Färdiglagt pussel förklarar dinosauriernas utdöende

– Vi har lagt ihop alla pusselbitarna till ett enda stort pussel och klistrat samman det till en komplett bild, berättar Vivi Vajda, berggrundsgeolog och fossilforskare vid Lunds universitet.

Hon och de övriga forskarna i Scienceartikeln är eniga om att den främsta orsaken till dinosauriernas massutdöende är ett kraftigt meteoritnedslag utanför Yucatanhalvön i Mexiko för 65,5 miljoner år sedan. I kollisionen slogs den över 10 kilometer breda himlakroppen sönder och bildade en 2 kilometer djup och 200 kilometer vid krater. Detta ledde till att ofantliga mängder stoft virvlade upp i atmosfären. Katastrofen var ett faktum. Stoftet hindrade solljus från att nå marken, vilket resulterade i global temperatursänkning och kollapsande ekosystem. De organismer som var beroende av solljus dog, eftersom de inte längre kunde växa med hjälp av fotosyntesen. Nedslaget orsakade även enorma jordbävningar och tsunamier som genast fick förödande effekter för livet på jorden.

Vivi Vajda har studerat hur växtligheten förändrades i området kring Nya Zeeland för 65,5 miljoner år sedan. Hon använder växtfossil, mest pollen, för att studera den dåvarande floran. Hon har upptäckt att artrikedomen bland växterna gick ner drastiskt efter meteoritnedslaget, för att sen gå upp igen. Vivi Vajdas kollega Pi Willumsen, som forskar på plankton, har upptäckt samma fenomen i havet.

– Båda miljöerna ger resultat som visar att fotosyntesen inte kunde fungera, vilket innebär att det inte längre fanns någon mat för de djur som befann sig högre upp i näringskedjan, förklarar Vivi Vajda.

De flesta dinosaurier var stora och krävde mycket energi, därför var det de som dog först. Frön, däremot, kan klara sig länge i jorden och därför blev det inte samma massutdöende hos växtligheten. Anledningen till att artrikedomen först gick ner vid meteoritnedslaget, för att sen gå upp igen, är att när så många arter slogs ut skapades nischer som nya arter kunde etablera sig i. Däggdjur och fåglar tog över reptilernas nischer medan många av växterna kunde återerövra sina gamla nischer.

Iridium är en viktig pusselbit i forskarnas detektivarbete. Denna metall är sällsynt på jorden, men vanlig i meteoriter, och har påträffats i det lerlager som bildades av det stoft som spreds i atmosfären för 65,5 miljoner år sedan. Forskarna har visat att iridiumlagret blir tjockare ju närmare Yucatanhalvön man kommer. Iridium släpps också ut i samband med kraftiga vulkanutbrott. Författarna till Scienceartikeln är dock överens om att den funna mängden iridium inte kunnat åstadkommas endast av vulkanisk aktivitet.

För mer information, kontakta:
Vivi Vajda, Institutionen för geo- och ekosystemvetenskaper, Lunds universitet
Vivi.Vajda@geol.lu.se”>Vivi.Vajda@geol.lu.se, tel 046-222 46 35, 0768-97 44 82

Pi Willumsen, Institutionen för geo- och ekosystemvetenskaper, Lunds universitet
Pi.Willumsen@geol.lu.se”>Pi.Willumsen@geol.lu.se, tel +45 22 30 21 32