån skulle kommenderades att istället arbeta i civil tjänst inom kriminal- och ordningspolisen. Kamraterna hävdade samtidigt att manliga och kvinnliga poliser måste arbeta på lika villkor, det vill säga lika lön för lika arbete.
– Deras största farhåga var att kvinnliga poliser skulle slippa patrulleringen på grund av sin svagare fysik och få arbetsuppgifter som var mer eftertraktade och mindre betungande, fortsätter Johanna Dahlgren. Vanligtvis fick en manlig polis sådana uppgifter efter flera år som patrullerande polis och det befarades att kvinnorna skulle komma att befordras snabbare än sina manliga kollegor.
Även om fackföreningen Kamraterna fick polisledningen att gå med på att omplacera kvinnorna skedde det inte förrän i slutet av 1960-talet då det drevs igenom av Rikspolisstyrelsen. Myndigheten införde 1969 ett försök där kvinnliga poliser placerades vid skyddssektioner och utredningsenheter utan uniform. Den nationella fackföreningen Svenska Polisförbundet intresserade sig för frågan om kvinnliga poliser först i slutet av 1960-talet då de ställde sig bakom Rikspolisstyrelsens beslut att specialplacera kvinnliga poliser. Polisförbundet försökte se till att föreskrifterna efterlevdes, men beslutade att säga upp överenskommelsen om specialplaceringen efter att två kvinnliga poliser fått dispens att bära uniform av Kungl. Maj:t 1971.
Lördagen den 9 juni försvarar Johanna Dahlgren, institutionen för historiska studier och genusforskarskolan, Umeå universitet sin avhandling med titeln Kvinnor i polistjänst. Föreningen Kamraterna, Svenska Polisförbundet och kvinnors inträde i polisyrket 1957-1971. Disputationen äger rum klockan 10.15 i Hörsal E, Humanisthuset. Fakultetsopponent är fil.dr. Lars Kvarnström, Institutionen för studier av samhällsutveckling och kultur, enheten för historia, Linköpings universitet.
Kontaktinformation
Johanna Dahlgren är uppvuxen i Handen utanför Stockholm men är sedan 1995 bosatt i Umeå. För mer information kontakta henne på e-post johanna.dahlgren@histstud.umu.se eller på telefon 090-786 99 83, 076-835 40 42, 0930-207 35.
