Riskbedömningar i vårdnadsmål håller inte måttet
Straffprocessen är i sig inget skydd för barn som löper risk att utsättas för övergrepp eller vanvård av en förälder. Många fall når inte så långt som till åtal och ett straff utesluter inte alltid fortsatt kontakt mellan barnet och den vuxne. Däremot kan kontakten begränsas i ett vårdnadsmål mål enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) . I en ny avhandling vid Juridicum, Stockholms universitet, argumenterar Anna Kaldal för att riskbedömningar i vårdnadsmål ska handläggas i samma ordning som en orosanmälan till de sociala myndigheterna och att samma krav på metod, dokumentation och presentation ska gälla i såväl vårdnads- och LVU-utredningar som i brottutredningar. Hon konstaterar även att beviskraven är lägre i de två förstnämnda måltyperna.
Även om samma gärning eller händelse som har varit föremål för prövning i brottmål kan aktualiseras i vårdnads- och LVU-mål rör det sig om två skilda syften och två skilda beviskrav. Frågan i ett vårdnads- eller LVU-mål är inte om den tilltalade gjort sig skyldig till ett brott utan om det föreligger en riskfaktor i barnets miljö. Beviskravet knutet till riskfaktorn är högt ställt men ligger inte på samma nivå som i brottmål. Det är dessutom inte tillräckligt att en riskfaktor bevisas. Den slutliga frågan i en riskbedömning i vårdnads- och LVU-mål är istället om den aktuella riskfaktorn är tillräckligt allvarlig för att begränsa kontakten mellan ett barn och en förälder. Det medför att en nedlagd förundersökning eller fällande dom inte är det som är avgörande i en riskbedömning. Även om en gärning inte kan bevisas i ett brottmål kan den ha ett bevisvärde i ett LVU- eller vårdnadsmål.
Utgångspunkten i svensk lagstiftning är att barn mår bäst av att ha en nära kontakt med båda sina föräldrar. Samtidigt har barn rätt till skydd från utsatthet och övergrepp. Domstolens och de sociala myndigheternas uppgift är att bedöma när risken för utsatthet och övergrepp är så stor att den väger tyngre än barnets rätt till sina föräldrar.
I avhandlingen görs en genomgång av diskussionen inom den beteendevetenskapliga forskningen kring barn och riskbedömning. Slutsatsen blir att en förutsättning för en bra riskbedömning är att beslutsfattaren har tillgång till rätt (sakkunnig)kompetens samt relevant och fullgod information. Även sett ur ett rättsligt perspektiv är kravet på beslutsunderlaget högt ställt i dessa mål. Förutsättningarna att nå upp till det högt ställda kravet på ett fullgott beslutsunderlag är dock begränsade.
Socialnämnden har mycket större befogenheter att inhämta information i LVU-utredningar än vårdnadsutredningar. Skillnaden beror bland annat på att en LVU-utredning betraktas som myndighetsutövning. Anna Kaldal konstaterar att det i båda fallen rör sig om ingripande beslut i barns och föräldrars liv och att socialnämnden har att ta ställning till samma typ och nivå av risk i båda fallen, trots att ordalydelsen i lagen om vårdnads- och umgängesmål antyder en lägre risk (”risk för att fara illa”) än i LVU (”påtaglig risk för fara”). Hon anser därför att socialnämnden bör ha samma utredningsbefogenheter i båda fallen för att kunna ge ett så bra beslutsunderlag som möjligt.
I LVU- och vårdnadsmål nöjer man sig vanligtvis med att barnets berättelse presenteras för domstolen i form av en skriftlig sammanfattning. Det räcker inte för att kunna göra en tillräckligt god riskbedömning enligt Anna Kaldal. Därför bör samma krav på metod, dokumentation och presentation gälla i LVU- och vårdnadsmål som i brottmål. I brottmål
tas barnets berättelse upp på video i en barnanpassad miljö av en person med särskild kompetens, för att sedan återges för rätten vid huvudförhandlingen. Vidare menar Anna Kaldal att de utredande myndigheterna i LVU- och vårdnadsmål borde få samma befogenhet som i brottmål att samtala med barnet utan vårdnadshavarens samtycke
– Ibland kan det vara motiverat att utsätta barnet för en betungande rättsprocess om det skyddar barnet från framtida övergrepp, säger Anna Kaldal.
Gällande rätt bygger på att det antingen föreligger risk eller inte. Om risk föreligger ska barnet skiljas från vårdnadshavaren. Nästan risk blir därför lika med ingen risk i lagens bemärkelse. Anna Kaldal pekar på att det i vissa situationer kan vara motiverat med ett mindre omfattande tvångsingripande från myndigheterna, till exempel påtvingade hembesök, för att barnet ska få ett tillräckligt skydd. Hon efterfrågar därför en reglering som innefattar varierande grader av rättsliga risknivåer.
Disputationen sker den 9 april 2010 klockan 10.00 i sal G, Arrheniuslaboratorierna, Stockholms universitet. Opponent är Hans Ekdal. Jur dr vid Juridiska fakulteten, Uppsala universitet.
Kontaktinformation
Ytterligare information
Anna Kaldal, Juridicum. Stockholms universitet, e-post anna.kaldal@juridicum.su.se, tfn 073-593 19 25.
Bild på Anna Kaldal: http://www.juridicum.su.se/jurweb/anna_kaldal.jpg Foto: Kultur & media, Lund.
Avhandlingens titel: Parallella processer – En rättsvetenskaplig studie av riskbedömningar i vårdnads- och LVU-mål. Avhandlingen kan beställas från Jure Förlag. Du kan även kontakta Juridicums pressansvarige Staffan Westerlund, e-post staffan.westerlund@juridicum.su.se, tfn 08-16 12 82, 073-784 5031.
