Spelade känslor får privata följder för skådespelare
Måste man vara ledsen för att spela ledsen på scen? Måste man vara kär för att kunna spela kär? Skådespelare behöver använda privata känslor och erfarenheter när de repeterar en ny roll, men efterhand kan de frikoppla känslorna från det privata ursprunget. Känslor på jobbet får ändå flera följder, både i stunden och på längre sikt. Det visar Stina Bergman Blix som den 16 oktober disputerar på sin avhandling i sociologi vid Stockholms universitet.
Teater och skådespeleri används gärna som metafor för hur vi handlar och uttrycker oss i vardagen. Ofta stannar liknelsen vid en klichébild av vad det innebär att vara skådespelare: någon som gör sig till och som kan ljuga om sina känslor. Men vid en närmare undersökning av hur skådespelare faktiskt arbetar bekräftas inte den bilden: att leva sig in i och uttrycka en karaktär på scenen är svårare och mer krävande än vad forskningen hittills förutsatt.
Skådespelare uttrycker ofta starka känslor på scenen; de är rasande, sorgtyngda och kära inför publik kväll efter kväll. I sin avhandling visar Stina Bergman Blix att skådespelare använder sina privata känslor och erfarenheter i början av arbetet med en roll för att kunna förstå och leva sig in i den.
Efterhand frikopplas de känslor som rollen uttrycker till stor del från sitt privata ursprung; känslorna blir därmed professionella och laddas genom den sceniska situationen snarare än av privata minnen. Det innebär att rollen kanske uttrycker sorg på ett annat sätt än vad skådespelaren skulle göra privat; uttrycket blir rollens eget. När känslan sedan upprepas gång på gång så minns kroppen uttrycket och skådespelaren kan visa sorg utan att uppleva känslan lika starkt.
– På så sätt kan skådespelaren på scenen visa känslor som av publiken kan upplevas som nyanserade och verkliga utan att behöva gå in i starka känsloupplevelser varje gång, säger Stina Bergman Blix. Men för att känslouttrycket ska upplevas som livfullt och realistiskt är det viktigt att det inte helt frikopplas från en motsvarande upplevelse.
Förmågan att kunna professionalisera känslor gör det lättare att gå in i och ut ur känslor i professionella situationer, men det kan också påverka skådespelarens privatliv.
– Vi förknippar ofta känslor med äkthet, om vi känner så är det ’på riktigt’, men skådespelare beskriver hur de har lärt sig att använda små impulser för att väcka känslor och kan därför lätt ”halka in i känslor” även i det privata livet. Lättheten att gå in i och ut ur känslor kan göra att upplevelsen av känslor förlorar i äkthet, säger Stina Bergman Blix.
Utvecklingen från en privat upplevd känsla till ett professionellt uttryck som ska kunna repeteras gång på gång utan att förlora sin vitalitet är relevant för många yrkesgrupper, t ex inom vårdyrken, där ett uttryck som medkänsla bör vara både privat och professionellt, det vill säga vara genuint i betydelsen ha en privat förankring, och samtidigt kunna hållas på distans och därmed lämna utrymme för ett professionellt agerande. I dessa sammanhang, liksom på teaterscenen, är det alltför enkelt att tala om känslor som spelade eller äkta; Den ’effektiva’ känslan, som övertygar på scenen eller som fungerar i vården, för publiken och vårdtagare, rymmer element av båda.
Avhandlingens titel: Rehearsing Emotions: The Process of Creating a Role for the Stage
Disputation: Lördag 16 oktober kl 13.00, Nordenskiöldsalen, Geovetenskapens hus, Frescati
Kontaktinformation
Ytterligare information: Stina Bergman Blix, Sociologiska institutionen, Stockholms universitet
Tel 0708-97 04 04, 08-16 31 84
E-post: stina.bergmanblix@sociology.su.se
