Att vårda sin partner en börda för många
En allt kortare vårdtid på sjukhus gör att patientens partner förväntas ta mer och mer ansvar för eftervården. För många innebär detta en börda som går ut över mental hälsa och socialt liv, visar en avhandling vid Linköpings universitet.
Studien som ingår i Susanna Ågrens doktorandarbete i omvårdnad är inriktad på patienter med hjärtsvikt, som är kronisk eller en följd av operation, och deras partner. Dessa patienters prognos kan likställas med cancerpatienters.
Idag är den genomsnittliga vårdtiden på sjukhus 3-5 dygn för de måttligt sjuka. Efter det räknar man med att partnern – om det finns någon – ska göra jobbet hemma. Det innebär att acceptera förändringar i livet och förhållandet och samtidigt agera som en informell vårdgivare, vilket kan vara särskilt problematiskt när det gäller den personliga vården.
– En stor grupp mår bra i den rollen, men en tredjedel upplever situationen som en börda. Dessa mår sämre och känner att de har dålig kontroll, säger Susanna Ågren som har en bakgrund som sjuksköterska på thoraxintensiven vid Universitetssjukhuset i Linköping. Studien som redovisas i hennes doktorsavhandling är en av de större som genomförts på den här gruppen personer.
Forskarna utgick från en grupp med 1 711 hjärtsviktspatienter som behandlats i Norrköping och Linköping under en fyraårsperiod. 1 032 av dessa saknade partner. 135 par ställde upp i studien, patienterna i genomsnitt 71 år och deras partner 69 år. Tre fjärdedelar av partnerna var kvinnor.
Deltagarna fick besvara enkäter om vårdgivarbörda, hälsorelaterad livskvalitet, depressionssymtom, kunskap och upplevd kontroll. Resultaten visar att partner har en ökad risk för nedsatt psykiskt välbefinnande. 32 procent upplevde sin insats som en börda, med påverkan på mental hälsa och upplevd kontroll.
Det tydligaste problemet var en social isolering med begränsad tid och ork att träffa andra människor.
I intervjuer framgick att partner behöver bekräftelse, trygghet och möjlighet till återhämtning för att bygga upp en inre styrka. De intervjuade betonade att hälso- och sjukvårdspersonalen har en nyckelroll som stödpersoner.
Vid tiden för studien fanns det i Östergötland ingen stödverksamhet för partnern, bara för patienterna med viss utbildning i samband med utskrivningen. I en interventionsstudie erbjöds en grupp patienter och partner utbildning kring egenvård och stödsamtal i form av kognitiv beteendeterapi. Interventionen innebar en signifikant förbättring av patienternas upplevda kontroll över situationen. För partner uppmättes dock ingen skillnad gentemot en grupp som inte fick utbildning och stödsamtal.
Under sin tid som thoraxsjuksköterska träffade Susanna Ågren ofta anhöriga till patienter som opererats för sin hjärtsjukdom.
-Vi diskuterade deras problem under vårdtiden på sjukhuset. Men jag visste inte hur de mådde när de kom hem. Då står de ganska ensamma. De behöver få mer uppmärksamhet, särskilt när patienten är mycket sjuk, säger hon.
Susanna Ågren skulle vilja se en särskild uppföljningsverksamhet för den här gruppen av anhörigvårdare, där de själva får berätta vilket stöd de behöver och ges möjlighet att kontakta olika kategorier av vårdpersonal under eftervården.
Avhandlingen Supportive care for patients with heart failure and their partners – a descriptive and interventional study läggs fram torsdag 3 juni 2010 kl 09:00 i Berzeliussalen, Linköpings universitet Campus US. Opponent är professor Olle Söderhamn, Universitetet i Agder, Norge.
Kontaktinformation
Kontakt:
Susanna Ågren 010-3017759, 070-7832577, susanna.agren@liu.se
