Klimatbeslut kan fattas trots osäker vetenskap
Politiker fattar klimatpolitiska beslut trots osäkert vetenskapligt underlag. Men de vet tillräckligt för att inse att det skulle kunna vara ödesdigert att förhålla sig passiva i frågan. Det menar Åsa Knaggård, statsvetare från Lunds universitet, som i dagarna lägger fram en avhandling om svensk klimatpolitik.
Att vi står inför klimatförändringar som till stor del beror på våra utsläpp av växthusgaser kan inte ifrågasättas, men det finns fortfarande stora osäkerheter om hur omfattande förändringarna kommer att vara och hur snabbt de kommer att ske. Denna osäkerhet måste politiker och tjänstemän måste hantera för att kunna föra en klimatpolitik, menar Åsa Knaggård.
Åsa Knaggårds studie omfattar perioden 1975 till 2007. Hon visar att ett vanligt sätt för politiska beslutsfattare att angripa det osäkra vetenskapliga underlaget har varit att utgå från vad som är politiskt möjligt att uppnå.
-Att bedöma hur stora utsläppsminskningar av växthusgaser som krävs för att undvika olika negativa effekter på miljö och samhälle innehåller stora vetenskapliga osäkerheter, säger Knaggård. Istället för att basera klimatpolitiken på det, har politiska beslutsfattare tagit utgångspunkten i hur stora minskningar som är möjliga att åstadkomma med olika politiska åtgärder.
-De klimatmål som finns i Sverige och EU för perioden fram till 2012 har baserats på ett politiskt snarare än vetenskapligt underlag, säger Knaggård. Ett annat sätt att hantera osäkerheten är att utgå från den kunskap som finns. Ett exempel är att anpassningen i kommuner till ett förändrat klimat kan utgå från kunskap om dagens extrema väder istället för kommande klimatförändringar.
Att politiska beslutsfattare har valt att utforma en klimatpolitik trots att man inte vetat exakt vad klimatförändringarna kommer att innebära har i flera fall grundats på försiktighetsprincipen:
–Flera av de politiker och tjänstemän jag intervjuat menade att de ville undvika misstaget att föra en inaktiv politik i avvaktan på mer kunskap, ett misstag som i flera andra miljöfrågor lett till mycket allvarliga konsekvenser. Att avvakta mer forskning har därför inte varit en vanlig strategi.
Knaggård menar att forskare i stor utsträckning har påverkat hur klimatfrågan kommit att uppfattas som politiskt problem, där vetenskaplig osäkerhet varit en delvis bidragande orsak. Däremot har forskare inte i någon större utsträckning kunnat påverka vilka politiska åtgärder som genomförts eller deras utformning.
-De argument som framförs från vissa håll, om att politiken i högre utsträckning måste baseras på forskningsresultat, måste ställas mot risken att debatten blir alltför vetenskaplig och teknisk, menar Knaggård.
Diskussionen för och emot vetenskaplig inblandning i politiken har varit återkommande.
-Problemet är att politiska beslut inte kan fattas utan vetenskaplig kunskap i till exempel klimatfrågan, samtidigt som kunskapen i stor utsträckning är osäker, säger Knaggård. Politiska beslutsfattare är dock vana att hantera osäkerhet och den är en naturlig del av politiken. Vetenskaplig osäkerhet skiljer sig här inte från annan osäkerhet, avslutar hon.
Kontaktinformation
Avhandlingen finns i fulltext på http://www.svet.lu.se/fulltext/asa_knaggard.pdf eller kan beställas genom Kristina Nilsson på svet@svet.lu.se.
Åsa Knaggård kan nås på 046-222 01 64, 0701-50 49 57 eller asa.knaggard@svet.lu.se.
Disputationen äger rum 2 oktober 10.15 Eden hörsal, Statsvetenskapliga institutionen. Avhandlingens titel är Vetenskaplig osäkerhet i policyprocessen. En studie av svensk klimatpolitik.
