Farliga filmer kräver statligt ingripande

I sin avhandling har Björn Harström studerat den politiska debatten om filmcensur och sorterat dess ståndpunkter och argument under olika politiska idealtyper, (libertarism, egalitarism och perfektionism), som beskriver hur relationen mellan staten och medborgarna konstrueras på bästa sätt. Avhandlingen visar att i 1900-talets politiska diskussioner om film och en nödvändig statlig filmgranskning upplevdes film vara omoralisk, fördummande, osmaklig, kommersiell och skadlig för människors psykiska hälsa. Filmgranskningen kom visserligen att ifrågasättas kraftigt men det var aldrig tal om att staten helt skulle ge upp sin kontroll av filmsfären.

Den svenska censurmyndigheten inrättades 1911 för att staten ville ha enhetlig kontroll av biografväsendet och dess repertoar av filmer. Rädslan för att publiken skulle påverkas av filmernas innehåll var stor. Biografbilder ”…hvilkas förevisande skulle strida mot allmän lag eller goda seder eller eljest kunna verka förråande, upphetsande eller till förvillande af rättsbegreppen…”, kunde därmed censureras. Den inrättade biografbyrån ansågs emellertid otillräcklig och diskussionerna kom att handla om filmernas innehåll och deras i huvudsak negativa följder såsom ungdomsbrottslighet och moraliskt förfall. Idéer om en kommunalisering av biografväsendet för att på så sätt garantera bättre filmer fördes fram liksom förslag som skulle ge filmen högre konstnärlig nivå och moral samt förslag mot sedlig förflackning och politisk propaganda. Därtill argumenterades för upplysning, förädlade ungdomsnöjen och uppfostran.

– Tiden mellan 1911 och fram till andra världskriget präglas starkt av statens vilja att kontrollera farlig film men också av att staten pekar ut den typ av film som man anser vara kulturellt värdefull, säger Björn Harström och tillägger:
– Farliga filmer kom att symbolisera människosläktets mörkare sidor och detta måste motarbetas. Men det var inte bara filmernas innehåll som var problematiskt utan också hela företeelsen biograffilm, vilken innebar att en mängd människor tillbringade sin tid i en mörk biografsalong som visade kommersiellt och kulturellt skräp.  

Under andra halvan av 1900-talet förändrades diskussionen till att allt större vikt lades vid konstnärlig frihet och medborgares möjlighet att själva ta ansvar för sitt filmtittande. Från 1970-talet fram till 2000-talet präglades den politiska diskussionen av bildmediets ökade spridning och tillgänglighet i form av bland annat videofilmer och informationsteknikens allt större utbredning, vilka i sin tur gav näring åt debatter om videovåld och under senare tid våldspornografi. Diskussionen om filmcensuren polariserades och präglades av två frågor; den om individens skydd mot olämpliga bilder och den om rätten att fritt få ta del av fiktiva yttringar. Filmcensuren stod, menade många, i konflikt med demokratiska värden.

– Argument för censurens avskaffande som kommit att bli allt starkare under slutet av 1960-talet levde visserligen kvar men fick starkt mothugg i och med videoteknikens landvinningar som gjorde det möjligt att se farliga filmer i hemmen. Och under 1980-talets videovåldsdebatt blev ståndpunkter om statens nödvändiga ingripande ett eko från 1900-talets första hälft, säger Björn Harström.

Avhandlingens titel: Vad vi inte får se. Hundra år av censurpolitik

Disputationen äger rum den 27 maj, kl 13, hörsal 11, hus F, Södra huset, Frescati.

Kontaktinformation
Ytterligare information
Björn Harström, Statsvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet, tfn 070-3127932, mobil, e-post bjorn.harstrom@telia.com

Porträttbild kan laddas ner på http://www.su.se/pub/jsp/polopoly.jsp?d=12201&a=63456.