Doktorander har andra prioriteringar än äldre forskare

— Det är ju så, ju högre upp man kommer, desto mer intresserad är man av forskning för annars står man inte ut att vara kvar här. Dom som brinner för forskning dom har ju svårt att förstå att en yngre person inte gör det.

Så säger en av de forskarstuderande som Mårten Mårtensson intervjuat för sin avhandling om doktoranden och forskningsmiljön. Avhandlingen bygger på tre studier: en observationsstudie, en enkät och en intervjustudie. Intresset för området väcktes när Mårten Mårtensson för några år sedan var anställd på KTH för att arbeta med ledarutvecklingen där. Under loppet av två år hoppade tolv doktorander av sin forskarutbildning vid en av institutionerna. Varför gjorde de det? De hade satsat på en utbildning som skulle ge dem en bra framtid och institutionen var beroende av dem för sina forskningsuppdrag.

Mårten Mårtensson menar att det finns en klyfta mellan många doktoranders livssyn och värderingar och den kultur som präglar forskningsmiljön.

— Det är tydligt att klyftan väcker frågor. Två tredjedelar av doktoranderna funderar varje dag eller varje vecka på sådana livsfrågor som handlar om vad som är viktigt i livet eller vad som är rätt och orätt i deras ställningstaganden, säger han.

Avhandlingen visar också att doktorandernas tilltro till vetenskapens möjligheter att förklara det som idag verkar oförklarligt är stor. Nästan nio av tio har det synsättet. Däremot menar de att vetenskapen knappast ger några svar på frågor om meningen med livet. Den livsfrågan är särskilt viktig för den fjärdedel av doktoranderna som med avhandlingens faktaspråk är ”avbrytarbenägna”, alltså de doktorander som har funderat på att hoppa av sin utbildning. I den gruppen är åtta av tio inte nöjda med handledningen. Framtiden som forskare ser oviss ut. Man är tveksam till nyttan med det man gör och man funderar ofta på livsfrågor.

Mårten Mårtensson har i arbetet med sin avhandling sökt svaren på vad det är som skiljer de här doktorandernas synsätt från de värderingar som präglar deras forskningsmiljöer. Vad det är som gör att unga och medelålders människor säger: ”Skulle jag kunna vrida klockan tillbaka, så skulle jag aldrig hoppa på det här tåget igen.”

En doktorand uttrycker saken så här: ”Vi sjuttiotalister prioriterar mer familjen. Vi tycker inte att jobbet är det viktigaste. Så känner jag att det är bland folk i min ålder på institutionen också”.

Avhandlingen visar bland annat är att det i en ung och medelålders generation forskare finns åtskilliga personer som prioriterar ”mjuka” livsvärden kontra det ”tidspoliseri” som de upplever att de möter i forskningsmiljön. För att bli accepterad där ska man ”producera mycket, vara positiv och engagerad, inte ifrågasätta så mycket utan gärna göra som man blir tillsagd”.

— Även om det här inte är hela bilden av förhållandet mellan doktorander och forskningsmiljöer – det finns också en nyfikenhet och forskningslust som inte viker för några hinder – ger avhandlingen ändå en tankeställare om en livssyn som det är nödvändigt för handledare och institutioner att veta något om och kunna hantera, säger Mårten Mårtensson.

Kontaktinformation
För mer information kontakta Mårten Mårtensson, tel: 08-560 233 25, 08-560 233 35 eller 070-529 1935, e-post: marten.martensson@teol.uu.se