Hur gick det till när havsvattnet i Arktiska oceanen syresattes?
Det tog nära en miljon år för Arktis havsbottnar att gå från att vara syrefattiga till syrerika och det skedde via ett smalt och grunt sund som fanns mellan Svalbard och Grönland för 18 miljoner år sedan. Det visar forskare vid bland annat Stockholms universitet. Resultaten publiceras i den vetenskapliga tidskriften Nature den 21 juni.
Forskare under ledning av geologerna Martin Jakobsson och Jan Backman vid Stockholms universitet har tagit reda på hur det gick till när havsvattnet i Arktis syresattes. Resultaten publiceras i den vetenskapliga tidskriften Nature den 21 juni.
– Före 18 miljoner år sedan fanns mycket lite syre vid bottnarna vilket medförde att mängder av organiskt material bevarades och sedimenten från den perioden är svarta och rika på kol, berättar Jan Backman, professor i allmän och historisk geologi vid Stockholms universitet.
Forskarna rekonstruerade geografiska förhållanden för tiden för 18 miljoner år sedan, som visar att det fanns ett smalt och grunt sund mellan Svalbard och Grönland, det som idag är det mer än 400 km breda och 2,6 km djupa Framsundet.
– När Svalbard och Grönland började glida isär kunde alltmer havsvatten från Atlanten successivt börja tränga in i Arktis, berättar Jan Backman.
Det innebar att Framsundet så småningom blev så pass brett och djupt att alla havsbottnar inne i själva Arktisbassängen blev syresatta. Sedimenten skiftade färg från svart till brunt och grått. Övergången från syrefattiga till syrerika bottnar tog nära en miljon år.
– Våra beräkningar av oceanografiska förhållanden i sundet visar att det måste ha nått en bredd om ca 13-50 km för att bilda syrerika bottnar i Arktis, säger Jan Backman.
Resultaten baserar sig på forskning på borrkärnor från Arktis, ACEX-kärnor*. Ett kritiskt tidsavsnitt i ACEX-kärnorna har analyserats av Martin Jakobsson, Jan Backman, Jonas Nycander vid Stockholms universitet, tillsammans med forskare från Finland, Holland, Tyskland och USA.
Arbetet leddes av geologerna Martin Jakobsson och Jan Backman. De träffade Jonas Nycander som är fysisk oceanograf inom ramen för det stora SUCLIM-projektet. Projektet har fått ett tioårigt anslag (Linnébidrag) från Vetenskapsrådet och Formas för att upprätta ett tvärvetenskapligt centrum för klimatforskning vid Stockholms universitet.
* Sommaren 2004 genomförde det internationella oceanborrningsprogrammet IODP (där Sverige är medlem) den första borrningen i sedimentlager från de centrala delarna av Arktis djuphavsbottnar. Expeditionen kallas oftast den Arktiska kärnprovtagningsexpeditionen (Arctic Coring Expedition), eller ACEX. På ett vattendjup om cirka 1300 meter lyckades ACEX borra drygt 400 meter ner i sedimentlagren och hämta upp ett stort antal borrkärnor. Expeditionen leddes av en svensk forskare och organiserades i samarbete med Polarforskningssekretariatet. Själva borrningarna skedde från en svensk isbrytare (Vidar Viking), som stöddes av två andra isbrytare (svenska Oden och ryska Sovetskiy Soyuz).
Ytterligare information
Jan Backman, professor i allmän och historisk geologi, Stockholms universitet, tfn 08-164720, mobil 070-3555188, e-post backman@geo.su.se
Martin Jakobsson, docent i marin geologi och geofysik, Stockholms universitet, tfn 08-164719, mobil 073-6191409, e-post martin.jakobsson@geo.su.se
Jonas Nycander, docent, Meteorologiska institutionen, Stockholms universitet, tfn 08-164336, e-post jonas@misu.su.se
Mer om SUCLIM: www.suclim.su.se
