Staters oberoende hänger på att de sköter sig
FN har rätt att ingripa om stater inte kan eller vill skydda sin befolkning och respektera mänskliga rättigheter. Diskussionen om Libyen är ett aktuellt exempel. Principen är ny men den innebär en återgång till en äldre syn på stater, enligt en avhandling i statsvetenskap.
När FN bildades 1945 kunde länder oavsett statsskick bli medlemmar. Både demokratier och diktaturer tog plats i FN. Det internationella samfundets uppgift blev att upprätthålla fred och ordning mellan stater, men vad stater gjorde inom sina gränser var ingen stor fråga för FN. Staters suveränitet skulle respekteras.
Under slutet på 1900-talet förändrades detta. Man började tala om humanitära interventioner, och sådana gjordes också exempelvis i Somalia, Haiti, Östtimor och forna Jugoslavien. Det ledde till en debatt om FNs rätt att skydda en civilbefolkning mot dess egen regering. År 2005 antog generalförsamlingen principen om ”skyldigheten att skydda” (responsibility to protect, R2P) som föreskriver att stater, individuellt och kollektivt, har en skyldighet att skydda mot allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter. Peter Håkansson har i sin avhandling i statsvetenskap undersökt hur denna princip växte fram och vad den innebär för vår syn på vad en stat är och vad mellanstatliga relationer syftar till.
– Vi går tillbaka till tidigare århundradens syn, där man gjorde åtskillnad på stater, säger han. Fram till början av 1900-talet talade man om ”civiliserade” och ”icke-civiliserade” folk och stater. Civiliserade stater hade inte bara en rätt att neka icke-civiliserade folk erkännande, utan hade också en upplevd rätt och skyldighet att sprida den västerländska civilisationen. Så legitimerades kolonialismen, ”den vite mannens börda”.
Principen skyldigheten att skydda använder inte dessa begrepp, men gör ändå en åtskillnad mellan stater. För att en stat ska ses som en fullvärdig och ansvarstagande medlem i det internationella samfundet ska den inte bara respektera fundamentala mänskliga rättigheter utan även ha politiska institutioner av ett liberalt slag.
Peter Håkansson beskriver hur skyldigheten att skydda utmanar den pluralistiska och tillåtande syn på staten och internationella relationer som kodifierades 1945. Stater är fortfarande suveräna, men enligt skyldigheten att skydda baseras suveräniteten i ett visst agerande och i en viss typ av politiska institutioner.
– Det är ett progressivt synsätt på stater. När staters rätt till suveränitet och icke-intervention har sin grund i universella kriterier möjliggörs en rangordning av stater som eller mindre ansvarstagande, och i förlängningen som mer eller mindre utvecklade, säger Peter Håkansson.
Peter Håkansson disputerade den 11 mars. Han nås på 013-28 25 67, e-post peter.hakansson@liu.se.
Avhandlingen heter ”The United Nations Reformed – Responsibility, Protection and the Standing of States”.
