Svårt för barn att göra sig hörda i asylsamtal

– Det är oerhört komplicerat att utreda asylskälen och samtidigt ta hänsyn till barnens bästa, konstaterar Olga Keselman som är nybliven doktor i handikappvetenskap vid Linköpings universitet.

I avhandlingsarbetet har hon analyserat utredningssamtal med rysktalande ungdomar som sökte asyl i Sverige mellan 2001 och 2005. Enligt både svensk lag och barnkonventionen ska ensamkommande barn vara delaktiga i asylprocessen och ha rätt att uttrycka sina åsikter.

Barnens berättelse utgör ett viktigt underlag för beslutet om de ska beviljas uppehållstillstånd eller inte, men deras utsatthet gör det svårt att vara delaktiga. De behärskade varken språket eller asylsamtalens normer och regler och hade svårt att orientera sig. Ändå försökte de hantera samtalet så strategiskt som möjligt.

För tolkar och handläggare kunde det vara svårt att vara neutral och bemöta minderåriga med erfarenheter och behov som i regel inte tillskrivs barn.

– Som deltagare upplevs barn som mindre kunniga och respekteras inte på samma sätt som vuxna, men för rättssäkerheten är det viktigt att lyssna på och ta hänsyn till vad de säger, säger Olga Keselman.

Hon betonar att det är komplicerade samtal med dilemman som är svåra att hantera för såväl handläggare som tolk och asylsökande. Därför är det viktigt att både utredare och tolkar har kunskap om utsatta barns förutsättningar, om hur man förhör dem och uppmuntrar dem att berätta.

– Suggestiva, ledande frågor var vanligare än frågetekniker med öppna frågor som låter barnen berätta fritt och minnas upplevelser. Utredare som gått kurser i frågeteknik klarade samtalen bättre. Å andra sidan kunde en otränad tolk kanske ändra frågeteknik, berättar Olga Keselman.

– När samtalen tolkas delar utredaren och tolken på ansvaret för hur de förlöper. De måste arbeta i team.

Disputationen ägde rum den 21 december 2009.

Kontaktinformation
Olga Keselman kan nås på:
013-105628
olga.keselman@liu.se