En sten säger mer än tusen runor
Läskunnighet var inte ett krav för att kunna ta del av en runristning på 1000-talet. Samtidigt kan den som är läskunnig utvinna mycket mer information ur en runsten än bara det som är skrivet med runorna. Det visar en ny avhandling av Marco Bianchi som disputerade vid Uppsala universitet den 22 maj.
Runstenar är en viktig del av den svenska kulturmiljön. Många av dem står kvar på sina ursprungliga platser och vittnar än idag om traktens invånare för tusen år sedan. De utgör därmed en unik källa för kunskap om vikingatiden och ger oss inblick i en tid som vi annars inte vet så mycket om. Bland annat berättar de om familjeförhållanden, resor eller trosföreställning, och allt detta på ett språk som forskarna inte har några större svårigheter att förstå.
– Runinskrifternas språk och sakliga upplysningar är rätt välutforskade, men vi vet lite om hur den vikingatida människan läste en runsten säger Marco Bianchi vid institutionen för nordiska språk, som i sin avhandling har studerat vikingatida skriftkultur i Uppland och Södermanland.
Det finns ett antal inskrifter med runor som inte ger någon språklig mening. I Uppland finns de både i områden som är rika på runstenar och i de runstensglesa delarna av landskapet.
– Men ju färre runstenar som finns i närheten, desto sämre skribenter är ristarna av dessa icke-språkliga inskrifter. Det viktiga var alltså inte att förmedla ett språkligt budskap, utan att skapa en runristning som uppfattades som trovärdig av omgivningen, menar Marco Bianchi.
Runinskrifter som helt saknar språkligt innehåll är dock ganska sällsynta. På de flesta runstenarna kan man läsa en liten berättelse i form av en minnesinskrift som ofta slingrar sig kors och tvärs över en stor stenyta. Vid en första anblick kan runinskrifterna verka kaotiska, men de är i själva verket mycket välstrukturerade. Oftast är de avsedda att läsas från det nedre vänstra hörnet. En annan observation som Marco Bianchi har gjort är att många runstenar inte har någon given läsordning. Olika delar av inskriften är då visuellt avskilda från varandra och går att läsa i den ordning läsaren önskar.
– Man kan jämföra en runstenstext med ett tidningsuppslag eller en webbsida, där läsaren lockas med rubriksättningar och bilder, säger Marco Bianchi.
Det visuella upplägget strukturerar inte bara det språkliga meddelandet, utan kompletterar och nyanserar det också.
– På många runstenar är samspelet mellan ornamentiken och runorna påtagligt. För den vikingatida människan var runorna endast en del av runstenens budskap, berättar han.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta Marco Bianchi, 018-471 11 97, 076-875 69 99, e-post: marco.bianchi@nordiska.uu.se
