Reformer inom psykiatrisk tvångsvård gjorde ingen skillnad
Samhällets försök att förändra den psykiatriska tvångsvården har haft mycket begränsad effekt på patientens och anhörigas upplevelse av den. Det visar läkaren Tuula i sin avhandling som hon lägger fram vid Uppsala universitets centrum för klinisk forskning i Västerås den 18 april.
Tvångsvården inom psykiatrin har varit och är föremål för debatt, både inom och utom Sverige och regeringen har nyligen (17/1 2008) föreslagit att en ny vårdform införs inom den psykiatriska tvångsvården – öppen psykiatrisk tvångsvård.
1992 ersattes den tidigare psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen Lagen om sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV) av Lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT) och Lagen om rättpsykiatrisk vård (LRV). Syftet med den ändrade lagstiftningen var att minska användandet av tvång i den psykiatriska vården, att stärka patienternas självbestämmande och delaktighet och att öka rättsäkerheten. Målet var att patienten skulle medverka frivilligt i vården och även om omgivningens skydd skulle beaktas skulle detta inte tillmätas samma betydelse som den tidigare lagstiftningen.
Tuula Wallsten har i sin avhandling studerat patienters och närståendes upplevelser av den psykiatriska vården och även jämfört tiden före och efter den nya lagstiftningen. Majoriteten av både tvångs- och frivilligt vårdade patienter, och deras närstående, ansåg att tvångsvård behövs. Studien visar också att få patienter hade upplevt att de var delaktiga i sin egen vård och här fanns ingen skillnad mellan patienterna som vårdades enligt den gamla (LSPV) och den nya lagstiftningen (LPT).
1992 stärktes också patienternas juridiska inflytande medan läkarnas möjligheter att besluta om tvångsvård begränsades. De flesta patienter och närstående i Tuula Wallstens studie ansåg dock att läkaren ska ha störst påverkan vid beslut om tvångsvård. Att känna sig väl bemött av personalen och att ha minst en kontaktperson var viktigt för att huruvida patienterna upplevde en förbättring, medan tvångsvård eller tvångsåtgärder inte hade någon avgörande betydelse.
Men studien visar också att patienternas minnesbild inte alltid stämde med journalanteckningarna. Medan nitton patienter beskrev att de varit fastspända i bälte fanns endast dokumentation i journalen på elva av patienterna. Och fyra patienter uppgav att de inte varit utsatta för fastspänning trots att det fanns dokumenterat i journalen.
– Att minnas tidigare händelser kan generellt vara svårt, men minnet kan sannolikt också grumlas av den psykiatriska sjukdomsbilden och medicineringen, säger Tuula Wallsten.
Tuula Wallstens slutsats är att samhällets försök att förändra tvångsvården har haft mycket begränsad effekt på patientens och anhörigas upplevelse av den. Den psykiatriska vården är en av de få medicinska specialiteter som har både skyldigheter och rättigheter att vårda människor mot deras vilja.
– I den psykiatriska tvångsvården finns en etisk konflikt. Det är svårt att samtidigt tillgodose principen att ”göra gott”, ”inte skada” och att respektera patientens behov av och rätt till självbestämmande, säger Tuula Wallsten som konstaterar att psykiatrisk tvångsvård förutsätter en genomtänkt balans mellan juridik, etik, forskning och praktik.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta Tuula Wallsten, tel: 021-17 62 50, 070-533 64 59, eller e-post: Tuula.Wallsten@ltv.se
