Det globala kapitalet lokalt – visioner och arbetsvillkor i Nicaraguas frihandelszoner

I strävan att minska arbetslösheten, öka exportproduktionen och betala av på utlandsskulder har frihandelszoner kommit att bli en beprövad utvecklingsstrategi, förespråkad av Internationella valutafonden och Världsbanken. Men det är också en strategi som förknippas med låga löner, anti-fackliga företag och osäkra arbetsvillkor.

Genom att studera den politiska retoriken under två nicaraguanska regeringar med konkurrerande syn på ekonomi och globalisering; det nyliberala/konservativa styret (2002–2007) och Sandinisternas ”revolutionära” regering (2007– ); undersöker Sofie Tornhill hur nationella utvecklingsprojekt formas i relation till transnationella ekonomiska intressen.

För det nyliberala/konservativa politiska projektet som gjorde frihandelszonerna till en framstegssymbol bestod utmaningen i att övertyga investerare om att landet nu tvättat bort sin revolutionära historia och blivit säkert för investeringar. Det gällde också att övertyga väljare om att frihandelzonerna inte innebar att “rea ut” landets befolkning som billig arbetskraft. Sedan Sandinisterna, som ledde revolutionen mot diktaturen i slutet av 70-talet, återfick makten 2007 har de försökt ansluta sig till den latinamerikanska vänstern. Samtidigt består den förra regeringens ekonomiska ramverk i stort.

– I ett sammanhang av stora globala och lokala klasskillnader är det svårt både att bejaka och att utmana dagens dominerande ekonomiska ordning. Frihandelszonernas kvinnodominerade låglönejobb matchar inte föreställningar om nationella framsteg men de är också del av en global ordning som det är oerhört svårt för enskilda länder att förändra eller ställa sig utanför, säger Sofie Tornhill.

Den politiska retoriken riktas till utländska investerare, potentiella väljare och även uttryckligen till arbetare i frihandelszonerna. Deras föreställda intressen tas som intäkt för olika politiska projekt, på nationell nivå, så väl som i utvecklingsprogram. Ofta utmålas frihandelszoner som en möjlighet för i synnerhet kvinnor att integreras i den globala ekonomin.

– I den förra regeringens retorik uppmuntrades arbetare, till exempel genom TV-reklam, att känna stolthet över sitt arbete och att se det som ett bidrag både till sina familjer och till nationens utveckling. Sandinisterna å sin sida uppmuntrar arbetare att revoltera mot ekonomiska orättvisor, vilket inte är så lätt då det finns få alternativa arbetsplatser, berättar Sofie Tornhill.

I avhandlingen, som bland annat utgår från intervjuer med arbetare, beskrivs hur mötet mellan nationella utvecklingsprojekt och utländska investerares krav på effektivitet och lönsamhet tar sig uttryck på fabriksgolvet och i arbetarnas vardag.

– Arbetarna ställs inför omöjliga val. Att leva upp till företagens krav på effektivitet innebär praktiskt taget att utplåna sig själv och sina egna intressen. Utanför fabrikerna väntar ständigt arbetslösa som kan ta över om någon är missnöjd med arbetsvillkoren eller inte håller måttet, säger Sofie Tornhill.

Men fabriksarbetet utgör också en plattform för solidaritet och organisering, trots de svåra villkoren, vilket kan ge upphov till alternativa bilder av globaliseringens effekter.

Studien baseras på policydokument, tal, intervjuer, reklam och informationsmaterial.

Avhandlingens titel: “Capital Visions. The Politics of Transnational Production in Nicaragua”

Kontaktinformation
Ytterligare information
Sofie Tornhill, Statsvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet, tfn 08-16 23 17, 0738-162595, e-post sofie.tornhill@statsvet.su.se

Porträttbild kan laddas ner via http://www.su.se/pub/jsp/polopoly.jsp?d=6936&a=80457